Kategoriarkiv: Sagomuseets verksamhet

Sagomuseet för alla

Ett nytt projekt har satt segel på Sagomuseet:

Utveckling av kultur och museipedagogik för alla

Vi kommer att arbeta med olika grupper och åldrar inom särskolan och daglig verksamheten Kulturfabriken.

Målet är att utveckla ett studiemateriel passande målgruppen ,  och att 

ta fram en pedagogisk  handledning för personal inom handikappomsorgen.

Resultatet ska också ligga till grund vid skapandet av museets utställningar

Det ska också  vara en modell  för visningar av museet för målgruppen.

En lättläst bok och ljudbok  om museet kommer att tas fram.

Projektet följs av en forskare från Linneuniversitetet och kommer att redovisas i en forskningsrapport.

Projektet löper över två år och finansieras av bl a

Allmänna arvsfonden

Stiftelsen Kronprinsessan Margaretas Minnesfond

Kung. Patriotiska Sällskapets Understödsfond

Vi som ska arbeta med detta är

Eva Andersson, projektledare

Monika Eriksson

Agneta J-son Granemalm

Mikael Thomasson

Per Gustavsson

Elisabet Frithiof, Linneuniversitetet

Saga berättar på högskolekursen, del 1

I samarbete med Högskolan Gotland har Sagomuseet kunnat erbjuda en högskolekurs på distans om 15 poäng för berättare som haft tid och lust att förkovra sig i berättande på såväl praktisk som teoretisk grund. Kursen har till dags dato gått i fyra omgångar. De fysiska träffarna har ägt rum i Ljungby på Högskolecentrum Garvaren. Det har rört sig om helgträffar, fredagskväll och lördag, ungefär en gång per månad under februari-maj med berättarfestivalen i juni som en final, där eleverna förväntats berätta inför publik.

Kursdeltagarna har på de praktiska träffarna fått möta professionella berättare av mycket hög klass som genomfört berättarövningar av många olika slag. En heldag ägnades åt en bussresa mellan de olika sägenplatserna i sagobygden med Per Gustavsson som självskriven färdledare. En helg ägnades åt berättande med barn med Monica Eriksson som kursledare. Andra kursledare var Christina Claesson och Svend-Eric Engh, kända namn i berättarvärlden. Som ansvarig för kursen och också högt uppskattad kursledare stod Ulf Palmenfelt, professor i etnologi på Högskolan Gotland. Tämligen omfattande teori har man fått läsa in på egen hand med visst stöd av ett chattforum på nätet och de betygsgrundade uppgifterna har bestått av utredande frågor vars svar lämnats på samma kurshemsida.

Nu var det dags för starten på en efterfrågad fortsättning på 15 poäng. Vi var en skara på ca 25 mycket förväntansfulla elever som hälsades välkomna av Ulf Palmenfelt på fredagen, och lika trevligt var det för oss att återse Christina Claesson.  På frågan om varför vi kommit till kursen blev svaren enstämmiga: Det var så roligt på den förra kursen. Man ville lära sig mer.

Under lördagen ledde Christina övningarna.  Lärarna hade träffat de allra flesta av oss, men de som nu sökt kursen hade gått den första omgången vid olika tillfällen och kände inte varandra. Det blev alltså en del nya namn att lära sig och eftersom minnesträning är en del av berättandet, fick vi börja öva omedelbart. Hur gör man för att få kontakt med sina åhörare? Vi tränade detta på olika sätt Vi tränade också på att sätta ihop berättelser enligt ett givet schema, där varje fas är lika bärande och viktig. Arbetet skedde i grupper om fyra och vi fick ta fram vår improvisations- och samarbetsförmåga när vi utifrån givna premisser; två karaktärer, en plats och ett föremål, satte ihop de mest fantastiska och vitt skilda historier. Steg för steg i berättelsen möttes vi av olika utmaningar Att lära under så positiva former är fantastiskt roligt. Stämningen i gruppen var generös och tillåtande, och när vi skingrades klockan fyra för att återvända till hemorter som låg allt emellan Sundsvall längst i norr och Landskrona i söder, är jag förvissad om att berättelserna surrade som getingbon i huvudena på oss allihop. I början av mars strålar vi samman igen, i ett då förhoppningsvis vårligare Ljungby.

/Saga Alexanderson

Just nu arbetar jag väldigt mycket med berättarverkstäder. Det betyder att jag är ute i skolor och tränar elever i muntligt berättande.  Det är verkligen en glädje att få se och höra alla dessa barn i olika åldrar. De allra flesta tar sig an sin uppgift med stor entusiasm. De lär sig sagor, tränar framförandet och- inte minst- lyssnandets svåra konst.

 Här om dagen var jag inne i en femte klass som jag sent kommer att glömma. Efter ett tag blev bara stående , helt fashinerad av dessa unga berättare. Flera av eleverna hade en fantastisk inlevelse, kroppspråk och röstbehandling. Jag kunde inte låta bli att tänka att elvaåringar på många sätt är de ultimata berättarna. De är tillräckligt gamla för att ta till sig  instruktioner och kan återberätta relativt långa och komlicerade historier. Samtidigt har de kvar barndomens energi och skaparlust. De har ännu inte drabbats av den förödande rädslan för att göra bort sig. Det är en rädsla som får båda  tonåringar att vuxna att krympa som berättare. Vi vågar helt enkelt inte ta ut svängarna ordentligt. Barnen i nämnda femma däremot, de njuter av att gå loss, variera rösten, förstärka med kroppen och prova nya ord. Jag njuter när jag hör dem och tänker;

– Hoppas de  förblir på detta sätt.  Måtte  inte högstadiet och vuxenvärlden få dem att bli till ett lagom.

En annan annan sak som är spännande med just denna femteklass är att lärarna valt att dela klassen i två grupper.  I den ena gruppen är alla killar och i den andra bara tjejer. Jag tror att detta ytterligare förstärkte elevernas mod och skaparlust.  Särskilt tjejerna tycks få ett befriande nu vågar vi allt- beteende. Jag ser fram emot nästa besök i klassen.

Mikael Thomasson