Kategoriarkiv: Att berätta

I Ghana berättar man gärna sagor om Anansi, varelsen som är både spindel, människa och gud. Han är son till himmelens härskare Nyame och jordens gudinna Asase Ya. Någon gång i tidernas begynnelse blev Anansi utslängd ifrån gudavärlden. Han ställde till för mycket oreda med alla sina idéer och galna påhitt. Nu blev han skickad till människornas värld, satt att leva där.

När Anansi väl funnit sig tillrätta tyckte han inte det var så dumt. Han fortsatte besöka sin far, himlaguden. Med sin osynliga tråd kunde han snabbt och behändigt röra sig mellan världarna. Anansi kom därför att bli ett slags människornas ombud hos himmelens härskare. Det var mycket som behövde rättas till.

Jorden var en eländig plats på den tiden. Det rådde mörker och inget regn föll. Människor och djur led svårt. Anansi svingade sig upp till himlaguden, med lock och pock lyckades han förhandla sig till att det blev natt och dag och att vi fick årstider i världen. Han lärde människorna bruka jorden, visade hur man bygger de runda husen och naturligtvis, gav han oss även vävkonsten.

Men Anansi är i grund och botten inte god. Han hjälper oss människor bara när det passar honom. Anansi är full av motsägelser. Gudason och spindel, och samtidigt människa med en människas svagheter. Han är hjälten som med list och knep besegrar fiender mycket större och farligare än han själv. Han är även trixaren som överskrider alla gränser, full av tokiga infall och spratt. Ibland beter sig Anansi så korttänkt och korkat att han hamnar rejält i klistret:

Hur Anansi fick sina långa ben

Anansi älskar mat, det vet alla. Trots att han får rikligt att äta hemma är han ständigt på vandring för att se om hans grannar är i färd med att laga något gott. En dag kom han förbi Kanins hus. Där doftade härligt av kokt kål. Kanin, hans gode vän, bjöd honom stiga in. ”Men maten är inte riktigt klar”, sa Kanin, vill du inte sitta ner och vänta”? Det ville Anansi inte. Kanin skulle bara sätta honom i arbete, det hade hänt förr. Men han fick en idé. ”Jag kan spinna en tråd, fästa ena änden hos dig och den andra i mitt ben. Så rycker du till när maten är klar och då kommer jag”.

Ananasi gick vidare. Då kom en mäktig doft av bönor i kryddig sås emot honom, det var från broder Apas hus. Samma sak, han var så välkommen men maten var ännu inte färdig. Aanansi spann en ny tråd, satte fast den hos Apan och vid sitt andra ben. Strax därpå kände han – alldeles tydligt – att det luktade sötpotatis lagad i honung, och där var ju Grisens hus! Anansi var vid det här laget ordentligt hungrig, men maten var inte klar. Han fick spinna ännu en tråd och den fäste han vid sitt tredje ben. Alla grannarna höll visst på att laga mat! Från ett ställe doftade det hirsgröt – underbart – och på ett annat ställe höll man på att rosta kött. Anansi gick till alla husen, spann fler och fler trådar. Nu hade han en tråd kopplad till vart och ett av sina åtta ben. Det var bara att vänta! Mycket belåten slog han sig ner vid flodbädden och drömde om alla de ljuvligheter han skulle få smaka.

Nu ryckte det till i första tråden – Kanins kålsoppa var färdig! Strax drog det också i andra tråden och i och tredje, det var broder Apa och fru Gris. Så den fjärde och den femte…. All mat hade visst blivit färdig samtidigt! Det ryckte och rev i alla hans åtta ben, Anansi for fram och tillbaka, ramlade omkull, han var nära att slitas itu. För att rädda sitt liv slängde han sig i floden och då löstes spindeltrådarna upp av vattnet. Men hans ben hade tänjts ut, blivit ordentligt långa och smala och så har de förblivit sedan dess.

Den här dagen fick Anansi vara utan mat.