Valborgsmässoafton och första maj innebär för de flesta av oss att våren är här på allvar och att det inte är så långt till sommaren. Värmen ersätter kylan, ljuset mörkret, växtligheten sätter fart och naturen befinner sig inte längre i vila. Vi vistas utomhus istället för inomhus. Förr i tiden innebar det framförallt att istället för att tära på förrådet av föda började arbetet på att skapa ett nytt förråd av livsförnödenheter. Det är naturligt att en sådan växling i naturen och i människors liv firas med fester.
På majs månads första dag samlades i många byar byalaget till bystämma. Så skedde till exempel i Angelstad socken väster om Ljugnby. Här började man klockan 11. Gärdesgårdarna inspekterades först. Var de trasiga skulle de repareras. Så letade man efter rävhien på ryen och förstörde dessa. Man drack brännvin innan man gav sig av, när man hittade den första lyan drack man ännu en gång och ännu mer när uppdraget var utfört. Och sen blev det kalas med dricka, bröd, ost och sötost.
Det var en vanlig uppfattning på många håll i landet att första maj skulle man skaffa sig krafter för sommarhalvårets hårda arbete.
Vid sådana här övergångar var också onda makter och trolltyg i farten. Trollkunniga kunde ställa till med ohägn och göra både folk och fä sjuka. Men en riktigt brasa kunde skrämma bort dem. Och hojtande och ropande och smällande i form av bösskott hade samma effekt.
Inte minst viktigt var det att skrämma bort vilda djur såsom varg och räv som hotade tamkreaturen. Det var ju vid den här tiden som får och kor släpptes ut på bete. Så långt skenet från elden syntes och ropen hördes skulle kreaturen vara fredade. Utanför ladugårdsdörren lade man järn i kors som djuren fick gå över. Det skyddade också. Ett annat sätt var att pinka på fåren innan de släpptes ut på bete.
Nu hör vi snart också göken. Räknar ni gökens galande första gången, får man också veta hur många år det dröjer tills man ska hitta sin käresta
Det här är värt att firas. Varför inte med en kaffegök. Själva ordet kommer sig av att man trodde det var farligt att höra en gök på fastande mage. Man kunde bli dårad av göken. Man kunde bli gökaskiten. Då var det bäst att åtminstone dricka något innan man gick ut, och det var ju en bra förevändning att få sig en sup.
Och tänk på det, att råkar ni stå under trädet som göken sitter och galer i, så får ni önska er något.
Trevlig valborg och första maj
önskar
Per Gustavsson
Naturväsendenas uppkomst förklaras i norra Sverige med att Adam hade en hustru före Eva, Lucia. Hon ynglade som djuren och gömde en gång undan en del av sina många barn när Vår Herre kom på besök. Eftersom Lucia förnekade barnen fick de förbli osynliga och blev till de underjordiska.
En okänd variant från Västergötland berättar att det var en helt annan varelse som var Adams första hustru.
Havsfrua var Adams första hustru. I paradiset fick Adam se ett skönt fruntimmer i ett träd, och han blev så glad. Men han behandlade henne inte som han skulle. Hon födde barn: alla de usla smådjur som finns. Då blev Adam arg, och tyckte: ”Ska du fö sånt!”
”Ja, dä ä di ega skull”, sa hon. Så gick hon till sjön, och han kom efter och ropade. Men när hon gick ut i vattnet, kunde han inte följa med längre.
Havsfrua ville alltid förstöra, om det var två som var fästefolk. Så snart hon visade sig för dem. blev det aldrig något av med deras gifte.
Och hon gjorde så, att folk kunde ro och ro men aldrig hitta sitt land.
Sägnen är upptecknad i Grönahög socken, som gränsar till Småland, av Carl-Martin Bergstrand och återfinns i hans bok Västgötasägner, 1944.
I vår strävan att förmedla sägner och folktro till dagens lyssnare är det väldigt lätt att vi förenklar och medverkar till att göra folkdikten mindre mångfacetterad.
Ta trollen som exempel. Den förhärskande bilden hos de flesta är att trollen är ena små fula varelser. Men de kan också vara väldigt stora. Och de kan ofta se precis ut som människor, men med den skillnaden att de är finare klädda. Svansen är högst ovanlig.
Jag tänkte den närmaste tiden förmedla lite mer ovanliga sägner som fördjupar bilden av sägendiktandet. Vi börjar med en berättelse om näcken. Att näcken är en fallen ängel återkommer i många sägner. Men här är en annan förklaring till näckens uppkomst. Den har berättats i Gingri socken nära Borås.
Under den första kristna tiden var det en präst, som föll tillbaka i avgudadyrkan. Sedan gjorde han, allt vad han kunde för att vilseleda människorna. För att då varda oskadlig på jorden dömdes han att bo i vattnet. Där sitter han nu. Men fortsätter i alla fall att förvilla; ty folk, som är ute och går om nätterna, då de få höra necken, råka de in på vilsna vägar.
Sägnen har jag hämtat från Klas Olofssons synnerligen innehållsrika verk Folkliv och folkminne i Ås, Vedens och Gäsene härader i Västergötland. Det kom ut i två delar 1928-1931.
Per Gustavsson
Nu brister snart avenbokens knoppar, men ekbusken bär ännu de vissna fjolårslöven. Här är den folkliga förklaringen till att eken behåller sina blad över vintern.
Skam beklagade sig en gång inför Vår Herre över att han fick så få barn. De kom överens om att Skam skulle få ta hand om alla barn, som dog under den tid eken står utan löv. Skam blev nöjd med detta. Han visste ju att träden tappade sina löv när det blev kallt.
Men Vår Herre som ömmade för de små barnen ordnade det så, att eken efter denna dag behöll en del löv även under vintern. Så hade Skam inget för sin överenskommelse med Vår Herre.
Per Gustavsson
Bild: Mia Einarsdotter
Text och bild ur Sagomuseets bok När träden valde kung. Små sagor, sägner och ramsor om träd och buskar.
Alla vet att gubben Noah hade ett par av alla slags djur som fanns på jorden i sin ark. När arken stannade på berget Ararat ville alla stiga iland meddetsamma, men de hade fötterna ihopbundna. Då satte Noah igång och knöt upp repen, men två av dem missade han: det var svalan och grodan! Detta är förklaringen till att, fram till våra dagar, hoppar svalan och grodan fram i stället för att gå, så som alla de andra djuren gör.
Daniel Onaca, bearbetning av en rumänsk sägen
Här berättar Per Gustavsson om en tradition på långfredagens morgon och hur det kommer sig att dvärgbjörken är så liten.
Bild: Boel Werner. Ur: Per Gustavsson: Påskkärringar. LL-förlaget, 1995
Här kan du lyssna till legendsagan om aspens darrande löv. Per Gustavsson berättar.
Bild: Boel Werner. Ur: Per Gustavsson: Påskkärringar. LL-förlaget 1995.
Påskbrev från 1900-talets början, Värmland
Påskbrevstraditionen är idag framför allt en västsvensk företeelse. I delar av Dalsland kastas breven fortfarande, även om det vanligaste numera är att de delas ut av utklädda påskkäringar. Numera tillhör påskbreven framför allt barnens påskfirande även om de ofta assisteras av sina föräldrar. Men under 1800-talet var traditionen att kasta påskbrev framför allt en ungdomstradition.
Påskbreven bestod vanligen av en färglagd teckning. Ett vanligt motiv var en häxa eller i varje fall hennes främsta attribut: sopan och rakan som hon troddes flyga på och smörjehornet med ”flygsalva” som hon fått av Djävulen. Men även andra motiv som till exempel kärlekspar, ägg och fantasimonster förekom. På breven fanns oftast en vers och inte sällan adresserades det till ”påsktrollet” eller dylikt. Verserna varierade men inte sällan var utformade som en inbjudan till att delta i den kommande festen i Blåkulla. Den vanligaste versen tycks vara ”Sopa, raka, smörjehorn, sänder jag dig till resedon. Far fort min vän, kom snart igen. Det önskas av en trogen vän.” Men påskbrevsverserna kunde även bestå av kärleksförklaringar. Från dalslänska Ör finns till exempel följande vers bevarad:
Möt mig kl. sju i afton
ned vid stamparns gråa grind,
där skall jag av kärlek giva
femton kyssar på din kind,
sedan skall vi åter rida
öster ut till Stränge ek,
där skola vi tillreda
denna kväll en lustig lek.
Breven viktes så att de blev tre eller fyrkantiga. Allra helst skulle de sedan överlämnas anonymt. Att klä ut sig till påskkäringar var ett sätt att minska risken att bli igenkänd men det var långt ifrån alla påskbrevskastare som var utklädda. I en uppteckning vid Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg berättar en värmländsk kvinna född 1849 om hur kastandet kunde gå till:
Så hade de påskbrev med sig, som de kastade i farstun. Med detsamma de hade kastat från sig påskbrevet slog de ett kraftigt slag i dörren eller i väggen. Ju större ”rammel” de kunde åstadkomma, ju bättre var det. När de hade väsnats ett slag, sprang de så mycket de orkade därifrån. Det var inte meningen att någon skulle få fatt dem. Men man sökte få fatt dem och förföljde dem långa stycken. Lyckades de, så blev det ju skämt och roligt.
Påskbrev finns fortfarande att köpa i många mataffärer. Numera delas de i regel ut av utklädda påskkäringar, ibland i skolan eller i samband med de påskparader som anordnas i många städer. Medan påskkäringarna, som från början också var en västsvensk tradition, har spridit sig över hela Sverige förekommer påskbreven fortfarande framför allt i Västsverige. I andra delar av landet delar istället utklädda påskkäringar ut handgjorda påskkort.
Fredrik Skott
Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg
Institutet för språk och folkminnen
Vallgatan 22
411 16 Göteborg
Hemsida: www.sofi.se/folkminnen
Besök oss gärna på Facebook http://www.facebook.com/folkminnen
Fler påskbrev med bilder finner du om du söker på ”påskbrev” i vår blogg.
Vårt sätt att fira högtider omformas kontinuerligt – vi lägger till, tar bort och omformar dem ständigt utifrån våra värderingar och föreställningar. En påsktradition som idag, tror jag, knappast längre förekommer är seden att fästa utklippta pappershäxor eller häxattribut av typ, papper eller trä på varandras ryggar. Under 1800-talet var däremot seden vanligt förekommande i stora delar av Sverige. ”Påskatyg”, ”respass”, ”dymmelstrutar” eller ”blåkullapass” kunde föremålen kallas – oftast var det frågan om de klassiska häxattributen sopa, raka och smörjehorn. Hur det kunde gå till berättas i en bohuslänsk folkminnesuppteckning:
På påskafton brukade man roa sig med att fästa föremål på ryggen på varandra. Det var mest då ungdomarna voro samlade ”för att se på påskel’”, som detta skämt förekom. Man gjorde en liten strut, ett par cm lång, som man fyllde med ”feda”, gammal talg o.dyl.; denna strut skulle föreställa ”smörjehornet”. Från en kvast tog man även två små pinnar; dessa skulle föreställa ”kvasten” och ”rakan”. Dessa föremål, smörjehornet, kvasten och rakan, band man sedan ihop och därpå satte man en knappnål, böjd som en krok, i smörjehornet. Oftast fäste man även en liten papperslapp vid det hela, på vilken stod:
”Smörjan är liten, men smörjan är god,
smörjer du duktigt, så rider du fort,
så möter dig sällskap i Blåkulla port. ”
Flera olika parallella traditioner har förekommit, både i Sverige men också internationellt. Att hänga påsar aska på varandra finns till exempel belagt från bland annat Västmanland, Dalarna och Uppland. Från småländska Vimmerby berättas istället att köpmän på dymmelonsdagen brukade hänga pappersremsor, pappersstrutar eller till och med en fisk på ryggen på kunder – här går tankarna till Frankrike där det som aprilskämt förekommer att man fäster just utklippta pappersfiskar på varandras ryggar. I Mera om oss barn i Bullerbyn skildrar Astrid Lindgren upptåget i senare tid:
På dymmelonsdagen kom Britta och Anna till mej tidigt på morgonen, för vi skulle göra dymmelonsdagspass, såna där som man sätter fast på ryggen på folk med en knappnål utan att dom vet om det. Vi klippte en hel massa av vitt papper som vi målade roliga gubbar på. På en del skrev vi ”Arg orangutang” och ”Varning för hunden” och sånt där.
Vilken funktion har då seden haft? I sin bok Gammaldags seder och bruk, först utgiven 1888, skriver Johannes Sundblad om traditionen att fästa häxattribut på varandras ryggar. Han skriver att det numera, alltså i slutet av 1800-talet, var en barnlek men att det tidigare också varit sätt ”att utmärka illa kända kvinnor vilka misstänktes kunna förgöra kreaturen, dra mjölken till sig med mera”. Men att helt lita på Sundblads uppgift är riskabelt och om det någonsin funnits mer allvarliga tankar bakom seden är de i vilket fall idag höljda i dunkel. Först och främst har det sannolikt alltid varit ett av påskens alla skämtsamma upptåg.
I folkminnesarkiven finns endast några få berättelser om traditionen på 1940-, 1950- och 1960-talen. Även om senare belägg saknas är det inte uteslutet att upptåget fortfarande förekommer. Kanske har du egna erfarenheter av seden?
Fredrik Skott
Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg
Institutet för språk och folkminnen
Vallgatan 22
411 16 Göteborg
Hemsida: www.sofi.se/folkminnen
Besök oss gärna på Facebookhttp://www.facebook.com/folkminnen
Sagobygdens Blogg 