Saga och sägen är dikt. Det är påhitt och fantasi. Den kärna av sanning, som det ibland sägs att sägnen innehåller, är oftast frånvarande. Ändå har folkdikten fascinerat mig som källa till kunskap, både i mitt författarskap och i mitt berättande. Sägnen utspelar sig i en namngiven trakt, som stimulerar till upptäcksfärd både i hembygden och i främmande landskap. Händelserna tilldrar sig i en historisk vardaglighet, där människor kärnar smör, höstar gräset, vallar kreatur i skogen och sliter för brödfödan och där samhällets sociala struktur är tydlig. Folkdikten speglar också människors drömmar och förhoppningar och vi kommer dem mentalt nära. Jag har åkt på sägenresor med barn och vuxna och berättat sägnerna där det sägs ha utspelat sig. Jag har skrivit böcker om sägenomspunna platser och skapat appar för smartphone som guidar den intresserade i ett magiskt landskap. Allt i akt och mening för att inspirera människor att lära känna sin hembygd, skapa ett intresse för historia och naturligtvis också för att roa och underhålla. Berättelser är också ett sätt att lära känna främmande kulturer och länder. Jag glömmer aldrig när jag besökte Kalsoy, en av Färöarnas öar, och jag kom till Mikladalur och skolbarnen visade mig stranden där sälkvinnan gick i land. Denna sägen, den kanske mest kända Färösägnen, berättar inte bara en sällsam historia utan speglar också de hårda livsvillkoren på öarna.
Nu har Samfundet Sverige-Island i samarbete med Katla förlag givit ut Islänningasagor: händelser, platser och bilder. Det är en introduktion på 80 sidor. Korta avsnitt ur ett 25-tal sagor guidar oss till platser där sagorna utspelade sig. Kartor underlättar orienteringen och vackra landskapsbilder, målningar och foton av historiska fynd levandegör berättelserna. Funkar det här? Blir boken en spännande guide till ett Island, som många av oss har en mycket begränsad kunskap om? Ger boken läsaren en bild av den isländska sagadiktningen och lockar den till fortsatt läsning av sagorna?
Först är jag försiktigt tveksam till idén bakom boken. Den isländska sagadiktningen är ju något helt annorlunda är den nordiska folksagan och våra kortfattade folksägner. Islänningasagorna, som vi ibland kallar för släktsagor, är ju ofta långa vindlande berättelser med ett myller av människor och dramatiska händelser som hakar i varandra som krokar. Det kan inte vara lätt att lyfta fram korta avsnitt som förmår fängsla, fascinera och roa.
Islänningasagorna skildrar nybyggartiden på 900-talets Island och några årtionden in på 1000-talet och skrevs ner 200-300 år senare. Under århundraden har forskare diskuterat om sagorna är muntlig berättarkonst eller skriftligt författarskap och deras historiska sanningsvärde. Den diskussionen avstår den lilla guideboken att fördjupa sig i, bäst så. Men det är odiskutabelt att sagornas geografiska upplysningar är noggranna, den historiska miljön levande skildrad och att människor i sagorna är kända som faktiska historiska gestalter.
Mina farhågor visar sig fort ogrundade. Sagorna för mig till fjäll och klippor, vikar och näs runt om Island. Hör här hur Bárð Snæfellsás saga skildrar norrmannen Bárðs landstigning på Island:
De fick landkänning vid sydkusten och höll västlig kurs. Där fick de se ett stort fjäll helt täckt av jöklar. De kallade det Snjófjell och näset kallade de Snjófellsnes…. Bárð Dumbsson styrde in med sitt skepp i en vik på näsets sydsida, och de kallade den Djupalón. Där gick Bárð och hans folk i land, och när de kom under en stor utskjutande klippa blotade de för att få framgång. Platsen heter nu Tröllakirkja.
Sedan drog de upp sitt skepp i en vik. I viken hade de förrättat sina behov över relingen, och avföringen drev in i viken. Därför heter den nu Dritvík.
Sedan gav de sig för att undersöka landet. När Bárð kom till ett näs vid en vik bad trälinnan Kneif att Bárð skulle ge henne näset. Det gjorde han, och det heter nu Kneifarnes.
I all sin ordknapphet stimulerar skildringen fantasin och berättar både om den tidiga bosättningen på Island, blot och träldom. Jag har bara varit en vecka på Island och visst besökte jag många platser med anknytning till sagadiktningen. Men det mesta missade jag. De mer okända platserna, som jag nu hittar bortom allfartsvägarna, får jag lust att besöka. Dritvík lockar. Ja, det kryllar av fantasieggande resmål. Jag vill klättra upp på klipphyllan i berget Hafrafell, där Grím Dropplaugarson gömde sig efter ett dråp och besöka myggens Mývatn. Dit ut fördes en annan Grím, en gestalt i Sagan om folket i Reykjadal och Víga-Skúta, efter ett misslyckat mordförsök. Han bands vid en påle helt naken och plågades svårt av svält och myggbett och där dog han också. Jag vill vandra upp till fjällkanten där Þorgeir i Fostbrödrasaga hänger sig fast i en kvanneplanta, för att inte falla sextio famnar till den steniga kanten nedanför.
Jag läser långsamt, bläddrar fram och tillbaka och ser på kartorna var på Island jag befinner mig. Jag begrundar bilderna, där de som får utbreda sig över en hel sida gör sig allra bäst. Just den långsamma läsningen gör att de korta sagautdragen plötsligt får liv och jag upptäcker till exempel hur många starka kvinnor det finns i sagorna. Helga i sagan om Männen på Holmen är modig och handlingskraftig och kastar sig i vattnet och räddar sina barn undan en hotande död. Platsen där det skedde heter nu Helgsund. Skalla-Gríms trälinnan i Egils saga har mod att säga ifrån när fadern är i färd med att misshandla sonen Egil. Þorbjörg i Grettirs saga förhindrar männen att hänga den tillfångatagne starke Grettir och hindrar därmed framtida strider.
Avsnitten lockar mig också att läsa vidare. Hur går det med kärleken mellan Kolfinna och maken Grís efter det att Hallfreð återvänt till Island och sökt upp sin ungdomskärlek Kolfinna och krupit ner i hennes säng? Jag måste läsa vidare i Hallfreðs saga. I Hrafnkel Freysgodes saga dödar goden Hrafnkel sin unga fåraherde för att denne olovandes har ridit på hans häst. Pojkens far söker hjälp på alltinget för att få upprättelse. Får han det? Ingen vill ju stöta sig med den mäktige hövdingen Hrafnkel. I tåten, en kortare berättelse eller anekdot, om Orm Stórólfsson, känner jag igen motiv från vår egen folksaga om den starke drängen Knös och snart läser jag hela berättelsen i fembandsverket Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar som utkom på svenska 2014. Det är just från detta storartade arbete som sagaavsnitten i guideboken är hämtade. Alla sagorna är nyöversatta och har fått en både modern och historisk trogen språkdräkt.
I fembandsverket kan också den sagaintresserade läsa en fyllig introduktion till islänningasagornas värld, som läsningen av sagautdragen gör en nyfiken på. I de korta avsnitten förekommer inte bara mord i hederns namn utan berättelserna ger också många exempel på lösning av konflikter genom resonemang och fredliga avtal, där någon av kombattanterna ger med sig. Islänningarna framstår ofta som gästfria och tar väl emot främlingar.
Islänningasagor: händelser, platser och bilder är en utmärkt guidebok till både Island som land och de isländska släktsagorna. Redaktörerna Nanna Stefania Hermansson och Heimer Pálsson har tillsammans med bildredaktören Ívar Gissurarson gjort ett utmärkt jobb. Jag skulle gärna vilja åka till Island på en resa i sagornas fotspår.
Ålänningen Leo Löthman har två gånger besökt Ljungby berättarfestival och glatt publiken med välberättade egensinniga skrönor. Leo har också givit ut en lång rad romaner där den ofta hejdlösa fabuleringslusten känns igen. Han senaste roman med titeln Himlen över Helvetinjärvi är dock en betydligt mer lågmäld och allvarlig berättelse. Den har verklighetsbakgrund i författarens egen släkt. Boken tar sin början i mitten av 1800-talet och slutar 100 år sedan när författaren som ung pojke besöker släktingarna i Karis i Nyland.
Sagobygdens Blogg 