Kategoriarkiv: Att berätta

Klaksviksstriden nr två

Vår fantastiske fotograf, Steve Anderson, in action

I Färöarnas andra stad, Klaksvik, stod en klassisk strid i början av femtiotalet. Klaksviksborna stred mot styret i Torshavn och den danska övermakten. Idag var det dags för en ny Klakviksstrid, dock av mycket trevligare slag.

Läs mer om Klakviksstriden här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Klaksv%C3%ADk

Vi svenska förtellare besökte två olika skolor i staden. Elever i åldrarna sju till tolv år fick påhälsning. De yngsta barnen hade vissa problem att förstå, men med hjälp av kroppspråk m m, så nådde berättelserna fram. Vad man slås av i skolorna är dels hur goa eleverna är, men även hur väl man använder modern teknik. Nästan i alla klassrum finns smartboard. Det är en stor tavla längst fram som samtidgt är en dator med nätuppkoppling. Snart har vi det överallt även i Sverige.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Berättarazzia på Suduroy

Tidigt i morse tog vi oss med färja till Färöarnas sydligaste  ö .  En helt nybyggd gymnasieskola fick besök av fyra glada, svenska berättare. Eleverna var helt oförberedda när vi rusade in, mitt i lektionen och började berätta på ett främmande språk. Snabbt visade det sig att de väl kunde förstå vår svenska. Det blev en heldag med intresserade elever och stämmningen steg allt eftersom de vande sig vid broderspråket. Överlag är Färöingarna mycket duktiga på att förstå svenska och prata en lättbegriplig nordiska.

Efter razzian blev  vi guidade på ön av en entusiastisk lärare. Bland annat hann vi med en traditionsenlig sup, fjällklättring och museumbesök. Nu är vi trötta och vilar inför nya skolor imorgon.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Världsberättardagen i Torshavn

Nu har vi firat denna dag på Fornminnessavn, fornminnesmuseet i Havn. Och många ville fira tillsammans med oss. Nästan 30 lyssnare kom, och några kunde inte hålla tyst utan började berätta till vår stora glädje. Trots att vi inte kan ett enda ord färöiska förstod vi varenda ord i några historier. Passande nog slog regnet mot museets tak och vattentemat var mycket självklart.

Per berättade en lokal sägen om vatten som både förenar och skiljer, om ynglingen som sam från Koltur till Hestur för att möta sin älskade vän. Eva berättade den hos oss okända ursprungshistorien om hur koljan fick sina svarta fläckar, och den hade nästan alla i publiken i detta land omgivet av vatten och fisk hört. Siv fortsatte med en dråplig helt sanningsenlig historia om när hon simmade klädsim och lånade systerns nyinköpta batikklänning från Bulgarien. Med kroppen som språk levandegjorde Mikael hur leoparden tappade en  fläck. Och den historien hittade han efter lite letande bakom örat på en pigg och lurig pojke.

Så sen blev det barnhistorier för hela slanten och Kate Corkery från Irland rev sönder dagstidningen och skapade en härlig historia. Vuxenberättelser blev det inte så mycket för vår del, för sedan tog publiken vid och det blev en härlig kväll, precis som det ska vara när berättande skapar gemenskap och glädje.

I morgon åker vi om det inte stormar till Suduroy och har berättarrazzia på den lilla gymnasiskolan. Sov gott tills dess.

foto: Steve Anderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Besök på Färöarnas Sagomuseum

Även Färöarna har ett Sagomuseum. Det heter ”Sagamuseum”  och skiljer sig på många vis från vårt museum i Ljungby. Sagamuseum är inte ett museum över folksagor och sägner, utan snarare ett försök att levandegöra Färöarnas blodiga, medeltida historia.

Idag åkte vi dit för att se och lära. Museets ägare inledde med att  berätta om hur han inspirerats av liknande projekt på Island. Han fick också hjälp därifrån när hans idéer skulle förverkligas. Framförallt gjordes ett antal vaxdockor på Island och fraktades sedan till Färöarna. Dockorna utgör nu en viktig del av uställningen och ger en mycket levande bild av de historiska händelserna. 

Inne i själva utsällningen lämnade guiden oss och vi fick istället var sin liten ljudspelare med lurar. En förinspelad berättarröst och ljudeffekter  visade oss sedan runt i utställningshallen. Självklart  diskuterade vi mycket efteråt. Går detta att överföra till vårt museum? Vill vi det?

Mer information hittar du på http://www.visit-vestmanna.com/. Kommer du till Färöarna är museet väl värt ett besök. Men läs gärna Färingasagan först. Finns i en fin utgåva på svenska från 1992 med värdefull introduktion av Bo Almqvist och Olov Isaksson.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Kirkjuböur och den kastade ringen i havet

I dag har vi vandrat längs havet vid Kirkjuböur, som under medeltiden var biskopsäte på Färöarna. På den tiden levde en rik kvinna i bygden som ägde stora jordegendomar. Hennes namn var Gasa. Hon var lika högmodig som hon var rik. En dag kastade hon en guldring i havet och sa att det var lika omöjligt för henne att bli fattig som att hon någonsin skulle få ringen tillbaka.

En dag kom en fiskare med en fisk till Gasa. När fisken rensades fann man den rika fruns ring. Och snart kom olyckan. Gasa hade ätit kött under fastan och det var ett brott mot allt som var heligt. Hon dömdes till att mista all sin egendom och den tillföll biskopsstolen i Kirkjuböur.

Kånner du igen sägnen? Den berättas om rikt folk både hemma i Hjälmsänga, i Diö och om Hovdala slott i Göinge. Och på många andra håll i Sverige. Allt är så annorlunda här men ändå är berättelserna välkända.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

De vita bjällrorna

     För länge sedan levde i världen någonstans två syskon: en pojke och en flicka. De bodde ensamma i ett gammalt trähus, vid kanten av en skog så stor och hemlighetsfull som bara i sagor kan finnas. Syskonen var inte fattiga. Runt huset bredde en frodig trädgård ut sig. Den svällde över av färggranna blommor, grönsaker och fruktträd av alla slag. Där trivdes både fåglar, fjärilar, humlor och bi. Ekorrar och igelkottar hittade ofta dit. Harar brukade gömma sig bland höga libstickastjälkar. Även rådjur tittade in i syskonens trädgård ibland.

 

     Alla varelserna där levde i frid och harmoni tills den dag som hade sorgen med sig: flickan blev sjuk. Hennes spenstiga kropp vissnade för varje dag till hon skildes från det jordiska livet. Trädgården sjönk i tystnaden. Alla djurens och fåglarnas glädje försvann; till och med träden och plantorna verkade fulla av sorg. Pojken som innan dess inte visste, vad grått var, blev förtvivlad. Hans tårar rann nerför hans kinder dag och natt.

     Men en morgon skedde ett mirakel. När pojkens tårar föll till marken, omvandlades dropparna till små små pärlor. De blev vita blommor som liknade späda bjällror. Doften de spred omkring sig var lätt och fin. De skänkte tröst åt den ensamme brodern. Människorna på Karpaternas nejder började kalla de där små undren för lăcrimioare (små tårar), medan i Sverige kallas de liljekonvaljblommor.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Museipedagogik för alla !

Sagomuseet för alla

Ett nytt projekt har satt segel på Sagomuseet:

Utveckling av kultur och museipedagogik för alla

Vi kommer att arbeta med olika grupper och åldrar inom särskolan och daglig verksamheten Kulturfabriken.

Målet är att utveckla ett studiemateriel passande målgruppen ,  och att 

ta fram en pedagogisk  handledning för personal inom handikappomsorgen.

Resultatet ska också ligga till grund vid skapandet av museets utställningar

Det ska också  vara en modell  för visningar av museet för målgruppen.

En lättläst bok och ljudbok  om museet kommer att tas fram.

Projektet följs av en forskare från Linneuniversitetet och kommer att redovisas i en forskningsrapport.

Projektet löper över två år och finansieras av bl a

Allmänna arvsfonden

Stiftelsen Kronprinsessan Margaretas Minnesfond

Kung. Patriotiska Sällskapets Understödsfond

Vi som ska arbeta med detta är

Eva Andersson, projektledare

Monika Eriksson

Agneta J-son Granemalm

Mikael Thomasson

Per Gustavsson

Elisabet Frithiof, Linneuniversitetet

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Adams andra synd

     Legenden säger att sedan Gud kastade ut Adam och Eva ur lustgården, tyckte Han synd om dem. Han såg hur de släpade och slet dagarna i ända för de hade svårt att skaffa mat för dagen. Därför ville Gud mildra deras öde. Han lärde dem att bruka jorden. Men han befallde dem att inte plöja mer än en enda fåra per år. Skörden därifrån skulle räcka till under det hela kommande året. En vårdag, då Eva var gravid och väntade Kain, kom djävulen till henne och frågade:

– Har ni något vete till bröd kvar?

– Vi har så det räcker några veckor till, svarade Eva.

– Varför plöjer ni inte mer? Frågade den onde. Nu när ni snart får tillökning i familjen?

     Eva tyckte att detta inte var ett dåligt förslag och berättade om det för Adam. Följden blev att de två satte igång och plöjde en större jordplätt än de brukade göra. Fram på sommaren växte veteaxeln höga och vackra. När Den Allsmäktige såg att människorna bröt mot Hans bud, förstörde Han deras skörd. Sedan talade han till dem och sade:

– Era giriga varelse, hädanefter kan ni plöja hur mycket ni önskar, men ni ska skörda så mycket Jag vill.

Daniel Onaca

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Ugglans historia

     För länge sedan, när solen och månen brukade promenera tillsammans hand i hand, levde någonstans mellan Karpaternas bergskedja och Donaus nedre lopp en mycket argsint bojar (= godsägare). Rikemannen hade som kovallare en snäll och mycket förståndig pojke. Eftersom denne kände till bojarens kynne, föredrog han hellre att avstå från saker som han behövde än att väcka husbondens vrede. Om det hände till exempel att han tappade bort en ko, då var han ute i skogen och letade efter den hela natten.

     Så blev det att en dag fick korna panik (De löpte amok, skulle man kunna säga med dagens ord.) och sprang in i skogen allihopa. Stackars vallpojken sprang och letade efter dem kors och tvärs, utan att hitta en enda en. Det blev kväll och det blev mörkt. Sedan blev det sen natt, men pojken gav inte upp. Han fortsatte leta, trots att hans fötter blödde och hans kläder fransades. Till sist ramlade han på marken helt utmattad.

     Pojken bara låg där i skogen orkeslös. Plötsligt hörde han vargarnas ylande. Pojken blev rädd. Han bad Gud att bli omvandlad till en fågel så att han slapp bli uppäten av rovdjuren. Gud lyssnade till hans ord. På ett ögonblick ändrade Han drängens skepnad. Men den nya varelsen fortsatte att leta efter bojarens kor. Medan han gjorde det, ropade han hela tiden: hu – huuu, hu – huuu… Hela skogen genljöd av hans rop. Bönderna som hörde fågelns läte kallade den huhurez, skogsuggla. Detta blev fågelns namn på rumänska ända intill våra dagar.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Fågeln som blev Guds budbärare

      

        Det sägs att, när Gud blåste liv i alla fåglarna som Han skapade, var alla vita. Detta var inte bra, för det blev ganska svårt att skilja dem från varandra. Dessutom hade de inga namn. Den Högste insåg denna brist och ville rätta till det, men fåglarna hann sprida sig i hela världen. Bara en enda bevingade varelse höll sig kvar i Hans närhet. ”Den kan bli min hjälpare”, tänkte Gud. Han kallade fågeln till sig och gav denne i uppdrag att flygga kors och tvärs över jorden för att kungöra för de andra fåglarna att samlas framför Hans tron. De skulle få sina fjäderdräkter förskönade med regnbågens färger.

       Medan Gud förberedde sina penslar och färgburkar inför den kommande uppgiften, flög Hans nyinsatta hjälpare i väg. Varthelst den kom fram spred den Skaparens påbud. Men fågeln nöjde sig inte bara med det. Stolt som den var över sitt hedervärda uppdrag spred budbäraren ut sina stjärtfjädrar så mycket den kunde och gav ett sådant skri att de andra fåglarna fick nästan panik när de hörde den. Överallt syntes den högfärdiga varelsen med stjärten som en solfjäder och med sin genomträngande lätte. Den fortsatte med sin syssla även långt efter att alla fåglarna fått färger på sin fjäderdräkt. Till sist vände den själv tillbaka, uppblåst över det slutförda uppdraget.

       Gud var nöjd över sin medhjälpares prestation. Som tack för det, målade Han dennes fjädrar i de vackraste färgnyanserna som Han kom på. Men Han tyckte att fågeln visade sig vara högfärdig i sitt sätt att framföra det heliga budskapet. ”Det som räknas är även tanken som ligger bakom en handling”, menade Gud. Därför tog Han ifrån före detta budbäraren både förmågan att flygga och att sjunga. Dess lätte skulle likna snarare ett löjligt skri och dess namn blev påfågel.

       Detta är förklaringen att denna fågel stoltserar med sin granna fjäderdräkt och att den skriar i stället för att sjunga, så som de flesta fåglar gör.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner