Har du någon egen folklig benämning på en sådan här gran?
Per Gustavsson
Författararkiv: Per Gustavsson
Isländska sägner om trolldom
I många socknar i Sverige berättas det om präster som kunde mer och såg mer än sina prästkollegor. Folk sa ofta att de här prästerna hade gått i svartkonstskolan i Wittenberg i Tyskland. En del präster saknade till och med skugga. Vid examen i svartkonstskolan krävde den onde att få den person som gick sist ut genom dörren. Den förslagne prästen som gick sist, sa då till Skam, att han skulle ta den som gick efter honom och det var hans skugga.
I Göinge, där jag bor, har folktraditionen helt enkelt flyttat den här svartkonstskolan till några stora stenar långt ute i Göingeskogen, där många av bygdens kloka sägs ha få sin skolning. (Läs mer i Göingesägner, 2009)
Sägnerna om djävulens svartkonstskola i Wittenberg är välkänd i många europeiska länder.
På Island berättas det att prästen Sæmundur den vise bevistade Svarta skolan. Han levde på Island i början av 1100-talet och länge trodde man att det var han som sammanställt Eddans dikter. Nu har Stefan Ottman översatt isländska sägner till svenska i boken Bruka galder och väcka gastar med undertiteln Isländska sägner om trolldom. I boken kan man läsa en lång rad fascinerande sägner om just Sæmundur den vise och många andra präster, bland annat hur det kom sig att vulkanen Hekla började att spruta eld.
Motiven i sägnerna är fantasieggande. Här tvingas döda upp ur sina gravar. Några pojkar hittar en klok präst liggande utan huvud i kyrkan. En gammal kvinna i Norge hämnas på en islänningen och så kommer rävarna till Island. Hud från döda människor används till magiska byxor. Allt är mycket tacksamt att återberätta muntligt. Varför inte för Harry-Potterfrälsta barn?
Boken är vackert illustrerad med trolldomstecken som användes av allmogen för att skydda sig mot gastar och andra väsen. Den avslutas med värdefulla kommentarer. Boken är utgiven av Lindskogs förlag och kan köpas på Sagomuseet, se http://www.sagobygden.se/butiken/bocker.
Per Gustavsson
Kloka kvinnor och finurliga flickor
8 mars, den internationella kvinnodagen, publicerade jag en liten historia ur min kommande bok med berättelser om starka kvinnor. Nu kommer den snart från trycket och 1 september finns den till försäljning på Sagomuseet. Pris 150:- + ev porto. Boken ges ut av LL-förlaget. LL står för lättläst och jag väljer att ge ut boken där för jag tycker det är viktigt att berättelser blir tillgängliga för alla människor, även de med funktionshinder. Läs mer om LL-förlaget på http://www.lattlast.se.
Du kan förhandsbeställa den redan nu om du vill på kontakt@sagobygden.se. I väntan på boken bjuder jag på en ny liten berättelse ur den.
När Anders rymde hemifrån
Brita och Anders var gifta med varandra.
De hade tre barn.
Anders arbetade i skogen och högg träd.
Han var också skomakare och lagade trasiga skor.
Han gjorde även nya skor till folk som bodde i byn.
Brita var hemma i stugan på dagarna.
Det var ju nästan alla kvinnor förr i tiden.
Hon lagade mat och städade och tog hand om barnen.
Britta och Anders var fattiga.
De hade en enda ko i ladugården.
Brita mjölkade kon
så att barnen fick något att dricka.
En dag tröttnade Anders på det fattiga livet.
Han tröttnade på slitet i skogen.
Han tröttnade på att laga skor och få dåligt betalt.
Han tröttnade på barnens skrik när de var hungriga.
Anders tog fram sin ryggsäck och packade ner sina verktyg och lite kläder.
Nu skulle han ge sig av.
Han skulle vandra ut i världen och hitta ett bättre liv.
Han skulle finna lyckan,
aldrig mer skulle han återvända till byn.
Brita stod vid spisen och lagade mat när Anders packade.
Hon såg vad han gjorde
och förstod vad han tänkte göra.
Men hon rörde lugnt i grytan med gröt.
– Farväl, nu går jag, sa Anders.
– Jag är också klar, sa Brita.
Jag ska bara ta på mig sjalen.
Nu går vi!
Anders blev förvånad och sa att hon inte fick följa med.
– Du måste ju tänka på barnen.
Du kan inte lämna dem ensamma.
Hur ska de klara sig?
– De klarar sig nog, svarade Brita.
Förresten har jag inte fler barn än du!
– En mor kan väl inte överge sina barn, sa Anders
Men Brita lyssnade inte utan följde efter honom,
när han gick ut genom dörren.
Anders tänkte att hon snart skulle ändra sig och vända hem igen.
Men Brita övergav inte sin man.
Tyst gick hon efter honom.
Och Anders var lika tyst.
När de kommit utanför byn stannade Anders.
Han tog av sig ryggsäcken och satte sig på en sten.
– Är du redan trött? retades Brita.
Jag kan bära ryggsäcken.
På nytt försökte Anders få Brita att vända tillbaka hem.
Men Brita var envis och sa att de skulle fortsätta.
– Du kan väl inte överge dina barn, sa Anders.
– Vi kan skaffa nya barn dit vi kommer, svarade Brita.
Nu blev Anders fundersam.
Visst hade han kunnat lämna Brita,
men han ville inte att barnen skulle lida.
Han tog på sig ryggsäcken igen
och gick tyst hemåt.
Brita följde efter.
Aldrig mer försökte Anders rymma hemifrån.
Per Gustavsson
omslag: Anders Westerberg
Under Att berätta
Trollring
I går skrev jag om vårdbundna träd. Det hände också att man skiljde av den naturligt bildade öppningen från trädet och tog den med hem. En klok kunde ha ett sådan smöjträ i sin ägo.
Det här smöjträet har dateringen 1679. Om det är så gammalt vågar jag inte gå i god för. Men det är så stort att ett litet barn kan dras igenom. Om öppningen var för liten kunde man nöja sig med att dra igenom barnets kläder.
Trollringen är från Hälsingland och är troligtvis från 1700-talet. Ett sådan här trädknut med hål i, som kunde se lite olika ut, kallades också för häftträ, eftersom den använde för att bota förstoppning (häfta) eller stämträ, för botning av urinstämma.
Man hällde brännvin genom hålet och gav sedan den sjuke att drick, som då skulle bli frisk. Om kreatur hade fått urinstämma hällde man pink genom hålet och gav det sjuka djuret. Det sägs att man också kunde använda samma metod för människor.
Per Gustavsson
En sommarkväll i skogen
Barnö är en liten bergsknallen långt ute på Slagerköpamyren i Göteryds socken i Småland. Barnö är en av våra nya sägenplatser i Sagobygden och den nås med hjälp av gps.
Häromkvällen berättade jag på Barnö och folksångerskan Gunilla Lundh-Tobiasson sjöng vallvisor. Så här såg det ut när vi gick ut till denna sägenomspunna plats där bara ett fåtal av kvällens 50 besökare tidigare hade varit.
Jag berättade naturligtvis om hur Barnö fått sitt namn.
I södra delen av Göteryds socken ligger byarna Slagersköp och Burhult. Bönderna i Slagersköp hade en flicka och bönderna i Burhult hade en pojke, som vallade kreaturen i skogen. Ungdomarna träffade varandra i skogen och fick ett barn tillsammans. Det var ett svårt brott och en stor synd, eftersom de var unga och inte var gifta. De höll barnet hemligt och gömde det vid en stor sten på en liten backig ö i den här mossen.
Dit smög flickan för att amma sitt barn. Om pojken var där ensam tutade han i ett horn för att kalla på modern. Hon svarade då:
– Mjölka koen och slå i skoen!
Till slut upptäckte folk i bygden vad som hade hänt. Men eftersom vallflickan och vallpojken hade skött om det lilla barnet så väl benådade kungen dem och gav dem också en belöning i pengar.
Den lilla ön med den stora stenen i Slagersköpamyren har efter händelsen fått namnet Barnö.
En gemytlig kväll och nu vet många fler bosatta i trakten var Barnö ligger, vilket innebär att berättelserna lever vidare. Göteryds hembygdsförening, som var medarrangör för kvällen, hade som alltid gjort ett gediget jobb för att sprida kännedom om evenemanget.
Per Gustavsson
foto: Per Gustavsson och Elisabeth Johansson
Semesterbild 6
Vårdbundna träd
Träddragning var förr ett sätt att bota sjuka. Den sjuke drogs genom en öppning i ett träd. Framförallt var det barn som botades på det här sättet och den här magiska botemetoden hjälpte framförallt mot engelska sjukan. Ett annat namn på träddragning är smöjning. Smöja är ett ålderdomligt ord för insmyga, träda in. Man kan till exempel smöja tråden genom nålsögat.
Än i dag kan man se smöjträd i naturen. Ett sådant här träd kallades också för ett vårdbundet eller vålbundet träd, vilket visar på att det fanns ett övernaturligt väsen i trädet.
I juli vandrade jag två dagar runt Västersjön och Rössjön söder om Hallandsåsen i nordvästra Skåne. Då såg jag många träd som hade vuxit på ett sådant sätt att det hade bildats ett hål lämpligt för smöjning. Nu tror jag inte att just de här träden använts för detta ändamål men jag kunde inte låta bli att fotografera dem och träden väckte tankar på den här urgamla botemetoden.
Nyfiken? Du kan läsa mer om smöjning i Carl-Herman Tillhagens klassiska bok Folklig läkekonst från 1958.
Per Gustavsson
Semesterbild 5
Sköldinge spöke
Sköldinge medeltida kyrka ligger invid landsvägen mellan Katrinehol och Flen. Under snart 400 år har människorna i bygden berättat om en sällsam händelse som ska ha tilldragit sig i kyrkan.
En dag kom en ryttare till Sköldinge prästgård. Det var 1632 och samma dag som kung Gustav II Adolf blev skjuten vid Lützen. Kyrkoherden, som hette Erik Rogstadius, välkomnade ryttaren och frågade var han kom ifrån. Prästen såg att det inte var någon simpel soldat, för främlingen var klädd i vapenrock av skinn och red på en vacker stor häst. Han svarade att han kom från Tyskland.
– Det var bra, sa prästen, då kan jag få höra hur det står till med kriget.
– Det går illa, svarade ryttaren, kungen blev skjuten till döds idag.
– Det kan inte vara möjligt att det har hänt idag, invände prästen. Hur kan ni veta det och ändå vara här nu?
– Det är sant, svarade ryttaren och frågade om husrum för natten.
Prästfrun var ovänlig och sur och ville inte ha någon okänd karl som nattgäst. Till slut gav hon med sig, men svor av ilska och var allt annat än trevlig när hon visade ryttaren sovrummet. Den natten blev orolig på prästgården och det fortsatte att spöka därefter. Det var ett förskräcklig buller och gny, och lösa saker kastades omkring i huset. Korna i ladugården fick sina svansar ihopbunda. Det var omöjligt för folk i gården att sova. Lika omöjligt var det att bli kvitt spöket. I nio kyrkor i trakten hölls det förböner, men förgäves.
Till slut fick kyrkoherden skriva till Strängnäs där biskopen bodde. Biskopen kom i sällskap med domprosten och en skrivare. De fick sova i samma rum som ryttaren hade blivit anvisad. Biskopen och domprosten somnade snart, men skrivaren kunde inte sova. När midnattstimmen var inne kom spöket i ryttargestalt. Spöket tog ett ljus som brann, gick fram till biskopens säng, såg på honom och sa:
– Jaså, är det du Fader Lars, du är sannerligen inte så god du. Jag känner dig väl.
Så fortsatte spöket till domprostens säng och sa:
– Dig känner jag också broder Mattias och du är inte heller mors bästa gris.
Till slut såg spöket på den förskräckte skrivaren och sa:
– Men dig känner jag inte. Dig ska jag allt …
I detsamma skrek skrivaren på hjälp. Biskopen och domprosten vaknade och samtidigt försvann spöket.
Men snart var spöket tillbaka, höll fram en kanna och bad att få dricka tillsammans med männen. Biskopen sa att han hade Gud med sig och inte drack öl med vem som helst. Domprosten tog kannan, pinkade i den och räckte tillbaka kannan till spöket. De höga herrarna befallde spöket att ge sig av i Guds namn och inte komma tillbaka förrän nästa morgon. Då ville de höra vad han var för någon.
Den natten sov domprosten oroligt och drömde mardrömmar om att hans skägg föll av. När han vaknade tog han med handen på skägget och då lossnade det från hakan.
På morgonen kom spöket tillbaka och herrarna frågade vad han var för en och vad han hade att göra på Sköldinge prästgård. Spöket berättade att han var en osalig ande, som inte skulle ge sig av förrän ett hemskt brott som ägt rum på prästgården uppdagats, den mördade blivit begravd i vigd jord och mördaren blivit straffad.
Nu var det så att kyrkoherden var omgift. Hans andra hustru hatade mannens son i första giftet. En söndag när kyrkoherden predikade i kyrkan hade hon med hjälp av drängen tagit livet av styvsonen. För att dölja brottet hade hon skaffat en häst ur vägen så att det såg ut som om styvsonen rymt hemifrån. Hon hade grävt ner den döda kroppen i källaren. Det här talade spöket om.
Biskopen borrade ett hål i fönstrets blyspröjsar och befallde spöket att ge sig av och inte oroa mer på gården. Spöket tiggde om att få gå en annan väg, för annars skulle han inte få sin vapenrock med sig. Men här gavs ingen pardon! Han tvingades ut genom blyhålet och fick lämna vapenrocken kvar i kammaren.
Den döde pojken hittades och begravdes på kyrkogården. Prästfrun dömdes att muras in levande i en pelare utanför Sköldinge kyrka. Det är den pelaren som är stöd för sakristians vägg på norra sidan av kyrkan. Spökryttarens vapenrock blev kvarhängande på kyrkvinden, och har den inte förmultnat hänger den väl kvar än.
Semesterbild 4
Härkeberga kyrka
På utsidan en helt vanlig medeltida kyrka, på insidan ett himmelrike för en berättare. Albertus pictors målningar är en fest för ögat.
Glömde kameran hemma, så mina bilder med mobiltelefonen får duga, men ger ända en bild av vital berättarglädje.
Per Gustavsson
Semesterbild 3
Svinnegarns källa
Svinnegarns källa i södra Uppland var på medeltiden ett lika berömt vallfartsmål som Jerusalem, Rom och Vadstena. Åtminstone om vi ska tro Laurentius Petri. Källan ansågs så hälsobringande att även de svåraste sjuka och de som tvivlat på att de någonsin skulle bli friska igen, återfick hälsan efter att ha druckit av källans vatten.
Efter reformationen ansågs kulten vid källan som avguderi. Trots detta besöktes källan ända in på 1900-talet av 500 personer på trefaldighetsdagen, då botekraften var som störst.
Idag återstår inte mycket av den forna glansen. Skyltningen vid källan är dålig och det är ovårdat. Men ändå fick jag en känsla av storhetstiden och att det en gång varit mycket vackert här.
Du kan läsa mer om källan i Anders Hults bok Källan till vatten som rymmer två längre avsnitt om källkult och brunnsdrickning.
Per Gustavsson
Semesterbild 2
Jättelinden på Grönsöö
I Grönsöö slottspark växer en jättelik parklind. Det är den största lind jag sett och den är snart 400 år gammal. Den planterades 1623 av änkedrottningen Kristina, som var gift med Karl IX. Drottning Kristinas lind räknas som en av de allra äldsta parklindarna i Europa.
Undrar hur många lindormar det här trädet framfött?
Enligt folklig tradition i södra Sverige kan det hända, att det föds en lindorm i en lind när den blir 100 år gammal. Lindormen liknar en drake och kan vara sex meter lång, grov som ett manslår och på ryggen har den en yvig man. Lindormen är kung över alla andra ormar. Den trivs i ihåliga gamla lindar och drar till sig människor.
En handelsman, som hade en stor gammal lind nära sin handelsbod, offrade den ena skinkan efter den andra åt vidundret för att hålla sig väl med denne. Men lindormen växte och växte och till slut började lindens stam spricka. Handelsmannen fruktade att lindormen skulle söka sig ut ur trädet och ställa till stor olycka. Han lät smida tunga järn och silverband runt trädet och då förlorade lindormen sin makt, för järn och silver skyddar mot ont.
Bredvid linden på Grönsöö låg rester efter kraftiga järnband, som jag gissar varit spända runt linden tidigare. Kanske har järnet skrämt bort lindormarna?
Per Gustavsson
Sagobygdens Blogg 