Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

Tunds uppdrag – Sagobygdens rollspel

Vi kan nu presentera Sagobygdens rollspel. Ett spel som bygger på karaktärer och äventyr i Sagobygden.

Vad är då ett rollspel? Jo,  ett spel där deltagarna antar roller, det vill säga de låtsas vara någon annan än de egentligen är. Detta spel är den slags rollspel som utövas som underhållning kring ett spelbord, ibland kallat ”bordsrollspel”.

Vårt Äventy är uppdelat i tre delar, som alla binds samman av en röd tråd. Alla äventyr kan, om man vill, brytas ner till enklare äventyr. Äventyren är gjorda för att ta ungefär en timme per del, men varar längre eller kortare beroende på hur din rollspelsgrupp väljer att spela dem.  Vi rekommenderar en grupp på ca 5 spelare inkl spelledare.

Innan ni börjar spela så behöver ni utse en spelledare. Det är spelledaren som styr spelet och som guidar de andra spelarna. Introduktionen till äventyren och de tre äventyrens ramhandling vänder sig enbart till spelledaren.
Läs och/eller ladda ner  handledningen här
Spelarna ska inte känna till äventyren innan spelet börjar. Spelet börjar med att varje spelare skapar en karaktär. Hur man går tillväga står under karaktärsskapande. Karaktären är den personen som du styr under äventyret. Du styr genom att helt enkelt berätta för spelledaren vad du vill göra och denna kommer att berätta vad dina handlingar kommer att få för konsekvenser.
Spelet är riktat till alla som har leklust och ett intresse för sagor och sägner.

Lycka till med spelandet.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Synmått, rumpedrag och yrkesskicklighet

Jag inleder mitt gästbloggande med att berätta om ett intresse jag har i Folklivsforskningen. I detta inlägg finns några frågor som någon kanske vill och kan svara på.

Ett vanligt sätt att skoja med unga oerfarna nykomlingar i fabriken eller verkstaden var att be dem hämta ”synmåttet”. Det var naturligtvis inget verktyg utan ett sätt att markera att de var oerfarna. En metod att sätta dem på plats. Har du som läser detta några egna exempel på sådana prov eller skämt som de anställda utsatte nykomlingar för när de skulle börja på ett nytt arbete? Hos bönder i äldre tid kunde man före en slakt be ett yngre barn hämta ”rumpedraget”. Detta sätt att locka bort barnet medan man skar halsen av slaktdjuret var väl mest till för att skydda de yngre barnen så att de slapp se själva slakttillfället.

Smedsyrket var förr var omtalat med stor respekt på grund av utövarens förmodade övernaturliga krafter för att kunna hantera järnet. Även om vi numera inte tror på övernaturliga krafter så är smedens kunskaper speciella. Förekommer det idag berättelser om yrkespersoner som har ett särskilt yrkeskunnande som ibland är svårförklarat. De kanske hade en särskild intuition eller erfarenhet som är svår att förklara. De kanske hade funnit lösningar som förbättrade kvaliteten eller som gjorde att arbetet gick snabbare. På vilket sätt ger sig till exempel tur och otur gällande? Finns det outtalade och underförstådda regler om hur man skall bete sig om arbetsuppgiften skall lyckas? Hur framträder yrkesstolthet numera?

Vävning och textilt arbete var förr kvinnornas domän och även hör fanns föreställningar och berättelser om hur man skulle förfara för att lyckas med arbetet. Hur gör man numera för att lyckas med vävningen? Vad bör man undvika för att inte misslyckas? Hur skall man tänka? Vad gör man när arbetet börjar krångla?  Kan tråd och väv ha en egen vilja?
Finns det idag särskilda folkliga benämningar på redskap och arbetsmetoder?

Göran Sjögård

Folklivsarkivet i Lund

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Trollen i Korpeboberget

För några dagar sedan vandrade jag i Korpebobergs lövskogar söder om Marbäck. Min ciceron var Gunilla Hållander-Andersson som bor vid naturreservatet. Gunilla har läst högskolekursen i muntligt berättande i Ljungby och är djupt intresserad av bygdens kulturhistoria. På Dialekt- ortnamns- och folklivsarkivet har hon letat rätt på sägnerna från Marbäck.

Vi gick upp på Korpebobergets torp och skådade ut över Åsunden och stora delar av Marbäcks socken. Det var en disig förmiddag, men vidunderligt vackert. Vi njöt av tystnaden och det storslagna landskapet.

Annat var det förr i tiden. För då bodde trollen inne i berget. Den här berättelsen har jag fått av Gunilla. Den tecknades upp 1937 och det är Gustaf Stolt, född 1866 i Marbäck som berättar.

I motsats till jättarna som aldrig talas om hade mer än ett barn hade trollen många, hela kullar med trollungar sägs det. Trollen sades ha långa armar, krikiga ”haser”, öron som hängde nedåt som på en hund, stora näsborrar så en kunde köra in en knytnäve i vart och ett av dem, stora runda magar som en femtikannes brännvinskutting. Kvinnorna hade stora hängande bröst som lågo i knät på dem då de sutto och halvvägs släpa på backen när de gingo. Så har åtminstonde farfar beskrivit de troll som bodde i Korpebobergen och så har jag hört andra talat om att trollen för det mästa såg ut . Bort i Vistabergen på andra sidan sjön fanns det även troll.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Snibe stua

Äntligen kom jag då iväg till Snibe stua. I många år har jag läst om jätten och jättekäringen högt uppe på Hallandsåsen som slungade sten mot kyrkorna på Laholmsslätten och kyrkan i Rya vid Örkelljunga. Träffprocenten var dålig, ja obefintlig, så kyrkklockorna klämtar än i denna dag. Och stenarna ligger förstås kvar i trakten. Sibe stua är en magnifik samling av stenar med små grottor och gångar. Fantasieggande och vackert beläget i bokskogen, nästan precis vid den gamla länsgränsen mellan Skåne och Halland.

Sägentraditionen spretar, så som populära berättelser ibland gör.  Sibe avser ibland jätten och ibland jättekäringen. Hon som annars benämns Kitta. Ibland kan det avse ett troll som troligtvis flyttade in efter jättarna.

Ett litet bimotiv är förklaringen till näraliggande byn Fasalts namn. Jättekvinnan Snibe eller Snipan spann flitigt. Det hördes ända till Fasalt och människorna där förfasade sig över jättarna och trollen. Det sägs att märkena efter spinnrocken ännu syns i Snibes stua.

Hitta dit? Leta upp Skåneledens sträckning och i närheten av byn Hällede hittar du stuan.

Koordinater: N 056°19,827 E 013°12,228

Per Gustavsson

Utsikt från Hallandsåsen på väg till jättestugan

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Aswang igen

22 augusti skrev Steve Anderson här på bloggen om aswang, en vampyrliknande varelse, vars existens många människor på Filippinerna är övertygade om. Nu rapporterar Daily Mail om en pubägare i England som anklagas för att vara en aswang. Läs hela artikeln här.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Hultanens arvslott

  

Myten om hultanen var en av dakernas mest originella och säregna. Den överlevde genom seklerna och integrerades sedan i rumänernas mytologi. Den har sina rötter i asketernas riter, i prästerskapets och de invigdas kast. Hultaner kallas de människor som äger magiska krafter. Dessa krafter får de under en invigningsrit. Efter detta blir de bergsvägarnas beskyddare, härskare över skyarnas hemligheter och över väderleken. De lever i avskildhet i bergens gömmor.

Det är inte vem som helst som kan bli hultan. Ett sådant öde tillkommer bara dem som föds med segerhuva eller det sjunde barnet till ett föräldrarpars sjunde barn. Dessa gossar blir bortrövade av gamla hultaner och förda långt bort till ensliga platser eller till och med till ”världen bortom denna” – ett magiskt rike som nämns ofta i den rumänska folkloren. Där lär de sig allehanda färdigheter och får tre saker som de alltid bär med sig: en liten yxa, ett björkbetsel och en trollbok. Men först måste de avlägga en mycket sträng celibated. Om hultanen sedan fattar tycke för en kvinna, förlorar han sina krafter.

 

Vid en bestämd tidpunkt på året, lämnar dessa trollkarlar sina gömställen för att vandra genom byar, tigga mat och pröva människornas sinnelag. De matbitar som de får slänger de i forsar och åar för att föras som offergåvor till världen bortom denna. Om det händer att en människa upptäcker den ivägskickade maten, kommer tunga regnmoln och hage över den stackarens gård. Kristendomen har förvanskat hultanens myt. Dessa häxmästare fick namnet salomonarer, efter kung Salomo, och ansågs vara varelser som gjorde onda gärningar, tyranner som krävde bönderna skatt för att inte förstöra deras skörd.

Hultanen brukar stiga upp bland molnen, ridande på ett drakliknande djur. Den kan inte ses av vanliga människor, utan bara av andra trollkarlar. Odjuret som de rider på lever i bottenlösa bergssjöar. De lockas fram med magiska sånger. På vintern, när sjöarna är istäckta, bryter hultanen isen med sin lilla yxa och, när draken dyker upp ur vattnet, sätter han sitt björkbetslet i hans mun.

 

Hultanriterna innebär bl.a. att man kallar någon som befinner sig lånt bort. Syftet är att ”teleportera” den personen bland molnen. Så sent som år 1945 finns de dokumenterade hultanritualer. I Moldavien lever fortfarande kloka gubbar som praktiserar ”hultanismen”, men de vill aldrig erkänna det öppet. Det cirkulerar sägner om unga män som, under kriget, räddades genom att föras hem från fronten via molnen eller om en och annan otrogen man som lade sig på kvällen i sin älskarinnas säng för att väckas på morgonen bredvid sin fru. Och allt detta utför hultanen bara med hjälp av ett hasselspö och en besvärjelse!

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Mandragora, blommornas härskarinna

Det finns många växter som givit upphov till alla slags historier i den rumänska folkloren. Ingen av dem har dock ett sådant rykte som den som heter matraguna (= mandragora). Det är en planta som bevarar reminiscenser av arkaiska riter. Sägner och legender förknippade med den är spridda i hela Europa och även i andra världsdelar. Den brukar växa vilt på svår tillgängliga ställen. De sägs också att den brukar påträffas på mörka platser, nära tukthus eller där galgbackar fanns förr. I Rumänien plockar man den i en ”döv skog”, det vill säga en skog som är så fjärran att tuppens gal inte når dit.

Matraguna plockas under nymåne av kvinnor som går hemifrån utan att någon ser dem. Förtrollningen försvinner om det hörs ett hundskall eller katt som jamar. Det finns många rumänska legender som handlar om just denna mystiska planta. En av dessa är följande.

Det var en gång en mild och rättvis hövding som levde i en avlägsen del av ett stort rike. En dag kom det bud från kungen. Den kungjorde att han fick skicka sin son för att tjänstgöra i armén under nio års period. Hövdingen blev mycket bekymrad för att han hade ingen son, utan bara en dotter. Hon var visserligen i rätt ålder, men… ändå! Vad skulle han göra? Dottern märkte att sin far var förändrad och ville veta vad orsaken var. Då berättade hövdingen om kungens befallning.

När den unga kvinnan hörde detta erbjöd hon sig att hon skulle klippa håret, klä sig i manliga kläder och på det sättet ansluta sig till kungens armé. Med stor vånda gick fadern med på förslaget. Flickan gjorde som hon sade, tog farväl av sin far, satte sig grensle på en vit häst o red iväg. När hon kom fram till en stenbro dök ett förskräckligt vilddjur fram. Hövdingens dotter blev inte rädd, utan hon tog fram sin värja och var nära att slå odjuret till döds. Det vek undan och då visade det sig att det var flickans far som gömde sig i bestens päls. Han ville sätta henne på prov för att vara säker att hon kommer att klara sitt uppdrag. De två tog avsked från varandra för andra gången, fadern gav dotter sin välsignelse och sen fortsatte hon sin färd.

Hövdingens dotter tjänade åtta år i kungens armé. Under den tiden visade hon stort mod och gjorde många bedrifter. Dagen för hemkomsten närmade sig. En dag dock fick en gammal general dubier. Han märkte att den tappre kämpen inte hade någon hårväxt i ansiktet och delade sin misstankar med kungen: ”Er höghet, det är något skum med denna gosse. Alla andra rekryter har fått skägg och mustascher medan denne inte fick något alls! Och hans ögon är alldeles för vackra. Vad kan det bero på?” Även kungen tyckte att detta var märkligt. Han beordrade generalen att ta reda på sanningen och rapportera om saken.

Den gamle generalen använde sin list. En dag när armétruppen skulle inkvarteras i en stad, ordnade han så att det såg ut som det var marknad där. Det restes överallt stora stånd med allehanda ting, men framför allt sådana som kvinnor tycker om: vackra kvinnokläder, speglar, skor, underbara smycken och liknande. Krigarna fick ledig dag så att de kunde ströva fritt bland stånden, men generalens spion höll sig nära den mistänkte. Flickan gick ett tag och tittade på alla de fina sakerna, men till slut närmade hon sig ett stånd med vapen och valde en dolk. Stor var generalens besvikelse, men han gav inte upp. Han försökte ytterligare några gånger, men utan det resultat som han förväntade sig.

En varm sommardag fick generalen en ny chans. Han ledde sin förband till en flod och sporrade sina män att svalka sig i vatten. Alla fick klä av sig, men den annars så tappre krigaren visade sig vara ovanligt skygg. Då förstod man hur det stod till. Det blev stor turbulens bland kungens män, men då hände något verkligen mirakulöst. Skogens fe som råkade befinna sig i närheten hörde larmet och kom till platsen. Osynlig som hon var tyckte hon synd om den unga flickan och förvandlade henne till matraguna. Aldrig hann hon återse sin käre far. Hon förblev en planta som gör gott för de som behandlar henne med vördnad, men de som beter sig respektlöst mot henne, straffar hon på olika sätt.

På grund av sina egenskaper fick denna planta flera olika namn i folkmunnen. Den kallas den stora damen, drottningen, skogens gräs, vargens körsbär och blommornas härskarinna. Den kallas även jordens lille man eftersom dess rot intar en egendomlig form som liknar vagt en människogestalt. I Sverige är den känd som belladonna.

plockat av Daniel Onaca som avråder andra att testa den själva

6 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Aswang – storytelling is still alive in the Philippines

Here in Sweden, our mythological creatures seem to mainly exist in a distant time and place. It’s hard to imagine them living amongst us in the modern world. The Philippines however has a unique coexistence of modern life, devout christianity and a belief in the supernatural that is kept alive by the art of storytelling.
In the provinces the oral tradition is kept alive by older members of the community enthralling youngsters at night with stories of their meetings with supernatural creatures during their lives.

The name given to the flesh eating mythological creatures of the Philippines is Aswang. They are humans who at night change their form into an animal, usually a dog or bird. Aswang may steal corpses from funeral homes and replace the body with the trunks of banana trees.
Although there are many kinds of aswang, they share some common attributes. By day the aswang live and work among the general population. They may seem drowsy (from spending the night searching for food)., if you look into the aswangs eyes, the reflection appears upside down. They also tend to work in jobs that involve the preparation of meat.
The aswang may emit a slow ticking sound before it attacks. So sinister is the aswang that the sound seems close when the aswang is far away and grows fainter the closer it comes to its victim. In some provinces, because of this sound it is known as Tik-Tik. Female aswang are called Manananggal.

As the Philippines consists of 17 regions spread over 7,107 islands, many variations of aswang legends are found. The Philippines were colonised by the spanish in the 1500s and were converted to catholicism. After colonisation the spanish conducted a census and discovered that 80% of the population feared aswang more than the devil himself.
The aswang story may have originated in Capiz in the Western Visayas region. There is a high incidence of a form of Parkinsons disease here and it is thought people seeing these tremors in victims before doctors had diagnosed this illness, made them think they were somehow possessed.
During the second world war, the American army drained the blood from war dead and spread rumours amongst the local population that it was the result of aswang attacks to try and scare Japanese soldiers out of the jungle.
Aswang sightings are still common in the news in the Philippines. Mass media also creates many films and TV shows on the subject which are hugely popular.

Attributes from modern vampire stories from europe have been adapted into the aswang legend too. Garlic is often used to keep aswang away for example. Pregnant women are especially prone to aswang attacks. Expectant mothers smear an ointment on their belly made from local herbs as one variation of aswang has a long beak which it uses to kill and eat the baby inside the mothers womb. This may have been a way to explain miscarriages in the past in much the same way here a woman might have been frightened by näcken during pregnancy.
The best way to repel an aswang, if you have the nerve, is to face it directly and confidently and scream the worst swear words you can think of at it and tell the aswang that you know who he or she is when they are human and that you will get them in their human form in daylight.
In order for the aswang to fly in the night to its prey, it will apply a special oil to its mid section which enables it to split into two pieces leaving the legs and bottom half of the torso standing on the ground. To kill an aswang you must sprinkle salt or garlic on the remaining stump. This will kill the winged top half of the creature no matter how far away it is.

This year, my filipina girlfriend Ina told me of a conversation she had with her friend Irma. Irma still lives in their province where they grew up and Ina lives in Manila. They were discussing on the phone their upcoming high school reunion when Irma said “Ina come here soon! There is an aswang on the roof, I need you to shout and swear at it as you are confident and have a loud voice and I’m too shy”. She was convinced the aswang was after her young baby as he hadn’t been baptised yet. When Ina arrived in her province she saw there was garlic around the doors and windows of Irmas house and her son was baptised soon after.

Here are photos taken recently in the Philippines which are widely thought to be of aswang in flight showing the winged torso.

‘Don’t worry, I’m not after your blood’: Pub landlord accused of being a vampire after family in the Philippines spread rumours he is one of the undead

Read more: http://www.dailymail.co.uk/news/article-2191416/Walmer-Castle-Pub-Landlord-cleared-VAMPIRE-following-bizarre-bloodsucking-claim-family.html#ixzz25g6PMdeh

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Funderingar

Jag har just uppträtt med en – för mig- ny folksaga. Det var ett hopkok av två berättelser från olika kulturer. Den som kokat till denna gryta och kryddat med eget påhitt, är förstås jag. Varför gjorde jag så? Jo, av flera skäl.  Jag ville bjuda på en berättelse med starka känslor och med en sensmoral som kändes som min. Det skulle gärna vara en novellsaga, utan stora underverk och med ett vuxet innehåll.  Det vore också kul att ge publiken och mig själv något annat än det jag berättat under senare tid, nämligen traditionella svenska berättelser ( om det nu finns några sådana).

När jag så började leta lämplig berättelse stötte jag- som så ofta –  på flera problem.
Det första och största var att hitta något som jag tyckte om.  Alla som försökt vet att man får läsa mycket ointressant innan man hittar sådant som tilltalar en.  När jag så väl fann en berättelse som föll mig i smaken, så var det bara delar jag tyckte om, dessutom kändes sensmoralen  gammal och förlegad.
Vad skulle jag göra? Jo, jag skar helt enkelt bort vissa stycken av berättelsen och satte till ett avsnitt från en hel annan saga. Slutligen gjorde jag om slutet så att sensmoralen blev något jag kunde skriva under på.

Igår stod jag då inför publiken och inledde med följande ord:
Detta är en berättelse som till stor del är inspirerad av en romsk folksaga.  Jag har också lagt till delar från en bröderna Grimm saga. Men framförallt  är det en historia som jag- Mikael Thomasson-  påverkat.

Jodå, framförandet gick bra, men väl hemma igen, funderar jag på om man verkligen får gör på detta vis? Vad tycker du?

8 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Också en tradition

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner