Talesätt, ordspråk, aforismer och kloka ord är också en del av den muntliga berättartraditionen. Vi trillade över Gustaf Mahlers kloka ord om tradition och blev sugna på att bjuda på fler tänkvärda uttryck. Här är några. Fyll gärna på med fler i kommentarfältet.
Möten med minnen
Föredragshållarna samladeDen 29 april var det ett seminarium och workshop på Sagomuseet med namnet Möte med minnen.
Det är bl.a Alzheimerfonden som genomför ett unikt landsomfattande projekt som riktar sig till människor som drabbats av någon form av demenssjukdom.
Projektet kommer att pågå på några utvalda museer i Sverige mellan 2013 och 2015.
Museipersonal kommer att utbildas hur man bemöter demenssjuka och hur man kan specialanpassa programmet så att museibesöket blir en positiv upplevelse och att man genom föremålen kan nå fram till de demenssjuka.
En sådan seminariedag var det på Sagomuseet den 29 april.
Ca 20 personer från olika museum, vården och andra intresserade deltog i seminariet.
Jeanette Rangner Jacobsson , konstpedagog Nationalmuseum presenterade Möte med minne genom att berätta om projektet och hur det kom till Sverige.
Meg Nömgård, museichef på sagomuseet berättade om sina erfarenheter från liknade projekt.
Hon refererade flera gånger till projektet ”Kommer du ihåg” där hon påpekade det viktiga i att alla runt en demenssjuk person är aktiva i arbetet med personen.
Bl.a. berättade hon om hur man i England använder berättelser och gör teater av dem.
Bente Rasmussen, Silviasyster berättade om vad det innebär att leva med en demenssjukdom och hur vi bäst bemöter personer med demensdiagnos.
Hon menade att det är viktigt att man bemöter med respekt, stöttar till självständighet och självbestämmande samt låter den demenssjuke vara delaktig i beslut.
Helena Gustavsson är 54 år och 2012 fick hon diagnosen Alzheimers sjukdom.
Hon var med på Sagomuseet och berättade om hur det är att leva med en demenssjukdom.
Hon beskrev vilket kaos hon hade innan hon fick diagnosen men hur hon idag tack vare struktur på dagen lever ett någorlunda bra liv.
Det är inte bara jag som är drabbad sa Helena utan det är hela min familj som får leva med Alzheimers.
Jeanette Rangner Jacobsson avslutade dagen med workshop för de deltagare som kommer att ha museiguidningar för personer med olika demenssjukdomar.
Några av tipsen vi fick var att förbereda i god tid och försöka hålla en röd tråd genom visningen och informera alla övriga anställda på museet att det är en grupp med demenssjuka som kommer.
Använd inte uttryck som höger och vänster utan visa konkret vad du menar.
Se till att det är lugnt på museet och tala tydligt och långsamt.
Låt besökarna betrakta föremålen och låt det ta tid samt ställ ja och nej frågor.
Glöm inte att ha ögonkontakt med besökarna.
Visa hellre få föremål där det finns plats för diskussioner än många snabba vilket ofta blir förvirrande.
Mycket bättre att det flera bra museibesök än ett långt som oftast blir tröttande för de demenssjuka.
Ja detta var bar en bråkdel av allt som vi deltagare fick med oss från dagen i Möte med minnen.
Nu är det dags för oss på Sagomuseet att arbeta vidare med den kunskap vi fått och bjuda in Kommunen och övriga intresserade att vara med att genom Möten med minnen ge människor med demenssjukdomar ett aktivare och mer stimulerande liv.
Agneta Json Granemalm
Himlens tullar
Varje folkslag har sina egna föreställningar om människans öde efter döden. I den rumänska folkloren sägs det att det finns några osynliga tullportar mellan himmel och jord. Människans själ måste passera dem för att komma till Paradiset. Efter var och en rinner en flod. Det råder delade meningar om deras antal. En del säger att det är 7 stycken, andra påstår att det rör sig om 9, medan ytterligare andra hävdar att floderna är 12 till antalet. De flesta tror att det är 24 floder eller till och med 99.
Portarna är igenbommade och var och en av dem avser en bestämd sorts synder. Så finns till exempel drinkarnas tull, de girigas, lögnhalsarnas, tjuvarnas, mördarnas tull och så vidare. När en människosjäl kommer fram till en av dessa barriärer, poppar det upp några små djävlar och stoppar den. Sedan kommer deras ledare bärandes på en stor liggare. På dess svarta sidor står det skrivet med vitt bläck människans synder som rör just den tullen. Sedan dyker människans skyddsängel upp, som även han bär på en liggare. Den har vita sidor där den dödes goda gärningar står noterade med svarta bokstäver.
Ledardjävulen och ängeln läser ur var sin bok, medan en av de andra djävlarna håller en vågskål och väger människans gärningar. Om hans synder är stora, tar tullens djävlar hans själ och för den till helvetet. Om människan inte hade begått just den sortens synder som förtullas vid respektive gränsport, så släpps den igenom. Innan den reser vidare, måste den sjunka ner i tullens flod för att helt renas. Först efteråt får själen vandra fritt till nästa station. Där blir den utsatt för samma byråkratiska procedur.
Om själen har klarat alla tullarna, återstår en sista prövning och den svåraste av alla. Den måste gå över himlens spång som leder till Paradisets Port. Den är smal som fingernageln och vass som knivsudden. I fall att någon syndig själ lyckades blir släppt genom tullstationerna ändå, blir den definitivt stoppad här och störtas ner i avgrunden. Där hörs drakarnas och bestarnas vrål. De står och stampar därnere, intill en dånande, svavelluktande gejser som utgör ingången till helvetet.
Om människan var oskyldig undgår hans själ fallet, men helt utan bekymmer går den inte heller. Vid halva vägen på spången möts den av en katt och en hund. Katten antastar själen med avsikt att fördärva den genom att fresta den med världsliga nöjen. Hunden däremot kommer till själens undsättning och försöker hindra kattens uppsåt.
Till sist kommer en himmelsvakt fram och synar själen. Om den har ett mynt med sig, släpps den fri till Paradisets Port som vaktas av Sankte Per. Detta är anledningen till att rumänerna brukar stoppa ett mynt och ett vaxljus mellan den dödes fingrar. Myntet är till för att ”muta” vakten och ljuset för att den skulle se den smala spången över helvetets gap. Väl inne i Paradiset, ser själen en vattenbrunn, under ett majestätiskt äppelträd som alltid står i full blom. Bredvid brunnen sitter Gudsmoder och bjuder själen att dricka ur glömskans vatten för att slippa bli plågad av längtan efter jordelivet.
Av jordresenären Daniel Onaca
World Storytelling Day i Bolgatanga
Sagobygden stödjer firandet av den internationella berättardagen i Bolgatanga i Ghana. Arrangemanget kallas Bolga Tells. Här är ett bildspel från årets arrangemang.
Berättelser ur bakfickan
SVT har utvidgat sitt öppna arkiv. Mängder av gamla TV-program visas i sin helhet. Bland annat kan du se nästa alla de berättarprogram som sändes under 80-talet med rubriken : ”Berättelser ur bakfickan”. Programmen byggde på att en grupp författare samlades runt elden och berättade, denna gång utan bok.
Klicka på länken nedan. Lyssna och njut.
Under Att berätta
Trollen och vi
Under en period i mitt berättarliv var jag regelbundet i svenskspråkiga Finland och berättade för barn och hade berättarkurser för lärare. Jag slogs av att kännedomen om Finlands svenska sagor och sägner var mycket bristfällig, ofta obefintlig, trots att dokumentationen av denna folkdikt är lättillgänglig. En anledning till mina många berättarbesök i svenskbygderna var oron för att barnens svenska försämrades och att just spännande, roliga och fräcka sagor och sägner väckte berättarlust och intresse för läsning.
Det är därför glädjande att folkloristen Blanka Henriksson nu skrivit boken Trollen och vi med undertiteln Folkliga föreställningar i Svenskfinland. Den är ypperlig för lärare som vill arbeta med sägner i skolan. Jag tycker mycket om bok. Den är skriven på ett klart och enkelt språk med glimten i ögat och tar kål på myter som att sägnernas troll skulle vara fula och smutsiga.
Titeln Trollen och vi säger precis vad boken handlar om. Genom att ta del av de folkliga berättelserna om troll får vi också syn på människors vardagsliv, tankar och drömmar inte bara i gången tid utan också i dag. Vi skapar berättelser för att förstå tiden vi lever i.
Ett längre citat får belysa Blanka Henrikssson tonläge och sätt att skriva. Hon återger en traditionell liten sägen om att trollen byter till sig människobarn och lägger ett trollbarn, en bortbyting, i vaggan.
Idag förekommer det att man skämtsamt kallar ett barn för byting, pojkbyting eller trollunge, kanske för att det är rufsigt i håret eller har nedhasade strumpor. Det som tidigare kan ha varit en allvarlig anklagelse har blivit närmast en smeksam benämning som framhäver litenhet och barnslighet. Att kalla någon för en byting när det fanns levande föreställningar om bortbytta människor var att särskilja det barnet och poängtera avvikelse från det förväntade, det normala. Samma sak gäller när man säger att någon är som förbytt. Idag menar vi bara att personer har förändrats mycket, ofta till vad vi uppfattar som det sämre, men vi tänker inte på att det går tillbaka på föreställningar om bortbytingar.
… Berättelser om bortbytingar handlar mycket om rädsla. Man var rädd att någonting skulle hända ens barn, precis som föräldrar idag är rädda för sina barns skull. Idag varnar man barn för fula gubbar och informerar nyblivna föräldrar om hur de ska motverka plötslig spädbarnsdöd. Föräldrar har alltid oroat sig och försökt skydda och försvara sina barn mot allt ont,, som sjukdomar och olyckor. Det onda, eller förklaringen till det onda, har däremot sett olika ut under olika århundraden.
Denna koppling mellan då och nu är genomgående i hela boken och är dess stora tillgång. Det återkommer i avsnittet om ordspråk och talesätt som handlar om troll.
Större delen av boken handlar om sägnernas troll. Ett kapitel tar upp sagornas troll och berättar kortfattat om olika sagotyper. Boken avslutas med några kortfattade reflexioner om trollen i dag:
Trollen finns kanske inte mera i människors tankar – men där finns gott om andra farliga, skrämmande och spännande varelser istället. Föreställningar som ger upphov till nya berättelser som kommer att vandra från mun till mun och fixeras till berättelser som förklarar vårt samhälle, vår tid.
Boken har fått en fin typografisk utformning med stämningsskapande teckningar av Karin Fabritius (kanske lite väl snälla ibland) och är försedd med en karta över svenskbygderna i Finland, källförteckning, litteratur och ortregister. Även om boken handlar om finlandssvenska trollsägner är den inte mindre användbar i Sverige. Samma sägner återfinns i vårt land.
Blanka Henriksson
Trollen och vi. Folkliga föreställningar i Svenskfinland.
Scriptum, Vasa 2012
ISBN 978-952-5496-94-9
Boken finns att köpa på Sagomuseet.
Erotiska naturväsen
Jag har läst Mikael Hälls avhandling Skogsrået, näcken och djävulen. Erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige. Det är en riktigt intressant läsning, eftersom liknande föreställningarna ofta lever kvar i folkminnesarkivens senare sägenuppteckningar från de första decennierna av 1900-talet. Skillnaden är att under tidigare sekler togs berättelserna om människor som legat med djävulens väsen på blodigt allvar och den olycklige kunde dömas till döden.
Utifrån berättelser i form av sägner och ballader, teologiska och naturfilosofiska skrifter och slutligen rättsprotokoll målar Häll en fascinerande och detaljerad bild av den magiskt-religiösa föreställningsvärlden med erotiska naturväsen och djävulen i centrum. Hälls utgångspunkt är att föreställningar som vi idag uppfattar som egendomliga ger oss möjlighet att förstå det förgångna.
Enbart den inledande genomgången av berättelser från 1600- och 1700-talen och de viktiga källskrifterna är en värdefull läsning för en berättare som är nyfiken på det här materialet. I rättegångsprotokollen träder de enskilda individerna fram, sjöråets dödsdömde älskare och pigan som fick sju barn med älvkungen. Vi möter även Ragnill i Hjärtanäs som bolade med näcken och vars öde berättade vid en av Sagobygdens skyltade sägenplatser.
Och vad sägs om att teologer ansåg att demoniska naturväsen kunde lägga beslag på döda mäns sädesvätska och befrukta kvinnor så att de födde bytingar.
Mikael Häll är uppvuxen i Uppvidinge och nu verksam vid Historiska institutionen vid Lunds universitet. Det är glädjande att det lilla förlaget Malört vågat ge ut boken.
I vårnumret av Munvigan kommer en lång recension av boken.
Modern vandringssägen om Paul McCartney
Ryktet säger att paul McCartney dog i en bilolycka 1966.
Skivbolaget ville dock inte avslöja dödsfallet, utan de de ersatte Paul med en vinnare från en lookalike-tävling! Sedan dess har Beatles medlemmar sänt ut hemliga meddelanden till sina fans för att meddela att Paul är död. Här följer några exempel:
* På Abbey Road omslaget går Paul barfota, har slutna ögon och håller en cigarett, vilket är en siciliansk symbol för död. Han går dessutom i otakt med de andra och håller cigaretten i sin högra hand trots att han är vänsterhänt. De andra sägs vara klädda för begravningen: John är präst i vitt, Ringo begravningsentreprenör i svart och George dödgrävare i jeans. Registreringsnumret på bilen är LMW 28IF, vilet betyder att Paul skulle vara 28 år om – IF – han levde, och LMW står för Linda McCartney weeps.
* Om man viker ut LP-omslaget till ”Sgt Pepper”, ser man att Paul har ett märke på sin uniform där det står O.P.D., vilket ska stå för ”officially pronounced dead” (”officiellt dödförklarad”).
* På the White Album ska man på låten ”I’m so tired” kunna höra Lennon säga ”Paul is dead, miss him, miss him” om man spelar låten baklänges.
* I slutet av ”Strawberry fields”, efter den falska nedtoningen, påstår de som tror på att Paul är död att John Lennon säger ”I buried Paul” istället för ”Cranberry saus”.
* På Sgt Peppers Lonely heart club band albumet ska de röda blommorna bilda ordet BEATLESO – Be at leso. VIlket menas vara den grekiska ö där Paul är begravd. Och grabbarna hade visst, just det året, funderat på att köpa en grekisk ö, men som hette Leslo istället för Leso.
* På samma skiva står Paul med ryggen mot kameran och över hans huvud står det ”Without you”.
Rykten om McCartneys död påbörjades den 12 oktober 1969, när någon ringde radioprataren Russ Gibb. Den som ringde, som kallade sig Tom, påstod att McCartney var död, och bad Gibb spela Revolution 9 baklänges. Gibb hörde själv att det lät som Turn me on, dead man.
Paul har själv skämtat om fenomenet Paul is dead genom att 1993 släppa skivan Paul is live
Två fantastiska år
Projektet ” Utveckling av kultur- och museipedagogik för alla” är nu avslutat. Under två år har vi arbetat med personer med funktionshinder från särskolan och Kulturfabriken i Ljungby.
Arbetet har följts av Elisabet Frithiof, universitetslektor på Institutionen för pedagogik vid Linneuniversitetet i Växjö. Hennes iakttagelser och slutsatser finns att läsa i forskningsrapporten ”Kultur för alla, funktionsmöjligheter i det museipedagogiska mötet”. Information och beställning: Lnu.se
En handledning för skolpersonal och berättarpedagoger kommer att finnas som en pdf-fil på vår hemsida.
Museets guidehandledning har omarbetats till en lättläst variant , och kan också användas som ett enkelt studiematerial. Finns att låna på Sagomuseet.
En lättläst bok: Det var en gång, utflykt i Sagobygden finns att köpa på Sagomuseet
En lättläst version av vår hemsida kommer att arbetas fram under året.
Jag är numera pensionär men kan kontaktas via evaorolf@yahoo.se
Vänligen
Eva Andersson
Prata med sagorna
Vintern har blivit lång. Allt jag skulle göra utomhus måste skjutas upp. Under tiden pratar jag med sagorna. En del av dem svarar direkt. Det är sådana sagor där jag lite kan känna igen mig. Berättar jag någon av dem blir det alltid en extra gnista.
Som den om prinsessan. Hon hade en smal ring av silver, men den försvann. Nu tror ingen på att hon är en riktig prinsessa. Hennes klänning är torftig, håret är trassligt. Folk tar henne för en lögnerska. Nu måste hon ge sig ut på en lång, lång vandring. Någonstans måste ringen finnas. Jag står och berättar det här och i det ögonblicket är jag prinsessan.
En annan gång så ”är” jag det lilla äppelträdet. Han som såg sin barndomsvän granen, växa sig större och ståtligare för varje år som gick. Själv tycktes han stå stilla i växten. ”Ser du inte stjärnorna?” hojtade granen så glatt däruppe. Nej, det lilla äppelträdet kunde inte se stjärnorna….
Och sagan om de tre barnen som gömde sig under ett paraply mot den rasande jätten. Det är ju vi, mina småbröder och jag. Vår pappa hade sina vredesutbrott. Då var det bäst att hålla sig undan. Men fanns det inte ett hål i paraplyet? Så att jätten kunde titta in på barnen? Minns inte exakt hur det var, bara att den sagan tog tag.
Jag var med när prinsessan Rapunzel satt inspärrad i det höga tornet utan dörr. Varje dag släppte hon ner sina långa flätor och då kom en vederstygglig trollpacka klättrande upp. På så sätt fick Rapunzel sin mat. Men en dag var det någon helt annan som kom klättrande, en fager ung man och livet tog genast fart.
Snögubben kan jag inte hoppa över. Han blev i all hast hopkladdad av några barn. Vad ingen förstod var att Snögubben hade en själ, kunde både tänka och längta. Det här är en riktigt sorglig historia och jag får hålla i mig. Berätta den lite med en klackspark, precis som sagans författare HC Andersen gör.
En annan saga av Andersen: den om tekannan. Nej, jag kan inte känna mig i denna uppblåsta tekanna med sina påmålade rosor. Men hon har vissa drag gemensamma med min lätt högfärdsgalna farmor. Därför blir det extra roligt att berätta.
En annan gång är jag Minokichi, han som gifte sig med Snökvinnan utan att veta vem hon var. De fick till och med flera barn. Först efter flera år uppdagades allt. Då fick han se hur hennes ansikte förvreds, ögonen började rulla och hennes tänder blottades i ett djävulskt grin. Svärande och gormande for hon runt, så blev hon till en vit liten rök och försvann upp i skorstenen.
Eller Vasilisa, som skulle till hemska häxan i djupa skogen och låna eld. Efter många fasor och umbäranden fick hon till sist med sig två glödande dödskallar. Men det här har jag aldrig berättat. Jag kan inte ”bli” Vasalisa, till det är jag alltför harig. Jag har heller aldrig berättat Riddar Blåskägg. Men Prins Hatt under jorden! När den unga kvinnan sitter där på sängkanten. Hon är strängt förbjuden att se sin makes ansikte. Men hon måste titta, bara måste. Tyst och försiktigt tänder hon ett stearinljus, lutar sig fram, hennes hand skälver till….när jag kommit så långt i berättelsen reser sig nackhåren på alla åtta.
Sagorna pratar med mig, det tar visst aldrig slut. Nu har det blivit morgon. Jag lämnar min skrivplats och tassar ut. Gryningen är grå, marken frusen och det snöar lätt. Är det Fimbulvintern som kommit? Påskafton idag. Tranorna borde ha dansat, men kylan släpper inte. Det går nog att hitta en saga om det också. Hitta eller hitta på.
Anna Lilljequist
30 mars 2013 · 9:57
Sagobygdens Blogg 