Sagobygdens Blogg

På Sagobygden arbetar vi med det muntliga berättandet som en grund för att stärka språk och kommunikation genom övningar och berättelser som knyter an till demokrati, jämställdhet och respekt – alla ska känna att de har en röst och att de kan använda den.

Selma Lagerlöf använde sin röst för att bryta normen om hur en kvinna skulle vara. Hennes drivkraft var att hon ville berätta. Och hon ville skriva. Hon ville skriva ner alla berättelser som hon hade inom sig så att andra skulle få ta del av dem. Flera av dem hade hon i sin tur fått berättade för sig av sin farmor. Men på den tiden var det inte självklart att en kvinna skulle få ägna sig åt att skriva. Selma lyckades vända detta, och hon använde sin popularitet och sin röst till att få folk att engagera sig i bland annat kvinnlig rösträtt.

Selma berättade gärna sagor och spökhistorier. Hon berättade om kärlek och äventyr, men hon vävde även in den tidens begränsningar av kvinnors livsvillkor. En av karaktärerna i Selmas debutroman, Gösta Berlings saga, är Majorskan på Ekeby. Hon som är ”den mäktigaste frun i Värmland”, tvingas ändå till att ge sig ut och tigga då hon som gift kvinna inte har någon äganderätt.

Historien om hur Blända och Värends kvinnor med list och mod besegrade de danska soldaterna må vara en småländsk sägen, men den hade lika gärna kunnat ingå i en berättelse av Selma Lagerlöf.

En gång i tiden regerade kung Alle över Småland. När västgötarna angreps av en stor norsk här skyndade kung Alle till undsättning och Småland blev utan försvar. Då passade danskarna på att angripa. De skövlade och brände, folk dödades eller tvingades fly.

Men då var det en rådig kvinna vid namn Blända som kallade till sig alla kvinnor i Värend. De bjöd in den danska hären på ett stort gästabud och lät meddela att eftersom deras egna män övergivit dem så ville de gärna bli danskarnas hustrur.

När de danska soldaterna kom till platsen var borden dukade, men inga kvinnor syntes till. Hungriga som de var lät de sig ändå väl smaka av mat och dryck som fanns i överflöd. Sedan somnade de, trötta och mätta, men då kom Blända och hennes kvinnor fram ur skogen. De överföll de yrvakna danskarna och skar halsen av varendaste en.

Utsikt från Blodberget över Blodviken. Foto: Sagobygden

Kvinnorna tvättade sedan av sig blodet i en vik i sjön Åsnen. Platsen kallas än idag för Blodviken, berget bredvid för Blodberget och i det stora röset Kongshögen vid Dansjöns strand begravdes den danske kungen. Dessa platser ingår idag i Sagobygden och de berättar för oss om hur Värends kvinnor, som tack för sitt stora mod, fick lika arvsrätt som männen och att på bröllopsdagen färdas till kyrkan iklädda full stridsmundering till ljudet av pukor och trummor. Det breda bandet som pryder sidan av värendsdräkten ska enligt sägnen ha sitt ursprung i gamla tiders strider, och bär än idag kungens sigill som ett tack för Bländas hjältedåd.

Värendsdräkten, högtidsdräkt för gift kvinna. /Nordiska museets arkiv

I verkligheten fick döttrar samma arvsrätt som sina bröder först 1845 och 1884 fick även gifta kvinnor råda över sin egendom och sitt arv. Men är det en sak som historien lärt oss så är det att aldrig ta något för givet, allra minst demokratin och alla människors rätt till en röst. En stark fråga, förutom rösträtt för alla, har varit kvinnans rätt att bestämma över sin egna kropp. I dag är det svårt att tro att Sovjetunionen var första landet i världen att legalisera abort redan 1920, när vi i Sverige fick fri abort först 1975. I dagens Ryssland blir rätten till abort allt mer inskränkt, rätten att höja sin röst i sann demokratisk anda allt mer begränsad.

Den 8 mars 2017 var jag med om en av de häftigare – och mäktigare – sakerna i mitt liv. Då samlades tusentals människor på Götaplatsen i Göteborg för att, i snögloppet iförda rosa så kallade pussyhats, stå upp för allas rätt och tillsammans sjunga I can´t keep quiet. Titta och njut!

Vi har alla en röst. Det är om vi har möjlighet att använda den, och i så fall hur, som gör skillnad.

Lina Midholm

Sagobygdens nya mötesplats, Eskilsgården, invigdes en februarilördag i strålande solsken. Landshövding Maria Arnholm invigningstalade inför ett nyfiket folkfyllt torg. På trappstenen vid huset gestaltade sångerskan Matilda Stjernkvist en ung Kristina Nilsson som sägs ha blivit upptäckt då hon stod och sjöng på just den här stenen under en marknad runt 1857.

Till specialfanfar av Jakob Elofson klipptes det röda bandet av deltagare från gruppen Berätta-Lätt tillsammans med landshövdingen som dagen till ära tagit med sig en egen guldförgylld sax enkom för just bandklippning.

Väl inne bjöds det på kaffe i tidensliga koppar och Siw Svenssons smålandskringlor till alla besökare. Det var stort intresse att gå husesyn och i vissa dörröppningar var det väntetid för att komma vidare. Vi tippar på att antalet besökare under dagen var runt 170 personer.

Senare anslöt Johan Ederström från Ljungby kommun och Sagobygdens grundare Per Gustavsson som båda höll tal om vikten av att samlas och utvecklas och skapa visioner om framtiden. Berättarpedagog Mia Vickell reciterade en dikt tillägnad Eskilsgårdens nya liv som en del i Sagobygdens verksamhet. Ni kan läsa den längst ner i inlägget.

En annan viktig person denna dag var Lena Göransson som vuxit upp i huset. Hon berättade livfullt om alla möjliga minnen, även om husets historia, från den ursprungliga platsen och om när huset flyttades hit till kulturreservatet, Ljungby Gamla Torg, för drygt 50 år sedan.

Dagen avrundades med vernissage för utställningen Farmors garderob & Mormors linneskåp, av och med en av Sagomuseets grundare Mia Einarsdotter tillika textilkonstnär/kläddesigner och Eva Andersson, berättare, klädkreatör, samlare och curator. Vårens utställning visas på Lilla Galleriet inne på Sagomuseet till och med den 24 maj. Delar hänger även i stora rummet på Eskilsgården. En blickpunkt under dagen var också de färgsprakande klänningar som Mia designat till berättarfestivalens invigning under nio år.  

Förutom att vara en plats för möten, bibliotek, workshops och mycket mer är tanken att Eskilsgården ska vara ett hus för Berättarnätet Kronobergs medlemmar. Under året kommer det bl.a. finnas möjlighet till inte mindre än sju tillfällen av Lekfullt berättande med start måndagen den 4 mars. Självklart är även ickemedlemmar välkomna. Läs mer här: https://sagobygden.se/sv/evenemang/lekfullt-berattande-eskilsgarden-2024-6/

Så håll utkik efter vad Eskilsgården har att erbjuda – en ny samlingsplats i Ljungby och i Sagobygden!

Lotta Welmsö och Lina Midholm

Dikt till Eskilsgården av Camilla Ek, berättare på Sagobygden
Nu öppnas dörren din så fint på glänt, nyfikna önskar vi veta vad som innan där hänt.
Vem har levt där? Hållit någon kär?
Arbetat och knotat, studerat och kanske fotat?
Huset ska fyllas med berättelser om både liv och död, kärlek, sorg och väsen, fulla av berättarglöd.
Ett Bibliotek för att få veta mera, sitta i lugn och ro och studera.
Med intressanta böcker att läsa, fördjupa sig i och förundras över. Inte så mycket mer man egentligen behöver…
Jo, även att mötas i magiska berättarsammanhang, eller under musikens förtrollande klang.
När fantasin tar oss med under stora jättekliv eller vi berättar om våra egna eller andras liv.
När folktro får lyftas fram och inte endast i böcker ligga tysta och samla damm.
Ännu Ett Hus, förutom Sagomuseet att lockas till! Det är något vi önskar och verkligen vill!
Så låt känslorna med orden leta sig fram, allt från tårar till glada garv. När vi som alltid värnar vårt stolta kulturarv!

PS: Klicka här för att läsa mer om Eskilsgårdens historia

Jag läser om blommor, löv och träd. Den här tiden på året finns inte mycket annat. Vandra i trädgården? Gå runt bland plantor och buskar, andas, nypa av något utblommat, binda upp en som håller på att säcka ihop, vattna, dra upp ogräs, lägga sig raklång i gräset, titta upp i himlen… Inte nu.

För nu är allt fruset, is och snö så långt man ser. De enda färger som avtecknar sig i det vita är gråbrunt, mörkgrönt. Vissna stjälkar sticker upp som trassliga ruggar. Brutna skaft av döda solrosor. Sista grönkålen som vi inte fick skördad och som hararna varit på. Perenner som nattljus, kungsljus, pioner, mynta, kardvädd, lavendel….mina vänner, hoppas ni klarat er, så kallt som det blev ett tag.

Så stor del av mitt liv utspelas nära marken. Toner av ockragult, mossgrönt, brunt när snön äntligen ger vika. Det ljust gröna som bryter igenom. De tidiga lökväxterna som segar sig upp trots de bitska frostnätterna. Dofterna som kommer tillbaka, solen.

Växterna. Dom fattas mej nu. Nu när jag sitter här och nålvassa isande vindar drar över oss. Men så fick jag en bok i min hand, en bok som hjälpte mej uthärda. Den heter Växternas symbolik, med underrubriken Myter och nyttor. Fick hem den sent i november när himlen var som en blöt grå säck, när jag som bäst behövde den. Jag blev förtrollad. Underbar läsning, undersköna bilder. Och så mycket mer än bara örternas utseende, växtplats, användningsområde och ursprung. En trädgårdsbok, javisst. Men här får vi de historiska sammanhangen, även de kultur- och idéhistoriska. Och de folkloristiska. Varje planta som beskrivs i boken blir en resa i både tid och rum.

Ur första kapitlet: Jag har slagit följe med växter från plats till plats och till olika kontinenter på jakt efter människan i växternas historia och jag går med henne, människan, längs de gröna stigarna, till köksträdgårdar, klosterträdgårdar, ängar, apotekarträdgårdar, trädgårdar bakom plank, åkrar och vackra parker. Jag letar efter något djupt mänskligt, antar jag, efter det som finns där i skarven mellan människa, natur och kultur. De där mellanrummen i verkligheten intresserar mig oupphörligt.

Tonläget i boken är personligt. Varje växts specifika drag, de historiska förloppen, de medicinska aspekterna och inte minst folktron – allt detta vävs ihop med författaren egna minnen och reflexioner.

Framställningen är levande. Det är en berättare som skriver. Ulrika Flodin Furås är trädgårdsguide vid Vasamuseet och vid Riksmuseet i Stockholm, hon är trädgårdsjournalist, författare och fotograf. Hennes bok är inget uppslagsverk, mera som en guidad vandring där vi får äran att hänga på. I boken strosar vi runt, vi stannar upp där det finns något att se och berätta om. Ett tag förflyttar vi oss till Spanien, får lära oss om bananträd, mandel och granatäpplen. Så tvärs över Atlanten till Nya världen. Tomater och solrosor, potatis och bönor…..hur folk har sett på dem, deras historia, hur det gick till när de hamnade här i Norden. Sedan tillbaka till Sverige igen.

I sällskap med Flodin Furås får vi gå nära inpå växten, känna in den, ana dess doft. Höra om dess många gånger brokiga historia. Vad den haft för roll i människans liv genom tiderna och i olika kulturella sammanhang. Hur den har använts. Hur den uppfattats. Finns myter och sägner förknippade med växten? Och ja, det gör det i de allra flesta fall.

Ta bara tusenskönan. Små ljust rosa prickar i gräsmattan. Somliga förargar sig, andra (som jag själv) vill gärna ha massor av den. Ursprungligen från Syd- och Mellaneuropa. Inom folkmedicinen har den varit mycket använd. Mot hosta, mot eksem och magåkommor. Den tros också varit sårläkande och inflammationshämmande. Ett tag menade man (Tyskland 1700-tal) att den var fosterfördrivande, den förbjöds rentav. Och: om du tuggar i sig de tre första tusenskönorna du ser på våren slipper du garanterat tandvärk resten av året.

 Men den har också varit en helig ört, i den nordiska mytologin vigd åt gudinnan Freja, längre fram i tiden åt jungfru Maria. Det finns en legend om hur Maria satt och broderade små blommor på en duk. Gossen Jesus såg på. Han blev så förtjust att han förvandlade dem till riktiga små blommor, tusenskönor.

I den keltiska traditionen blev ett barn som dog före födseln en ande, som för att trösta sina föräldrar strödde blommor över jorden. Tusenskönan var en av dem.

Och de små söta skära blommorna är fullt ätliga. Vi lägger dem i saftglas ibland, i bubbel om det är fest, vi strör dem över tårtor och bakelser.

Så mycket finns att berätta om en ganska vanlig och rätt oansenlig liten blomma. Det tar aldrig slut. Växterna är så djupt förankrade i våra liv, vår historia, i hela berättelsen om att vara människa. De gett oss mat och skydd, de har läkt och lugnat oss. De har hjälpt oss att klara tider av missväxt och hunger. Med växternas hjälp har vi försökt uttyda och tolka framtiden, förklara och hantera världen. De har gett oss tankar och idéer, föreställningar om varför allting är som det är.

Gör som jag, ta och läs den här boken. Livsglädje, färger, goda berättelser, massor av nya spännande kunskaper. Boken gjorde mej rikare. Jag lägger den i traven intill min säng där jag lätt kan nå den.

Redan nära midnatt, ute är det kolmörkt. Ser i skenet från gårdsbelysningen hur snöflingor virvlar runt, stora som fjärilar och blöta, de klibbar fast vid fönsterrutan. Är det månne blidväder på ingång?

Text och foto: Anna Lilljequist