Levandegöra elevers berättelser

För andra året i rad har vi på Sagomuseet fått ett spännande uppdrag från Olofströms kommun. Alla elever i årskurs 3 och 6 har skickat oss en skriven berättelse.

webb_berattar_3037136u

Bland dessa hundratals historier har berättarpedagogerna Mikael och Siw valt ut ett tiotal berättelser som levandegjorts från scen. Publiken har bestått av eleverna själva och stoltheten har inte gått att ta miste på när de hört sin egna historier berättas.En av berättelserna var skriven av Viggo i 3 F på Vilboksskolan. Den får ni här:

Pojken och Draken
När Kimi kom fram till sitt hus var det uppbrunnet.Föräldrarna var okey. Kimis lillebror sa att en drake bränt ner huset.
– Då skall jag skrämma bort draken, sa Kimi

– Men drakar bor ju i sagolandet på sagoberget, sa mamma

– Då går jag dit

Kimi hade gått en bra bit när han fick syn på sagolandet. Det var mycket vackert. Kartan visade att draken bodde mitt i landet.

Kimi fortsatte, men mitt på en kulle snubblade han på en sten. När han vaknade upp så såg han att kullen han stod på var en drake.  Den var stor som tre elefanter, hade klor som knivar, vita ögon och sprutade blå eld ur munnen.Kimi spände sin pilbåge för att skjuta.

– Skjut inte, skrek draken

– Kan du tala? sa Kimi

– Ja, varför skulle jag inte kunna det,svarade draken

– Okej, varför brände du upp vårt hus, sa kimi

– Det var bara en nysning, sa draken

– Men varför var du vid vårt hus, sa Kimi

– Jag letade efter en vän, sa draken

– Men jag kan ju bli din vän, sa Kimi

Kan du det? Hurra! ropade draken

SLUT

1 kommentar

Under Att berätta

När korpen stal solen

På denna blogg dominerar berättelser från Sverige och Rumänien.  Detta är en historia  från en helt annan del av världen. Den har berättats bland Haidafolket som lever utmed Nordamerikas nordvästra kust, i nuvarande Kanada.

 

16004727-haida-raven

När korpen stal solen

En gång för längesedan låg hela världen i mörker. Korpen, som funnits långt före tiden började gå, förstod att det inte stod rätt till, någonstans måste ljuset finnas. Han fick då höra talas om en man som bodde ensam med sin dotter. Det ryktades att mannen gömde på en låda som innehöll en andra låda, som i sin tur bar på en tredje, men vad som var inuti den visste ingen. Korpen som var listigare än någon annan bestämde sig för att undersöka lådorna närmare.

En dag när mannens dotter som vanligt gick ner till floden för att hämta vatten, förvandlade sig korpen till ett granbarr och la sig att flyta i vattnet. Dottern fyllde sin kruka, vad hon inte såg var att på vattenytan flöt ett barr. När hon sakta drack av vattnet gled barret ner i kvinnans mage och ännu en gång förvandlade sig korpen. Dotterns mage började växa, blev allt större, snart var det dags att föda. Ut ur magen kom inget granbarr, utan en söt liten människobaby.

Både mannen och hans dotter blev mycket förvånade när den lilla varelsen hoppade ut, sprang fram till de vuxna. viftade med armarna och skrek:

– Hejsan på er

– Kan du gå och till och med prata, sa mannen

– Klart jag kan, blev svaret. Nu vill jag leka.

Babyn for runt bland alla saker i huset, och letade efter roliga leksaker. Då fick han syn på en stor låda.

– Den får du inte röra, röt mannen

– Jo, jag vill, skrek den lille och började gråta så att tårarna sprutade likt ur en dusch.

Trots att den nyfödde var en minst sagt märklig figur, så hade mannen redan börjat tycka mycket om sitt barnbarn.

– Ja,ja, jag ger mig, sa den gamle. Det är faktiskt tre lådor. Du kan få låna den första, men var försiktig.

Babyn började nu en lek han tyckte var mycket rolig. Han gömde lådan och letade sedan själv upp den. I flera timmar höll han på och skrattade högt, men så plötsligt var lådan borta. Hur man än sökte var den omöjlig att finna.

– Jag vill ha en ny låda, skrek den lille, medan tårarna åter sprutade

Mannen tvekade, men han kunde inte stå ut med att se sitt barnbarn så ledsen.

– Ja, ja du får väl den andra lådan också då. Denna gång får du inte slarva bort den.

Sprudlade glad tog babyn lådan och började åter sin favoritlek. Till att börja med skrattade och skrek han av förtjusning, men snart hördes åter gråt.

– Den är borta, den är borta. Lådan är borta, jag måste ha en ny skreks det mellan tårarna

– Du får inte den sista lådan. Den lämnar jag aldrig ut, vrålade den gamle

I tre hela dagar grät och skrek babyn, tårarna skapade översvämning och skriken gjorde hål i hjärtat på både dotter och morfar. Tillslut sa mannen:

– Du får låna den sista lådan om du lovar att inte gömma den. Du får bara ha den här framför mig.

Tårarna slutade rinna, skriken tystnade och den lille gick nöjt upp och ställde sig på lådan. Den var varm och gav ifrån sig ett svagt, mystiskt sken. När babyn stod där hände något mycket märkligt.  Fötterna förvandlades till klor, armarna till vingar, huden blev svarta fjädrar och ur näsan växte en stor näbb fram. Korpen grep runt lådan, höjde sina vingar och flög ut ur huset.

– Nej, nej, den är min, bara min skrek mannen förtvivlat, men allt var försent.

Högt upp i skyn flög han, där släppte klorna greppet. Lådan öppnades och ur föll solen. Genast lyste den upp världen. Solen gav ljus och värme till alla på vår jord. Det gör den än idag.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Förstelärare med muntligt berättande som pedagogiskt redskap

På Brudbergsskolan i Hisings Backa, Göteborg har läraren och berättaren Anna-Karin Ärnström utsetts till förstelärare. Så vitt vi vet är hon den enda läraren med muntligt berättande som specialitet som fått en sådan tjänst. Vi på Sagomuseet blev nyfikna och tog kontakt med henne. 1381287_675766812434223_377040018_n

Hej Anna-Karin – grattis till tjänsten!

Tack!


Vad är en förstelärare?
Det är en karriärtjänst som Alliansen inrättade för att man tänkte att skolan blir bättre om lärare får karriärmöjlighter. Om det avsätts tid och ges ett tydligt uppdrag till försteläraren kan det bli bra för då blir det skolutveckling.

Kan du berätta lite om din bakgrund?
Jag har arbetat i många år som lärare i svenska som andraspråk. Jag upptäckte tidigt att om man berättar för barn kan man lägga orden så att de ligger på barnens nivå. På så vis förstår de mycket mer. Via min bror, Ulf Ärnström, inspirerades jag till att arbeta vidare även med barnens berättande. Det visade sig att barnen gärna ville berätta och att elever med lite svenska kunde få fram sina minnen och känslor mycket bättre när de berättade muntligt. På Brudbergsskolan har vi under åren tränat barnen på att berätta muntligt, skriva frågor till berättelser, argumentera och göra muntliga presentationer. Själv har jag berättat flera gånger i veckan för eleverna.

Vad vill du göra som förstelärare?
Jag vill utveckla den muntliga förmågan hos eleverna. Vi är tre förstelärare på skolan som planerat tillsammans för att skapa en röd tråd i arbetet. Vi har bestämt att lågstadiet skall jobba med att skapa en muntlig grund. Där ingår bland annat läsning på djupet, där muntlig träning är en del. Man kommer även att jobba med att ge barnen folksagor, göra bildserier för att memorera berättelser och träna på enkla berättarövningar. Sedan kommer jag in i fyran och fortsätter. Jag lär dem att berätta mer utvecklat och tränar dem i att argumentera och instruera. I femman arbetar vi med muntliga presentationer. Min dröm är att på sikt även få till ett samarbete med högstadiet.

Låter spännande – lycka till med arbetet!
Tack så mycket!

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Svenska lejon

lejonKan man skriva en bok om lejon i Sverige. Ja, om man heter Ingvar Svanberg och är etnobiolog. Han har tidigare publicerat en rad böcker och artiklar rörande folklig kunskap om djur och växter. För en berättare är böckerna mycket givande eftersom de innehåller fina berättelser och mycket folktro. Ingvar Svanbergs nya bok heter kort och gott Svenska lejon. Det är en ganska så sorglig historia om hur lejonet har varit en maktsymbol för svenska kungar. Johan III var den första svensk kung som bevisligen kunde stoltsera med ett lejon. Det var 1586 han fick ett lejon från en engelsk adelsman. Men mycket pekar på att redan brodern Erik XIV hade haft lejon, eftersom han lät bygga ett lejonhus av sten. Inför drottning Kristinas kröning införskaffades också ett lejon till Sverige och precis som i det antika Rom anordnades det ett skådespel med djurhetsning, där lejonet fick möta en björn. Drottning Kristina benämndes också som ”det rätta Nordiska Lejonet”. Många svenska kungar har också avporträtteras tillsammans med ett lejon. Lejon och andra vilda djur var vanliga gåvor mellan länder och kungar under många århundranden. Så sent som 2004 fick den svenska kungafamiljen ett par elefanter från den thailändske kungen. Sverige har i gengäld sänt renar till kontinenten. I slutet av 1700-talet och under hela 1800-talet var det vanligt med kringresande menagerier, där besökare kunde beskåda lejon. 1918 blev det förbjudet av visa upp vilda djur i menageriet, men man kan säga att det ändå fortsatte eftersom det var fritt fram med vilda djur på cirkusar och de kunde beskådas i pauserna. 1960 var det slut med rovdjur på cirkusar i Sverige. Nu finns de i våra djurparker. Innan verkliga lejon fanns i Sverige kände svenskar till lejon genom berättelser, framförallt då Bibelns alla lejon. Där som överallt annat är lejonet symbol för styrka. Berättare, som jag är, hade jag gärna sett en utförligare skildring av lejonet i berättelsernas värld. Det är ju genom berättelserna som många människor för första gången möter bilden av lejonet. Tänk bara på dagens små barn, ett lejon i pekboken är mycket mer intressant än en realistiskt tecknad banan. Vilda djur fascinerar. Svanberg nämner berättelsen om slaven Androkles, som fortfarande lever kvar och berättas i dag, t ex i serietidningen Bamse. Minns ni den? Slaven som plockar ut en tagg ur lejonets tagg. När han senare kastas till lejonet, känner lejonet igenom honom och skonar honom. Den berättelsen fanns i Läsebok för folkskolan. I svensk sägenberättande är lejonet ersatt av björnen. En berättelse jag associerar till är en av de tidigaste svenska folksagouppteckningarna från 1702. Det är sagan om ynglingen som befriar tre bortrövade prinsessor, ATU 301. Han lyckas med bedriften eftersom han delar ett dött djur rättvist mellan fem djur i skogen och belönas med att kunna förvandla sig till dessa djur. Ett av djuren är ett lejon och ynglingen får nu lejonets styrka. En annan sak jag erinrar mig när när jag läser boken är kungastatyerna i Kungsträdgården i Stockholm. Svanberg nämner statyerna av Karl XII och Karl XIII. Den sistnämnde är omgiven av lejon. Jag kommer ihåg att min mor berättade en minnesregel från sin skoltid, när det gällde att komma ihåg vilken betydelse de svenska kungarna hade. ”Karl XII är ett lejon omgiven av fyra krukor. Karls XIII är en kruka omgiven av fyra lejon.” Marginella företeelser säger en hel del  om det samhälle vi lever i. Ingvar Svanbergs berättelse om de svenska lejonen är ytterligare en liten pusselbit som belyser vår historia. Det handlar om makt och underkastelse.

Boken utan skyddsomslag

Boken utan skyddsomslag

Det här är inte bara en bok, det är en mycket vacker bok, förtjänstfull formgiven av Patrik  Sundström. Det är rena rama njutningen att hålla den i handen. Så här ska kunskap paketeras. En starkt försvar för boken som sådan. Inte oväntat är den utgiven av ett litet förlag som älskar böcker, Dialogos förlag. Mer information om förlagets spännande utgivning hittar du på www.dialogosforlag.se.

1 kommentar

Under Litteratur

De sjungande löven

hassel2

Milt fint väder, fast vi har mitten av oktober. Gnistrande guldfärger, solen tittar fram ibland och bättrar på. Jag står och ser på gula löv, hur de rör sig i vinden, släpper taget, faller. Det snöar gult. Mattor över gräset, över dammen, över hela trädgården, men vad gör det. Det är så vackert.

Tänker på sagor om gyllene löv, spelande löv. Men det låter nog inte om de här löven. Ändå är det som en klang i luften, en ton, alls inte vemodig. Det här är inget annat än överdåd; än är det långt till gråhösten.

En saga. Tre gyllene löv som svänger i vinden, som ger ifrån sig så ljuvliga toner att till och med hästarna måste dansa. Sagan om prins Hatt under jorden. Kungen ska resa till marknaden i staden, hans döttrar prinsessorna ska få önska sig något. De två äldsta vill ha siden, sammet och klirrande smycken medan den yngsta ber om tre små spelande löv. Klänningar fanns, halsband fanns. Men de tre löven gick inte att uppbringa i stora staden. Missmodig rider deras far, konungen, tillbaka hem. Men då sker någonting.

Här ett utdrag ur sagan. Jag har valt den version där den först kom ut i bokform i mitten av 1800-talet. Stilen är uppstyltad, visst. Arkaiserande även för sin tid. Men jag gillar den.

Bäst han nu färdades vägen fram i djupa tankar, fick han plötsligt höra en klang liksom av harpor och strängaspel, och var den så övermåttan fager, att han aldrig hört dess like i all sin tid. Härav blev han mycket förundrad, höll in sin gångare och satte sig att lyssna, och ju längre han lyddes, desto ljuvligare blev sången. Men kvällen var mörk, så han inte kunde se, varifrån ljudet kom. Han besinnade sig så icke länge, utan red in på en stor grön äng, varest tonerna hördes, och ju längre han for, desto klarare och ljuvligare ljöd sången emot honom.

När han så ridit ett stycke, kom han änteligen till en hasselbuske. Överst på busken voro tre gyllene löv, som rörde sig av och an, och allt som de spelade, blev där en klang och en låt, så ingen det rätteligen kan omtala. Nu vart konungen inte litet glad, ty han förstod, att detta var de tre sjungande löven, varom hans dotter hade talat. Han ville så genast bryta dem, men första tid han räckte handen därefter, veko de undan, och där ljöd en stark röst under busken: ”Låt bli mina löv!”

Härvid blev konungen just lite häpen, men han hämtade sig snart och frågade, vem det var, och om han inte kunde få köpa löven för guld eller goda ord. Rösten svarade: ”Jag är prins Hatt under jorden, och du får inte mina löv varken med ondo eller med godo, såsom du äskar. Likväl skall jag föresätta dig ett annat villkor.” ”Vad är det för ett villkor?” frågade konungen med stor iver. ”Jo,” svarade rösten, ”detta är mitt villkor, att du skall lova mig det första liv du möter när du kommer hem i din gård.” Sådant tycktes konungen vara ett underligt förslag; men han tänkte på sin unga dotter, och på sitt löfte, och gav så sitt samtyckte till prinsens begäran. Nu veko kvistarna ej längre undan, utan han fick bryta dem, och vände sedan gladeligen om till sitt folk igen. Men allt som han red, höllo löven icke upp att sjunga, utan rörde sig av och an, och där blev en klang och ett spel, så att hästarna dansade av glädje, och konungens hemfärd mera liknade ett segertåg än en marknadsresa.

Alla har vi hört vad som sedan hände. Den första som kungen möter vid slottsporten är naturligtvis yngsta dottern, hans eget älsklingsbarn. Han har lovat att lämna bort henne till en okänd. Inget kommer att bli sig likt. Det är en gruvlig och berörande, djupt mänsklig saga. Jag fick läsa den och läsa igen. Till sist tog den tag.

Jag fortsätter att gå bland de dansande, fallande löven. Sjunger det lite om dem? Mina öron är nog för trubbiga. Men visst finns en ton i luften och den är gul. Än är det långt till svarta vintern.

                                                                                                        

Text och foto: Anna Lilljequist

 Fotnot: Svenska folksagor och äfventyr Gunnar Olof Hyltén-Cavallius/George Stephens 1844

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Sagan om fågeln med den gula näbben

(En rumänsk folksaga)

Det var en gång en fattig änka som levde i en avlägsen by. Hennes ända glädje i livet var sin dotter. Flickan var snäll, duktig och glad. Trots det eländiga tillvaron som hon delande med sin mor, var hon munter och hon sjöng hela tiden. Alla byborna förundrades över sångerna som änkans dotter sjöng från morgon till kväll. En dag gick flickans mamma ute i skogen för att samla eldris och kom inte tillbaka. Dottern har väntat på henne flera dagar och flera veckor i sträck. Hon slutade med att sjunga på dagarna. Nu grät hon istället. Efter ett tag bestämde sig flickan att gå och leta efter sin mamma. Hon tog på sig en svart klänning som visade att hon bar sorg med sig.

Hon korsade skogen och kom fram till en by, men hittade inget spår efter sin kära mor. Hon korsade flera skogar, gick över flera ån och frågade efter henne i många byar utan att lyckas träffa någon som hade sett eller hör om sin mamma. Varje ort som hon stannade i gick hon in i kyrkan och tände ett gull vaxljus till Jungfru Marias ikon. Hon bad den Heliga Modern innerlig att hjälpa henne att hitta kvinnan som uppfostrade henne. Länge har hon vandrat på det här sättet.

Koltrast

En kväll, när flickan just hade tänt ett vaxljus i en kyrka steg Heliga Maria ner från ikonen och förvandlade henne till en liten fågel. En sångfågel med svart fjäderdräkt som hennes klänning och med gull näbb, så som vaxljusen som hon brukade tända framför ikonerna i kyrkan. Jungfru Maria skänkte henne en vacker sångröst så att hon kunde sjunga igen, precis som hon gjorde på den tiden när hon var hemma i sin mammas by.

När människorna hör hennes sång stannar de upp och lyssnar. De förundras över den svarta fågelns vackra lätte och kallade henne för kolltrast.

hört av Daniel Onaca, älskare av koltrastsång

 

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Harens galenskap

(rumänsk folksaga från Transsylvanien)

Det sägs att när vår Herre hade skapat jorden, kallade Han alla vilda djur till sig och frågade dem, vad de önskade att livnära sig på. Var och en yttrade sin önskan och Gud övervägde om det var rätt eller fel val. Sedan bestämde Han hur det skulle bli (Ty, de dödliga spår, men Gud rår, som alla vet.) Bland de sista som infann sig framför Skaparens tron var haren. När den blev tillfrågad, vad den ville livnära sig på, svarade haren:

— Jag tänker mig att äta människor.

haren

— Är du inte klok? utbrast Gud. Människan är skapelsens krona som jag har satt över alla andra varelser på jorden. Hur kan du komma på en sådan tanke?

— Krona eller ej, det är människor jag har bestämt mig för att äta envisades haren.

Då blev vår Herre arg och talade till det oförskämda djuret så här:

— Eftersom du envisas i din dårskap, ska din kvickhet flytta från ditt huvud till dina ben och du ska alltid fly i rädsla för människan.

På det sättet blev det så att det är människan som jagar haren för att laga mat på dess kött och inte tvärtom.

 

Hört av Daniel Onaca som uppskattar harstek tillagad med enbär.

 

 

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Drakar och monster- ett projekt för läslust

7725009824_f6f477fbca_z

Sagomuseet har med stöd av Kulturrådet startat upp ett nytt projekt.
I samarbete med Astradskolan i Ljungby kommer vi att arbeta med att öka skolans mellanstadie-elevers läslust och litterära intresse. Verktyg som kommer att användas är muntligt berättande, digital teknik och rollspel. Berättandet skapar lugn och ro samt ger en positiv väg in i berättelsernas och litteraturens värld. Digitala spel samt rollspel är verktyg som inte alltid har en plats i den ordinarie verksamheten, även om dess syfte går hand i hand med läroplanen.
Projektet består av fyra steg:
1. Berättande
Berättarpedagoger berättar traditionellt material och litteratur på temat för projektet. Eleverna får då kunskap om folksagornas- och sägnernas värld och folktro. Vilket gör att de kan dra paralleller mellan folktrons värld och det som finns i fantasy litteratur t.ex. i Harry Potter och Tolkien m.fl.

2. Digitalt spel
Sagomuseets egna dataspel, bygger på folktrons väsen, introduceras av vuxen, och tillsammans med klassen spelas det. Sedan får eleverna pröva det själva. Klaras spelet vinner man bok från Sagomuseet

3. Rollspelet
Sagomuseet har utvecklat ett rollspel byggt på sägner och folktro. Spelet kommer spelas i mindre grupper, en vuxen per grupp deltar. Tillsammans skapar man en ramberättelse, ett händelseförlopp med problem som ska lösa. Barnen tränar sin kreativitet, sitt talande språk. Det ingår läsmoment, berättande, samtal och argumentation.

4. Biblioteket – det skrivna ordet
Skolbiblioteket är aktiva i att ta fram litteratur som motsvara temat i steg 1-3. Biblioteket plockar kontinuerligt fram böcker som anknyter, med hänsyn till elevernas intressen.

Tidsmässigt är projektet på ett år och upplagt på följande sätt:
Vi arbetar i tre fyra veckors perioder. Då deltar Sagomuseets personal i ett 60 min pass i veckan. Däremellan arbetar klasserna vidare utan vår medverkan
Allt bygger på ett nära samarbete mellan skola och Sagomuseet. På 2015 års berättarfestival kommer delar av vårt arbete att presenteras under ett seminarium.

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

Talgoxen och pumpan

(rumänsk folksaga från Moldavien)

Vid världens skapelse, tilldelade Gud varje fågelart en viss sorts mat att leva på. Så blev det att talgoxen fick som näring pumpakärnor. Glad i hågen flög den lilla fågeln iväg meddetsamma och stannade inte förrän hon såg ett fält med pumpor. Där landade hon, direkt på en av de största. Talgoxen började knacka på den med sin näbb för att komma åt kärnorna som fanns inuti, men… hon lyckades inte göra hål i pumpan för det var höst och de mogna pumporna hade tjockt skal. Talgoxens näbb var inte tillräckligt stark för att borra hål i den. Hon försökte och försökte… Hon flyttade till en annan pumpa och hamrade i den med näbben. Förgäves! Hon sökte upp en till och en till, men lyckades inte bättre. Till slut gav hon upp och började jaga små flugor istället. På det sättet stillade hon sin hunger.

Pițigoi

Efter ett tag, hörde talgoxen att Jesus började sin vandring på jorden. Hon flög iväg för att möta honom och berättade om sitt missnöje. Hon bad Guds son att laga så att hon skulle kunna komma åt de smakliga kärnorna. Jesus lyssnade på den lilla fågeln och uppfyllde hennes önskan. Varje höst såg han till att en del av pumporna som växte ute på fältet hade ett litet hål någonstans. Talgoxarna vet om detta och, när de hamnar bland pumporna, börjar de undersöka dem, en efter en, tills de upptäcker en som har ett litet hål i det hårda skalet. Då tränger de in i pumpan och börjar kalasa på dess kärnor. De äter upp alla kärnorna därinne tills pumpan blir ihålig.

Dovleci 2

Människorna fick ta reda på talgoxarnas vana och har lärt sig att utnyttja det. Ute på landet fångar småpojkarna dem med hjälp av ihåliga pumpor. De lägger dem ute bland andra pumpor och väntar tills någon fågel kommer och tränger sig in i den via ett konstgjort hål. Då springer barnen och täpper till hålet innan fågeln hinner komma ut. Den stackars talgoxen sitter där i mörkret mätt, men förskrämd. Hon kanske ångrar att hon inte bad Jesus att förse pumporna med två hål i stället för ett: Ett för att komma in och ett annat för att kunna komma ut till friheten igen.

Hört av frihetsälskaren Daniel Onaca

 

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Legenden om björken

(rumänsk folksaga från Valakiet / Muntenien)

Långt innan människosläktet skapades, fanns det bara djur, fåglar och träd på jorden. Gud brukade stiga ner från sin himmel för att titta på dem och se om de trivdes bra tillsammans. Under en av sina jordvandringar, blev Han trött och lade sig ner för att vila. Sedan somnade Han (eller låtsades sova). Budet om att Skaparen var på besök spred sig snabbt åt alla håll. Djur från när och fjärran kom för att se på nära håll Den som skänkte dem liv. De tassade försiktigt omkring och fåglarna började sjunga smäktande melodier för att underhålla Guds sömn. Till och med syrsorna stämde in sin sång i den fridfulla stämningen.

Träden ville också vara nära Skaparen. De klädde sig i sina finaste dräkter för att på det sättet hedra sin himmelska gäst. De borstade sina stammar och tog på sig det mest färgsprakande lövverk. Sedan samlades och stod i cirkel runt Guds viloställe. Alla var glada över att se Honom. De tittade på Den Allmäktige i tystnad för att inte väcka Honom med sina röster. Frid och fröjd härskade i omgivningen.

Björk

Plötsligt hördes det en svag jämmer någonstans. Träden tittade på varandra. Det var ingen av dem som jämrade sig. Sedan hördes det klagande ljudet lite högre. Då upptäckte alla ett träd som närmade sig dem. Det var björken som grät för att den inte hade några fina kläder att visa upp framför Guds ansikte. De andra träden försökte få tyst på den för att inte störa Skaparens vilostund, men Han var redan vaken och hörde björkens klagan. Han kallade björken till sig och sade:

— Jag ser mycket väl att jag har varit orättvis mot dig. Därför ska du hädanefter växa stor och ståtlig och dina tårar som rann längs din stam ska tvätta bort den svarta nävern som hittills klädde den. Från och med nu ska din bark skina som silvret i solens sken.

Det sägs att detta var händelsen som gjorde att just björken, av alla träd, har en sådan vacker ljus färg på sin stam.

(Hört av Daniel Onaca, beundrare av skiftningarna i björkens lövverk)

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner