Kategoriarkiv: Att berätta

Det oroande alekärret

Eva Wigström vandrade och reste omkring i Skåne i slutet av 1800-talet och samlade in sagor och sägner. En gång när hon hörde några berättelser anmärkte hon att ”det var inga granna historier”. Då fick hon svaret av den sårade berättaren:

Granna! Vill frun ha granna sagor, är det inte värt att komma till menige man. Jag och mina likar tar dem råa upp ur alekärret.

Nu sjuder alekärret av liv. Det bubblar på ytan. Insekter av alla de slag slår sig ner på den mörka dyiga vattenytan. Nu lyser solen in i alekärret.

Men en mörk kväll och en tidig morgon är det något mystiskt och lömskt över alekärret. Dimman ligger tät i gryningen. Alarna växer på gamla ruttnade stubbar och har höga socklar. De mörka stammarna, den fuktiga myllan och råa luften skapar en osäker stämning. Alens röda blod oroar. Förr i tiden gick inte hederligt folk frivilligt i skymningen genom ett alekärr. Man visste ju inte vad slags  lortaty och trössale man kunde stöta på där.

När träden kunde tala förebrådde alen de mer smidiga träslagen för att de kröp in var som helst. De användes ju till möbelinläggningar. Alen var självständig och höll på sig, lite mer råbarkad. Det var dettta folk syftade på när de sa om en människa att hon var ”rå som dragen upp ur alekärret”.

Eva Wigström berättar att en illasinnad människa med hjälp av obegriplig läsning och trollformler kunde viga en människa vid ett träd, för att förhindra att hon blev gift med sin älskade. Alen i kärret var synnerligen lämplig att bli en sådan brud eller brudgum till en människa. En sådan al kunde man känna igen på att den inte fällde sina löv om hösten.

Per Gustavsson

Eva Wigströms skrift Vandringar i Skåne och Blekinge för samlande af svensk folkdiktning ger en levande skildring av hennes insamlingsarbete. Utkom 1887 i tidskriften Svenska Landmål VIII.1.

1 kommentar

Under Att berätta

De första rosbladen slår ut

Nu slår de första rosbladen snart ut. Då finns det anledning att påminna om den här lilla folkliga legendsagan från Blekinge.

Nyponbuskens vackra blommor
Jungfru Maria och Josef flydde till Egypten med det lilla Jesusbarnet för att undkomma Herodes soldater. En dag när de var på flykt skulle Maria tvätta sitt lilla barn. Hon hängde Jesu kläder i en buske. Den busken hade bara vassa törnen, men nu slog blommor ut på busken. Det blev nyponrosor. Sedan dess blommar den taggiga busken varje år med doftande och vackra rosor.

Per Gustavsson

bild: Mia Einarsdotter. Ur Sagomuseets bok När träden valde kung.

2 kommentarer

Under Att berätta

Sagan om påskliljorna

En gång för länge sedan, såg påskliljorna annorlunda ut än idag. De hade sköra, genomskinliga vingar och kunde flyga. Sol-hannen och Mån-honan turades om att hålla dem sällskap. Varje morgon vaknade påskliljorna av solens strålar som smekte deras ansikten. Då sträckte de ut sina vingar och sög i sig några daggdroppar i gräset. Sedan flög de omkring över äng och fält. De lekte hela dagen tills det blev kväll. Vid mörkrets inbrott, när solen lämnade sin plats på himlen åt månen, lade sig påskliljorna. Sedan sov de djupt hela natten för Månen såg till att ingen kom och störde dem.

 

 

Påskliljornas drottning var den vackraste drottning som Solen någonsin sett. Och Solen visste vad han pratade om för att han hade sett mycket under sina dagliga rundor ovanför jordens yta. En dag viskade Solen detta i drottningens öra. Månen hörde det och blev ledsen. Solen och Månen kände varandra sen tidernas begynnelse och nattens drottning, som Månen kallades, var kär i Solen.

Gripen av svartsjuka ville hon ta död på alla påskliljorna, men Solen bad henne om nåd. Då bestämde Månen att påskliljorna får leva, men att de inte skall kunna flyga längre. De skulle bli av med sina vackra vingar och de ska få rötter i stället för att inte kunna förflytta sig från plats till plats. Dessutom bestämde Månen att blommorna skulle leva endast en månad om året.

Sedan dess, vaknar påskliljorna till liv varenda vår för att åter glädja sig av Solens varma strålar. Varje år påminner de människorna att de som straffas för kärlekens skull, lever i evighet ändå.

Daniel Onaca

4 kommentarer

Under Att berätta

Vildhjärta

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Printzsköldsmonumentet

Ännu en minnessten står vid Skurdalssjön. Det är en runliknande sten som är rest över hovmarskalk Printzskölds söner Oscar och Erik, 21 respektive 19 år, som båda omkom i en snöstorm nyårskvällen 1908/1909. De var på väg på skidor till dansen på Storliens högfjällshotell.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Östregårdskolan i Växjö har genomgått en berättarverkstad

Mikael och Siw har varit på skolan under våren. Onsdagen den 21 kommer klass 5 för att guidas runt i Sagomuseet.
Här är foton på några eleverna som berättade inför sina kompisar.
Bra gjort!

Siw Svensson

Detta bildspel kräver JavaScript.

1 kommentar

Under Att berätta

Trädet Morcov-gros i dalen

En gång, för länge sedan, när ingen människa levde på jorden, fanns det bara djur överallt. De jagade inte varandra, för att på den tiden brukade de äta bara gräs och frukt. Alla djur, stora och små, levde och lekte tillsammans. De var nöjda och glada allihop för att det fanns gott om gräs på marken och träden dinglade av frukt. Men en dag slutade regnen att komma. Det blev torka. Djuren hade inte längre tillräckligt med mat och de började bli hungriga. Gräset vissnade och frukten i träden skrumpnade. Det var inte alls roligt.

Mitt i en bergdal växte ett fantastiskt träd. Det bar underbara frukter, orangea, söta och saftiga. Men djuren kunde inte äta av dem för trädet var för högt och stammen var hal som glas. Inget djur kunde klättra upp i det. Djuren tänkte skaka trädet så att frukterna ramlade ner på marken, men… stammen var för tjock. De kunde inte få det att svänga alls. Så, vad skall man göra?

– Hur skall vi komma åt frukterna, frågade de hungriga djuren varandra?

– Jag springer och frågar igelkotten i bokskogen, sade haren. Han vet nog vad vi ska göra.

– Nej, det är inte en bra idé, sa de andra djuren. Du är för liten för att gå. Du kommer att glömma vad igelkotten säger till dig. Bättre om någon av de stora djuren går dit.

Då talade kronhjorten, som var djurens kung i skogen:

– Jag tycker att björnen är den mest lämplige för detta uppdrag.

Så blev det att björnen gav sig iväg till igelkotten efter svar. Det tog en stund för björnen att komma till bokskogen. Väl framme hälsade han artigt och sade:

– Kloka igelkott, vi är mycket hungriga. I dalen står ett träd med frukter som skulle räcka till åt oss alla, men frukterna ramlar inte ner. Vet du kanske hur vi ska få tag på dem?

– Visst vet jag det, svarade igelkotten. Trädet släpper ner sina frukter om ni ropar namnet på det.

– Men för att ropa detta namn, måste vi veta vad det heter, sade björnen. Och det vet vi inte.

– Jag ska säga till dig vad den heter, sade igelkotten. Sedan kan du avslöja det för alla djuren som sitter och väntar på dig där borta. Namnet på trädet är ”Morcov-gros-bun-de-ros”

Björnen var mycket glad, när han hörde detta. Han tackade för rådet och skyndade sig hem. På väg tillbaka såg han ett acaciaträd. Uppe i trädets krona såg han en honungskaka. Björnen var hungrig, så han tänkte att det skulle smaka gott! Han klättrade upp i acaciaträdet och tog ner honungskakan. Det var precis så som han misstänkte: full med smaskig honung! Björnen åt upp all honung och blev proppmätt. Sedan blev han sömning. Han tänkte: ”Bäst jag sover en stund. Det kan inte vara så farligt om jag kommer en timme senare till dalen.” Björnen lade sig och sov. Men det var inte bara en timme, utan en hel dag sov han. När han vaknade fortsatte han sin väg hem. Djuren var alla samlade under trädet och stirrade på björnen, när han kom fram.

– Nå, vad sade den kloka igelkotten till dig, frågade alla?

– Den sade… ähum… den sade… Jag glömde, vad han sade, erkände björnen. På väg hit stannade jag vid ett träd, tog mig en tupplur och när jag vaknade, var igelkottens ord helt borta. Jag kan inte komma ihåg dem.

Djuren blev mycket besvikna, när det hörde detta. Mest missnöjd var djurens konung, kronhjorten. Den banade björnen med dessa ord:

– Du struntade i ditt uppdrag. Du lade dig för att sova, medan vi satt och hungrade här under trädet. Må du hädanefter sova flera månader under året och andra djur skall springa ifrån dig, när de ser dig komma nära.

 Efter dessa ord förstod djuren att de måste fråga igelkotten igen. Haren ville själv springa ditt, men de andra djuren motsatte sig igen:

– Neeej, du är för liten för det! Du klarar inte en sådan viktik sak.

 Kronhjorten föreslog att vargen skulle ta på sig uppdraget. Vargen gav sig iväg och efter ett tag kom han fram till bokskogen. När han träffade igelkotten hälsade han artigt och sade:

– Kloka igelkott, vi är mycket hungriga. Björnen som vi skickade till dig glömde bort vad du sade. Nu sitter djuren i Bergdalen och väntar på att jag skall komma tillbaka med dina ord lagda på minnet. Kan du hjälpa mig?

– Visst kan jag det, svarade igelkotten. Djuren skall sitta under trädets krona och ropa dess namn.

– Men för att göra det, måste vi veta vad trädet heter, sade vargen.

– Namnet på trädet är ”Morcov-gros-bun- de-ros”, svarade igelkotten.

Vargen var mycket glad, när han hörde detta. Han tackade för rådet och skyndade sig hem. På väg tillbaka såg han ett fält full med honungsmeloner. När han såg det kunde han inte låta bli att stanna och smaka på en. Han åt upp den. Sedan åt han en till och en till. Han åt så mycket att han knappt kunde stå på sina ben. Sedan fortsatte vargen sin resa, men han gick mycket långsamt för han var så mätt. Djuren var alla samlade under trädet och stirrade på honom, när han kom fram.

– Nå, vad sade den kloka igelkotten till dig, frågade alla?

– Den sade… ähum… den sade… Jag glömde, vad han sade, erkände vargen. På väg hit stannade jag vid ett melonfält, åt några stycken och så glömde jag vad igelkotten sade.

Djuren blev mycket besvikna, när det hörde detta. Kronhjorten, djurens konung, banade vargen med dessa ord:

– Du struntade i ditt uppdrag och frossade på meloner, medan vi satt och hungrade här under trädet. Må du hädanefter inte längre tycka om varken frukt eller grönsaker. Och alla adra djur kommer att vara rädda av dig.

Då blev djuren tvungna att skicka någon till igelkotten igen. Haren erbjöd sig på nytt. Denna gång var det ingen som protesterade. Haren sprang iväg till bokskogen och när han träffade igelkotten hälsade han artigt och sade:

– Kloka igelkott, björnen och vargen som var hos dig glömde bort vad du sade. Nu sitter djuren i Bergdalen och hoppas på att jag ska komma tillbaka med dina ord lagda på minnet. Vill du hjälpa mig?

– Visst vill jag det, svarade igelkotten. Djuren skall sitta under trädets krona och ropa dess namn.

– Och vad heter trädet, frågade haren?

Igelkotten berättade för haren, vad trädet hette, det lilla djuret tackade för rådet och skuttade hem.

– Nå, vad sade den kloka igelkotten till dig, frågade djuren, när de möte honom?

      – Den sade att vi alla ska ställa oss under trädets krona och ropa: ”Morcov-gros-bon-de-ros”.

Djuren samlades alla under trädet och började upprepa ramsan: ”Morcov-gros-bon-de-ros, Morcov-gros-bon-de-ros”. Flera gånger i följd. Och vet ni, vad som hände? Frukterna började falla! Det var som ett skyfall: pam, tapam, taratapam, taratarapampam!… Frukterna bara föll och föll. Djuren åt så mycket det orkade. De tackade haren och en av dem sade:

      – Vi har lärt oss en läxa. Nu vet vi att alla är viktiga, hur stor eller liten man än är.

     Nästa dag, när de blev hungriga igen, ställde de sig under trädet och ropade: ”Morcov-gros-bon-de-ros, Morcov-gros-bon-de-ros”. Och frukterna började falla ner igen. Alla var orangea till färgen, röda och saftiga. [Vet ni vad det var för frukter? Morötter! Fast morötter är ingen frukt, utan grönsak. Men på den tiden var de så.] Och sedan dess växer morötterna inte längre på trädet, utan de växer ur jorden, så att den lilla haren kan äta sig mät på dem.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Finns det ett bra ord för det vi gör?

Jack Dalton är Storyteller, men vad är du och jag?Jack Dalton är Storyteller, men vad heter det på svenska?

Och vad sysslar du med då? Med jämna mellanrum får jag den frågan och jag vet aldrig riktigt vad jag skall svara. Oftast förklarar jag noggrant vad jag gör, det brukar bli en mindre föreläsning. Anledningen är att det helt enkelt inte finns något bra ord för det jag sysslar med. Muntlig berättare låter träigt likt en stubbe och dessutom fattar folk inte vad det är. Sagoberättare får människor att nicka som om de förstod, men det gör de inte. Storyteller är engelska och dessutom förknippas det numera med varumärken och marknadsföring. Vad kallar du dig? Finns det något bra ord för det vi gör?

7 kommentarer

Under Att berätta

Kungligt besök.

Häromdagen när jag öppnade köksdörren satt det en kung på trappan! Nej, det var inte Karl Gustav som kommit för att prata barnbarn över en kopp kaffe. Utan det var fåglarnas enhälligt valda kung, Kungsfågeln. Hur han hamnat på min trappa är en gåta, men han verkade lite omtumlad och jag lyfte upp honom och bar försiktigt in honom i värmen. Jag var ju inte förberedd på ett sådant celebert besök och hade således inget lämpligt att bjuda på. Men efter en stund piggnade han till och då bar jag ut honom i storskogen bakom mitt hus och satte honom i en gran där jag vet att kungsfåglar trivs bäst.

Som tack för hans visit kom han och sjöng för mig gömd inne i en lite mindre gran de närmaste dagarna efter vår träff och då förstod jag att han hade uppskattat min inbjudan.

Men varför kallas denna vår minsta av fåglar kungsfågel, kanske du undrar. Låt mig berätta sagan om hur fåglarna valde kung:

Det var nämligen så att för länge sedan så bestämde fåglarna att de också skulle ha en kung. Men vem skulle de välja? Då bestämde de att den som kunde flyga högst han skulle bli kung över dem alla.  Örnen, han såg sig som den självklara kandidaten och flög iväg högre och högre upp. Långt högre än alla de andra. När han nu svävade högt uppe bland molnen ropade han självsäkert: Jag är högst! Jag är kung!

Men då hördes plötsligt en svag stämma: Jag flyger högre! Jag är kung!

En liten fågel hade gömt sig i örnens fjäderdräkt och nu svävade den ovanför örnen. Då fick den namnet Kungsfågeln och det kallar vi den än idag.

Hilde Persson

1 kommentar

Under Att berätta

Textil skaparverkstad och stickkafé med Harald Edström

Under två dagar har textilkonstnär Harald Edström, Orust arbetat med olika grupper från särskolan i projektet Kultur- och museipedagogik för alla.

Temat i den skapande verkstaden var en oval form som klipptes ut i tyg. Denna förvandlades sedan till en igelkott, en fågel, en fisk eller en katt, en gris eller en orm med hjälp av Haralds tygbitar och garner.

På kvällen deltog ett antal kreativa damer i en textil skaparverkstad med titeln Himlen ler..

2 kommentarer

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet