by | 16 september 2014 · 16:03

Sagan om Vintergatan

(rumänsk folksaga från Makedonien)

En gång i tiden uppmanade djävulen en ung man att gå och stjäla mjölk från fåren som ägdes av hans egen gudfar. Ynglingen gjorde som han blev tillsagd. Under natten gick han till sin släkts fäbod och fyllde två stora bälgar med mjölk. Eftersom vakthundarna kände igen den nattliga besökaren, skällde de inte på honom. Tjuven kunde ostörd utföra sin onda gärning. Han lastade de mjölkfyllda bälgarna på sin åsna och vände tillbaka till sin egen stuga. Gud, som är vaken både dag och natt, såg allt detta och kunde inte lämna ett sådant illdåd ostraffat. En gudson som stjäl från sin egen gudfar är en alldeles för stor synd! Därför skickade Han en ängel ner på jorden för att hälla ut mjölken ur skinnsäckarna.

vintergatan

Den ditsända ängeln, som var listigare än Gud, tänkte att i stället för att hälla ut all mjölk på en gång, var det bättre att göra så att även den rånade släkten skulle få kännedom om den som var den skyldige. Följaktligen, stack ängeln två små hål i bälgarna och gudsonen märkte inte hur mjölken började droppa ut ur dem. Den rann ut längs hela vägen och, när han hann hem till sig, fanns inte en enda droppe mjölk kvar i skinnsäckarna. Nästa dag kunde gudfadern lätt spåra upp tjuven, men inte bara det. Som en påminnelse av denna styggelse blev mjölkspåret förevigat på himlavalvet. Även idag kan man se det under klara nätter. Det är det som här i norden kallas Vintergatan, medan rumänerna kallar det än idag Calea Laptelui (Lactea Via eller Milky Way)

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , , , , , , , , , ,

by | 10 september 2014 · 10:10

Ett slag

Vi träffade en fantastisk man idag. Sigurdur Hansen har vigt sitt liv åt att levandegöra ett Isländskt slag från år 1246. På den troliga skådeplatsen har han lagt ut hundratals stenar, en för varje soldat.
De flesta stenar symboliserar en speciell person. De som dog har fått ett kors på sin sten.image

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 10 september 2014 · 10:05

Trollkäringen som skapade en fors

DSC01726På väg från Snorres Reykholt till Skagafjordur stannar vi till vid forsen Kolugljúfur. Det var trollkärringen Kola som en gång grävde den en kilometer långa klyftan där vattnet strömmar fram. Hon är begraven i en kulle vid fjällets fot,  inte långt från forsen. Där är också hennes skatter gömda.   DSC01725

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som

by | 09 september 2014 · 16:52

Historien om vallmoblomman

(rumänsk folksaga från Valakiet / Muntenien)

En gång för längesedan levde en fattig och gammal änka i en by någonstans. Hennes enda glädje i livet var hennes son. Hon uppfostrade honom så väl att pojken blev snäll och foglig som ingen annan. Hans moders ord var för honom lika heliga som de som stod att läsa i skrifterna. En dag skickade den gamla kvinnan honom till grannbyn för att låna lite majsmjöl från en släkting. Pojken gav sig iväg omedelbart, med löfte om att han skulle vara tillbaka samma dag, före solnedgången.

Dagen gick och kvällen kom. Solen gick ner bakom kullarna, men pojken syntes inte till. Änkan blev orolig. Det blev natt, byborna gick och lade sig för att sova, men pojkens mor kunde inte få en blund i ögonen under hela natten. Tidigt nästa morgon gav hon sig iväg för att leta efter sin son. Inga skor hade hon på fötterna, men i sin iver att träffa pojken, brydde hon sig inte om alla stenar och grenar hon råkade trampa på på vägen. Den gamla kvinnan kom snart till ett fält täckt med törnen. Hennes fötter blev fulla av rivsår, men hon kände ingenting. Hon fortsatte sin färd i hopp om att hennes älskade son inte hade råkat illa ut. Ur hennes fötter började sippra ut stora bloddroppar. De föll ner på marken och på varje ställe där det råkade falla en droppe blod, växte det upp en stor röd blomma. Snart blev hela fältet översållat av sådana vackra blommor.

Maci

Om änkan lyckades hitta sin son till slut, förtäljer inte historien. Det man säkert vet är att blommorna som kom fram ur de fallna bloddropparna nu kallas för vallmoblommor.

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , ,

by | 08 september 2014 · 23:46

Till Tings

IMG_6072

På väg till Thingvellir, en av Islands historiskt viktigaste platser. Här möttes man, stötte och blötte de frågor som angick alla. Även kvinnorna var med.
Alltinget grundades år 930. Avstånden var stora. Gårdarna låg utspridda. Ändå tog man sig dit, till fots eller till häst. Tidpunkten höll man väl reda på med hjälp av solens gång och månens faser.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 07 september 2014 · 18:08

Reykholt och Snorre

Snorre blickar ut över Reykholt

Snorre blickar ut över Reykholt

I går var vi i Reykholt där Snorre Sturlasson bodde. Thorvald Steen har skrivit en fin liten bok om Snorres fem sista dagar, Den lilla hästen. Han ger en levande bild av Snorres gård och skildrar rädslan och osäkerheten inför det obönhörliga slutet. Samtidigt berättar han också om Snorres liv och gärning genom en rad återblickar.

Snorres heta bad

Snorres heta bad

Lämningarna efter Snorres gård

Lämningarna efter Snorres gård

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Taggat som ,

by | 06 september 2014 · 23:06

Egil Skallagrimssons saga

DSC01699I dag har vi besökt Landnamscentret (The Settlement Centre) i Borganes, 1 timmes bussresa norr om Reykjavik. Här finns två intressanta utställningar. Den ena handlar om de första bosättarna på Island. Den andra om Egil Skallagrimssons saga. Egil levde just i området kring Borgarnes. Hela sagan berättas i ett 30-tal tablåer och vi lyssnar i en audioguide på svenska. Reliefer, skulpturer och modeller levandegör sagan och det är både skickligt och fantasifullt gjort. Så missa inte detta museum när du kommer till Island.

2 kommentarer

Under Sagomuseets verksamhet

Taggat som ,

by | 05 september 2014 · 17:42

Rökviken

IMG_6067IMG_6062
Gråmild förmiddag i Reykjavik (Rökviken). 
Men vulkanrök har vi hittills inte sett till!
Landade igår. Badade nästan genast i vatten som kommer 
varmt direkt ur jorden. 
Här är hela gruppen på rundtur i stan, vi är vid 
Reykjaviks museum. 
Låga, små stugor, här en kyrka byggt på 1800-talet, men i 1700-talsstil. 
I bakgrunden jättelika nybyggen, kontrasten kunde 
inte vara större.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 02 september 2014 · 10:19

Vi åker till Island

 

untitled

Den 4 september åker 28 glada själar till Island. Det är Berättarnätet Kronoberg som arrangerar resan. I sju dagar skall vi resa runt på denna sagoö och lära känna kultur, natur och – inte minst- berättelserna. Guide för hela resan kommer Nanna Hermansson att vara. Vi börjar vår resa i Reykjavik där vi bland annat kommer att besöka Nordens hus och Nationalmuseum. Under vår resa runt på ön kommer vi att  få höra Snorres historia och historier, träffa Sagoberättarnas förening, besöka sillmuseum, textilmuseum, själva berätta och mycket mer. Allt avslutas med en dag i Reykjavik då vi kan handla presenter, eller bara ströva runt.

Själv har jag längtat sedan tonåren att få besöka denna ö mitt ute i havet. Till att börja med var det nog det speciella läget och den karga naturen som lockade.  I takt med att jag kommit att syssla allt mer med muntligt berättande och folktro, så har jag insett att Island också – i högsta grad- är berättelsernas ö. Islänningasagorna, såväl som sägner och folktro är några exempel på landets enorma kulturskatt.

Vill du läsa mer om vår Islandsresa? Gå då in regelbundet på denna blogg så kommer du få rapporter från oss på ön.

3 kommentarer

Under Att berätta

by | 01 september 2014 · 15:49

Legenden om Sankte Pers kam

(rumänsk folksaga från Valakiet/ Muntenien)

Brazi

Sankte Per var en gång och vandrade nere på jorden. Så mötte han en ung fåraherde som vaktade sina får på en bergsslutning. Den helige mannen kom i samspråk med fåraherden. De pratade om ditt och datt och plötsligt såg Sankte Per att den unge mannen höll en konstig sak i ena handen. Aldrig tidigare hade han sett ett sådant ting. Han frågade herden, vad det var för konstigt föremål.

— Det är en kam, svarade fåraherden.

— Och vad gör du med den?

— Jag kammar mitt hår, när det blir alldeles för trassligt.

Sankte Per såg förundrad på den lilla träbiten med utkarvade tänder. Han såg på sitt långa skägg också. Den var ett virrvarr av hår. Då lånade han kammen från herden och började dra den längs slingorna i sitt skägg. Det var första gången någonsin att han kammade sig! Nöjd med resultatet började han kamma sin hårman också. Även där gjorde den lilla tandförsedda träbiten stor nytta. När den helige var klar med sin syssla, sade han:

— Du, dugliga kam, jag vill att mängder av träd ska växa häromkring och deras grenar ska bära gröna kammar med långa tänder som aldrig ska falla av.

Så blev det att en ny trädart började växa på bergets sluttningar. I stället för löv hade träden endast barr på sina grenar. De liknar kamtänderna. Folk i hela världen gav dessa träd olika namn som betyder gran, men gamla människor i rumänska bergsbyar kallar dem även Sankte Pers kam.

(Hört och berättad av Daniel Onaca som klarar sig utmärkt, utan någon kam)

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , ,