Månadsarkiv: augusti 2011

Kvarngubben i Brattefors kvarn

Brattefors med den nu rivna kvarnen, årtalet okänt

Jag bor på ett ställe som heter Brattefors, det är en gammal gård som aldrig varit självständig utan alltid lytt under någon av de tre stora gårdar som funnits här i trakten, längst tid har den sorterat under Anfasteröd Gård som varit i bruk ända sedan 1100-talet och idag är en privatbostad. Anfasteröd betyder på vikingaspråk Vindarnas boning.

Brattefors Gård har inte bara bytt ägare utan även namn ett antal gånger och det är därför svårt att hitta gamla fakta om gården. Nuvarande namn betyder ”den branta forsen” och just en mycket brant fors dundrar, dånar och mullrar precis utanför vårt hus, det sägs vara bygdens kraftigaste vattenfall.

Ån, som byter namn ett par gånger, heter Ljungsån när den flyter förbi vår gård, har sitt ursprung i sjön Hällungen i Stenungsunds kommun och mynnar ut i havet vid Ljungskiles kyrka.

Bratteforsen har nyttjas till både kvarn och såg och det finns ruinrester kvar av båda. Kvarnen nämns i jordebok redan 1574 men sågen kom till först på 1800-talets mitt, båda var i bruk till en bit in på 1900-talet. Idag är hela området runt forsen ett naturreservat.

I våras hade hembygdsföreningen en vandring på vår gård och då berättade jag en del sägner, bl.a denna som jag tagit mig friheten att modifiera något:

Sommaren 1679 rådde det svår torka, det hade inte regnat på många veckor. Kvarnen på Brattefors stod stilla och bönderna hade inte fått mala sin säd. Men en fredagsmorgon brakade det loss, regnet vräkte ner och sedan ösregnade det hela den helgen.  Tidigt på måndag morgon kom de första bönderna och det dröjde inte länge förrän kvarnhuset var fullt av folk.

Mjölnarn arbetade hela dagen och när kvällen kom var det fortfarande folk i huset. Nu kom kortlekar och brännvinsankare fram och munlädret lossnade. Det skröts och skrävlades, sanning och lögn for om varandra som ungdomarna borta i vägkorsningen på lördagsdansen. Och det berättades spökhistorier. Plötsligt stannade stenarna. Det blev dödstyst, orden fastnade i halsen på gubbarna.

– Han därnere, mumlade mjölnarn  som inte vågade nämna Näckens eller Kvarngubbens namn.

Men mjölnarn visste att Näcken inte ville att det skulle malas sent om kvällarna. Han reste sig tungt, tog en lykta och gick ner i hjulhuset.

– Gav du han bröd? frågade gubbarna när han kom tillbaka.

– Nej, det nöjer han sig inte med, han fick en tolvskilling silver. Men nu får ni packa er hem, här blir inget mer malet i kväll.

Bönderna gav sig iväg, men en, jag tror han var från Bakeröd, kom tillbaka och med sig hade han en kittel kokande tjära. Mjölnarn ville inte veta av att det skulle malas, men bonden envisades och sa till honom att gå och lägga sig. Så satte han igång att mala. När tredje säcken gick hördes började stenarna att gå fortare och fortare, plötsligt hördes en fruktansvärd smäll som ekade i hela Brattefors-dalen och stenarna stannade.

Uppe hos mjölnarn vaknade hela familjen och alla fem ungarna och hunden kom sättande och kröp darrande ihop mellan mjölnarn och hans hustru. 

Nere i kvarnen fick Bakerödsbonden se en knappt halvmeterhög svart gubbe komma upp ur golvet. Ögonen lyste röda och näsan var så lång att den hängde och skramlade mellan hans beniga knäskålar.

– Ser du så lång näsa jag har?

Bonden lät sig inte skrämmas.

– Ser du hur het tjära jag har? 

Snabbt som ögat tömde han kitteln med den skållheta tjäran över kvarngubben. Det rök, väste och osade. Gubben försvann och kvar fanns bara en stickande stank.

Än idag kan man se tjärfläckar på en av kvarnstenarna här.

Om man vet var man skall titta vill säga………

Kerstin Thuresson

2 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Kerstin Thuresson gästbloggar

Jag heter Kerstin Thuresson och är född och uppvuxen i Göteborg men bor sedan ca 10 år tillbaka i Brattefors strax söder om Ljungskile i Bohuslän. Berättat har jag nog alltid gjort, men det är först de senaste 8-10 åren jag gjort det officiellt.

Det skall bli kul att vara gästbloggare här på Sagomuseets blogg och jag tänkte under några veckor ta er med på en resa i min hembygd Bohuslän.

Sagomuseet hälsar Kerstin välkommen. I morgon kommer det första inlägget.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Gudasagor på hantverksläger

Ett av de roligaste berättaruppdrag jag gjort i sommar var när jag besökte det medeltida hantverkslägret i Hallaryd

Hantverkslägret är en förening som arbetar för att öka intresset och förståelsen för vår medeltida historia genom att bland annat arrangera läger. Lägren besöks av hantverkare, men även av nyfikna.

I år samlades man i Hallaryd den 28-31 juli. Ett hundratal lägerdeltagare flyttade ut på öppna ängar, där man sov, arbetade och umgicks. Arrangemanget var även öppet för besökare .

Till denna spännande tillställning kom jag en vacker sommarkväll, iklädd medeltida kläder.  Mitt uppdrag var att berätta nordiska gudasagor.  Inramad av tält och eldar berättade jag för en mycket engagerad publik. Det var tydligt att såväl barn som vuxna mycket väl kunde de nordiska berättelserna och kände de olika karaktärerna. Detta skapade en stämning av att vi berättade tillsammans. 

Efter fyrtio minuters berättande tog jag mig en medeltida korv, tackade för en trevlig stund och lovade fortsatt samarbete mellan Hantverksföreningen och Sagomuseet.  2013 skall de ha läger igen, besök det.

www.hantverkslagret.org

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Pattegran

Har du någon egen folklig benämning på en sådan här gran?

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Isländska sägner om trolldom

I många socknar i Sverige berättas det om präster som kunde mer och såg mer än sina prästkollegor. Folk sa ofta att de här prästerna hade gått i svartkonstskolan i Wittenberg i Tyskland. En del präster saknade till och med skugga. Vid examen i svartkonstskolan krävde den onde att få den person som gick sist ut genom dörren. Den förslagne prästen som gick sist, sa då till Skam, att han skulle ta den som gick efter honom och det var hans skugga.

I Göinge, där jag bor, har folktraditionen helt enkelt flyttat den här svartkonstskolan till några stora stenar långt ute i Göingeskogen, där många av bygdens kloka sägs ha få sin skolning. (Läs mer i Göingesägner, 2009)

Sägnerna om djävulens svartkonstskola i Wittenberg är välkänd i många europeiska länder.

På Island berättas det att prästen Sæmundur den vise bevistade Svarta skolan. Han levde på Island i början av 1100-talet och länge trodde man att det var han som sammanställt Eddans dikter. Nu har  Stefan Ottman översatt isländska sägner till svenska i boken Bruka galder och väcka gastar med undertiteln Isländska sägner om trolldom. I boken kan man läsa en lång rad fascinerande sägner om just Sæmundur den vise och många andra präster, bland annat hur det kom sig att vulkanen Hekla började att spruta eld.

Motiven i sägnerna är fantasieggande. Här tvingas döda upp ur sina gravar. Några pojkar hittar en klok präst liggande utan huvud i kyrkan. En gammal kvinna i Norge hämnas på en islänningen och så kommer rävarna till Island. Hud från döda människor används till magiska byxor. Allt är mycket tacksamt att återberätta muntligt. Varför inte för Harry-Potterfrälsta barn?

Boken är vackert illustrerad med trolldomstecken som användes av allmogen för att skydda sig mot gastar och andra väsen. Den avslutas med värdefulla kommentarer. Boken är utgiven av Lindskogs förlag och kan köpas på Sagomuseet, se http://www.sagobygden.se/butiken/bocker.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Berättarverkstäder för alla Ljungbys tredjeklassare

Siw, Berättarpedagog

Mikael, Berättarpedagog

Eva, Berättarpedagog

Sagomuseets vår 2011 var en tid som fylldes av berättarverkstäder för tredjeklassare . Sjutton klasser i Ljungby kommun fick fem besök av  en berättarpedagog från museet.    Alla museets berättarpedagoger hjälptes åt för att hinna med så många  grupper. Jag tänkte berätta lite om vad vi gjorde under de fem sextiominuters passen.

Det hela började med att berättarpedagogen berättade. Två, tre längre sagor blev det oftast. Detta för att barnen skulle få en uppfattning om vad muntligt berättande kan vara.  Därefter gjorde vi enkla berättarövningar för att väcka berättarlust.

En övning som jag ofta gjorde var ”Det perfekta ordparet”.  Den går till så att man tar ett substantiv, t ex ”ko” och parar ihop det med ett annat, t ex ”villa” ( hur sämre de passar ihop desto bättre ) Sedan sätts bindesträck mellan orden så det blir ”ko-villa” och någon får förklara vad det är. Jag minns att en pojke förklarade att han byggde sin ko-villa efter att korna tjatat och bett om ett bättre hus att bo i. Ko-villan innehöll både TV och dataspel, allt anpassat för kor.

Så småningom fick barnen välja var sin lokal sägen att göra på sitt eget sätt. Jag skulle kunna berätta om hundratals barn som gjorde otroliga historier, men   jag  får nöja mig med att berätta om Pelle*.  Han valde  sägnen om varulven. Med stor inlevelse ritade han först berättelsen som serie, sedan utvecklade han historien med hjälp av övningar. Pelle lät historien handla om fotbollspelaren Messi, som försvann från fotbollsplan och kom tillbaka som varulv.

Slutligen fick alla i uppgift att berätta historien hemma för så många som möjligt. När vi träffades sista gången redovisade Pelle att han berättat för 130 personer! Det visade sig främst vara akvariefiskar och hönor, men även mamma, pappa, farmor och farfar. Enligt Pelle hade både hönsen och akvariefiskarna varit utmärkta lyssnare, farfar däremot ville helst bara läsa Smålänningen.

Jag hoppas och tror att Pelle och hans kompisar fortsätter att berätta med lika stor glädje för både djur och människor. För oss berättarpedagoger var vårens verkstäder en oförglömlig upplevelse.

*Pelle heter egentligen något annat

Mikael Thomasson

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Kloka kvinnor och finurliga flickor

8 mars, den internationella kvinnodagen, publicerade jag en liten historia ur min kommande bok med berättelser om starka kvinnor. Nu kommer den snart från trycket och 1 september finns den till försäljning på Sagomuseet. Pris 150:- + ev porto. Boken ges ut av LL-förlaget. LL står för lättläst och jag väljer att ge ut boken där för jag tycker det är viktigt att berättelser blir tillgängliga för alla människor, även de med funktionshinder. Läs mer om LL-förlaget på http://www.lattlast.se.

Du kan förhandsbeställa den redan nu om du vill på kontakt@sagobygden.se. I väntan på boken bjuder jag på en ny liten berättelse ur den.

När Anders rymde hemifrån

Brita och Anders var gifta med varandra.
De hade tre barn.
Anders arbetade i skogen och högg träd.
Han var också skomakare och lagade trasiga skor.
Han gjorde även nya skor till folk som bodde i byn.
Brita var hemma i stugan på dagarna.
Det var ju nästan alla kvinnor förr i tiden.
Hon lagade mat och städade och tog hand om barnen.
Britta och Anders var fattiga.
De hade en enda ko i ladugården.
Brita mjölkade kon
så att barnen fick något att dricka.

En dag tröttnade Anders på det fattiga livet.
Han tröttnade på slitet i skogen.
Han tröttnade på att laga skor och få dåligt betalt.
Han tröttnade på barnens skrik när de var hungriga.
Anders tog fram sin ryggsäck och packade ner sina verktyg och lite kläder.
Nu skulle han ge sig av.
Han skulle vandra ut i världen och hitta ett bättre liv.
Han skulle finna lyckan,
aldrig mer skulle han återvända till byn.

Brita stod vid spisen och lagade mat när Anders packade.
Hon såg vad han gjorde
och förstod vad han tänkte göra.
Men hon rörde lugnt i grytan med gröt.

– Farväl, nu går jag, sa Anders.

– Jag är också klar, sa Brita.
Jag ska bara ta på mig sjalen.
Nu går vi!

Anders blev förvånad och sa att hon inte fick följa med.
– Du måste ju tänka på barnen.
Du kan inte lämna dem ensamma.
Hur ska de klara sig?

– De klarar sig nog, svarade Brita.
Förresten har jag inte fler barn än du!

– En mor kan väl inte överge sina barn, sa Anders

Men Brita lyssnade inte utan följde efter honom,
när han gick ut genom dörren.
Anders tänkte att hon snart skulle ändra sig och vända hem igen.

Men Brita övergav inte sin man.
Tyst gick hon efter honom.
Och Anders var lika tyst.
När de kommit utanför byn stannade Anders.
Han tog av sig ryggsäcken och satte sig på en sten.

– Är du redan trött? retades Brita.
Jag kan bära ryggsäcken.

På nytt försökte Anders få Brita att vända tillbaka hem.
Men Brita var envis och sa att de skulle fortsätta.

– Du kan väl inte överge dina barn, sa Anders.

– Vi kan skaffa nya barn dit vi kommer, svarade Brita.

Nu blev Anders fundersam.
Visst hade han kunnat lämna Brita,
men han ville inte att barnen skulle lida.
Han tog på sig ryggsäcken igen
och gick tyst hemåt.
Brita följde efter.

Aldrig mer försökte Anders rymma hemifrån.

Per Gustavsson

omslag: Anders Westerberg

2 kommentarer

Under Berättelser

Trollring

I går skrev jag om vårdbundna träd. Det hände också att man skiljde av den naturligt bildade öppningen från trädet och tog den med hem. En klok kunde ha ett sådan smöjträ i sin ägo.

Det här smöjträet har dateringen 1679. Om det är så gammalt vågar jag inte gå i god för. Men det är så stort att ett litet barn kan dras igenom. Om öppningen var för liten kunde man nöja sig med att dra igenom barnets kläder.

Trollringen är från Hälsingland och är troligtvis från 1700-talet. Ett sådan här trädknut med hål i, som kunde se lite olika ut, kallades också för häftträ, eftersom den använde för att bota förstoppning (häfta) eller stämträ, för botning av urinstämma.

Man hällde brännvin genom hålet och gav sedan den sjuke att drick, som då skulle bli frisk. Om kreatur hade fått urinstämma hällde man pink genom  hålet och gav det sjuka djuret. Det sägs att man också kunde använda samma metod för människor.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

En sommarkväll i skogen

Barnö är en liten bergsknallen långt ute på Slagerköpamyren i Göteryds socken i Småland. Barnö är en av våra nya sägenplatser i Sagobygden och den nås med hjälp av gps.

Häromkvällen berättade jag på Barnö och folksångerskan Gunilla Lundh-Tobiasson sjöng vallvisor. Så här såg det ut när vi gick ut till denna sägenomspunna plats där bara ett fåtal av kvällens 50 besökare tidigare hade varit.

Jag berättade naturligtvis om hur Barnö fått sitt namn.

I södra delen av Göteryds socken ligger byarna Slagersköp och Burhult. Bönderna i Slagersköp hade en flicka och bönderna i Burhult hade en pojke, som vallade kreaturen i skogen. Ungdomarna träffade varandra i skogen och fick ett barn tillsammans. Det var ett svårt brott och en stor synd, eftersom de var unga och inte var gifta. De höll barnet hemligt och gömde det vid en stor sten på en liten backig ö i den här mossen.
Dit smög flickan för att amma sitt barn. Om pojken var där ensam tutade han i ett horn för att kalla på modern. Hon svarade då:
– Mjölka koen och slå i skoen!
Till slut upptäckte folk i bygden vad som hade hänt. Men eftersom vallflickan och vallpojken hade skött om det lilla barnet så väl benådade kungen dem och gav dem också en belöning i pengar.
Den lilla ön med den stora stenen i Slagersköpamyren har efter händelsen fått namnet Barnö.

En gemytlig kväll och nu vet många fler bosatta i trakten var Barnö ligger, vilket innebär att berättelserna lever vidare. Göteryds hembygdsförening, som var medarrangör för kvällen, hade som alltid gjort ett gediget jobb för att sprida kännedom om evenemanget.

Per Gustavsson

foto: Per Gustavsson och Elisabeth Johansson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Semesterbild 6

Vårdbundna träd

Träddragning var förr ett sätt att bota sjuka. Den sjuke drogs genom en öppning i ett träd. Framförallt var det barn som botades på det här sättet och den här magiska botemetoden hjälpte framförallt mot engelska sjukan. Ett annat namn på träddragning är smöjning. Smöja är ett ålderdomligt ord för insmyga, träda in. Man kan till exempel smöja tråden genom nålsögat.

Än i dag kan man se smöjträd i naturen. Ett sådant här träd kallades också för ett vårdbundet eller vålbundet träd, vilket visar på att det fanns ett övernaturligt väsen i trädet.

I juli vandrade jag två dagar runt Västersjön och Rössjön söder om Hallandsåsen i nordvästra Skåne. Då såg jag många träd som hade vuxit på ett sådant sätt att det hade bildats ett hål lämpligt för smöjning. Nu tror jag inte att just de här träden använts för detta ändamål men jag kunde inte låta bli att fotografera dem och träden väckte tankar på den här urgamla botemetoden.

Nyfiken? Du kan läsa mer om smöjning i Carl-Herman Tillhagens klassiska bok Folklig läkekonst från 1958.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner