Insändare i Smålänningen 14 april

För er som inte har tillgång till Smålänningen publicerar jag här min insändare i Smålänningen den 14 april. Av upphovsrättsliga skäl kan vi inte återge artikeln i Smålänningen som föranledde denna insändare. Artikeln handlade om kommunens bidrag till Sagomuseet och fokuserade på att villkoret för bidrag är att Sagomuseets marknadsför Ljungby kommun och att vi borde bli bättre på detta, och inte bara göra det under en vecka i samband med  berättarfestivalen. Hoppas att det ändå går att förstå sammanhanget.

Under rubriken ”Miljonbidrag till kulturen skall marknadsföra Ljungby” skriver Smålänningen måndag 11 april om Ljungby kommuns bidrag till Ljungbergmuseet och Berättarnätet Kronoberg.

Vi har uppfattat att det viktigaste skälet till bidraget är att vi bedriver en bra verksamhet till gagn för kommunens invånare. Gång på gång visar utredningar om kulturens roll i samhället att ett väl utvecklat kulturliv ökar livskvalitén, stärker kommunens attraktionskraft och även är betydelsefull för ekonomin.

Sverige har nyligen ratificerat UNESCOS:s deklaration om det immateriella kulturarvet. Utan att överdriva vågar vi påstå att Berättarnätets verksamhet med Sagobygden, Sagomuseet och Ljungby berättarfestival är det mest ambitiösa försöket i Sverige att lyfta fram det immateriella kulturarv som våra sagor, sägner och andra berättelser utgör. Den här mycket omfattande verksamheten har fått stor uppmärksamhet och otaliga är de kommuner och grupper som besökt Ljungby för att lära sig av vårt sätt att arbeta. Flera av våra berättare har berättarföreställningar och kurser över hela landet och då lyfter de alltid fram den verksamhet som Sagomuseet bedriver i Ljungby. Det är just så vi kan bidra till att öka kommunens renommé, både nationellt och internationellt.

Kulturnämndens ordförande Anders Bondesson vet mycket väl att våra marknadsföringsinsatser inte begränsas till en vecka kring Ljungby berättarfestival. I flera år har vi tillställt Kultur- och fritidsnämnden vår omfattande verksamhetsberättelse och ekonomiska redovisning. Under alla sommarmånader har vi en omfattande programverksamhet i Sagobygden. Den pedagogiska verksamhet fungerar året runt och våra berättarverkstäder är mycket efterfrågade. Högskolekursen i muntligt berättande på Högskolecentrum Garvaren är unik i Sverige och samlar studenter från hela landet.

Just nu bedriver vi ett omfattande utvecklingsarbete där vi tar ny teknik i anspråk för att än bättre lyfta fram Sagobygden och Sagomuseet. Snart kan den intresserade lyssna på berättelser i mobilen, söka sägenskatter med gps och själv bidra med berättelser till berättarskatten på vår hemsida.

Under rubriken ”Museipedagogik för alla” samarbetar vi med handikappomsorgen och särskolan i Ljungby för att göra vår verksamhet än bättre. Här utbyter vi också erfarenheter med museer på Österlen.

Just detta att ständigt utveckla verksamheten och hela tiden söka kontakt med samarbetspartners över hela landet är den bästa marknadsföringen. Det skapar en nyfikenhet på vår verksamhet och också på Ljungby kommun, som ekonomiskt stödjer verksamheten.

Per Gustavsson
ordförande
Berättarnätet Kronoberg

4 kommentarer

Under Sagomuseets verksamhet

Fler påskbrev

I påsktid förra året skrev jag om seden att skicka påskbrev. Många besökare har hamnat på Sagomuseets blogg när de letat efter påskbrev. Till glädje för er och andra intresserade återger jag lite fler brev.

Vill du till Blåkulla fara
I mitt sällskap kan du vara
Sätt dig ner på hornet du
Där vi äro i ett nu

Adresserat till Högädla Fröken Påskhexan och Blåkullatrollet Tulli Liedgren von Lurifax, Borås.

Till Hagfors kom jag att irra
I vandringen på lifvets stig
De sköna där jag vill förvirra
Och gör en början med – dig!

Jag med på färden också skall
Men först jag ätit så det small
I skål och tallrik, fat
Och nu så är jag riktigt lat
Prins Tjockrultan.

Adresserat till Herr Sven Urban, Borås och daterat 1908.

Mer om påskbrev kan du läsa på vår blogg 31 mars 2010, och på http://www.nordiskamuseet.se/Publication.asp?publicationid=4141

Per Gustavsson


Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Rim och ramsor

Varulvsboken

De gamla folksägnerna innehåller många fascinerande motiv som kan locka barn, som har svårt att läsa eller inte är roade av att läsa, till böckernas värld. Därför är det bra att det nu kommit ut en lättläst bok om varulvar. Den heter kort och gott Varulvsboken och är skriven av Andreas Palmaer och rikt illustrerad av Peter Bergting. Den ingår i förlaget Alfabetas lättlästa faktaserie där andra böcker handlar om vampyrer, spöken och riddare.

Det är mer skönlitteratur än faktabok och fakta presenteras samtidigt som författaren lättsamt och levande berättar historier. Boken är skriven med glimten i ögat och ett avsnitt handlar om vad man ska kolla på om man tror att bästa kompisen är en varulv.

De fakta som författaren tar upp grundar sig mer på populärlitteratur och filmer, än på den faktiska folktron här i Norden. Det tycker jag är synd eftersom varulvstron levde kvar långt in på 1800-talet i Sverige och det finns en uppsjö av spännande berättelser om vad folk trott och tänkt.

En lärare som vill använda boken i skolan gör klokt att förbereda sig genom att titta igenom Ella Odstedts klassiska bok från 1943, Varulven i svensk folktradition. Här finns mängder av spännande berättelser. Min egen bok Läskiga vidunder och sällsamma djur (Alfabeta 2008) innehåller ett längre avsnitt om varulven.

Och varför inte leta efter lokala sägner om varulvsförvandling. Det är bara att kontakta något av de stora folklivsarkiven vars hjälpsamma personal alltid brukar hitta fynd i sina gömmor.

Per Gustavsson

PS Läskiga vidunder kan köpas från Sagomuseet för 80:-.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Loppornas härstamning

När Noak byggde sin ark och sjösatte den, borrade djävulen ett hål i den. Vattnet började sippra in i arken. Noak blev förtvivlad. Han sammankallade alla djuren och bad dem om hjälp, men det var ingen som kunde göra något åt det. Då slingrade sig ormen fram och frågade:

– Vad ger du mig, mästare, om jag räddar din farkost?

– Vad du vill, svarade Noak.

Då stoppade ormen i stjärtspetsen i hålet och faran var borta. När syndafloden var över krävde ormen sin belöning. Noak bad honom välja. Då sade ormen:

– Du måste ge mig en mänsklig varelse varje dag att jag må kunna suga ut hennes blod.

Noak blev mycket upprörd när han hörde dessa ord. I stället för att uppfylla ormens önskan grep han den och kastade den in i elden. Då steg där upp en förfärligt stank. Den steg så högt att den till slut nådde Guds näsborrar. Han skickade en vind som spridde ormens aska över hela världen. Ur denna aska uppsteg lopporna. De är så talrika att om man räknar med dem allesammans, så suger de i sig en hel mänsklig varelses blod varenda dag. På det sättet hålls Noaks löfte i alla fall.

Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Den modiga steglitsen

En gång för länge sedan råkade det bli en förfärlig vinter på jorden. Blåsten täppte till dalarna med snö och byggde mjölkvita åsar lite varstans. Människorna vågade inte gå ut ur sina bostäder. Det var så kallt att äggen sprak i korpens bo, sade man. Jämmer och skräck spred sig i världen.

Fåglarna samlades alla under kyrkans takränna till rådslag. Dit kom alla slags flygfän: stora och små, de som brukade vistas på slätten och de som gillade att gömma sig i vassen på sjöarnas stränder, de som besjälade skogen med sin sång och de som spred glädje i människornas trädgårdar. Alla bönade och bad, var och en på sitt eget sätt. Mitt i det allmänna sorlet hördes en stark röst. Det var den gamla falken som talte:

— Hör ni, mina kära vänner. Jag tycker att det inte finns någon annan utväg att rädda oss, utom att följa människans exempel. Vi måste helt enkelt stjäla en bit eld från himlen, om vi inte vill utplånas. Så gjorde den skicklige och listige människan och hon lyckades rädda sitt skinn. Så måste vi göra också.

— Så sant, så sant, skriade alla de andra fåglarna. Du har rätt i vad du säger, instämde de.

— Visst har jag rätt, fortsatte falken. Jag har aldrig fel. Dessutom vet ni att jag är rädd om er och att jag satt mina klor i er endast när jag var hungrig. Nu är det likadant. Det enda som återstår är att välja någon som skulle flyga iväg och hämta en gnutta eld från solen.

De små fåglarna började kvittra livaktigt:

— Ärade falk, Det är bäst att du själv reser dit. Du är vår härskare och du är starkast av oss alla.

Falken skakade på huvudet:

— Jag är ledsen, men ni förstår väl att jag inte kan lämna ert rike utan någon ledning. Det skulle innebära slutet för vår art. Det måste ständigt styras av säkra vingar.

— Vem ska resa då, frågade korpen? Jag själv skulle göra det om jag inte vore så gammal och orkeslös.

Sedan dök det upp andra stora fåglar. Den ena efter den andra berättade om orsaken som hindrade dem att bege sig på den krävande resan. En del var sjuka, en del hade fullt upp med viktiga uppgifter, en del led av höjdsjuka, åter en del ansåg sig oundgängliga för fåglarnas gemenskap. Till slut tog den klocka falken till orda igen:

— Jag ser att den enda lösningen på vårt problem är att en av de små fåglarna få flyga dit.

En kör av kraxande bifall hördes, medan de små sångarna trycktes ihop i ett hörn. Deras späda hjärta fylldes av bävan.

— Eftersom den stora äran tillfaller er, fortsatte falken, få ni själva välja den som ni tycker är mest lämplig för detta uppdrag. Ni fattar att om vi inte får en gnutta eld snart, kommer vi alla att dö och då blir ni de skyldiga. De är ni som kommer att stå till svars inför Gud, på domedagen. Då genmälde en lärka:

— Ers höghet, vi är för klena för detta krävande uppdrag. Det enda som vi kan är att sjunga.

— Har man hört på maken, utbrast de stora fåglarna med indignation! Vilken fräckhet! Vilken brist på solidaritet och medkänsla!

På detta viset fortsatte förhandlingarna ett bra tag till. När läget verkade olösbart hördes en pipig röst som bad om ordet. Det var steglitsen:

— Ursäkta att jag lägger mig i, började han, men om det inte finns någon annan utväg, då tar jag på mig denna uppgift.

Alla fåglarna, både de stora och de små, blev nöjda. De var inte helt övertygade att steglitsen skulle lyckas, men de var glada att de slapp själva att göra den farliga färden.

Så blev det att steglitsen lämnade kyrkans takskägg och den snötäckta byn på slätten och flög iväg. Den fladdrade länge med sina små vingar tills den nådde himlens nejder. Där närmade sig fågeln solens eldstad och plockade upp en ljusstråle. Med vidbränd fjäderdräkt och nästan blind på grund av den hårda prövningen, återvände steglitsen till jorden. När den hamnade bland sina gelikar, hade den med sig den varma solblinken i sin näbb. Den började växa allt större och då förändrades allt runtomkring. Frosten gav med sig, snödrivorna sjönk och ån i grannskapet tog emot mängder av smältvatten. Till och med snödroppar syntes på vissa ställen.

Fåglarna blev utom sig av glädje. De var många som visade sin tacksamhet mot den modiga steglisten, men skatan skrattade hånfullt, när hon såg dennes brända fjäderskrud. Då vände sig talgoxen till de andra små fåglarna och sade:

— Kära vänner, jag tycker att vi skall hjälpa vår lillebror här och skaffa en ordentlig klädnad åt honom.

— Visst, visst, visst, kvittrade alla pippiarna som hörde talgoxens förslag.

Under sång och brus, med glädje och gamman, skred de små fåglarna till verket. Var och en av dem skänkte en eller två fjäder ur sin egen fjäderdräkt åt den stackars steglitsen. Till slut blev det en skrud som liknade den som Josef fick av sin mor, Rebecka. Den lyste av alla jordens färger. De andra fåglarna berömde steglitsen för sin utomordentligt vackra dräkt, men själv tyckte den att den var alldeles för bjärt. Den blygdes att visa sig för människorna i sin nya skepnad.

Eller den är för ödmjuk kanske och därför ser vi den så sällan trots att det var den som offrade sig för att hämta solglimten ner på jorden. Men på våren har vi stor chans att se den, om vi tittar noga i trädens lövverk, när vi går ut och promenerar.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Vindens glädje och sorg

Varenda vår blir vinden en liten gosse som gillar att vara ute och leka. Han brukar springa och smeka blommornas kronblad, krusa sjöarnas vattenyta, tufsa till trädens bladverk och göra så att skogen ger ifrån sig ett förtrollande sus som liknar vaggvisornas.

En vår bar han på sina osynliga vingar ekon från fåglarnas kvitter från plats till plats så att allt omkring kunde glädja sig åt deras sång. Vid sommarens ankomst blev hans gärning ännu mer omtyckt. Och vinden var glad över att kunna visa sin förmåga. När solens strålar blev stekande heta, satte han igång och svalkade både växer och djur, så att de inte behövde törsta. Då verkade det som hela naturen fick liv och fylldes med levnadsglädje.

När sommaren övergav nejderna kom hösten. Först var vinden glad, när han såg hur skogens lövverk tog på sig sin mångfärgade dräkt. Sedan lämnade fåglarna sina bon och flög långt bort till varmare länder. Vinden såg hur grenverket tappade sin mångfärgade mantel och blev ledsen, trots att han hunnit bli stor och stark. Något som visar att även de stora kan bli ledsna. Efter ett tag visade grenarna sin svarta nakenhet, djuren gömde sig i sina hålor och vinden föll i djup leda. Han tyckte inte om denna förändring. Han började blåsa i lövdrivorna längs skogens stigar, klagade och stötte mot de regnvåta trädstammarna. Det såg ut som att han skulle gå under av smärta.

En vacker morgon fick vinden en överraskning. När han vaknade, kände han inte igen formerna runt sig. Allting verkade främmande. Det var vintern som ställde till det. Både skog och byar var camouflerade under vita kappor. Vinden blev förtvivlad. Han började löpa som en galning bland de frusna träden och irrade bland snödrivorna. Han skakade de isbelagda grenarna och de igenslagna fönstren och dörrarna i människornas boningar. Av den glada pojken som han var en gång fanns det ingen tillstymmelse kvar. Han var en gammal och grinig gubbe som ven i skorstenarna. Han hotade att vända världen upp och ner. Det var ett bra tag som vinden höll på med detta.

En dag tittade fram solen och vinden tyckte att den dröjde längre än vanligt på himlavalvet. Då upptäckte han några vita blommor på marken. Alla hade nedböjda huvuden och liknade små klockor. De var snödroppar som kom med budet att våren var på väg. Vinden blev så glad att uppleva det att han förvandlades till en glad och sprallig gosse igen. Han skakade av sin leda och började leka bland blommorna igen. Man kunde tro att det var första gången han såg dem.

Så har vinden gjort år efter år så länge människan minns. Fast ibland verkar det som om vintern aldrig vill ge sig av.

Daniel Onaca

8 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Påskliljorna blommar på taket

Den här bilden från husen i det gamla Torshavn får avsluta skildringen av vår berättarresa på Färöarna. I sagan kan allting hända, och i verkligheten händer det just i denna stund i Havn. Vi återkommer gärna till denna förunderliga plats på jorden. Jag som inte kan leva utan skog skulle paradoxalt nog kunna tänka mig att bo här. Det är som om fjällen skyddar byarna och hela tiden bjuder på nya vyer bakom nästa vägkrök och fjälltopp. Här finns hemligheter och överraskningar som slätten berövar en besökare.

Det återstår att rikta ett stort tack till våra samarbetspartners på öarna: Nordens hus, Føroya Fornminnissavn och Landsmidstødin (utbildningsmyndigheten i Torshavn) samt skådespelerskan Eyd Matras i Klaksvik som samordnade vårt besök på Nordöarna. Och icke att förglömma, Nordiska kulturfonden, som bidrog ekonomiskt till resan.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Sagomuseets verksamhet

Gästföreläsning på universitetet

I dag har jag gästföreläst på Fródskaparsetur, universitetet i Torshavn. Jag besökte studenterna som läser folkloristik  och gav en nutida muntlig berättares syn på vår folkdikt. Varför berätta den gamla folkdikten i dag? Hur gör man? Hur kan sägnerna användas för att skapa intresse för livet förr i tiden, folks tankar och föreställningsvärld och inte minst upptäcka landskapet där man bor.

Två kompakta timmar gick väldigt fort och jag hade väldigt gärna fortsatt samtalet. Jag upplever nog att fler människor här på Färöarna känner till landets sägenskatt även om den inte alltid lever som muntliga berättelser.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Lat meg telja taer-Skeid i frásögu

Idag höll vi en heldagskurs för lärare, skådespelare m fl. Rubriken var som ovan.  Den svenska rubriken var; Berättarglädje – En dag om muntligt berättande i skolan.

Dagen inleddes  av Per som berättade  sagan om flickan som fes. Det blev många härliga skratt och det kändes som alla i publiken var med från början.

Mikael tog över och talade om att utveckla elevers muntliga berättande.  Snart gjordes den ena berättarövningen efter den andra. Äventyr ritades, människor berättade och stämmningen var hög.

Efter en lunch med supergoda smörrebröd var det Evas tur att föreläsa.  Nu blev det  tips på hur man med föremål kan levandgöra berättandet. Grodor, skomakarläst och mycket mer, plockades fram.  Folk lysssnade andaktsfullt och det skrevs så att pennorna glödde.

Dagen avslutades av Per som gav exempel på hur man kan använda sägner för att få  förståelse för vanligt folks sätt att leva och tänka. Vi fick också se lite bilder från Sagomuseet och sagobygden

Sälllan har vi mötts av så positiv respons som idag. Många tackade för en bra dag och för inspiration till liknande arbete på Färöarna.

Dagen – och för övrigt hela veckan – var ett samarbete mellan Färöarnas Forminnessavn, Nordens hus, Landsmidstödin och Sagomuseet.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

Ensam på Kunoy

Så drar vi vår färde med färja och bilar. Jag kommer till den lilla byn Haraldssund där alla hus ligger längs en smal  bygata. Men var är skolan? Inga skyltar eller tecken av något slag. Till sist hittar jag ett enkelt vitt hus bakom bygatan.Halva klassen är sjuk så det blir två elever att berätta för. Pojken och flickan följer bra med i berättelserna, fröken sufflerar diskret. Så tar barnen fram sina smörgåsar och jag får kaffe i den gamla lärarbostaden.

Iväg genom en enkelvägstunnel till västra sidan av ön. Kunoy är en vacker liten by med kyrkan vid  vattnet, ett litet vattenfall och där ovanför en söt liten skolbyggnad från 1886. Här går fyra elever från förskola till åk 5. En gammaldags papperskarta dras ner och så hamnar vi i Småland. Läraren Johannes är till god hjälp. Han ritar på svarta tavlan för att underlätta för eleverna. En berättelse memorerar han och återberättar på färöiska. Åter till Klaksvik efter en intressant förmiddag.

Eva Andersson

Lämna en kommentar

Under Att berätta