Sagobygdens Blogg

Här om dagen lyssnade jag på P1 om aktuell forskning kring människans minnen.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/407679?programid=1272

I programmet berättas det att forskare länge sett minnet som något statiskt, som skapas en gång för alla och fastnar på ett sätt i hjärnan för alltid. Men senare forskning visar att varje gång man återkallar ett minne så tycks det som de kan förändras lite grann. För just när vi minns tillbaka är den gamla minnesbilden aktiv och därmed påverkbar.

När jag hörde detta tänkte jag; det har jag som berättare vetat i alla år. När jag tar ett minne och berättar det för publik så vet jag, efter några framträdanden, inte om det är själva händelsen jag minns eller den berättelse som jag skapat. Jag må vara ganska extrem, men jag är inte ensam om dessa upplevelser. Tove Janson hade tydligen liknande erfarenheter. När Mumin ber Snusmumriken berätta om sin vinter så svarar Snusmumriken. ”Nä, jag vill inte för då kommer jag att minnas berättelsen och inte händelsen.”

Jag har alltid varit ganska skeptisk till dem som säger sig minnas precis vad som hänt och nu har jag alltså fått stöd av inte bara Tove Jansson, utan även av forskningen. Minnen är föränderliga, särskilt när vi berättar dem.

Det här väcker givetvis en massa frågor:

Kan man lita på vittnen  i en domstol? Kan vi sudda ut eller förändra smärtsamma minnen? Är detta i så fall bra? Skulle minnesbearbetning kunna användas av makthavare för att på sätt styra vad folket minns?

Ja, frågorna är många, men svaren få. För mig som berättare är dock relationen till minnet  ganska okomplicerad, strunt samma om det är sant eller ej, bara det blir en bra historia.

När flera människor är samlade och minglar med varandra på fest, i jobbsammanhang eller på konferens är det oundvikligt, förr eller senare frågar någon ”vad jobbar du med då?” Jag svarar: ”jag är berättande socialarbetare” Denna någon som såg så glad ut alldeles nyss, ser nu ut som ett frågetecken ”förlåt du är vad?”
Att säga att jag är socialarbetare är det ingen som ifrågasätter, det är ett vanligt yrke. Berättare är exotiskt, det låter spännande, ”något man kanske gör med barn? wow vuxensagor, spännande” De vill höra mera, ”Vad berättar du? Föreställningar? Oj vad spännande! Hur väljer du dina historier? Är du typ som skådespelare då? Nä ok, men vem kommer på föreställningarna? Det här har jag aldrig hört om, det låter jättespännande”
Som berättare får jag många frågar. Som socialarbetare får jag mera kommentarer ”ett viktigt jobb, det måste vara tufft ibland, alla dessa människoöden” Att sätta ihop de två yrkestitlarna, skapar därför en del extra frågor, och ibland har jag själv svårt att besvara dem, för det är ju en titel jag själv har skapat.
Så vad är det egentligen jag gör? Varför tycker jag det är roligt att berätta? Varför kombinerar jag det med socialt arbete? Ja det frågade jag mig själv om och om igen, utan att få ett riktigt svar. Så jag började söka på nätet. Kanske var jag inte den enda som berättade sagor för mina klienter, sagor som skapade ett samförstånd. Nej jag är inte ensam, det kanske inte är så vanligt i Sverige, men jag är inte ensam. Sedan kom nästa fråga; Vad gör det med människor att höra sagor? Vad är det jag gör när jag berättar och berör?
För att få svar på mina frågor sökte jag åter på nätet och hittade Magisterprogrammet i praktisk kunskap på Södertörns högskola. Programmet handlar om det egna yrkeskunnandet, och vänder sig till den som redan är ute i arbetslivet och är intresserad av möten med människor på olika sätt och som har det som en central del i yrkeskompetensen. Genom det egna skrivandet i essäform utvecklar man en förmåga att kritiskt bedöma och redogöra för sin egen yrkesutövning.
Genom att se på mitt yrkeskunnande utifrån ett filosofiskt perspektiv får jag nu en fördjupad förståelse för mitt yrke och det jag utför. Så vad är det jag gör… lugn, jag har just avslutat första året av två. När höstterminen börjar, börjar också magisteruppsatsskrivandet på allvar. Så nu hoppas jag att lagom till Berättarfestivalen 2015 då kan jag svara på frågorna ”Så varför berättar du?” ”Vad är en berättande socialarbetare?”

Tine Winther

Midsommaraftons morgon och jag plockar smultron. Skörden blir ovanligt rik. Om vi ska lita på en gamla folklig uppfattning innebär det att ”Olle har kakan i ordning”, vilket betyder att på Olofsdagen kan säden malas till mjöl. Inom folkmedicinen användes daggfulla bär, smultron som plockats på morgonen när daggen ännu låg kvar, mot ögonsjukdomar. Krossade smultron läkte brännsår. Det första smultronen man plockade sönderklämdes på liktornen och ombands med en tygtrasa och snart försvann liktornen.

Enligt Arvid Månssons Örta-book, som är en sammanställning ur kontinentala källor, mer lärda än folkliga, har smultron eller jordbär 10 dygder. Smultronen ska läggas i vatten och om man dricker av jordbäravattnet rensas bröst och lunga, illaluktande dofter från munnen försvinner, sår läkes. Har man svårt att pissa hjälper smultronvattnet.

Har du plockat smultron och möter någon som frågar vad du har hittat, så tveka inte med svaret. Det lär oss en gammal legend.

Kristus mötte en gång en kvinna, som hade plockat smultron. Hon hade täckt korgen så att de inte syntes. Han frågade vad hon hade i korgen. – Ingenting, svarade kvinnan. – Gott, svarade Kristus, då ska det också ingenting vara. Sedan dess mättar inte smultron, även om man åter aldrig så många.

En bild av och från 2014 års festival

Tänk att det redan är över! Man är lika förundrad varje år. Det är så lång förberedelsetid sedan är allt över efter fem festivaldagar! Man drar en djup andning när man står där med alla lokalers nycklar i handen och det är dags att stänga till för sista gången för detta år. Då har vi genomfört en dryg vecka, med för- och efterarbete, då det känns som om vi varit i farten dygnet runt. Ett års planering har levererats!

Vi som arbetar med festivalen lever med den året runt. Efter semestern, som nu hägra, påbörjar vi arbetet med 2015 års festival. Eller rättare sagt så är den redan i rullning. Att göra en festival av denna storlek kräver sitt förarbete, det är som ett stort puzzel. Alla bitarna ska falla på plats och passa. Längs med vägen får man upp bra idéer och tankar på upplägg och artister. Men ibland passar/ryms de inte i den kommande festivalen. Dessa tankar placeras då in i pärmen för kommande festival år, en pärm som är innehållsrik kan jag lova! Så när sommaren närmar sitt slut, så samlas vi åter igen kring festivalen, slår upp pärmen, tittar på alla goda idéer, och puzzlet börjar läggas igen. Faktum är att några artister redan är bokade för 2015! Men dem väntar vi med att avslöja…

Efter 25 år är vi lyckligt lottade, flera hör av sig till oss för att få medverka. Ofta fler än vi kan ta in, och så ska det passa med puzzlet också. Har du goda idéer på artister, förbättringar, nya inslag etc så är du hjärtligt välkommen att höra av dig till oss. Kanske din idé/förslag passar 2015. Eller så hamnar den i vår pärm för kommande år! Men glöm inte att puzzlet börjar läggas tidigt så hör av dig i tid!

Stort tack till alla besökare, artister, Musik i Sagobygd, volontärer, sponsorer, bidragsgivare och mina underbara kollegor som gjort ett utmärkt jobb– det har varit fantastiskt roligt att möta er alla, utan er ingen festival!

På återseende 2015!

Meg Nömgård

PS: Glöm nu inte att det finns massor av berättande i sommar, över hela landet, vad som sker hos oss finner du  om du klickar på länken nedan.
Sommarprogram

Varmt välkommen! D.S.

Ulla Sjö berättade gripande om sitt liv

Och Bengt svarade