Kategoriarkiv: Sagomuseets verksamhet

Nu har vi haft det sista sommarprogrammet för i år. Jag tycker det har varit en fantastisk berättarsommar. Tillsammans har vi genomfört 38 berättarföreställningar under 11 veckor. Det är mer än tre program i veckan.

Då har jag inte räknat med alla berättarstunder för barn på Sagomuseet och alla guidade turer på museet.

När vi skapade Sagomuseet var ambitionen att  berättelserna skulle frodas överallt i Sagobygden. Turister och bybor skulle verkligen ha tillfälle till att lyssna på berättelser i levande livet. Vi kan vara stolta över vår verksamhet.

Mitt ute i skogen har det kommit 120 personer för att lyssna på berättelser, musik och arkeologisk sakkunskap vid Galgahallarna. Det kom 80 personer till den gamla bryggeriruinen i Tångarna by vid sjön Möckeln för att höra om lokal historia och folktro kring öl. I Örnahall, och då pratar jag verkligen om mitt ute i skogen, långt bortom farbar väg, samlades drygt 60 lyssnare som inte bara just lyssnade utan också berättade sina egna historier.

Många besökare är inte alltid ett bra mått. 12 personer som möter en berättare kan bli en verkligt stark och givande upplevelse. Eller bara två barn som lyssnar. Mitt viktigaste berättande under 20 års tid har jag haft för en (bara 1) lyssnare. Det får jag berätta mer om vid ett annat tillfälle.

På den här bloggen har jag tidigare frågat mig när berättandet är som bäst. Jag tror att det varit som allra bäst många gånger den här sommaren. Det har angått lyssnarna. Varit en del av deras egen verklighet. Samtidigt som fantasi och fantasteri och realism (alla duktiga arkeologers berättande) givit nya dimensioner.

Tack alla berättare! Tack alla lyssnare som gjort det roligt för oss berättare att just berätta!

Per Gustavsson

I onsdags besökte kulturministern Lena Adelsohn Liljerot, på egen önskan, museet och guidades runt av Eva Andersson. Samtidigt  guidade jag (Mikael) en skolklass.  Det blev trångt men hjärtligt. En och annan av eleverna undrade säkert vad det var för nyfiken tant som strök oss i hasorna hela tiden. Först efteråt fick de veta att det var självaste kulturministen. De verkade dock måttligt imponerade, det var ju ingen riktig kändis, bara en sådan där politiker.

Efter en dryg timma lämnade kulturministern vårt museum med ett leende på läpparna. I famnen hade hon en hög med nyköpta sagoböcker. Hon  skänkte också en bok till oss. Det var barnboken;” En låda berättar” som hon och hennes man skrev för flera år sedan

Klockan är 10.00, i Sagomuseet. På golvet  i berättarrummet sitter barnen förväntansfulla. Framför dem står tre sagokistor. Jag tar en kista, knackar tre gånger och säger en förtrollande ramsa. Först nu kan sagan börja. Barnen lyssnar andäktigt till berättelsen om pannkakan som rullar ifrån alla hungriga.

11.00: Dagmar fyller museet med tyska språket och det slår mig att ögonen och munnarna ser ungefär likadana ut på alla hängivna lyssnare oavsett nationalitet.

12.00: Museet öppnar. Besökarna droppar in. Några  är tysta och tittar hänfört på museet som faktiskt är ett enda stort konstverk. Andra är mer talförda.  ”Har ni någon bok med sagor för trettonåringar frågar någon och får ”Småländska sagor” i handen.

13.00: Guidning på svenska. Ett tiotal nyfikna i åldrarna ett till 87 samlas i entrén för att lyssna och fråga. De får bl a berättelser om snåla kärringar, mordiska bönder och flygande pottor, innan de så småningom lämnar museet med ett leende på läpparna. En grupp till kommer och även de får en kortare guidning nu blir det mer om djur än bönder och kärringar.

14.27: Jag får en stund över och skriver det här.

Mikael Thomasson

Pötsligt stod hon där på museet, på ett ben och hon lät som en tupp. Tyvärr var vi tvungna att meddela henne att allt var ett aprilskämt. Hon fick inte en bok i belöning. Hon fick två.

Som de flesta vet  har det varit sportlov och aktiviteterna har varit i full gång för alla barn och ungdomar. Inför lovet planerade vi på Sagomuseet ett Lajv för barn.  Detta gjorde vi tillsammans med rollspelsföreningen,  DIS.  Vi på museet hade bara hört talas om Lajv lite lätt och hade egentligen ingen direkt uppfattning om hur det går till. Efter många möten med DIS, där vi fick förklarat för oss hur ett Lajv funkar,  skämdes vi nästan för att vi inte fått full kontroll på fenomenet  (i alla fall jag).

Dagen kom då äventyret skulle få sin början.  Vi stod och frös med full mundering av varma kläder och undrade hur vi skulle överleva dagen utan att få kallbrand i både händer och fötter. Men när vi träffade de erfarna lajvarna fick vi genast på oss medeltida kläder och jag märkte hur varmt det faktiskt är med ullklänning i nästan en meter snö.

Lajvet tog nu sin början och barnen kom för att få sina roller som magiker eller äventyrare. De satte sig sedan för att lyssna på oss berättare om landet Falhem och dess hemska historia.  Barnen fick därefter olika uppdrag  och gick in i Falhem för att rädda landet mot den onde härskaren Nedon.

Vi berättare var alldeles för fega för att gå in i Falhem utan kollade istället på avstånd . När vi stod där och såg lajvet pågå insåg man hur häftigt det är för både barnen och de som agerar. Att leva sig in i och verkligen bli sin roll, är en konst jag inte kan.  Jag fick nöja mig med att stå bredvid och beundra.

Dagen slutade med snöiga och glada barn och lajvare hade en liten segerfest med cider i bägare. Efter denna otroliga dag tror jag att vi som var med från Sagomuseet har blivit frälsta på Lajv. Jag ska i alla fall ge mig ut snart och uppleva denna magiska värld med ett eget svärd och karaktär. Tack alla ni från DIS och alla andra från lajvet ”Toner av trolldom”.

Emmy Axelsson

På biden ser du Tommy. En av Sagomuseets unga berättare och Lajvare

Vill du veta mer om Lajv?

Gå in på:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Levande_rollspel