Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

Påsksägner

Trolldomsprocesserna hade sin kulmen i Sverige under andra halvan av 1600-talet. Förföljelser fortsatte in på 1700-talet och först 1779 avskaffades dödsstraffet för trolldom. Så sent som i mitten av 1800-talet anklagades kvinnor i Gagnef i Dalarna för häxeri och alla folksägner som har berättats in på 1900-talet har hållit tron på trolldom, som både kan skada och hjälpa, levande.

Särskilt kring påsken fick de gamla sägnerna nytt liv, då mörker stod mot ljuset, ont mot gott, Djävulen mot den uppståndne Frälsaren. Många av berättelserna är hemska och drastiska. Ofta var det tokiga och roliga historier, som lyssnaren kunde skratta åt. Så är det nog fortfarande. Får vi skratta åt det vi fruktar och är rädda för, blir vi lite mindre rädda.

Sägnerna knutna till påsken ger oss en bild av en folklig föreställningsvärld och kan leda till att vi tar reda på mer om den grymma verkligheten.

Med början i morgon återberättar jag under påskveckan en sägen här på bloggen, med anknytning till veckans dag. Berättelserna kommer från min lättlästa bok Påskkärringar – historier om påsken och illustrationerna är gjorda av Boel Werner. Boken som utkom 1995 är sedan länge slutsåld, men en del av bokens berättelser återfinns i samlingsvolymen Skatten i berget. Den kan köpas från Sagomuseet för 50:- + ev frakt.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Fler påskbrev

I påsktid förra året skrev jag om seden att skicka påskbrev. Många besökare har hamnat på Sagomuseets blogg när de letat efter påskbrev. Till glädje för er och andra intresserade återger jag lite fler brev.

Vill du till Blåkulla fara
I mitt sällskap kan du vara
Sätt dig ner på hornet du
Där vi äro i ett nu

Adresserat till Högädla Fröken Påskhexan och Blåkullatrollet Tulli Liedgren von Lurifax, Borås.

Till Hagfors kom jag att irra
I vandringen på lifvets stig
De sköna där jag vill förvirra
Och gör en början med – dig!

Jag med på färden också skall
Men först jag ätit så det small
I skål och tallrik, fat
Och nu så är jag riktigt lat
Prins Tjockrultan.

Adresserat till Herr Sven Urban, Borås och daterat 1908.

Mer om påskbrev kan du läsa på vår blogg 31 mars 2010, och på http://www.nordiskamuseet.se/Publication.asp?publicationid=4141

Per Gustavsson


Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Rim och ramsor

Varulvsboken

De gamla folksägnerna innehåller många fascinerande motiv som kan locka barn, som har svårt att läsa eller inte är roade av att läsa, till böckernas värld. Därför är det bra att det nu kommit ut en lättläst bok om varulvar. Den heter kort och gott Varulvsboken och är skriven av Andreas Palmaer och rikt illustrerad av Peter Bergting. Den ingår i förlaget Alfabetas lättlästa faktaserie där andra böcker handlar om vampyrer, spöken och riddare.

Det är mer skönlitteratur än faktabok och fakta presenteras samtidigt som författaren lättsamt och levande berättar historier. Boken är skriven med glimten i ögat och ett avsnitt handlar om vad man ska kolla på om man tror att bästa kompisen är en varulv.

De fakta som författaren tar upp grundar sig mer på populärlitteratur och filmer, än på den faktiska folktron här i Norden. Det tycker jag är synd eftersom varulvstron levde kvar långt in på 1800-talet i Sverige och det finns en uppsjö av spännande berättelser om vad folk trott och tänkt.

En lärare som vill använda boken i skolan gör klokt att förbereda sig genom att titta igenom Ella Odstedts klassiska bok från 1943, Varulven i svensk folktradition. Här finns mängder av spännande berättelser. Min egen bok Läskiga vidunder och sällsamma djur (Alfabeta 2008) innehåller ett längre avsnitt om varulven.

Och varför inte leta efter lokala sägner om varulvsförvandling. Det är bara att kontakta något av de stora folklivsarkiven vars hjälpsamma personal alltid brukar hitta fynd i sina gömmor.

Per Gustavsson

PS Läskiga vidunder kan köpas från Sagomuseet för 80:-.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Loppornas härstamning

När Noak byggde sin ark och sjösatte den, borrade djävulen ett hål i den. Vattnet började sippra in i arken. Noak blev förtvivlad. Han sammankallade alla djuren och bad dem om hjälp, men det var ingen som kunde göra något åt det. Då slingrade sig ormen fram och frågade:

– Vad ger du mig, mästare, om jag räddar din farkost?

– Vad du vill, svarade Noak.

Då stoppade ormen i stjärtspetsen i hålet och faran var borta. När syndafloden var över krävde ormen sin belöning. Noak bad honom välja. Då sade ormen:

– Du måste ge mig en mänsklig varelse varje dag att jag må kunna suga ut hennes blod.

Noak blev mycket upprörd när han hörde dessa ord. I stället för att uppfylla ormens önskan grep han den och kastade den in i elden. Då steg där upp en förfärligt stank. Den steg så högt att den till slut nådde Guds näsborrar. Han skickade en vind som spridde ormens aska över hela världen. Ur denna aska uppsteg lopporna. De är så talrika att om man räknar med dem allesammans, så suger de i sig en hel mänsklig varelses blod varenda dag. På det sättet hålls Noaks löfte i alla fall.

Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Den modiga steglitsen

En gång för länge sedan råkade det bli en förfärlig vinter på jorden. Blåsten täppte till dalarna med snö och byggde mjölkvita åsar lite varstans. Människorna vågade inte gå ut ur sina bostäder. Det var så kallt att äggen sprak i korpens bo, sade man. Jämmer och skräck spred sig i världen.

Fåglarna samlades alla under kyrkans takränna till rådslag. Dit kom alla slags flygfän: stora och små, de som brukade vistas på slätten och de som gillade att gömma sig i vassen på sjöarnas stränder, de som besjälade skogen med sin sång och de som spred glädje i människornas trädgårdar. Alla bönade och bad, var och en på sitt eget sätt. Mitt i det allmänna sorlet hördes en stark röst. Det var den gamla falken som talte:

— Hör ni, mina kära vänner. Jag tycker att det inte finns någon annan utväg att rädda oss, utom att följa människans exempel. Vi måste helt enkelt stjäla en bit eld från himlen, om vi inte vill utplånas. Så gjorde den skicklige och listige människan och hon lyckades rädda sitt skinn. Så måste vi göra också.

— Så sant, så sant, skriade alla de andra fåglarna. Du har rätt i vad du säger, instämde de.

— Visst har jag rätt, fortsatte falken. Jag har aldrig fel. Dessutom vet ni att jag är rädd om er och att jag satt mina klor i er endast när jag var hungrig. Nu är det likadant. Det enda som återstår är att välja någon som skulle flyga iväg och hämta en gnutta eld från solen.

De små fåglarna började kvittra livaktigt:

— Ärade falk, Det är bäst att du själv reser dit. Du är vår härskare och du är starkast av oss alla.

Falken skakade på huvudet:

— Jag är ledsen, men ni förstår väl att jag inte kan lämna ert rike utan någon ledning. Det skulle innebära slutet för vår art. Det måste ständigt styras av säkra vingar.

— Vem ska resa då, frågade korpen? Jag själv skulle göra det om jag inte vore så gammal och orkeslös.

Sedan dök det upp andra stora fåglar. Den ena efter den andra berättade om orsaken som hindrade dem att bege sig på den krävande resan. En del var sjuka, en del hade fullt upp med viktiga uppgifter, en del led av höjdsjuka, åter en del ansåg sig oundgängliga för fåglarnas gemenskap. Till slut tog den klocka falken till orda igen:

— Jag ser att den enda lösningen på vårt problem är att en av de små fåglarna få flyga dit.

En kör av kraxande bifall hördes, medan de små sångarna trycktes ihop i ett hörn. Deras späda hjärta fylldes av bävan.

— Eftersom den stora äran tillfaller er, fortsatte falken, få ni själva välja den som ni tycker är mest lämplig för detta uppdrag. Ni fattar att om vi inte får en gnutta eld snart, kommer vi alla att dö och då blir ni de skyldiga. De är ni som kommer att stå till svars inför Gud, på domedagen. Då genmälde en lärka:

— Ers höghet, vi är för klena för detta krävande uppdrag. Det enda som vi kan är att sjunga.

— Har man hört på maken, utbrast de stora fåglarna med indignation! Vilken fräckhet! Vilken brist på solidaritet och medkänsla!

På detta viset fortsatte förhandlingarna ett bra tag till. När läget verkade olösbart hördes en pipig röst som bad om ordet. Det var steglitsen:

— Ursäkta att jag lägger mig i, började han, men om det inte finns någon annan utväg, då tar jag på mig denna uppgift.

Alla fåglarna, både de stora och de små, blev nöjda. De var inte helt övertygade att steglitsen skulle lyckas, men de var glada att de slapp själva att göra den farliga färden.

Så blev det att steglitsen lämnade kyrkans takskägg och den snötäckta byn på slätten och flög iväg. Den fladdrade länge med sina små vingar tills den nådde himlens nejder. Där närmade sig fågeln solens eldstad och plockade upp en ljusstråle. Med vidbränd fjäderdräkt och nästan blind på grund av den hårda prövningen, återvände steglitsen till jorden. När den hamnade bland sina gelikar, hade den med sig den varma solblinken i sin näbb. Den började växa allt större och då förändrades allt runtomkring. Frosten gav med sig, snödrivorna sjönk och ån i grannskapet tog emot mängder av smältvatten. Till och med snödroppar syntes på vissa ställen.

Fåglarna blev utom sig av glädje. De var många som visade sin tacksamhet mot den modiga steglisten, men skatan skrattade hånfullt, när hon såg dennes brända fjäderskrud. Då vände sig talgoxen till de andra små fåglarna och sade:

— Kära vänner, jag tycker att vi skall hjälpa vår lillebror här och skaffa en ordentlig klädnad åt honom.

— Visst, visst, visst, kvittrade alla pippiarna som hörde talgoxens förslag.

Under sång och brus, med glädje och gamman, skred de små fåglarna till verket. Var och en av dem skänkte en eller två fjäder ur sin egen fjäderdräkt åt den stackars steglitsen. Till slut blev det en skrud som liknade den som Josef fick av sin mor, Rebecka. Den lyste av alla jordens färger. De andra fåglarna berömde steglitsen för sin utomordentligt vackra dräkt, men själv tyckte den att den var alldeles för bjärt. Den blygdes att visa sig för människorna i sin nya skepnad.

Eller den är för ödmjuk kanske och därför ser vi den så sällan trots att det var den som offrade sig för att hämta solglimten ner på jorden. Men på våren har vi stor chans att se den, om vi tittar noga i trädens lövverk, när vi går ut och promenerar.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Vindens glädje och sorg

Varenda vår blir vinden en liten gosse som gillar att vara ute och leka. Han brukar springa och smeka blommornas kronblad, krusa sjöarnas vattenyta, tufsa till trädens bladverk och göra så att skogen ger ifrån sig ett förtrollande sus som liknar vaggvisornas.

En vår bar han på sina osynliga vingar ekon från fåglarnas kvitter från plats till plats så att allt omkring kunde glädja sig åt deras sång. Vid sommarens ankomst blev hans gärning ännu mer omtyckt. Och vinden var glad över att kunna visa sin förmåga. När solens strålar blev stekande heta, satte han igång och svalkade både växer och djur, så att de inte behövde törsta. Då verkade det som hela naturen fick liv och fylldes med levnadsglädje.

När sommaren övergav nejderna kom hösten. Först var vinden glad, när han såg hur skogens lövverk tog på sig sin mångfärgade dräkt. Sedan lämnade fåglarna sina bon och flög långt bort till varmare länder. Vinden såg hur grenverket tappade sin mångfärgade mantel och blev ledsen, trots att han hunnit bli stor och stark. Något som visar att även de stora kan bli ledsna. Efter ett tag visade grenarna sin svarta nakenhet, djuren gömde sig i sina hålor och vinden föll i djup leda. Han tyckte inte om denna förändring. Han började blåsa i lövdrivorna längs skogens stigar, klagade och stötte mot de regnvåta trädstammarna. Det såg ut som att han skulle gå under av smärta.

En vacker morgon fick vinden en överraskning. När han vaknade, kände han inte igen formerna runt sig. Allting verkade främmande. Det var vintern som ställde till det. Både skog och byar var camouflerade under vita kappor. Vinden blev förtvivlad. Han började löpa som en galning bland de frusna träden och irrade bland snödrivorna. Han skakade de isbelagda grenarna och de igenslagna fönstren och dörrarna i människornas boningar. Av den glada pojken som han var en gång fanns det ingen tillstymmelse kvar. Han var en gammal och grinig gubbe som ven i skorstenarna. Han hotade att vända världen upp och ner. Det var ett bra tag som vinden höll på med detta.

En dag tittade fram solen och vinden tyckte att den dröjde längre än vanligt på himlavalvet. Då upptäckte han några vita blommor på marken. Alla hade nedböjda huvuden och liknade små klockor. De var snödroppar som kom med budet att våren var på väg. Vinden blev så glad att uppleva det att han förvandlades till en glad och sprallig gosse igen. Han skakade av sin leda och började leka bland blommorna igen. Man kunde tro att det var första gången han såg dem.

Så har vinden gjort år efter år så länge människan minns. Fast ibland verkar det som om vintern aldrig vill ge sig av.

Daniel Onaca

8 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Lat meg telja taer-Skeid i frásögu

Idag höll vi en heldagskurs för lärare, skådespelare m fl. Rubriken var som ovan.  Den svenska rubriken var; Berättarglädje – En dag om muntligt berättande i skolan.

Dagen inleddes  av Per som berättade  sagan om flickan som fes. Det blev många härliga skratt och det kändes som alla i publiken var med från början.

Mikael tog över och talade om att utveckla elevers muntliga berättande.  Snart gjordes den ena berättarövningen efter den andra. Äventyr ritades, människor berättade och stämmningen var hög.

Efter en lunch med supergoda smörrebröd var det Evas tur att föreläsa.  Nu blev det  tips på hur man med föremål kan levandgöra berättandet. Grodor, skomakarläst och mycket mer, plockades fram.  Folk lysssnade andaktsfullt och det skrevs så att pennorna glödde.

Dagen avslutades av Per som gav exempel på hur man kan använda sägner för att få  förståelse för vanligt folks sätt att leva och tänka. Vi fick också se lite bilder från Sagomuseet och sagobygden

Sälllan har vi mötts av så positiv respons som idag. Många tackade för en bra dag och för inspiration till liknande arbete på Färöarna.

Dagen – och för övrigt hela veckan – var ett samarbete mellan Färöarnas Forminnessavn, Nordens hus, Landsmidstödin och Sagomuseet.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

Besök på Färöarnas Sagomuseum

Även Färöarna har ett Sagomuseum. Det heter ”Sagamuseum”  och skiljer sig på många vis från vårt museum i Ljungby. Sagamuseum är inte ett museum över folksagor och sägner, utan snarare ett försök att levandegöra Färöarnas blodiga, medeltida historia.

Idag åkte vi dit för att se och lära. Museets ägare inledde med att  berätta om hur han inspirerats av liknande projekt på Island. Han fick också hjälp därifrån när hans idéer skulle förverkligas. Framförallt gjordes ett antal vaxdockor på Island och fraktades sedan till Färöarna. Dockorna utgör nu en viktig del av uställningen och ger en mycket levande bild av de historiska händelserna. 

Inne i själva utsällningen lämnade guiden oss och vi fick istället var sin liten ljudspelare med lurar. En förinspelad berättarröst och ljudeffekter  visade oss sedan runt i utställningshallen. Självklart  diskuterade vi mycket efteråt. Går detta att överföra till vårt museum? Vill vi det?

Mer information hittar du på http://www.visit-vestmanna.com/. Kommer du till Färöarna är museet väl värt ett besök. Men läs gärna Färingasagan först. Finns i en fin utgåva på svenska från 1992 med värdefull introduktion av Bo Almqvist och Olov Isaksson.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

De vita bjällrorna

     För länge sedan levde i världen någonstans två syskon: en pojke och en flicka. De bodde ensamma i ett gammalt trähus, vid kanten av en skog så stor och hemlighetsfull som bara i sagor kan finnas. Syskonen var inte fattiga. Runt huset bredde en frodig trädgård ut sig. Den svällde över av färggranna blommor, grönsaker och fruktträd av alla slag. Där trivdes både fåglar, fjärilar, humlor och bi. Ekorrar och igelkottar hittade ofta dit. Harar brukade gömma sig bland höga libstickastjälkar. Även rådjur tittade in i syskonens trädgård ibland.

 

     Alla varelserna där levde i frid och harmoni tills den dag som hade sorgen med sig: flickan blev sjuk. Hennes spenstiga kropp vissnade för varje dag till hon skildes från det jordiska livet. Trädgården sjönk i tystnaden. Alla djurens och fåglarnas glädje försvann; till och med träden och plantorna verkade fulla av sorg. Pojken som innan dess inte visste, vad grått var, blev förtvivlad. Hans tårar rann nerför hans kinder dag och natt.

     Men en morgon skedde ett mirakel. När pojkens tårar föll till marken, omvandlades dropparna till små små pärlor. De blev vita blommor som liknade späda bjällror. Doften de spred omkring sig var lätt och fin. De skänkte tröst åt den ensamme brodern. Människorna på Karpaternas nejder började kalla de där små undren för lăcrimioare (små tårar), medan i Sverige kallas de liljekonvaljblommor.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Nu är vi på Färöarna

Fem glada själar från sagomuseet är nu på Färöarna. Ett soligt och otroligt  vackert Torshavn tog emot oss . Första dagen har mest ägnats åt planering på hotellet. Bland annat har vi ställt oss frågorna: vilka sagor skall vi berätta? Hur skall vi få barnen att förstå? Vad skall vi använda för tillbehör? 

Senare blev det kvällspromenad utmed kaj och genom centrum. Fantastiskt!!

Väl tillbaka  såg vi att hotellet berättade små historier för oss.

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet