Sagobygdens Blogg

Idag har jag varit på Skiftingehus skola i Eskilstuna och berättat för 7-klassare, där entusiastiska lärare jobbar med folksagor. Härligt att möta ungdomar i den här åldern, beredda på att ta till sig mina berättelser och reagera på dem.

På tåget hem läser jag Elisabeth Rynells bok Hitta hem. Det riktigt gnistrar om hennes språk och många formuleringar vill jag gömma i mitt hjärta. Boken griper och manar till eftertanke. Den handlar om två flickor, Hild som växer upp i förorten på 1950- och 60-talen och Mala som lever för 500 år sedan och deras sökande efter en självklar plats och tygghet i livet. Hild är ett utsatt barn. Hon lyssnar till berättelser och läser. Kan mötet mellan berättare och lyssnare beskrivas bättre än så här:

Det gick bra att avbryta och komma med frågor när mamman berättade. Man behövde inte vara sådär på helspänn och lyssna andäktigt och vänta in olika turer och vändningar på historien utan man kunde vara med och sticka in tillägg och kommentarer, mamman tappade inte balansen för det. Man kunde till och med säga emot, att så kunde det väl inte vara heller eller så var det inte förra gången du berättade; det bekom inte henne, hennes berättelse var vig som en apa i ett träd, den slängde sig skickligt från gren till gren och Hild var med i varje kast och ögonblick, följde mamman i berättelsen som i ett stort grenverk.

Per Gustavsson

Det här året var vintern ovanligt sträng. Flickan frös vid sitt fönster. Hon var helt och hållet omgiven av snö. Den ville inte sluta falla. Den virvlade och for, klädde in allting i ett täcke som blev allt tjockare. Träden kved. De gamla taken jämrade sig under tyngden. Alla levande varelser grät.

 Tiden tycktes ha stannat. Solen syntes inte till. Världen var grå och vit. Där flickan satt kunde hon höra snöns röst, att den var vred. Den morrade dovt, ibland skrattade den hånfullt. Eller vrålade i vild triumf och flickan tyckte att hon såg huggtänder i det vita. Då skyndade hon sig att tända brasan och ställde ut stearinljus och små lyktor i alla hörn. Men snön fortsatte att kasta sig mot rutan. Snart skulle den komma och ta henne. 

Flickans rum var högt i tak. Det var nyligen byggt, hon hade bara inte haft tid att måla. Och plötsligt visste hon. Hon skulle göra rummet vitt, så vitt som själva snön. Ont skulle med ont fördrivas. Från hönshuset hämtade hon ägg värpta under en torsdagsmåne. Och satte till gyllenbrun olja av lin som repats under glödheta solar. Hon rörde om, blandade länge och omsorgsfullt. Tog in vitt, så ännu mera vitt. Färgen blev blank och tjock och liknade grädde. När väggarna och taket var färdigstrukna vilade hon och lyssnade. Väntade andlöst, men ingenting. Utanför fortsatte snön att falla.

Men när morgonen kom satt en liten fågel på hennes fönsterbräda och den hade fjädrar av guld. Den lyste så förunderligt varmt gul i det vita och grå. Flickan hade aldrig sett den fågeln förr. Den pickade mot glaset, såg på henne så bedjande med sina svarta knappar till ögon. Den var hungrig förstås.

Nästa morgon fanns där tre fåglar och alla var de gula och alla hade fjädrar av renaste guld. Och nu fick flickan brått. Hon eldade upp stora spisen och lagade till en sockerkaka som flöt av smör och doftade av honung. Mycket försiktigt bar hon ut kakan, varsamt strödde  hon den i små, små bitar.

 Dagen därpå var de en hel skara. Alla åt av sockerkakan, alla såg de på henne med sina små knappögon och hon tyckte att de nickade så vänligt. För varje dag som gick kom det fler och fler gyllene fåglar. För varje dag måste flickan baka allt större sockerkakor. 

 Men en morgon när flickan kom ut brydde sig fåglarna inte om hennes kaka. De var nöjda nu. De hade ätit sig mätta. Hon såg hela skaran lyfta och sväva kring i luften, hörde deras jublande sång. Runt, runt gick det, fortare och fortare, en spiral i gulaste guld. Sedan, som på ett givet tecken steg hela flocken mot himlen, tog kurs mot söder och var borta. En enda gyllene fjäder låg kvar på marken.

 Flickan såg dem försvinna. Hon tog den lilla fjädern och hon visste. De gula fåglarna skulle komma tillbaka och ha solen med sig. Hennes rum skulle bli varmt igen.

 Anna Lilljequist