På denna blogg dominerar berättelser från Sverige och Rumänien. Detta är en historia från en helt annan del av världen. Den har berättats bland Haidafolket som lever utmed Nordamerikas nordvästra kust, i nuvarande Kanada.
När korpen stal solen
En gång för längesedan låg hela världen i mörker. Korpen, som funnits långt före tiden började gå, förstod att det inte stod rätt till, någonstans måste ljuset finnas. Han fick då höra talas om en man som bodde ensam med sin dotter. Det ryktades att mannen gömde på en låda som innehöll en andra låda, som i sin tur bar på en tredje, men vad som var inuti den visste ingen. Korpen som var listigare än någon annan bestämde sig för att undersöka lådorna närmare.
En dag när mannens dotter som vanligt gick ner till floden för att hämta vatten, förvandlade sig korpen till ett granbarr och la sig att flyta i vattnet. Dottern fyllde sin kruka, vad hon inte såg var att på vattenytan flöt ett barr. När hon sakta drack av vattnet gled barret ner i kvinnans mage och ännu en gång förvandlade sig korpen. Dotterns mage började växa, blev allt större, snart var det dags att föda. Ut ur magen kom inget granbarr, utan en söt liten människobaby.
Både mannen och hans dotter blev mycket förvånade när den lilla varelsen hoppade ut, sprang fram till de vuxna. viftade med armarna och skrek:
– Hejsan på er
– Kan du gå och till och med prata, sa mannen
– Klart jag kan, blev svaret. Nu vill jag leka.
Babyn for runt bland alla saker i huset, och letade efter roliga leksaker. Då fick han syn på en stor låda.
– Den får du inte röra, röt mannen
– Jo, jag vill, skrek den lille och började gråta så att tårarna sprutade likt ur en dusch.
Trots att den nyfödde var en minst sagt märklig figur, så hade mannen redan börjat tycka mycket om sitt barnbarn.
– Ja,ja, jag ger mig, sa den gamle. Det är faktiskt tre lådor. Du kan få låna den första, men var försiktig.
Babyn började nu en lek han tyckte var mycket rolig. Han gömde lådan och letade sedan själv upp den. I flera timmar höll han på och skrattade högt, men så plötsligt var lådan borta. Hur man än sökte var den omöjlig att finna.
– Jag vill ha en ny låda, skrek den lille, medan tårarna åter sprutade
Mannen tvekade, men han kunde inte stå ut med att se sitt barnbarn så ledsen.
– Ja, ja du får väl den andra lådan också då. Denna gång får du inte slarva bort den.
Sprudlade glad tog babyn lådan och började åter sin favoritlek. Till att börja med skrattade och skrek han av förtjusning, men snart hördes åter gråt.
– Den är borta, den är borta. Lådan är borta, jag måste ha en ny skreks det mellan tårarna
– Du får inte den sista lådan. Den lämnar jag aldrig ut, vrålade den gamle
I tre hela dagar grät och skrek babyn, tårarna skapade översvämning och skriken gjorde hål i hjärtat på både dotter och morfar. Tillslut sa mannen:
– Du får låna den sista lådan om du lovar att inte gömma den. Du får bara ha den här framför mig.
Tårarna slutade rinna, skriken tystnade och den lille gick nöjt upp och ställde sig på lådan. Den var varm och gav ifrån sig ett svagt, mystiskt sken. När babyn stod där hände något mycket märkligt. Fötterna förvandlades till klor, armarna till vingar, huden blev svarta fjädrar och ur näsan växte en stor näbb fram. Korpen grep runt lådan, höjde sina vingar och flög ut ur huset.
– Nej, nej, den är min, bara min skrek mannen förtvivlat, men allt var försent.
Högt upp i skyn flög han, där släppte klorna greppet. Lådan öppnades och ur föll solen. Genast lyste den upp världen. Solen gav ljus och värme till alla på vår jord. Det gör den än idag.
Sagobygdens Blogg 
