Kategoriarkiv: Pedagogik

by | 12 mars 2010 · 18:03

Eva Skantze gästar oss igen

De blyga drakarnas lek

Som alla vet finns det mängder av olika drakar. Alla drakar är olika. Men en sak har de gemensamt. De är mycket blyga och därför är de också mycket ensamma.
Dock!
En dag upptäckte en liten blyg drake att den inte ville vara ensam längre. Den gick till de andra drakarna och sa: Jag vill ha en vän.
– Vadå vän ,sa de andra blyga drakarna. Vi är ju så olika.
– Visst, sa den lille blyge. Alla är vi olika, men jag är lik….. mig själv, för jag har så långa öron.
Alla de blyga drakarna klappade i sina tassar.
Då sa en av de andra blyga drakarna.
– Jag vill vara vän med en som har långa öron, för jag har så slafsiga fötter.
Alla de blyga drakarna klappade i sina tassar.
En annan blyg drake sa då:
– Jag vill vara vän med någon som har slafsiga fötter för jag har en alldeles grön nos.
Så fortsatte de hela eftermiddagen. Den ena efter den andre draken ville ha en vän, fast de var så blyga och olika.
När kvällen kom var alla drakarna vänner.
Och för att fira alla blyga drakars vänskap så dansade de den stora drakdansen.
Och sen levde de lyckliga i alla sina dagar.
 
Lekinstruktion
Den här texten är väl tillräckligt fånig för att man ska förstå att det är en introduktion till en lek?
Barn och vuxna sitter utspridda på golvet.
Lekledare berättar att vi ska leka att vi är blyga drakar. Alla känner sig så ensamma och vill så gärna ha en vän. Men alla är ju så olika och så blyga.
Så reser lekledaren sig upp och säger: Jag vill ha en vän, för jag har så långa öron (eller något annat fånigt. Meningen med leken är bland annat att våga hitta på fåniga saker.)Lekledare går därefter och sätter sig någon annanstans. Någon annan reser då på sig och säger: ”Jag vill vara vän med någon som har långa öron, för jag har så slafsiga fötter.” Och går sedan fram och sätter sig vid sidan om den första.
Allteftersom man säger att man vill ha en vän så reser man sig upp och sätter sig bredvid den utvalde. Det blir liksom en lång orm till slut och när den förste reser sig för att ta den siste i hand så blir det en ring.
Och då kan man dansa.
Hemmeströ i mars 2010
Eva Skantze

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

by | 09 mars 2010 · 8:07

Adam och Eva, de pissa i en stäfva

Folkdikten väjer inte för det groteska, fula och icke passande. Snarare tvärtom! Den dras till det utmanande och tänjer gränser.

När folkminnessamlaren Eva Wigström för över 100 år sedan samlade in berättelser i Skåne anmärkte hon att  “det var inga granna historier”. Berättaren svarade: “Granna! Vill frun ha granna sagor, är det inte värt att komma till menige man. Jag och mina likar ta dem rå upp ur alekärret.”

Jag tänker på det här när jag sitter på Landsbiblioteket i Växjö och tittar igenom George Stephens efterlämnade papper.  Stephens samarbetade med Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och tillsammans gav de på 1840-talet ut den första representativa svenska sagosamlingen. Jag hittar ett litet rim:

Adam och Eva
de pissa i en stäfva,
när stäfvan var full
slog Adam den omkull.

Stephens skriver förstås inte pissa, utan p–a. När jag kommer hem tittar jag i Johan Nordlanders samling Svenska barnvisor och barnrim från 1886 (finns i nyutgåva 1975) och hittar fler varianter på det här rimmet.

Adam å Eva
pissa i stäfva;
När stäfva blef full,
trilla Adam, Eva å stäfva omkull.

Och andra om Adam och Eva:

Adam i Paradis
slakta sin julegris;
köttet det sålde han,
fläsket det behålde han.

Och så kort och koncist, rakt på sak:

Adam och Ewa
dhe bakade stora lefwa,
när Adam blef dödh,
bakade Ewa mindre brödh.

Små barn kring treårsåldern rimmar hejdlöst. Orden behöver inte ha någon betydelse, bara det finns rytm och rim. Hur tar vi till vara den här språkliga fantasin? Stoppar vi in mer bränsle i elden och låter lågan brinna länge? Eller tuktar skolan den språkliga virtuositeten?

Jag minns från min egen barndom hur vi diktade:

Jesus för världen give sitt liv
när han på cykel ihjälkörde sig,
o vilken kurva underbar sann
aldrig har någon sladdat som han!

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Rim och ramsor

by | 07 mars 2010 · 21:36

En hyllning till sexåringen i oss

Femtio sexåringar rusar in på Sagomuseet. Ögonen lyser, struparna tjuter och jag är säker på att deras hjärtan slår hårt och fort. Några minuter senare, när första sagan har hållt på ett tag, är samma barn så tysta att en knappnål kan höras falla. Munnarna är vidöppna, ögonen som tefat och det är nästan som om de glömmer bort att andas.

– Nu är lindorms sagan slut. Gå ut i museet och leta efter ormar, säger jag. Wrooom! låter det  och så är det full fart på ungarna igen. De hittar ormar högt och lågt och på ställen som inte ens jag kände till.Sedan följer en timmas resande i fantasin . Gång på gång gör dessa underverk i inlevelse och utlevelse  noll till hundra på några sekunder och hundra till noll nästan lika fort.

Jag upphör aldrig att imponeras av barn i sexårsåldern. Deras förmåga att fullständigt leva sig in i berättelsen är fantastisk. Jag vet ingen bättre lyssnarålder. De är gamla nog för att klara av att göra inre bilder,  samtidigt är de så oförstörda att de vågar leva sig in i känslorna, skrika när det är hemskt och skratta högt när det är roligt. Som tur är  finns det människor som fortsätter att var lika goda lyssnare resten av livet. Och jag är övertygad om att de människorna blir allt fler.

Mikael Thomasson

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

by | 03 mars 2010 · 18:17

Gästbloggare

Vi har beslutat oss för att ibland ta in gästskribenter på bloggen. Det är människor som vi tycker har något att tillföra kring ämnet muntligt berättande. Först ut är Eva Skantze.

 Hon får presentera sig själv.

Jag lever i skogsbrynet vid Hemmeströ mosse nära naturen, djuren och oknytt av alla de slag. I hela mitt liv har jag levt med sagor till dess jag blivit en del av dem.
Jag är sagoberättare, dramatiker och författare. Under en stor del av mitt liv har jag arbetat som teater- och dramapedagog.
I början av 80-talet skapade jag begreppet ”sagolek”, vilket är en pedagogisk metod att få människor i alla åldrar att våga leka och/eller berätta sagor.
 
 
Vardag i Hemmeströ
Lycka är att hitta hö i sitt stall, när man har en hungrig liten råbock utanför sitt fönster.
Mindre lyckat är att Sabina genast hoppar dit och kissar i höet.
– Usch, tänker jag. Men jag säger inte FY, Fy.
Det säger man inte till någon varelse den här vintern. Inte ens om det är en katt.
Jag får vara glad att hon överhuvudtaget går ut och inte gör sina behov under matsalsbordet.
Höet är dessutom inte alls lämpat för rådjur.
– Man får inte ge hö till rådjur. Det passar inte till deras matsmältning, säger Ellen och ger mig skamkänslor.
Det borde jag ha vetat efter att ha bott på landet i över trettio år.
Rådjur matar man med äpplen och morötter. Var man nu tar dem ifrån? Hos Olof-Nils i Bjärnum?
Det blir en dyr vinter. Jag är redan inne på min andra 25-kilos-säck med solrosfrön till alla mina fåglar.
Jag har många glada fåglar i min trädgård.
Hemmeströ den 2 mars 2010.
Eva Skantze

Lämna en kommentar

Under Pedagogik

by | 01 mars 2010 · 8:02

Mars med sitt skägg

Det är 1 mars i dag och det finns anledning att påminna om en gammal folklig vädervers.

Mars med sitt skägg
lockar barnen utom vägg.
April med sin luva
skrämmer barnen in i stuva.

Mars kallas i södra Sverige för vårmånaden. Men den här versen påminner om att sol och värme ofta bara varar en kort tid, så kommer kylan och det dåliga vädret tillbaka.

De här gamla verserna sammanfattar uttrycksfullt folklig erfarenhet och väderföreställningar med få ord. Hör här:

Mars torr, april våt, maj kall,
fyller bondens lada all.

Blir marsvädret torrt kan vårbruket påbörjas tidigt, regnar det i april gror sådden och blir maj kallt utvecklas rötterna bra och det blir goda förutsättningar för en rik skörd.

Kan inte sådana här gamla rim locka till nydiktning i skolan?

Är du nyfiken kan du läsa mer i Bengt af Klintberg En liten väderbok (1996) och i Bo Swenson Årets månader och dagar (1985).

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Pedagogik, Rim och ramsor

by | 23 februari 2010 · 14:48

How come stories

”How come strories” är en slags deckargåtor, ofta väldigt korta och alltid med samma fråga på slutet:  hur kunde detta komma sig? Den enda som vet svaret och kan hela historien är berättaren. De övriga i gruppen får försöka lista ut svaret genom att ställa frågor och komma med påståenden. Berättaren svarar ja eller nej, varken mer eller mindre. I denna övning tränar man sig på att stå i centrum inför en grupp. Eleverna får också övning i att lyssna på varandra.

Jag var inne i en mycket speciell klass här om dagen. Eleverna var mellan åtta och tolv år. Den stora ålderspridningen gjorde att jag fick fundera extra över lämpliga berättarövningar.

Jag bestämde mig för att  göra ”how come stories”, något som brukar uppskattas av de flesta från 7  år och uppåt. Först berättade jag en kort som de snart löste. Sedan fick en av eleverna gå fram och berätta följande: ”Nedanför ett högt berg ligger en död man. I ena handen har han en avbruten tändsticka. Hur kan detta komma sig?”

Eleverna löste snart gåtan. Kan du komma på förklaringen till denna märkliga händelse? Vill du läsa svaret och dessutom lära dig fler how come stories?  Gå då in på: http://beatesrasteplass.wordpress.com/how-come-stories/

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

by | 02 februari 2010 · 9:16

Sagoberättande för invandrakvinnor

Idag har jag berättat en gammal folksaga för de unga invandrakvinnor jag träffar varje vecka. Den handlar om en flicka från en liten folkgrupp som lever i Kina. I hennes by härjar torkan. Vid flickans försök att skaffa vatten till byn sjunger hon fram drakkungens tredje dotter. Tillsammans trotsar de båda drakkungen och får så tillbaka vattnet till byn. Drakkungen förskjuter förstås sin dotter och hon följer med människoflickan till byn. Där trivs de och de sjunger när de arbetar ihop. Deras sång lockar kvinnor till byn för att lära sångerna. Än idag samlas kvinnor vid den sjunde fullmånen för att sjunga flickan och drakkungens tredje dotters sånger.

 Om igen förundras jag över folksagornas oerhörda kraft. Jag som läst sagan flera gånger  och tänkt igenom den ännu fler gånger ser så mycket i sagan. Så mycket såg jag inte när jag som mycket ung slukade sagor och så mycket såg nog inte de unga kvinnorna jag berättade för idag. Men jag tror att mitt sagoslukande gav mig mod att protestera när orättvisorna blivit för stora. Min förhoppning är att också de här unga tjejerna får några droppar mod för varje saga de hör.

Monika Eriksson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

by | 30 januari 2010 · 12:39

Sagolek

Med yngre barn är denna dramalek ett utmärkt sätt att bearbeta en saga . Det går till så att man inleder med att berätta. Därefter dramatiseras berättelsen genom att alla gör samma roll samtidigt. Det är alltså ingen teater där man skall visa sig för varandra, utan ett sätt för barnen att leva sig in i berättelsens händelser och karaktärer.

Exempelvis kan man efter sagans slut säga : ”Nu leker vi att vi är Rödluvan som går ut i skogen.” Därefter går man själv ut i rummet och låtsas bära korgen med mat. Barnen följer efter. På detta vis går vi igenom scen efter scen i sagan. Vi är vargen som ryter,  jägaren som dödar vargen och Rödluvan  som är lycklig över att ha blivit räddad.  I denna övning är det viktigt att den vuxne själv deltar. Det kan vara bra att vara två vuxna. Då kan en leka med liv och lust och den andra fokusera på de barn som eventuellt kan behöva hjälp på olika sätt.

Mikael Thomasson

2 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

by | 29 januari 2010 · 16:45

Att träna barn i att tala och berätta

Det finns tre huvudsyften med att träna barn i att tala och berätta.

  1. Att de skall våga tala inför grupp.
  2. Att de skall utveckla sitt språk i allmänhet och talspråk i synnerhet.
  3. Att de skall träna sig i att lyssna på varandra.

I  berättarsituationen har man ovanligt stora möjligheter att träna sig i att visa varandra respekt och ta hänsyn.  När man står ensam inför andra,  blir det extra tydligt för alla inblandade hur viktigt det är vara hänsynsfull. Skall man våga tala inför grupp måste man känna att folk vill lyssna. Visar folk att de vill lyssna så växer talarens självfortroende och man vill tala mer.

Berättarövningarna blir då ett sätt att utveckla självkänslan hos barnen.

Det är vi som vuxna som tar ansvar för att det är ett gott lyssnarklimat i gruppen. Ett sätt att försäkra sig om att man känner trygghet i berättarsituationen är att barnen tillsammans med vuxna gör regler för lyssnandet. Och att vi tränar oss på att ställa nyfikna frågor och ge beröm till varandra.

Mottot är: Klaga aldrig, beröm så mycket du kan!

Fler inlägg i detta ämne kommer.

Mikael Thomasson

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

by | 21 januari 2010 · 13:11

Det perfekta ordparet

Om man vill träna elevers  förmåga att uttrycka sin fantasi i ord,  kan man göra följande övning:
Vi leker  att vi är uppfinnare som är på konferans. Alla går vi runt och hälsar på varandra. Person nummer ett tar två substantiv och gör till ett sammansatt ord ,  t ex Tejp-Släde. Han säger därefter till person nummer två:
”Hej, jag har hört att du har uppfunnit en tejp-släde, kan du förklara hur den fungerar”. Person två improviserar sedan fram ett svar. Det kan låta så här:
”Jo, du förstår,  man tar en bit tejp och kastar den på ett dammigt golv. Tejpsläde är det som fastnar när man har låtit tejpen ligga en stund på golvet. Det blir grått och luddigt, med utstickande vitt, formas till små slädar”
”Tack, tack”, säger person nummer ett och går vidare till nästa person för att fråga eller berätta
Denna lek fungerar bra med elever från sex år och uppåt.
Övningen heter ”Det perfekta ordparet” och finns i  boken ”Fantasins grammatik”, skriven av Gianni Rodari .

 

Mikael Thomasson

1 kommentar

Under Pedagogik