Kategoriarkiv: Att berätta

Nu har Blekinge Tekniska Högskola avslutat sitt projektarbete med Sagobygden som tema. Här är ett av resultaten:

När jag var liten blåste vi på maskrosbollen och försökte få dunen att flyga iväg. Vi räknade fröna som var kvar och fick då reda på hur många dagar det dröjde tills vi skulle få en önskan uppfylld.

Men antalet frön som satt kvar kunde också betyda andra saker. Vad betydde det för dig?

Per Gustavsson

Jag tror att det har blivit en myt inom berättarkretsar att det ”rätta” sättet att berätta skall tränas in genom att sitta på händerna. Då är bara det ”rena berättandet” kvar.

Jag brukar faktiskt använda mig av uttrycket ”det rena berättandet” när jag har kurser i muntligt berättande. Och då menar jag att jag försöker hitta uttrycket som handlar om att just du kan berätta just den här historien på just det här sättet, och att det sättet inte innebär t.ex. att använda sig av rekvisita, eller att just du betyder att du gör dig till en roll.

Men att få mig att sitta på händerna när jag berättar är lika onaturligt som att jag skulle sitta på händerna när jag samtalar. (I och för sig kanske en riktigt nyttig övning för precis mig …). Jag pratar nämligen alldeles otroligt mycket med händer och armar. Jag satt och iakttog mig här i veckan när jag var på arbetsintervju. Där flaxade händerna omkring och visade hur jag tyckte att en förman skulle fungera, hur liten erfarenhet jag har inom förskolearbetet, hur tokiga barnen kan vara. Kanske de som intervjuade skulle ha förstått vad jag ville komma fram till med litet mindre medel? Men – det är ju så här jag är! Högljudd, intensiv och sprattlig i min kommunikation.

Det betyder ju inte att jag förväntar mig att andra skall göra som jag – tack och lov är vi olika! Min förra kollega var en lugn och lågmäld kvinna, utan större gestikulerande kroppsspråk. Och det räckte bra för hennes berättelser.

Alltså, på vägen till ditt eget berättande kan du testa dig genom att sitta på händerna och berätta. Vad lär du dig av att pröva på det? Använd erfarenheten, och forska vidare. Prova motsatsen – gestikulera varje mening, varje riktning, varje poäng. Ditt mål är att hitta ditt eget sätt till dina egna favorithistorier. Lycka till! Eller ”bite your tongue” (ett berättaruttryck för att önska lycka till liknande skådespelarnas ”break your leg”, man önskar välgång genom att säga motsatsen).

Neppe Pettersson

bild: Neppe

Jag förstår inte – förklara!

När jag var liten blev jag retad av min storasyster. Bl.a. genom att hon visade att hon var tre år äldre, och FÖRSTOD. Bl.a. vitsar. Och när jag inte förstod så lät jag: Ja föstååååår int, föklaaaara! Då vred hon om kniven ytterligare genom att ta med mamma för att riktigt skratta åt den lilla som jamade och inte förstod.

När jag höll på att läras upp till teveredaktör skickades jag på filmkurser där man skulle ANALYSERA filmer och deras uppbyggnad. Efter att några gånger ha öppnat munnen och jamat hur litet jag förstod övergick jag till att tiga. Jag fattade absolut inte hur man fick ihop någon slags innehållsmässig förklaring. Det var ju liksom bara en berättelse som jag tyckte om eller inte tyckte om. Hur i hela friden skulle jag förstå att det handlade om det förtryckta ryska folket?? Jag jobbade i 18 år med teve, och jag fick aldrig riktigt kläm på det där med att förklara andras tanke bakom programmen.

När jag började med mer intensivt berättande gick jag på diverse berättarkurser som ibland handlade om att ANALYSERA berättelser. Och jag teg. Jag fattade bara inte. Berättelsen var bra, eller berättelsen var inte bra. Eller egentligen: jag tyckte om berättelsen, eller tyckte inte om berättelsen. Såg jag en intention i berättelsen så var historien antagligen för tunn, eftersom det var så uppenbart och genomskinligt. Dramaturgisk uppbyggnad lärde jag mig – hur en bra berättelse börjar, byggs upp, löses, och avslutas. Men det där andra …

Jag har numera accepterat att mitt förhållningssätt är helt okej. Jag BEHÖVER INTE förstå eller analysera alla berättelser. Jag får faktiskt anse att om jag tycker om en berättelse så har den något att säga – utan att jag kan förklara det. Och om jag tycker om en berättelse så vill jag gärna berätta den vidare. Och om jag berättar en historia jag gillar blir den oftast bra. Det är ganska skönt att tycka så. Härmed överlämnar jag resten åt er andra.

Hälsningar
Neppe

Valborgsnatt. Här och där ute i mossarna syns mystiska ljussken.

Anna Lilljequist, foto: Jerker Andervad