Brattefors med den nu rivna kvarnen, årtalet okänt
Jag bor på ett ställe som heter Brattefors, det är en gammal gård som aldrig varit självständig utan alltid lytt under någon av de tre stora gårdar som funnits här i trakten, längst tid har den sorterat under Anfasteröd Gård som varit i bruk ända sedan 1100-talet och idag är en privatbostad. Anfasteröd betyder på vikingaspråk Vindarnas boning.
Brattefors Gård har inte bara bytt ägare utan även namn ett antal gånger och det är därför svårt att hitta gamla fakta om gården. Nuvarande namn betyder ”den branta forsen” och just en mycket brant fors dundrar, dånar och mullrar precis utanför vårt hus, det sägs vara bygdens kraftigaste vattenfall.
Ån, som byter namn ett par gånger, heter Ljungsån när den flyter förbi vår gård, har sitt ursprung i sjön Hällungen i Stenungsunds kommun och mynnar ut i havet vid Ljungskiles kyrka.
Bratteforsen har nyttjas till både kvarn och såg och det finns ruinrester kvar av båda. Kvarnen nämns i jordebok redan 1574 men sågen kom till först på 1800-talets mitt, båda var i bruk till en bit in på 1900-talet. Idag är hela området runt forsen ett naturreservat.
I våras hade hembygdsföreningen en vandring på vår gård och då berättade jag en del sägner, bl.a denna som jag tagit mig friheten att modifiera något:
Sommaren 1679 rådde det svår torka, det hade inte regnat på många veckor. Kvarnen på Brattefors stod stilla och bönderna hade inte fått mala sin säd. Men en fredagsmorgon brakade det loss, regnet vräkte ner och sedan ösregnade det hela den helgen. Tidigt på måndag morgon kom de första bönderna och det dröjde inte länge förrän kvarnhuset var fullt av folk.
Mjölnarn arbetade hela dagen och när kvällen kom var det fortfarande folk i huset. Nu kom kortlekar och brännvinsankare fram och munlädret lossnade. Det skröts och skrävlades, sanning och lögn for om varandra som ungdomarna borta i vägkorsningen på lördagsdansen. Och det berättades spökhistorier. Plötsligt stannade stenarna. Det blev dödstyst, orden fastnade i halsen på gubbarna.
– Han därnere, mumlade mjölnarn som inte vågade nämna Näckens eller Kvarngubbens namn.
Men mjölnarn visste att Näcken inte ville att det skulle malas sent om kvällarna. Han reste sig tungt, tog en lykta och gick ner i hjulhuset.
– Gav du han bröd? frågade gubbarna när han kom tillbaka.
– Nej, det nöjer han sig inte med, han fick en tolvskilling silver. Men nu får ni packa er hem, här blir inget mer malet i kväll.
Bönderna gav sig iväg, men en, jag tror han var från Bakeröd, kom tillbaka och med sig hade han en kittel kokande tjära. Mjölnarn ville inte veta av att det skulle malas, men bonden envisades och sa till honom att gå och lägga sig. Så satte han igång att mala. När tredje säcken gick hördes började stenarna att gå fortare och fortare, plötsligt hördes en fruktansvärd smäll som ekade i hela Brattefors-dalen och stenarna stannade.
Uppe hos mjölnarn vaknade hela familjen och alla fem ungarna och hunden kom sättande och kröp darrande ihop mellan mjölnarn och hans hustru.
Nere i kvarnen fick Bakerödsbonden se en knappt halvmeterhög svart gubbe komma upp ur golvet. Ögonen lyste röda och näsan var så lång att den hängde och skramlade mellan hans beniga knäskålar.
– Ser du så lång näsa jag har?
Bonden lät sig inte skrämmas.
– Ser du hur het tjära jag har?
Snabbt som ögat tömde han kitteln med den skållheta tjäran över kvarngubben. Det rök, väste och osade. Gubben försvann och kvar fanns bara en stickande stank.
Än idag kan man se tjärfläckar på en av kvarnstenarna här.
Om man vet var man skall titta vill säga………
Kerstin Thuresson
Sagobygdens Blogg 