Sist upp denna morgon kallas för Långlaten.
Läs här om långfredagen, en repris från 2011: https://sagomuseet.wordpress.com/2011/04/22/langfredag/
När tomten firar påsk och andra påskbrev
Varje påsk har vi skrivit om påskbrev på bloggen. Skriv in ”påskbrev” i sökfältet så hittar du bilder och fakta om påskbrevstraditionen. Här följer nu några påskbrev från omkring 1910.
Julen varar ända till påska sjungs det. Här i detta ovanliga påskbrev, daterat påskafton 1913, stämmer det. Brevet har texten ”Du får följa med så gärna. Du lilla vackra tärna.”
Det här är adresserat till avsändarens make som får titeln ”Trollkonstnären Herr och Kamrer”.
En betydlig bistrare kvinna från1911. Men så är det inte heller den älskade maken som får brevet.
”Det ofärd lätt kan välla, om donen icke hålla.”
På vandring med Randi Meitil
Många av de sägner från Färöarna som jag berättat här på bloggen den senaste tiden har Randi Meitil berättat för mig. Randi är gymnasielärare i Torshavn och arbetar också som vandringsguide. Det är en storartad upplevelse att vandra tillsammans med henne och höra henne kunnigt och initierat berätta om bygdens sägner och historia. Många berättelser har traderats inom familjen. Randi har också skrivit en vandringsguide med förslag på vandringar runt om på öarna. Den går att köpa på turistbyrån i Torshavn.
Så planerar du att besöka Färöarna är det ett bra tips att anlita Randi. Du blir inte besviken. Hon skräddarsyr också vandringar för grupper. Ett ytterligare plus är att Randi behärskar många språk. Du kan nå henne på hennes facebooksida:http://www.facebook.com/randi.meitil. Det går också bra att höra av sig till Sagomuseet och få kontaktuppgifter.
Sensationell nyhet om Oden och Loke
Glöm bort vad du lärt dig om asagudarna. Nu kan vi avslöja nya sensationella rön. Ser du den gröna gräsbevuxna fläcken uppe på fjället. Där födde Oden Loke. Ja, så var det. Fjället reser sig bakom bygden Bøur på ön Vagar, Färöarna.
Inte undra på att Loke hade så märkvärdiga krafter. Han räknas ju till asarna, trots att det tidigare sagts att han var son till en jätte. Men det nya avslöjade faderskapet visar att han även biologiskt hör till asarna.
Att avslöjandet kommer nu är inte så märkligt när DNA-tekniken är så avancerad i dagens samhälle. Men det här har faktiskt folket i bygden Bøur vetat länge. Min vän och guide Randi Meitil hörde det för länge sedan av sin far som varit skollärare i bygden. Han hade i sin tur hört det av äldre trovärdiga traditionsbärare. Platsen har ett eget namn och kallas för Buskafløttur.
Näcken i Leitisvatn
Leitisvatn är den största insjön på Färöarna. Den ligger på ön Vágar.
En kväll hade barnen i Sørvág gått ner till sjön för att leka. Då kom en stor häst som var mycket snäll. Barnen blev glada och tog sig upp på hans rygg. Men då sprang hästen ner mot vattnet. Den minsta gossen hade inte lyckats komma upp på hästryggen. Han blev rädd och ropade ”nika baggi”. Han kunde inte prata rent utan hade tänkt säga ”Nika beiggi” vilket betyder ”Niklas, bror”.
När näcken, för det var han, hörde sitt namn ”nika” förlorade han trolldomskraften och skakade av sig barnen, innan han försvann ner i sjöns djup.
Folk berättar också att det hände ofta att människor som gick längs Leitisvattn bara försvann. Men deras lungor flöt på vattnet. Näcken hade tagit dem.
Brynjumannabord
På medeltiden var Kirkjubøur söder om Torshavn religiöst, kulturellt och politiskt centrum på Färöarna. Biskopen Mus pinade bönder och la stora skatter på dem för att kunna bygga stenkatedralen i Kirkjubøur. I dag minner ruinen om de storslagna planerna. Folket på sydöarna protesterade och reste sig mot biskopen, som däremot fick med sig nordmännen på sin sida.
Biskopen sökte samla en stor här med bara de starkaste männen. Endast de män som kunde lyfta den stora stenen som låg på Brynjumannabord fick vara med i hären. Men endast en orkade lyfta stenen, så biskopen fick gott acceptera svagare krigare. Det blev ett stort slag vid det som sedan kom att kallas Mannafelsdalur, eftersom många föll där. Gräset färgades rött av blodet och gräset är än i dag rödaktigt. Sydmännen förlorade, men belägrade senare biskopen i Kirkjuböur och dödade honom.
Historiker identifierar biskopen Mus med den välkände biskopen Erlend som blev biskop 1268 och dog 1308.
Den stora stenen Brynjumannabordet ligger idag intill vägen från Torshavn över fjället till Kollfjardardalur. När jag passerade försökte jag givetvis lyfta på stenen som ligger på bordet. Hur det gick är det bäst att tiga med.
Under Att berätta
Själabotsån
En gång var det en fåraherde som stal en vacker klänning från en huldrekvinna. När hon upptäckte att klänningen var försvunnen satte hon av efter fåraherden med väldiga kliv. Hon kom närmare och närmare fåraherden, som red det fortaste han bara kunde på sin häst. Hästen blev trött och vid Vatnsbranten var den helt uttröttad. Fåraherden stannade hästen vid en bäck som rann nerför fjället. Hästen drack och fick nya krafter och fåraherden undkom huldrekvinnan.
Den bäcken kallas sedan dess för Sálarbótsá och rinner fram vid vägen som går från flygplatsen på Färöarna och till Midvágur. Namnet kan översättas till Själabot. Vattnet var alltså bot för själen, räddade livet på fåraherden. Ett annat förslag till översättning är Hjälpinödenån.
Det sägs att det är bra att dricka av vattnet, så jag passade på att göra det.
Trælanipa
Långt tillbaka i tiden förde färingarna trälar, som inte orkade arbeta längre och var sjuka och gamla, ut på den sydligaste setsen på ön Vágar. Där störtade man dem utför den branta klippan som än i dag kallas för Trælanipa.
Den gamla vaggan i Gasadalur
För 200 år sedan levde i denna isolerade bygd ett ung par som fick flera barn som alla hade en utvecklingsstörning. Föräldrarna förstod att de var alltför nära släkt med varandra.
En dag kom ett franskt fartyg till ön Vagar och det ankrade i närheten av Gasadalur. Makarna var överens om vad som måste göras. Mannen gick över fjället och tog sig ombord på fartyg och bad om att få träffa kaptenen. Han var angelägen om att det just skulle vara den franske kaptenen som skulle hjälpa dem. Denne var inte motvillig. Någon dag senare gick kvinnan ombord på skeppet.
När hon återvände till Gasadalur hade hon med sig en tunna med tre liter fin likör. Nio månader sedan födde hon ett välskapt barn. Mannen delade tunnan i två halvor och gjorde en vagga. Den här vaggan finns fortfarande kvar i ett av de gamla husen i Gasadalur.
Örnen som rövade ett barn
Utanför ön Vágar ligger den lilla ön Tindholmúr. Där levde för länge sedan ett ung par. En dag när de var ute och arbetade på kornfältet, la de sitt lilla barn på marken. I ett obevakat ögonblick kom örnen som häckade på en av öns spetsiga toppar flygande och tog barnet.
Föräldrarna blev förtvivlade. De tog sig upp för den mycket branta fjällsidan och kvinnan lyckades nå högst upp på den spets där örnen hade sitt bo. Men hon kom försent. Örnen hade hackat ut båda ögonen på det lilla barnet.
Den unge mannen och kvinnan flyttade från ön och sedan dess har ingen bott där.
Sagobygdens Blogg 