De ligger där, runtomkring oss, berättelserna. De väntar, längtar, de gömmer sig, skriker och viskar. I min tillvaro kröp de in oförhappandes, inte efterfrågade men nödvändiga när barnabenen ännu sprang. De höll sig levande i nära femtio år, men tystnade eller gömde sig eller gick någon annanstans än till mig eller tog slut eller så tappade jag förmågan att höra dem, känna dem, ta emot dem.
Det var smärtsamt, tomt och sorgligt.
Så en dag blev jag bestulen på dator och usb-stickor. Allt jag skrivit under åratal – borta. Där var berättelser, utkast, nästan en hel roman och förteckningar över sagor, sägner, skrönor och allsköns märkligheter, dessutom nedskrivna i kortformat för minneshjälp.
Det gjorde så klart ondare än vad en narkos kan mota bort, men då kom en annan sorts berättande till hjälp, en mer rytmisk form av berättande, ett berättande med långa och breda avstånd mellan ord och ljud: poesin.
En av de böcker som hjälpte mig var – och fortfarande hjälper mig – Rita Mestokoshos Hur jag ser på livet, mormor. Det är en viktig bok inte bara för mig och jag vill ge dig möjlighet att läsa en text jag skrev om den för halvannat år sedan drygt, när jag tagit mig genom den värsta värken efter stölden jag nyss nämnde:
I dag, kort efter avkoloniseringen, är litteraturen ett verktyg för vår tids män och kvinnor att uttrycka sin identitet, att kräva rätten att föra sin talan och i all mångfald göra sin stämma hörd. Utan deras röster, utan deras anrop, skulle vi leva i en tyst värld.
Orden står som efterord i Rita Mestokoshos diktsamling Hur jag ser på livet, mormor, en samling poesi på språken innu, franska och svenska. Citatet är taget ur Jean-Marie Gustave Le Clézios Nobelföreläsningen den 7 december 2008. Le Clézio talade i nämnda föreläsning om ”Rita Mestokosho från Mingan (Quebec) som låter träden och djuren tala” och han beklagade att ursprungsbefolkningarnas modersmål inte hörs i vår värld.
Visst, vi befinner oss efter avkoloniseringen, efter den kolonisering som med vapen höll folk och nationer nere. När det rör språken och kulturerna finns dock en skevhet, en obalans rörande vilka språk som översätts och vilka som inte översätts. Vilka språk som hörs och vilka som inte hörs. Förhoppningsvis kan delar av skevheten avhjälpas med framsynt förlagsarbete som Beijbom Books visar prov på i och med utgivningen av Rita Mestoshos dikter.
Den holländska författaren Cees Nooteboom har i flera sammanhang påpekat den obalans som hämmar det litterära och offentliga samtalet. Vid en konferens i London om litteratur och frihet i början av december i fjol uttryckte han sig så här:
I Holland läser vi anglosaxisk litteratur, många gör det och det mesta blir översatt. Det omvända gäller inte. De små språkens författare översätts i ringa utsträckning till engelska. Ta Jean-Marie Gustave Le Clézio. Han hade svårt att få sina böcker publicerade tidigare. Nobelpriset ändrade på det.
Rita Mestokosho skriver på franska. Förläggare Beijbom övertygade författaren att till den nu aktuella trespråkiga diktsamlingen Hur jag ser på livet, mormor översätta åtta av de tjugo dikterna till innu och något lite lyckas ett litet förlag i norra världen rätta till obalansen mellan världens språk. Egentligen är det en smått galen idé Karl Beijbom genomfört. Att ge ut en diktsamling på tre språk och förmodligen också hoppas på att boken kommer att sälja tyder på en glad optimism som förhoppningsvis besvaras med kärlek av poesiälskare.
Det är nämligen ingenting mindre än en händelse av stor betydelse att denna diktbok blivit till, redan med Facebookgrupp och resonemang i sociala medier om såväl form som innehåll. Och dikterna är av ett slag som med mildhet och vrede sätter sig i kroppen efter en, två eller tre läsningar. Den allra första dikten som satte sig i mig var ”En innus liv” och då särskilt den här raden:
Just i det ögonblick då de två vägarna möts och löper samman, kommer innun att finna sig själv.
På innu ser en sån mening ut så här, om jag sett rätt:
Tapitikaui e nishiki meshkanaua innu tshika mishkatishu…
Jag tycker att det ser vackert ut och med den svenska tolkningen ringande intill förstår jag snart att en annan poet också varit i de poetiska trakter där Rita Mestokosho sökt självfinnandet: Tomas Tranströmer.
I dikten ”Preludier” (Mörkerseende, 1970) står:
Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,
en annan utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.
Det poetiska samtalet vidgas över tid, rum och språk. Innu betyder människa på Rita Mestokoshos modersmål och Tranströmers språk säger att en människa finns än mer när hon möter en annans anlete. Så sker mellan dessa båda diktare liksom mellan diktare och läsare. Om jag lånar några rader från Hannah Arendt i Människans villkor (Daidalos 1998, s 249) blir det nog mer begripligt vad jag menar:
Då människor inte är inkastade hur som helst i världen utan föds av människor in i en redan existerande människovärld, föregår de mänskliga relationernas väv allt enskilt handlande och tal. Nykomlingens ådagaläggande av sig själv i ord och nya början i handling är därför som trådar som träs in i ett redan givet mönster och som förändrar väven, liksom denna å sin sida på ett unikt sätt påverkar alla livstrådar som den kommit i beröring med.
Hur jag ser på livet, mormor är en diktbok på knappa hundra sidor. Tre språk textade sida vid sida i den smått magiska uppfinningen bok. Ett av språken, innu-indianernas innu-aimun, talas i elva byar av sammantaget femton tusen innu och gnuggar sig nu mot ett relativt litet språk, det svenska och ett världsspråk som franskan. Jag tror att de tre språkens Nukum, grand-mère, mormor ler åt den språkens kör som tolkar innu-indianernas levnadssätt och den mänskliga mångfaldens smittsamma förunderlighet.
Ditt vackra ansikte av tiden fångat
Där tusen kvinnors gåtor döljer sig
Tusen skäl att ge dig hän ditt värv
I en genomskinlig synlig värld.
(Första av fyra strofer i dikten ”Nukum, skogarnas kvinna.)
Bengt Söderhäll
Fakta om boken:
Rita Mestokosho: Hur jag ser på livet, mormor. Dikter på innu, franska och svenska. Tolkning från franska Paul Moerman. Förord av Jean-Marie Gustave Le Clézio. Beijbom Books, 2010.
Sagobygdens Blogg 