Kategoriarkiv: Att berätta
Smakprov från BTH
Nu har Blekinge Tekniska Högskola avslutat sitt projektarbete med Sagobygden som tema. Här är ett av resultaten:
Taraxacum
När jag var liten blåste vi på maskrosbollen och försökte få dunen att flyga iväg. Vi räknade fröna som var kvar och fick då reda på hur många dagar det dröjde tills vi skulle få en önskan uppfylld.
Men antalet frön som satt kvar kunde också betyda andra saker. Vad betydde det för dig?
Per Gustavsson
Under Att berätta
Tulipomani
Så här års är det lätt att drabbas av tulpanmani. Men den ska inte förväxlas med den så kallade tulipomanin som drabbade Holland på 1600-talet. Den är nog så aktuell med tanke på finanskrisen i Europa med arbetslöshet och misär.
I 1600-talets Holland började odlare manipulera tulpanerna med hjälp av olika virus för att åstadkomma nya sensationella färgkombinationer. En riktigt ovanlig tulpanlök kunde kosta enorma summor. Handlare och spekulanter köpte på sig stora lager i hopp om stigande priser. Och visst steg priserna. Till att börja med. Sedan kom kraschen, tulpankraschen. Hollands hela ekonomi kom i kris.
Per Gustavsson
Sant eller sägen? Tulpanspekulationen var nog inte hela orsaken. Kanske en liten del i en krisande ekonomi. Läs mer här.
Sitta på händerna
Jag tror att det har blivit en myt inom berättarkretsar att det ”rätta” sättet att berätta skall tränas in genom att sitta på händerna. Då är bara det ”rena berättandet” kvar.
Jag brukar faktiskt använda mig av uttrycket ”det rena berättandet” när jag har kurser i muntligt berättande. Och då menar jag att jag försöker hitta uttrycket som handlar om att just du kan berätta just den här historien på just det här sättet, och att det sättet inte innebär t.ex. att använda sig av rekvisita, eller att just du betyder att du gör dig till en roll.
Men att få mig att sitta på händerna när jag berättar är lika onaturligt som att jag skulle sitta på händerna när jag samtalar. (I och för sig kanske en riktigt nyttig övning för precis mig …). Jag pratar nämligen alldeles otroligt mycket med händer och armar. Jag satt och iakttog mig här i veckan när jag var på arbetsintervju. Där flaxade händerna omkring och visade hur jag tyckte att en förman skulle fungera, hur liten erfarenhet jag har inom förskolearbetet, hur tokiga barnen kan vara. Kanske de som intervjuade skulle ha förstått vad jag ville komma fram till med litet mindre medel? Men – det är ju så här jag är! Högljudd, intensiv och sprattlig i min kommunikation.
Det betyder ju inte att jag förväntar mig att andra skall göra som jag – tack och lov är vi olika! Min förra kollega var en lugn och lågmäld kvinna, utan större gestikulerande kroppsspråk. Och det räckte bra för hennes berättelser.
Alltså, på vägen till ditt eget berättande kan du testa dig genom att sitta på händerna och berätta. Vad lär du dig av att pröva på det? Använd erfarenheten, och forska vidare. Prova motsatsen – gestikulera varje mening, varje riktning, varje poäng. Ditt mål är att hitta ditt eget sätt till dina egna favorithistorier. Lycka till! Eller ”bite your tongue” (ett berättaruttryck för att önska lycka till liknande skådespelarnas ”break your leg”, man önskar välgång genom att säga motsatsen).
Neppe Pettersson
bild: Neppe
Neppe Pettersson bloggar vidare
Jag förstår inte – förklara!
När jag var liten blev jag retad av min storasyster. Bl.a. genom att hon visade att hon var tre år äldre, och FÖRSTOD. Bl.a. vitsar. Och när jag inte förstod så lät jag: Ja föstååååår int, föklaaaara! Då vred hon om kniven ytterligare genom att ta med mamma för att riktigt skratta åt den lilla som jamade och inte förstod.
När jag höll på att läras upp till teveredaktör skickades jag på filmkurser där man skulle ANALYSERA filmer och deras uppbyggnad. Efter att några gånger ha öppnat munnen och jamat hur litet jag förstod övergick jag till att tiga. Jag fattade absolut inte hur man fick ihop någon slags innehållsmässig förklaring. Det var ju liksom bara en berättelse som jag tyckte om eller inte tyckte om. Hur i hela friden skulle jag förstå att det handlade om det förtryckta ryska folket?? Jag jobbade i 18 år med teve, och jag fick aldrig riktigt kläm på det där med att förklara andras tanke bakom programmen.
När jag började med mer intensivt berättande gick jag på diverse berättarkurser som ibland handlade om att ANALYSERA berättelser. Och jag teg. Jag fattade bara inte. Berättelsen var bra, eller berättelsen var inte bra. Eller egentligen: jag tyckte om berättelsen, eller tyckte inte om berättelsen. Såg jag en intention i berättelsen så var historien antagligen för tunn, eftersom det var så uppenbart och genomskinligt. Dramaturgisk uppbyggnad lärde jag mig – hur en bra berättelse börjar, byggs upp, löses, och avslutas. Men det där andra …
Jag har numera accepterat att mitt förhållningssätt är helt okej. Jag BEHÖVER INTE förstå eller analysera alla berättelser. Jag får faktiskt anse att om jag tycker om en berättelse så har den något att säga – utan att jag kan förklara det. Och om jag tycker om en berättelse så vill jag gärna berätta den vidare. Och om jag berättar en historia jag gillar blir den oftast bra. Det är ganska skönt att tycka så. Härmed överlämnar jag resten åt er andra.
Hälsningar
Neppe
Under Att berätta
Ovanliga sägner 4
I Häglinge i Göinge bodde omkring 1900 en gammal gubbe som hette Nils Andersson. Det var den värste gubbe till att springa.
Nils Andersson hade tjänat hos prosten i Södra Rörum. Och en gång sa prosten, som hette Vingren, till Nils Andersson, att han skulle gå till Lund i ett ärenden. Klockan var väl tio på förmiddagen. Men när det var kväll hade gubben varit i Lund och kommit hem igen innan solen gick ner. Han hade sprungit hela vägen fram och tillbaka, en sträcka på minst 10 mil.
Det var ju egentligen omöjligt, men det var så att Nils Andersson inte hade någon mjälte och den som inte har någon sådan kan ju springa värre än andra människor.
Per Gustavsson
Ovanliga sägner 3
Haura-Tor var en fattig torpare i Västra Torup socken i Göinge i norra Skåne. En söndag någon gång på 1800-talet var han på väg hem från kyrkan till sitt torp som var ingrävt i en backe i Lilla Tockarp. Han hade sin rock av fårskinn på sig. Plötsligt kom en örn och anföll Haura-Tor. Örnen tog väl miste och trodde det var ett får. Det skrovmål fågeln var ute efter blev det inget av och istället fastnade örnens klor i torparens rock av fårskinn. Hur den än försökte kom örnen inte loss, utan trasslade in klorna allt mer i rocken. Tor försökte förstås också bli kvitt örnen, men det var omöjligt, så den hängde med Tor ända hem.
Väl hemma fick han hjälp av hustrun att bli fri och ta död på fågeln.
Per Gustavsson
PS 1: Här kan du lyssna till berättelsen.
PS 2: Tidigare bidrag i den här miniserien hittar du 27 och 28 april.
Valborgsnatten
Valborgsnatt. Här och där ute i mossarna syns mystiska ljussken.





