Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

by | 24 maj 2023 · 17:56

Runstenen som hämnas

En av mina favoritsägenplatser är Björketorpsstenen. Häromveckan passerade jag platsen och stannade för en stilla fikapaus.

Björketorpsstenen är en märklig runsten. Den står nära Listerby invid E22:an mellan Ronneby och Karlskrona. Den ovanliga och skrämmande inskriften på stenen lyder: 

Mäktiga runors hemlighet dolde jag här, kraftfulla runor. Den som förbryter sig mot detta minnesmärke, skall ständigt plågas av olyckor. Svekfull död skall träffa honom. Jag spår fördärv.

Hur har det då gått för folk som inte visat vördnad för platsen?

För snart 200 år sedan ville bonden, som ägde marken där stenen står, odla upp jorden. Han samlade ris och lade en stor rishög runt stenen och hoppades att värmen från elden skulle spränga sönder den. Det var lugnt och fint väder. Precis när han tände elden kom det en häftig vind som fick eldslågorna att vända och antända mannens hår. Bonden slängde sig på marken och försökte släcka elden, men förgäves. Snart brann också kläderna och mannen fick en plågsam död. Däremot slocknade elden i risbålet. Det var som en stor hand bara lagt sig över rishögen och kvävt elden.

Så gick det många år. En dag var två bröder ute och körde med häst och vagn. De hade druckit alldeles för mycket och piskade besin­ningslöst på hästarna. I fyllan och villan körde de rakt på Björke­torpsstenen. En av karlarna ramlade mellan hästarna och fick skallen söndersparkad. Den andre föll så olyckligt att ett kärrhjul körde över halsen och skilde huvudet från kroppen.

På 1920-talet slog några luffare läger vid stenen. De gjorde upp eld nära stenen och uträttade sina behov bakom den. På natten blåste det upp till storm. Luffarna kurade tätt ihop sig. Träden vajade och en 30 meter hög tall föll plötsligt rakt över luffarna. Två av luffarna blev ihjälslagna på en gång. En tredje fick båda benen avslagna och den fjärde fick trädgrenarna över sig och ansiktet formligen flåddes.

I augusti 1946 besökte en tysk turist stenen. Han hade med sig en liten hammare och tänkte slå ut en flisa som minne. Precis när han hade höjt hammaren slog blixten ner i den och slungade mannen flera meter upp i luften. Han låg länge medvetslös innan han kunde resa sig och skynda därifrån. 

På 1960-talets samlades ett gäng raggare vid runstenen. De visade ingen respekt för platsen och förde oväsen. Plötsligt kom det stenar flygande från ingenstans. Raggarna klarade sig själva utan skador, men deras bilar fick stora bucklor i plåten.

En julidag 1972 försökte en berusad gotlänning måla över runorna med röd färg. Det var många andra turister på platsen samtidigt. En schäferhund hoppade upp på gotlänningen så att han föll baklänges och fick målarfärgen över ansiktet. Det gick så illa att han förlorade synen på ena ögat.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 28 april 2023 · 17:40

Hocken råur om de?

Längst till vänster står Catarina Carlesons farfars far Carl Magnus Carleson, han var tidigt fotograf. Här är han på besök med sin fru Anna, och sin dotter Ethel, och besöker sin mor som blivit änka och flyttat till sin brors familj i Munkalid, utanför Lönsboda. (Bild från Brogårdhssamlingen, Osby bibliotek)

I Lönsbodatrakten används, och användes än mer förr, det vi där kallar ”ögnawn”. Detta kan översättas till öknamn, men den svenska betydelsen av detta ord stämmer inte med den göingska/”Lönsbonitiska”, helt.

”Ögnawn” är ofta i grunden ett släktnamn som till exempel Bagare-Pellen, som byggs på generation för generation. Bagare-Pellens-Augusts-Sven eller Sar-Petters-Villes-Valter, förleden i det senare ”Sar” är troligen av kvinnonamnet Sara. Kanske var hon ogift, eller hade Petter med sig innan giftermål, eller blev hon änka tidigt och därför fick grunda detta släktnamn. 

Ibland är första ordet ett gårds eller torpnamn. Ett exempel är släkt-

namnet ”Vink-” som har sina rötter i Vinkatorpet. Sedan om torpet hette så, och gav namn till de boende där, eller om han som byggde det redan var benämnd som ”Vink”, vet jag ej. Kanske lika svårt att svara på som vilket som kom först av hönan eller ägget?

Namnen kan dock ibland vara mer av öknamnskaraktär, efter någon dråplig eller hemsk historia. Men det är mer ovanligt. 

Att placera folk i rätt släkt är viktigt, en vill liksom ha lite koll. Speciellt förr i tiden. Numera är det väl ersatt, delvis, i Cv’s ”referenser”.

Med utgång från detta skrev jag följande dikt på dialekt:

Hocken råur om de?

Oin fråua krävo swar

Ja de ska redas ud

Om de såu ta menna dar

Hocken va din faffar

Å Hocken ä din far

Å inte får vi glömma

Din farsa faffars-far

Hocken råur om de

Ja du må swara väjl

Ty de duger ej å säja

Ja raur om me säl!

(me säl = mej själv) 

Catarina Carleson 

Mamma till:

Sar-Petters-Villes-Valters-Matsa-Björn, 

Sar-Petters-Villes-Valters-Matsa-Jens, 

Bagare-Pellens-Augusts-Swensa-LarsEriks-Erik

Och

Bagare-Pellens-Augusts-Swensa-LarsEriks-Andrea

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , ,

by | 24 april 2023 · 19:41

Svarta skolan – Catarina Carleson fortsätter gästblogga

Vi publicerar Catarinas dikt inspirerad av alla berättelser om Svartkonstskolan i Göinge. Men först berättar hon historier och sägner om den beryktade skolan.

Svarta skolan i Björkult, Örkened socken i nordöstra skåne.

Första gången jag hörde talas om Svarta skolan, och Svartkonst-böcker vet jag inte. 

Det ingick i uppväxten i Göinge att höra talas om detta, först utan att förstå vad det var. Men så småningom förstod en att det där var knappt något man skulle prata om och än mindre något att ”rota i”. Det lät för spännande och lite farligt.

I en stor gård i Örkened som jag besökt, men har lovat att inte avslöja vilken gård, där spökar det ibland och det sägs att det är för att det har bränts en Svartkonstbok i en öppen spis där, en gång i tiden. Bokhyllor lär ha flyttat på sig, även i modern tid. Men jag vet inte vad jag ska tro, för berättelserna  i Göinge säger, också, att det varken går att bränna eller sänka en svartkonstbok. Egentligen vet jag inte hur en skulle kunna göra sig av med en sådan?

Kanske finns det en och annan Svartkonstbok i något Göingehem än i denna dag, men det är inget man pratar om och jag kan tro att en hel del inte är så ”svartkonstigt” utan mer recept på naturmedicin och liknande som de använde förr i tiden. Men vem vet, de är så hemliga de där, böckerna. 

Svarta skolan, i Björkhult, lär ha varit en skola där en kunde gå i skolan hos självaste hin håle, ja ni vet han som en inte vågar nämna vid namn, men som det finns många namn för. I en äldre skrift såg jag namnet ”Röde-Petter”, och andra namn som används är ”den lede”, fan och för att förklara vad det är för en figur kan vi säga ”mörkrets furste”. Det är så en ryser, bara en tänker på det.

Några minnesgoda berättare vid de stora stenarna vid Svarta skolan

Vid platsen för Svarta skolan fanns en ihålig bok, en lind och några stora stenar.  Det sägs att en man som gick i den skolan kallades för Trane-Mattes ( för hans gård låg vid Trane-kärret eller Tranegylet, som de säger i trakten) och att han hade lovat bort sig till Hin håle som betalning för att han skulle gå i dennes svarta skola. 

Men då betalningsdagen inföll lurade Trane-Mattes ”Hin Håle” på något sätt så han lyckades komma undan. Dock lyckades ”den onde” ta Trane- Mattes skugga och sedan den dagen gick han runt i denna världen, där i Örkened, utan skugga hur soligt det än var. Denne Trane-Mattes kunde, tro det eller ej, mana upp döda, få dem tillbaka till livet igen. Det hade han lärt vid den svarta skolan. 

För att bevisa detta lär han ha fått pröva på en, som de på den tiden kallade, självspilling ( gammalt ord för en person som tagit sitt eget liv) vid namn Hök och han lär ha lyckats mana upp honom till livet,  dock tog det en bra stund så Trane-Massen frågade varför det dröjt och då sa Hök ”jag var i närheten av Sölvesborg, så därför tog det en stund att komma hit!” men efter ett kort samtal med denne Hök, manade Trane-Mattes tillbaka honom till döden.   

Det finns också historier om Svarta skolans siste elev som lär ha kallats ”Neringen”. Samma historia som finns om Trane-Mattes, angående att Hin håle skulle ha tagit hans skugga som betalning , finns även om ”Neringen”. Kanske gick det två personer utan skugga, soliga dagar, i Örkened, förr i världen?

Sida ur Neringens svartkonstbok. Den finns idag på Nordiska museet.

En gång visade min före detta svärmor mig platsen för Svarta skolan och jag såg några stenblock och några träd, men annars kändes inget speciellt. 

Kanske är berättelserna sanna? Kanske var det en skola som lärde ut naturvetenskap i en tid då detta inte sågs med blida ögon? Eller är det hela bara en fantasi? 

Hur som helst är dessa gamla historier spännande, lite hemska och sätter igång fantasin, tycker jag.

Det bästa sättet att skydda sig mot svartkonst lär vara att kalla på ”Fader vår” och gärna läsa bönen med samma namn.  Det kan ju vara bra att veta.

I dessa dagar kanske vi inte går ut i naturen och sällar oss till Svarta skolan, tiderna förändras, men det finns andra sätt att sälja sin själ. Om vi tittar oss riktigt noga omkring kanske vi kan se någon utan skugga, eller?

Om det skrev jag en dikt en gång, för ganska många år sedan, men nu när vi åter har krig i Europa tycker jag att den känns än mer aktuell: 

Svarta skolan

Att sälja sin själ 

kan tyckas enkelt

Det görs hela tiden idag

till multinationella företag 

eller till politiska partier

av tvivelaktig karaktär

Att sälja sin själ vid Svarta skolan

för att få någon speciell gåva

som att bota folk och djur

Skrämmande 

att sälja sin själ

Det var hemska tider det

säger någon

Det hemskaste är att 

Svarta skolan  har vuxit

folk säljer sina själar 

dagligen och överallt

till företag

Till den smutsiga vapenindustrin

för pengar som luktar

blod svett och tårar

till ödeläggare av Moder Jord

Svarta skolan i storformat – fan ta mej!

Catarina Carleson

Bilden som visar några minnesgoda sagesmän vid platsen för Svarta skolan kommer från Brogårdhssamlingen, Osby bibliotek. Vill du besöka platsen har den koordinaterna latitud/longitud 56.32241, 14.33932.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Taggat som , , ,

by | 18 februari 2023 · 15:29

Berättarröster från en svunnen tid präglad av hav och sjöfart

Bengt af Klintberg har gjort en sagobok för oss som älskar Bohuslän. Med hjälp av personalen på ISOF i Göteborg har han letat upp ett stort antal Bohuslänska folksagor, insamlade kring förra sekelskiftet.

Under åren 1937 – 1942 gav Kungliga Gustav Adolfs Akademien ut ”Svenska folksagor och Sägner” i tolv band. Där var Bohuslän inte representerat, detta trots att ett genuint muntligt sagoberättande levde kvar längre i Bohuslän än i många andra landskap. Nu, åttio år senare, rättar Klintberg till detta misstag genom att låta akademien ge ut ett trettonde band av ”Svenska Sagor och sägner” under namnet ”Sagor från Bohuslän”. I denna sagosamling presenterar Bengt af Klintberg 117 sagor, av ett femtiotal berättare. Den främste av dem är fiskaren och bodkarlen Agust Jakobsson från Tanum som 1919-1920 fick sin sagorepertoar dokumenterad av David Arill.

Vad är det då för sagor vi möter?
De allra flesta är berättelser som en van berättare helt eller delvis känner igen. Det är till stor del samma internationella sagotyper som i övriga landet. Det är långa undersagor om prinsar och prinsessor, jättar och troll. I urvalet ingår också djursagor, skämtsagor och ramsartade sagor. Det som sticker ut i denna samling är berättelserna om hav och sjömän.

De flesta av berättarna är män, vilket enligt Klintberg illustrerar hur det muntliga berättandet såg ut. När alla samlades var det män som berättade, kvinnorna berättade främst för andra kvinnor och barn. Detta styrde också repertoaren, bland männen dominerade skämtsagor för vuxna och hos kvinnorna var det till stor del undersagor.

Boken ger en unik insyn i en del av den muntliga berättartraditionen som av olika anledningar glömdes bort. När jag läser får jag en bredare och delvis ny bild av hur berättelserna kunde låta, det är nästan så att man hör berättarrösterna från en svunnen tid, texterna ligger mycket nära talspråket. Visserligen är den breda bohuslänskan till stor del översatt, men andra typiska muntliga drag finns kvar, som tempusbyten och enkla meningsbyggnader. Det är lite som att glänta på dörren till en Bohuslänsk fiskarstuga för drygt 100 år sedan. Det är också en påminnelse om att det skriftliga och muntliga berättandet verkligen är två helt olika medier Är du dessutom inbiten Bohuslänning är det lite som att hälsa på sina släktingar och få ta del av deras tankar. Samtidigt är boken mycket mer än bara ett historiskt dokument för inbitna nördar. Många av sagorna håller än idag. Jag vet, för flera har jag sedan länge på min repertoar. Hur björnen blev rompalös, Jätten utan hjärta, Hur Bror lustig kom in i paradiset och Havsfrua köper råglasten, är bara några exempel. Andra berättelser är nya för mig, så som Skepparen Vidrompen och Hornpär. Det är en hejdlös vuxensaga om skepparen som lurade självaste djävulen.  Jag ser verkligen fram emot att framöver få berätta den och många andra berättelser ur denna kulturskatt. Jag tackar Bengt af klintberg för att jag fått ännu en berättarskatt att ösa ur.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

by | 23 januari 2023 · 17:35

De dödas julotta, en dikt av Wendela Hebbe

I förra årets sista blogginlägg önskade vi God Jul med en saga av Brita Greta Löfquist, tjänarinna hos Wendela Hebbe. Jag berättade lite kortfattat om Wendela Hebbe, vårt lands första kvinnliga journalist, fast anställd på Aftonbladet. Wendela Hebbe är intressant i egen person för den sagointresserade. Hon både översatte och skrev egna sagor och använde traditionella folksägner i sitt författarskap. 

En av hennes första publicerade alster i den här genren är en versifiering av sägnen om de dödas julotta. Den publicerades i antologin Ur Svenska skaldestycken för ungdom, 1845, som Hebbe själv redigerade. Det var en samling av svensk vitterhet för ”barnens bildning och glädje”. I en kortfattad inledning vänder sig Hebbe mot moraliska berättelser där avsikten förtar berättelsens ”friskhet och poetiska färg”. Men hon ifrågasatte inte barnläsningens uppfostrande funktion, men urvalet skulle spegla en ”sedlig skönhet” och en ”nordisk anda” som kunde ”väcka och underhålla den oskuldsfulla anda av menlös fröjd” vilket kännetecknar ett barn.

I samlingen finns dikter av klassiska svenska författare såsom Kjellgren, Lenngren, Bellman, Tegnér, Stagnelius och Runeberg. Så Wendela Hebbe satte inte sitt ljus under skäppan. Urvalet inleds av folkvisor såsom Sven i Rosengård och Dufvans sång på liljeqvist. Hebbes egen dikt anknyter språkmässigt till dessa. 

Sagan om de dödas julotta.

”Jag tror det är morgon, se stjernorna tindra

Så bleka på fästet, och kyrkfönstren glindra,

Och grinden är öppen till gård och till gärde;

Så tyst är i huset: de gått sina färde

Och lemnat mig efter; snart ottan är slut,

Och jag kommer dit när de andra gå ut.

–

Det dagas ju redan!” så prestdottren tänkte

När månan på blommiga rutorna blänkte.

Hon klädde sig hastigt och axlade kappan,

Tog psalmbok och nyckel, och gick utför trappan.

Så högblå log himlen; på strand och på ö

Gjöt månan sitt silfver bland drifvornas snö.

–

Nu kom hon till kyrkan och trädde på gången;

Så matt brinna ljusen, så dof susar sången,

Och hela den hvita församlade skara

Af skräck eller andakt förstenad tycks vara:

Från lik-bleka läppar väl toner tycks gå;

Men ingen förnimmer den sången ändå.

–

I choret stod presten, väl munnen han rörde,

Och böner han läste, fast ingen dem hörde,

Och skjortan, den hvita, helt konstigt var skuren

(En sådan väl aldrig der förr varit buren)!

De fotsida vecken så underligt gå,

Men kragen och messhaken voro ej på.

–

Och barnen der suto, (församlingens unga),

Med ljus-gröna kransar på hufvuden tunga,

Och blekfagra kinden mot handen de luta

Och undra när nattliga messan skall sluta;

De stråperlor plocka, allt en efter en,

Och strö dem på golfvet bland granriset se’n.

–

Nu spejande blickar kring kyrkan hon sände:

På bänkarnes rader satt vän och satt frände –

Men hvem målar fasan, som flickan nu kände,

När håliga ögat en hvar henne vände:

Den vännen re’n sofvit se’n natt och se’n år,

Och fränden begrafdes derute i går!

–

Och upp foro alla, som foglarna fara

När jägarens lod kilar in bland den skara.

Från pelarne ryckte de lansarna neder

Och stormade sedan i tätt slutna leder,

Med fladdrande rustning, på korsgången fram,

Der störerskan flydde bland krusflor och damm.

–

Allt närmre och närmre sig liktåget svingar,

Re’n dödsengeln klappar de snöhvita vingar;

Då ser hon sin gudmor vid kronljusens flamma,

”Knäpp kappan af halsen” hon hör i detsamma,

Och kornet, det sista, i timglaset rann,

Och tolfslaget dånade – synen försvann.

–

När julnatten lång gått omsider till ända,

Och morgon var inne och ljusena tända,

Och klockornas samljud de lefvande väckte,

På snötäcket hvita, som grafvarna täckte,

Små tuslitna stycken af kappan man såg,

Och Prestdottren sanslös på kyrktröskeln låg.

–

I kommande inlägg berättar jag mer om Wendela Hebbes författarskap.

Ill: Boel Werner, ur Per Gustavsson: Spöken.LL-förlaget, 1998. I den återberättade varianten är det en gammal gumma som kommer för tidigt till julottan. Men det är också vanligt att det är en ung flicka, som i Hebbes dikt.

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 21 september 2022 · 16:13

Dröm och verklighet – från Tagel till Banke

Sagoprofessor Carl Wilhelm von Sydow är en portalgestalt i Sagobygden. Han lade grunden till folkminnesforskningen som akademisk disciplin, utvecklade terminologin kring sagor, sägner och folktro samt grundade Folklivsarkivet i Lund. 

När han var sju år gammal gjorde fadern, som bedrev en lantbruksskola på Tranhult utanför Ljungby, konkurs. Familjen stod på bar backe. Wilhelm och en av hans bröder fick ett nytt hem på Tagels gård, i norra delen av nuvarande Alvesta kommun. Wilhelms mor Göthilda var en av sju systrar på Tagel. Deras far Wilhelm uppförde den nuvarande huvudbyggnaden 1840, utvecklade jordbruket och var en ivrig förkämpe för den religiösa väckelsen och nykterhetsarbetet. 

På Tagel lekte pojken Wilhelm med sin kusin Adelheid von Schmiterlöw, som kom att residera på Tagel fram till sin död 1959. På somrarna kom Wilhelms syskon och kusiner på besök, och de skapade tillsammans ett sagoland med jättar, rövare, riddare och kungar i den trolska skogen kring gården. Wilhelms kärlek till naturen kring Tagel behöll han hela livet och familjen hade ett sommarhus i Sjuhult, vid Rymmens sydöstra strand.

Folktraditionen kring sjön är väl dokumenterad eftersom von Sydow skickade sina studenter på uppteckningsarbete i trakten. En lysande berättare och skildrare av folktro och dess sägner var förre gratialisten J G Sjöstedt. Hans berättelse om att sägenväsen var fallna änglar introducerar Sagomuseets besökare i sägenvärlden.

Den nordliga delen av Alvesta kommun är en okänd trakt för många, trots att dess historia, gårdar och folk är väldokumenterad. Några medlemmar i Berättarnätet Kronoberg och personal på Sagomuseet har under våren haft en bokcirkel, där vi läst skildringar av olika slag just från den här delen av Sagobygden. Vi har läst Gunnar Heléns biografi Fröken på Tagel om Adelheid von Schmiterlöw. En helt annan bok är Peter Nilssons roman Guldspiken som skildrar den fattige pojken Elias liv och strävanden i Slätthög, inte långt från Tagel, och hans drömmar om guldet på andra sidan havet. Peter Nilssons anfader var mjölnare i Banke kvarn, ett centrum för denna legendartade berättelse. Lite längre norrut, på andra sidan länsgränsen, ligger byn Möcklehult, där Peter Nilssons far köpte en bondgård i slutet av 1940-talet och där Peter växte upp.  Hans bok Den gamla byn är en grundlig och mycket levande dokumentation av byns historia och folk, och visar hur historiska dokument och folkliga berättelser kan vävas samman och levandegöra en by.

Den kunnige guiden Fredrik Roos levandegjorde livet på Tagel för oss

I måndags styrde vi kosan till Tagel och klev över tröskeln till en värld, som i stort sett är orörd sedan Adelheids död och visar livet på en herrgård under 150 år. Ett liv i skarp kontrast till pojken Elias liv i fattigdomens Småland. Men för Adelheid, var Tagel inte bara en släktgård att värna om, utan säkert också ett fängelse. Hennes liv pendlade mellan önskan om frihet, resor, konstnärsliv och tyngden och ansvaret för, men också kärleken till gården.Till Tagel kom släkt och vänner resande och de kunde stanna månadsvis. När verksamheten var som störst arbetade här ett hundratal personer: torpare, statare och tjänstefolk. Gården höll 250 kor, kanske 100 får och så hästar. 

Efter besöket på Tagel fortsätter vi vår resa till två av Sagobygdens sägenplatser, den vackra Skirs källa och Trollröret i Lyåsa. I källan har folk sedan lång tid tillbaka offrat pengar och druckit av vattnet för att bli kvitt sjukdomar och elände. En skattsägen påminner om folks drömmar om rikedom, just en sådan som Tagels gård bar vittnesbörd om. En gång hade några karlar i Hulevik bestämt sig att gräva upp de två kittlar fulla med pengar, som lär ligga nedgrävda vid källan. Bäst de höll på, såg de att husen uppe i byn brann. De kastade sina redskap och skyndade hemåt. Men väl hemma var allt som det skulle. Efter den dagen har ingen vågat gräva efter skatten.

Från Trollröret i Lyåsa har besökaren en storslagen utsikt, en av de vackraste i hela Småland, över skog och sjöar. Trollröret blev till när kyrkklockorna i trakten en gång ringde samman. Smickelbergskitta, trollkäringen som bodde på andra sidan Lyen, tappade tålamodet. Rasande tog hon sig över sjön. Hon simmade på rygg och rodde med pattarna så skummet yrde. När hon kom upp på land, plockade hon sten i sitt förkläde och skyndade uppför Lyåsa backe, för att slunga sten på Aneboda kyrka. Men förklädet brast och det blev den stenhög, som idag kallas Trollröret.

I Möcklehult vandrar vi Moagatan, bort mot den enligt folktraditionen äldsta platsen för byn. ”Att vandra en sommardag utåt Moarna är att vandra bort mot det förflutna”, skriver Peter Nilsson i sin bok.  

Lindarna längs Mogatan ser fortfarande ut som på Björn Gidstams bild från Peter Nilssons bok.

En söndagsmorgon om vintern skulle byns invånare bege sig till kyrkan. Någon hade trott sig veta att de hade en död som skulle begravas, kanske byns ålderman. För att göra mödan en smula mindre tog de en genväg över en sjö mitt i socknen. De hade hästar med sig, men de band djuren vid sjöstranden och sköt sedan sina kälkar framför sig på isen. De yngre sägs ha haft skridskor. När de kom ut på sjön brast isen så att alla drunknade.

Efter det låg byn öde. Platsen kallas sen dess för De drunknades by.

Där borta vid den lilla höjden låg De drunknades by

Nu är eftermiddagen sent liden. Vi färdas söderut till den vackra byn Bästerna i Slätthög socken. Återigen vandrar vi på en gammal väg, nu leder den till platsen för Banke kvarn. Vi har sällskap med Peter Nilsson, annars är det bara vi som vandrar fram.

Uppe i Bästerna går vi rakt in i byn, vi går norrut, förbi alla gårdarna: vi passerar Låtabacken med den ståtliga lönnallén, och Krogen, Klockemakarns och Pettras; och bortom Pettras röda stuga tar byn slut, men vi lämnar stora vägen och tar av in i skogen åt höger. Där finns ett vägskäl med tre vägar, och vi väljer den mellersta: en smal, stenig och slingrig väg som bär av neråt Yasjön. Detta är vägen till Banke. I mer än trehundra år har oräkneliga slätthögsboar haft ärenden längs den vägen. Det är nedförsbacke hela tiden och det är så otroligt stenigt att man knappt begriper hur någon kan köra där. Ändå är vägen väl använd, för där kör alla som skall till kvarn. Backigt är det också, och det brantaste stället är Tjärbackalien, den lär dessutom ha varit det värsta spökstället i Slätthögs socken. Vi går två och en halv kilometer från Bästernas, nästan exakt en fjärdings väg, och så är vi nere vid sjön. Där ligger Banke; och där har det legat sedan början av 1600-talet, kanske rent av sedan 1500-talet.

Vägen mot Banke

Det är i det sjuttonde året som pojken Elias skickas till Banke för att bli arbetskarl åt mjölnaren. När Elias går dit och tänker han att ”världen var ju omätlig och människan var ett kryp. Hon var gjord till att leva en kort liten tid och kräla sig fram ett kort litet stycke och ingenting fatta medan hon krälade.” Det hade han lärt sig. ”Men dä sulle en ännra på.”

I Elias huvud finns alltid minnet av den gången han som liten mötte mjölnaren i Banke, som berättade att man spikade järnvägsrälsen i Amerika med guldspik. Och en dag skall de två åka dit, sa mjölnaren, och skrapa litet på spikarna och bli rika. Men livet blir inte riktigt som Elias drömmer om. För helveteselden brinner på många ställen. Och är himmelriket ett kvarnställe och är Gud en kraftigt mjölnare?

Här låg Banke kvarn

När vi sett oss omkring i Banke; letat rätt på en gammal jordkällare; en murken båt vid sjökanten; en stensatt vattenränna, lämnar vid Elias värld och möter både traktor och ridhästar på vägen tillbaka.

Yasjön vid Banke

Berättelsen om Elias skildrar vardagslivet och drömmarna, folktron och den religiösa väckelsen, och inte minst det småländska landskapet. Elias står på Lyåsa krön, där vi tidigare varit under dagen. Han ser stråket av sjöar ”som en solblank flod från norr till söder, ända bort mot Tagels herreställe i Mistelås”.

Så är vi tillbaka där vi började. Och tänker att trots att vi upplevt så mycket, har vi bara skrapat på ytan i denna del av Sagobygden.

foto: Eva Cesar, Camilla Ek, Per Gustavsson

Lästips: 

Nils-Arvid Bringéus: Carl Wilhelm von Sydow som folkklorist. Uppsala, 2006.

Gunnar Helén: Fröken på Tagel: en gård, en släkt, ett levnadsöde. Stockholm, 1977.

J G Sjöstedt berättar. Uppteckningar 1929-20. Utgiven av Rydaholms hembygdsförening, 2000.

Lars Kardell: Tagel. Bondgård – herrgård – försöksgård. Moheda, 2009.

Peter Nilsson: Den gamla byn. Stockholm, 1997.

Peter Nilsson: Guldspiken. Stockholm, 1985.

Peter Nilsson: Vägen till Banke. Ingår i Värendsbygder 2019.

Torbjörn Stålmarck: Vägen från Stickefälle. Kristianstad, 2001. (Roman förlagd till Slätthög)

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur, Sagomuseets verksamhet

Taggat som , , , , , , ,

by | 05 augusti 2022 · 13:56

Ebbe Schön är död

Det är svårt att föreställa sig att Ebbe Schön inte finns bland oss längre. Så länge jag varit intresserad av sägner och folktro har Ebbe Schön varit en ständig inspirationskälla. Han hade en sällsynt förmåga att lyfta fram traditionsarkivens uppteckningar och på nytt göra dem levande, både muntligt och skriftligt i ett drygt 40-tal böcker om vår folktro.

Redan på 1980-talet besökte han Ljungby och inspirerade oss i vårt arbete att lyfta fram traktens muntliga tradition och folktro. Det var självklart att han sen kom att bli en flitig och älskad gäst på Ljungby berättarfestival. En höjdpunkt var de sägenresor i Torpa socken som jag och Ebbe åkte på tillsammans. Jag berättade de lokala sägnerna och Ebbe satte in dem i ett större sammanhang och fyllde på med faktakunskaper.

På sägenresa i Torpa socken 1994

När Ebbe Schön fick Mickelpriset, till minne av sagoberättaren Mickel i Långhult, var det ett självklart val. Motiveringen var att han ”grävt djupt i folktraditionens skatter och levandegjort ett fascinerande berättarstoff”.

I många år var Ebbe föreståndare för Folkminnessamlingen vid Nordiska museet. Det var uppteckningarna i det arkivet som Ebbe levandegjorde i sina många böcker. Men grunden i hans berättande var barndomens upplevelser och muntliga berättelser från Brastad i Bohuslän. 

”När jag var barn bodde jag på en spökplats. Åtminstone sa folk så.” Så inleder han boken Älvor, vättar och andra väsen från 1986, som var en ständig följeslagare under mina första år som muntlig berättare. I den serie av tre böcker, som blev hans sista, låter han gårdstomten på Ryk i Bohuslän berätta om historiska händelser, krig och fred, och fundera över människors ofta egendomliga handlande. Gång på gång återvände Ebbe till barndomens ”tussmörker” då de gamla historierna berättades. I boken Sjöjungfrur, stenhuggare och gnistapor, från 1997, skildrar han sin barndom i Bohuslän.

Ebbe hade en stor bredd i sin gärning. Han skrev böcker både för barn, ungdomar och vuxna. Som berättare och folkbildare gjorde han succé när han berättade om folktro och sägenväsen i TV:s adventskalender Trolltider, som sändes 1985. En del puritanska kristna upprördes, men barnen gladdes.

När Ebbe fyllde 90 år 2019 blev han hedersmedlem i Berättarnätet Kronoberg. Vi sörjer en vän, en berättare, en folkbildare, en folklorist. Även om Ebbe inte finns bland oss längre fysiskt, så finns han i våra hjärtan och i våra minnen och det är inte svårt att trolla fram fina ögonblick från våra möten.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Taggat som

by | 05 maj 2022 · 14:30

Bockstensmannen och sägner om den nedpålade döde

Härom veckan vandrade jag i Åkulla bokskogar, just de två dagar då bokarna slog ut på allvar.

En av vandringsstigarna ledde till fyndplatsen för den omtalade Bockstensmannen, som idag visas på Hallands kulturhistoriska museum i Varberg.

Stigen till fyndplatsen
Fyndplatsen

Albert Sandklef var vid den här tiden chef för museet och kom att djupt engagera sig i fyndet och den vetenskapliga undersökningen av den döde. I boken Bockstensmannen och hans olycksbröder (1943) ger han en ögonblicksbild av hur det hela började:

Midsommarafton år 1936 hade jag följt med familjen till den av Varbergs stad anordnade midsommardansen för barn invid det gamla ärevördiga fästet. Just som jag anlände, kom e.o. hovrättsnotarien Göran de Bronikowsky emot mig och berättade att han av en händelse just nu hört om ett egendomligt fynd av en död man i en torvmosse. En läkare i Varberg hade tillkallats för av ortens landsfiskal för att besiktiga liket, och han hade efter hemkonsten berättat om förrättningen. Jag glömde familjen fick omedelbart fatt i en bil och for raka vägen till landsfiskalen för att få närmare upplysningar.

Dagen före midsommarafton hade en lantbrukare i Bocksten harvat på en mosse och rivit upp tyg och ett människohuvud. På midsommarafton kom landsfiskalen och och en läkare till platsen och konstaterade att mannen hade dött för mycket länge sen. Fyndet väckte stor uppståndelse, eftersom den döde och kläderna hade bevarats mycket väl av mossens syror. Den bevarade medeltida dräkten är unik. Bockstensmannen har gett oss fördjupad kunskap om en människa från medeltiden.

Här kan du läsa mer om fyndet.

Bockstensmannen hade pålats fast i marken med träpålar, för att inte gå igen. Det här tillvägagångssättet för att hindra en som dött en ond bråd död att spöka har bevarats i sentida sägner upptecknade under 1800- och 1900-talet.

Några mil hemifrån ligger den lilla byn Orelyckan och där i trakten har man berättat om Orelyckekäringen.

Folk sa att Orelyckekäringenvar en trollpacka. När hon dött fraktades kistan med den döda till kyrkogården. Hur det nu var så misstänkte folk att det inte var rätt ställt och innan man kom fram till kyrkan öppnade man kistan. Den var tom och man fick bära tillbaka den tomma kistan till sorgehuset. När folket kom dit fann de hennes skepnad på logen. På nytt la man henne i kistan och la locket på. Eftersom man förstod att man hade att göra med en häxa bar man henne inte till vigd jord, utan till ett kärr i närheten där fyra ägogränser stötte samman och sänkte ner kistan där.

Men folk blev bra häpna när de kom tillbaka till gården igen och fann gumman sitta över den murade spisen inne i stugan och hånskratta åt dem:

– Jag hann först, ropade hon.

För tredje gången fick man ner henne i kistan och bar henne tillbaka till kärret. För säkerhets skull slog man en grov ekpåle genom kistan, så att den döda för gott skulle stanna kvar där.

Det hjälpte, aldrig mer kom hon hem till Orelyckan. En gång gick några pojkar på kärrets is. Det var tö och lite öppet vatten kring pålen så att den var lös. När pojkarna ryckte i käppen hörde de en röst nerifrån kärrets djup som sa:

– Rucka, rucka bra, så kommer du ner och jag opp.

Men pojkarna blev rädda och lät allt pålen stå där den stod och aldrig mer ruckade någon den.

Berättelsen om Orelyckekäringen är alltså en vandringssägen som är spridd i Götaland och särskilt vanlig i Skåne och Halland.  I socknarna kring Kullen kallas gumman som kommer igen för Potta Långhaka. I Löderup heter hon Gertrud-Jeppa. I Andrarum i Albo härad är det en grym överuppsyningsman på alunbruket som drivs ner i ett kärr. 

Vill du läsa mer om sägner som handlar om att en död pålats ner i marken, ofta i en mosse, hittar du en fyllig redovisning i Albert Sandklefs bok om Bockstensmannen. I min bok Skånesägner (2021) berättar jag om Potta Långhaka i Pottmjöhult. Gunnar Jarring har skrivit utförligt om sägnen i Kullabygd LI, Kullens hembygdsförenings årsskrift 1978.

2 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Taggat som , , , ,

by | 30 april 2022 · 14:24

Valborgsmässoafton och första maj

Valborgsmässoafton och första maj innebär för de flesta av oss att våren är här på allvar och att det inte är så långt till sommaren. Värmen ersätter kylan, ljuset mörkret, växtligheten sätter fart och naturen befinner sig inte längre i vila. Vi vistas utomhus istället för inomhus. Förr i tiden innebar det framförallt att istället för att tära på förrådet av föda började arbetet på att skapa ett nytt förråd av livsförnödenheter. Det är naturligt att en sådan växling i naturen och i människors liv firas med fester.

På majs månads första dag samlades i många byar byalaget till bystämma. Så skedde till exempel i Angelstad socken väster om Ljungby. Här började man klockan 11. Gärdesgårdarna inspekterades först. Var de trasiga skulle de repareras. Så letade man efter rävhien på ryen och förstörde dessa. Man drack brännvin innan man gav sig av, när man hittade den första lyan drack man ännu en gång och ännu mer när uppdraget var utfört. Och sen blev det kalas med dricka, bröd, ost och sötost.

Det var en vanlig uppfattning på många håll i landet att första maj skulle man skaffa sig krafter för sommarhalvårets hårda arbete.

Vid sådana här övergångar var också onda makter och trolltyg i farten. Trollkunniga kunde ställa till med ohägn och göra både folk och fä sjuka. Men en riktigt brasa kunde skrämma bort dem. Och hojtande och ropande och smällande i form av bösskott hade samma effekt.

Inte minst viktigt var det att skrämma bort vilda djur såsom varg och räv som hotade tamkreaturen. Det var ju vid den här tiden som får och kor släpptes ut på bete. Så långt skenet från elden syntes och ropen hördes skulle kreaturen vara fredade. Utanför ladugårdsdörren lade man järn i kors som djuren fick gå över. Det skyddade också. Ett annat sätt var att pinka på fåren innan de släpptes ut på bete.

Nu hör vi snart också göken. Räknar ni gökens galande första gången, får man också veta hur många år det dröjer tills man ska hitta sin käresta

Det här är värt att firas. Varför inte med en kaffegök. Själva ordet kommer sig av att man trodde det var farligt att höra en gök på fastande mage. Man kunde bli dårad av göken. Man kunde bli gökaskiten. Då var det bäst att åtminstone dricka något innan man gick ut, och det var ju en bra förevändning att få sig en sup.

Och tänk på det, att råkar ni stå under trädet som göken sitter och galer i, så får ni önska er något.

Trevlig valborg och första maj
önskar
Sagobygden

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 09 mars 2022 · 13:49

Tranorna hämnas – en saga som har berättats i Ukraina och Sverige

Trandagen firar vi i Småland på Marie Bebådelsedag den 25 mars. Kvällen före infaller tranaftonen. Om denna sed har vi skrivit tidigare på bloggen. Skriv ”trandagen” i bloggens sökfält, så får du upp alla skildringar av traditionen.

Förra veckan skrev Lina Midholm berörande om tranornas ankomst. När jag nu i veckan såg och hörde de första tranorna kom jag att tänka på en saga, som tyvärr är aktuell, eftersom den handlar om grymt mördande.

En dag när våren förebådade sin ankomst, vandrade en omtyckt och aktad man som hette Entycke genom en vacker skog. Han njöt av den ljumma luften, fåglarnas ivriga kvittrande och blommorna som spirade. Då blev han överfallen av en beväpnad rövare och slagen till marken.

I samma ögonblick flög en skock tranor över dem. Entycke sa:

– Ni ska en dag bli mina hämnare.

Rövaren stack kniven i Entycke, tog hans pengar, försvann och lämnade Entycke döende.

Rövaren flydde utomlands. När några år gått återkom han som en mycket förmögen man och köpte ett stort jordagods.

En dag gick han ut på ängen för att bese slåtterarbetet. Då flög en skock tranor över ängen. Utan att tänka sig för sa rövaren:

– Se där flyger Entyckes hämnare!

Då frågade folket:

– Vad vet du om den mördade och rånade Entycke?

Mannen började skälva, som i frossa, och bekände sig skyldig till mordet och blev hängd.

Det här är en saga som har berättats både i Ukraina och Sverige. I Sverige är den mycket ovanlig. Min återberättelse bygger på en uppteckning från Älghults socken i Kronobergs län. I en uppteckning från Gotland är fåglarna kråkor.

Sagan går tillbaka på en berättelse från antiken om poeten Ibykos död. Ibykos levde omkring 530 f. Kr. På väg till Korint överfölls han av rövare och mördades. I det ögonblicket flög en flock tranor förbi, som senare på ett underbart och överraskande sätt röjde mördarna. Legenden har bland annat berättats av den grekiske filosofen Plutarchos (46–120 e.Kr.) och Schiller skrev 1797 en dikt om Ibykos död. ”Ibykos tranor” har blivit ett uttryck som syftar på ett överraskande avslöjande. 

Den tyske sagosamlaren Ludwig Bechstein har berättat en längre variant av sagan. En av kungens tjänare mördar en rik judisk man. Denne varnar mördaren för att fåglarna i himmelen kommer att uppenbara mordet. I mordögonblicket flyger en rapphöna över platsen. Ett år senare får kungen rapphönor i gåva som kocken lagar till. När tjänaren serverar kungen fågeln skrattar han och kungen frågar varför, men får ett falskt svar. Vid ett senare tillfälle när kungen bjuder sitt tjänstefolk på middag med vin och dryck försäger tjänaren sig och hängs i galgen som straff.

Wilhelm Bäckman publicerade 1877 Bechsteins saga i svensk översättning i Gamla historier för folket, utan att ange källa. Wilhelm Bäckman (1824–1911) var prästson från Urshult i Småland, och gav ut en lång rad små sagoböcker med egna sagor, tydligt påverkad av H. C. Andersen och Topelius, och ibland nästan rena kopior av deras alster. Gamla historier för folket kom ut i 9 små häften under åren 1861–1884 i Öreskrifter för folket och innehöll sammanlagt 52 folk- och konstsagor.

På youtube hittar ni Jonas Simonssons och Emma Johanssons komposition Ibykos tranor.  

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Taggat som , , , , ,