by | 19 februari 2010 · 8:52

Snabbkurs i konsten att hitta sägner. Del 4

Men ska jag berätta om trollen i Korshall, måste jag ju veta var platsen ligger. Det ökar trovärdigheten i mitt berättande. Jag går nu till ett fantastiskt hjälpmedel, Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering, som du hittar i Fornsök: www.raa.se/cms/fornsok/start.html.

Nu är det bara att söka på landskap och socken och hitta fornlämningar från trakten. I sökfönstret väljer jag att söka på kategorin ”kult, offer och folktro” och finner snart Blidsberg 109:1-2 som är Korshall. Här hittar jag också korta sägenuppteckningar och framförallt får jag den exakta platsen. Jag skriver ut kartan och kommer att se till att jag har tid på mig att besöka platsen före mitt berättarframträdande. Att känna sig hemma i geografin tycker jag underlättar sägenberättandet.

När jag letar vidare hittar jag nya sägner från Trädet, om en på 1700-talet mördad piga, om Klockehulla i Ätran och Skarvhallarna där det lyser varje julnatt.

Nu är det bara att berätta och kanske får jag nya berättelser av lyssnarna i Trädet. För det är nästa steg, lyssna till de berättelser som ännu lever i muntlig tradition.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 18 februari 2010 · 8:17

Snabbkurs i konsten att hitta sägner. Del 3

Nu är det dags att kontakta Dialekt-, ortnamns- och folklivsarkivet i Göteborg, förkortat DAG. Du hittar kontaktuppgifter på www.sofi.se. Arkivet är en guldgruva för sägenletaren. Och det fina är att du kan leta på sockennamnen och se alla uppteckningar från den aktuella socknen. Nu finner jag mängder med berättelser: ett helt sägenkomplex med trollsägner kring Korshall, som ligger mellan Dalum och Blidsberg, inte alls långt från Trädet; skattsägner; berättelser om Odens jakt. Och se här en härlig jakthistoria:

En gång var det en karl i Brismene som tog bössan och gick ut i skogen och skulle jaga. När han kommit ett stycke blev han tvungen att lossa sina byxor. Han ställde bössan mot stammen på en fura. I detsamma kom en ekorre och sprang upp i trädet och råkade trycka på hanen, så ett skott gick av. Det träffade en tjäder som satt i trädet. Skottet skrämde upp en räv som sprang förbi karln. Han fick brått i att få fatt på byxorna och springa efter räven. När han skulle över en bäck blev byxorna efter. Så sköt han räven och på tillbakavägen skulle han ta rätt på byxorna. I ena byxbenet var det fullt med abborrar och i det andra minst ett tjog kräftor. Det kan man kalla jaktlycka.

Kanske känner du igen den här lögnhistorien? Den finns i många varianter. Själv brukar jag berätta en om Mickel i Långhult. Nu är det lämpligt att haka på med den här skämthistorien från Brismene.

Det var arkivarie Fredrik Skott på DAG som hjälpte mig att leta rätt på berättelser. Han har skrivit en avhandling som heter Folkets minnen som handlar om traditionsinsamlingen 1919-1964. Den handlar om upptecknare och sagesmän- och sageskvinnor, men också om idéerna bakom insamlingsverksamheten. När du läser den förstår du hur mycket spännande material det finns i arkivets gömmor. När jag får mer tid ska jag leta vidare i Göteborg.

Per Gustavsson

3 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 17 februari 2010 · 8:20

Snabbkurs i konsten att hitta sägner. Del 2

Jag ska alltså till samhället Trädet, som ligger i Ulricehamns kommun. I centralorten har jag berättat förut, men var ligger Trädet mer exakt? Har aldrig varit där förut. Kollar kartboken och ser vilka socknar som ligger i närheten av Trädet. Sockennamnen är bra att lägga på minnet eftersom det underlättar sökandet efter berättelser.

Slår upp Trädet i Rosenberg: Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige (1882-83, finns i nyutgåva på alla bibliotek) och lär mig att Trädets socken finns inte, utan sockennamnet är Kölaby. Läser också om socknarna i Historiskt-Geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige (1859-1869, 7 band + supplement). I detta verk kan man om man har tur hitta en del sägner. Böckerna ger en bild av Sverige just när sägnerna berättades.

Sedan är det bara att ge sig av till biblioteket och titta i lokalsamlingen med hembygdslitteratur. På biblioteket i Ulricehamn hittar du Carl Johan Ljungströms häradsbeskrivning från 1864 Redvägs härad med staden Ulricehamn (finns i ny upplaga). Den är det värt att kika närmare i. Kolla i hembygdsböckerna. Många hembygdsföreningar har glömt bort att skildra det muntliga berättandet och folktron, men det finns också ambitiösa sammanställningar av sagor och sägner. Carl-Martin Bergstrands samling Västgötasägner (1944) är en standardkälla för mig när jag ska berätta i detta landskap, men just från socknarna kring Trädet är det dåligt med berättelser. Även i det andra standardverket Johan Götlind: Saga, sägen och folkliv i Västergötland (1926) är det magert med berättelser från den här bygden. Men ge inte upp!

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 16 februari 2010 · 12:06

Snabbkurs i konsten att hitta sägner. Del 1

Jag ska till Trädets bibliotek i Ulricehamns kommun och berätta sagor och sägner. Som vanligt vill jag gärna anknyta till bygden jag besöker och berätta en del lokala sägner. Kanske kan jag hos någon väcka lusten att leta efter spännande och intressanta berättelser i den egna hemtrakten.

Här följer en snabbkurs i fyra delar hur du hittar sägner från en särskild trakt.

Först av allt, skaffa dig en grundkunskap om sägner. Det krävs ganska ofta för att rätt kunna förstå äldre uppteckningar. När sägnerna berättades för säg 150 år sedan fanns en bakgrundskunskap hos åhörarna, så mycket behövdes inte berättas. Idag behöver en berättar flika in förklaringar för att en del sägner ska fängsla och förstås. Läs Bengt af Klintbergs Svenska folksägner som innehåller över 400 sägner, men också ett mycket bra förord som sätter sin sägnerna i sitt historiska sammanhang. I kommentarerna till varje sägen hittar du utmärkta referenser till specialverk. Jag tycker också om Ebbe Schöns Älvor, vättar och andra väsen som fängslande och lättillgängligt berättar om våra sägenväsen. Nu är det bara att sätta igång att leta sägner.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 15 februari 2010 · 11:05

Rollspel

En söndag samlades sex personer runt ett bord på Sagomuseet för att spela rollspel. Hanna hade gjort ett spel byggt på sagobygdens  sägner och karaktärer. Nu var det dags att prova spelet.  Hanna var vår spelledare. Hon gav oss ramberättelsen samt en beskrivning av den tid och de platser allt utspelas på. Därefter fick vi själva bestämma namnet på vår karaktär, vad han/hon skulle ha för egenskaper och föremål m m. Min hette Smed- Hans. Han hade fyra av fem i styrka, tre i visdom och bara ett i kunskap i folktro.

Hanna sa: ”Ni har var och en fått besök av en gammal man som erbjudit er arbete. Ni skall hjälpa  honom att leta reda på en vän. Alla har sagt ja till uppdraget och ni skall nu  mötas.”

Därefter ledde spelledaren oss- likt en berättare- genom handlingen. Med jämna mellanrum råkade min Smed-Hans ut för olika problem.  Eftersom han/jag bara hade ett i kunskap om folktro så fick jag stora svårigheter när jag mötte troll och andra väsen. Ett av mina hjälpmedel var ett svärd och det drog jag mest hela tiden, ofta till ingen nytta. Så fort det uppstod ett problem fick man slå med en T10. Det är en specialtärning som används vid rollspel. När jag mötte det stora trollet slog jag T10 och la mina fyra i styrka till tärningens sju och kom så upp elva.  Spelledaren konstaterade att Smed-Hans fått elva i styrka, slog därefter trollets styrka och började berätta: ”Smed- Hans träffas av trollets väldiga svans, faller handlöst mot ett stort träd och förlorar ett liv”. Hade jag slagit en högre siffra med T10 så hade spelledaren berättat en helt annan utgång av striden.

Timmarna flög verkligen iväg. När spelet väl var slut och vi räddat våra vänner, besegrat våra fiender och lyckats med vårt uppdrag,  ja, då hade dag blivit till kväll.  Lyckliga och trötta konstaterade vi att detta var en form av muntligt berättande som vi måste göra fler gånger. Vill du vara med nästa gång?

Mikael Thomasson

1 kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

by | 12 februari 2010 · 23:34

Att vara ung berättare.

 

Jag är en av de ungdomar i Sverige som faktiskt har muntligt berättande som huvudintresse. Detta är inget jag reflekterat över, förrän nu. Förra helgen var jag nämligen på en stor tillställning med gamla och nya kompisar. Eftersom majoriteten var folk jag inte kände, minglades det självklart runt och de vanligaste frågorna kom upp. Vad jobbar du med? Var bor du? Och vad är dina intressen? För mig var det väldigt enkelt att svara på dessa frågor. Jag jobbar på Sagomuseet, jag bor i Växjö och mina intressen är muntligt berättande.

Efter det första svaret höjde dom lite på ögonbrynen, efter det andra nickade dom och såg förstående ut, men efter det tredje svaret såg dom ut som väldigt stora frågetecken.

Sen började den långa förklaringen om vad muntligt berättande är och varför jag är intresserad. Det tog faktiskt upp emot 10 minuter innan folk förstod vad jag menade.

För mig har berättandet alltid funnits, ända sedan jag var liten. Men för andra är detta en helt ny värld som dom inte hade en aning om. Jag försöker påverka så många jag kan genom alltid dra upp det muntliga berättandet vid de vanliga samtalen vi har. Detta har gett lite resultat på olika sätt. En av mina vänner sitter på Youtube och lyssnar på duktiga Storytellers från hela världen och han förklarar hur tagen och inne han blir i berättelsen, ”Nästan som att kolla på en film och vara med i den själv”.

Jag hoppas sprida detta bland andra unga tills det blir så stort att ingen behöver fråga på nästa fest vad muntligt berättande är när jag säger att det är mitt intresse.

Emmy Axelsson

2 kommentarer

Under Att berätta

by | 11 februari 2010 · 10:19

En tre mil lång saga

Hur lång är en saga?

Jag hämtar mitt fyraåriga barnbarn Dag i Växjö. Han sitter bredvid mig i barnstolen när vi kör. Berätta en lång saga, ber han.

Jag funderar, vilken ska jag ta? Och så börjar jag berätta Lilla Rosa och Långa Leda.Det är nog minst två år sedan jag berättade den senast. Kommer jag ihåg den? Men orden flyter fram så fint, naturligt men ändå målande för en fyraåring. Jag har nog aldrig berättat den så bra, tycker jag själv. Han sitter andlöst tyst.

– Den var bra ,säger han, när jag är klar. Hur långt har vi kört?

Jag tittar på mätaren och säger att vi kört tre mil.

– Då är sagan tre mil lång, konstaterar han.

Det kan också vara ett mått på en sagas längd, ett praktiskt mått!

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta

by | 09 februari 2010 · 12:30

Trollvinter

Vintern är obegriplig, den är absurd. Den måste vara resultatet av att hundratals Mårror suttit på marken. Så tänker Mumintrollet när han råkar vakna på alldeles fel tid.

Smågnällande springer han från rum till rum. Han försöker få liv i den sovande familjen, men det lyckas inte, inte ens mamman. I huset råder skymning och han är ensam! Det här är inte den riktiga världen, det måste ha blivit fel. Solen går inte upp längre. Blommorna är borta och träden står som nakna skelett. Över allting ligger något vitt, ulligt och kallt. Hans mamma har hört talas om det och det kallas ”snö”.

Tänk hur en saga kan etsa sig fast. Jag är en bit över vuxen ålder. Ändå är det fortfarande Tove Janssons ”Trollvinter” jag tänker på när vintern är som mörkast och bittrast. Bilderna, dagrarna, hela stämningen. Under juldagarna tar vi återigen fram boken. Alla vill höra, trots att barnen är stora nu.

Och när jag försöker beskriva dagarna efter stormen Gudrun, då finns ”Trollvinter” med. Overkligheten, hur världen hade blivit som förbytt. Kyla, mörker. Onaturligt tyst, dödens stilla. Så var det efter stormen och så var det även i Mumindalen den gången. Fast mamman, hon vaknade till slut.

Vill du läsa min bok om stormen så finns den på Sagomuseet.

Du kan också beställa den direkt av mig.

Anna Lilljequist

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by | 04 februari 2010 · 9:11

Man får i alla fall skratta!

Jag berättar ofta för personer med utvecklingsstörning. För flera år sedan berättade jag på en daglig verksamhet i en större stad. Efteråt kom en ung man som hade lyssnat fram till mig och sa: “Man får i alla fall skratta!”

De orden har jag sedan dess burit med mig. Hur ska jag tolka hans utsaga? Att det helt enkelt var en underhållande stund? Eller att den dagliga tillvaron var ganska så trist, men ibland hände det att man i alla fall fick skratta?

Om livet är trist och svårt, kan en berättelse i så fall ha någon betydelse?

Jag berättar ofta sagor och sägner som lockar till skratt. Jag brukar säga att det inte är för att glömma besvärligheter, utan tvärtom, för att få kraft och styrka att ta itu med som kan vara jobbigt i livet. Ett skratt och en varm stämning i ett berättarrum är livsbefrämjande i sig.

Men är det bara ett självbedrägeri? Kan berättelser förändra världen?

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta

by | 03 februari 2010 · 8:59

Marathonberättande på festivalen i Ljungby

Under 2010 års berättarfestival har vi lagt in en ny programpunkt. Vi skall försöka slå svenskt rekord Marathon berättande. Det skall berättas 24 timmar i sträck! Vi börjar fredagen den 11 juni, klockan 23.00 och håller på till lördagen den 12 juni, klockan 23.00.

Drömmen är att vi skall vara 40- 50 berättare som turas om med att berätta. När den ena slutat tar genast den andra över.  Varje person får välja på att berätta 30 eller 60 minuter. Är ni två som vill dela på 30 minuter, så går det också bra. Vi hoppas att det blir en salig blandning av berättare, proffs och amatörer, unga och gamla, Ljungbybor och annat folk.

Tycker du att det låter som en god idé? Vill du vara med och berätta? Skicka då ett mail till:  mia.sagomuseet@telia.com Ange om du vill berätta 30 eller 60 min.

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet