Kategoriarkiv: Litteratur

Julläsning: De forsvundne. Hedens sidste fortællere

Tang

Pottemager Erik Larsen som bl.a. berättade om Rejsen till Troms kirke, en trollkunnig kärings möte med djävulen.

Som berättare har jag under årens lopp haft stor glädje av eventyr och sagn som Evald Tang  Kristensen tecknade upp under sin 50-åriga gärning som folkminnesinsamlare. Tang Kristensen är inte bara Nordens flitigaste upptecknare utan säkert också världens främste insamlare av folkdikt. Han föddes 1843 och dog 1929.

8712046205Nu har etnologen Palle Ove Christiansen skrivit en mycket vacker och fängslande bok om Tang Kristensen insamlingsarbete 1873. Han reser i Tang Kristensens spår och skildrar hans vedermödor och framförallt mötet med folkliga berättare som levde på den jylländska heden belägen mellan Ringkøping och Silkeborg. Boken är rikt illustrerad med samtida målningar och fotografier samt nytagna fotografier avHenrik Saxgren, som visar landskapets förändring.

Ibland sägs det att sagor och sägner berättades av alla och inte diktades av någon särskild person. Det är en sanning med modifikation och i den här boken träder berättare fram som har ett personligt förhållningssätt till folkdikten och vi får lära känna både deras diktande och liv.

Boken är ett fynd för alla som vill ha en lättillgänglig introduktion till folkligt berättande i allmänhet och Tang Kristensens storartade gärning i synnerhet.

Per Gustavsson

Christansen, Palle Ove: De forsvundne. Hedens sidste fortællere. Gads forlag, 2011. ISBN 978-87-12-04620-2

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Litteratur

Om bilder i sagoböcker – en röst från 1800-talet

grimmDen första fullständiga utgåvan av Grimms sagor utkom 1883 (Ernst Lundquists översättning) och riktade sig till vuxna. Samma år utgav pedagogen Julius Humble första delen av sin Grimmutgåva som riktade sig till barn.1884 kom en andra del. Samlingen innehåller total 44 sagor.

Julius Humble var då rektor vid Högre Lärarinneseminariet i Stockholm och var djupt engagerad i ungdomars läsning. I en kortfattad inledning till sagosamlingen skriver han om de gamla folksagorna att ”ingenting motsvarar bättre de ungas andliga behof och utgör en sundare näring för barnafantasien och det vaknanade känslolifvet”.

Men här vill jag framförallt lyfta fram ett litet passage om bilder i sagosamlingar.

Det hörer till vår tids lyx att förse snart sagdt alla slags böcker med illustrationer, och en sagobok utan teckningar torde väl numera knappast blifva vederbörligen uppmärksammad. Utgifvaren är emellertid för sin del öfvertygad, att illustrationer till sagoböcker för barn egentligen ära obehöfliga, eller åtminstone att flertalet af de senare skulle hafva vunnit på att undvara dem, som der förekomma. Frestelsen ligger här nära till hands att till föremål för teckningarna välja sådana varelser (troll, feer m.m.) hvilka icke böra i bild framställas, eller hvilkas betydelse åtminstone förlorar i värde genom att framträda i yttre tydlighet och bestämdhet, enär en viss hemlighetsfull obestämdhet hörer till deras egentliga väsen.

Ett memento till vår egen tid med alla sönderillustrerade utgåvor av folksagor.

2 kommentarer

Under Litteratur

Bröderna Grimm, Reuterdahl och Julläsning för barn

I januari skrev jag om att det i år är 200 år sedan Bröderna Grimm publicerade första delen av sin sagosamling Kinder- und Hausmärchen. Jag tycker att jubileumsåret har gått ganska spårlöst förbi, åtminstone i Sverige. Beror det på att folksagor har blivit läsning för barn. Som bekant värderas barnböcker lägre rent litterärt sätt än vuxnas. Det räcker att se på den bristfälliga bevakningen av nyutkommen barnlitteratur i tidningarna.

JulläsningI Sverige utkom många Grimmsagorna som små billiga folkböcker, riktade till vuxna. Den som först bearbetade en del av sagorna för svenska barn var Henrik Reuterdahl, som senare blev  ecklesiastikminister och ärkebiskop. 1837 och 1838 gav han ut de två böckerna Julläsning för barn. I förordet till första årgången skriver han att ”det äventyrliga giver… barnet något att undra på, något att glädja sig över…”.  Glädje, spänning blev här lika viktig som moral och fostran.

I den första samlingen hittar vi bland annat Hans och Greta, Fru Holle och Stadsmusikanterna från Bremen. I andra samlingen Den tappre skräddaren, Kung Trastnäbb, Törnrosa, De sju korparna och ytterligare åtta sagor.

I sina memoarer skriver Reuterdahl att hans Julläsning köptes och lästes mest av alla hans skrifter. Det säger något om barns längtan efter rolig läsning. Det behovet uppfyllde Bröderna Grimms sagor med råge. Jag är övertygad om att de också gör det idag. De flesta är fortfarande okända för både barn och vuxna.

Jag inspirerades till det här inlägget av Lena Kårelands artikel om Bröderna Grimm i Svenska Dagbladet 2 december. Det är en bra sammanfattning av deras liv och gärning och den tidigaste sagoutgivningen i Sverige, men också med tankar om hur synen på folksagor har skiftat under århundradena.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Litteratur

Snorres Konungasagor

I skolan fick jag lära mig att Olof Skötkonung döptes vid Husaby källa i Västergötland 1008. Han bidrog till Sveriges kristnande. I Norge regerade samtidigt Olav Tryggvasson, som kristnade stora delar av Norge. Två betydelsefulla konungar som var väl värda att minnas och vördna. Det kommer jag ihåg från skolundervisningen. Och på något sätt har den lärdomen funnits kvar i mig.

Nu läser jag Snorre Sturlassons Konungasagor och förskräcks. Här krigas det, rövas och skändas sida efter sida. Hör här hur den rike trollkunnige bonden Raud behandlas av kung Olav Tryggvasson:

Rau ropade högt och sade att han aldrig skulle tro på Kristus, och utfor i svåra hädelser. Konungen blev mycket vred och förklarade, att Raud skulle lida den svåraste död. Därefter lät konungen gripa honom, binda honom med ryggen emot en stång och sätta en kvale mellan hans tänder för att på det sättet spärra upp munnen på honom. Därpå lät han taga en orm och hålla den framför munnen på honom, men ormen ville icke krypa in i munnen, utan slingrade sig undan, ty Raud blåste emot honom. Då lät konungen taga den ihåliga stjälken av en kvanne och sticka i munnen på Raud, släppte in ormen däri och stack in en glödande järnstång efter den; ormen slingrade sig då in i munnen på Raud och sedan ned i halsen och åt sig ut genom sidan. Där miste Raud sitt liv.

Konungasagor, eller Heimskringla som den också heter, har kommit ut i flera utgåvor i Sverige och har ofta använts för att lyfta fram landets ärorika förflutna och rika historiska tradition.

Idag när jag lyssnar på rapporter om kring och nöd i världen har jag ofta svårt att på djupet förstå hur människor ständigt tar till vapen för att kämpa för sin sak. Förklaringar finns alltid, men ändå, den väpnade vägen har inte visat sig speciellt framgångsrik. Det är lätt att tänka att vi i Norden är fredligare av oss, men Konungasagorna ger en helt annan bild av vår historia. Nu är ju mycket dikt och fantasi, men själva förhållningssättet att makt tas med vapen i hand är tyvärr sant.

Jag tänkte att jag skulle berätta ur Konungasagorna, det är därför jag börjat läsa verket. Om det nu blir en berättelse eller om det blir ingenting, vet jag inte än. Jag läser vidare.

Per Gustavsson

Överst till vänster: Första svenska fullständiga utgåvan 1697, av Johan Peringskiöld.

Överst till höger: Utgåva från 1670 från Per Brahes tryckeri på Visingsö och tryckt av Johann Kankel.

3 kommentarer

Under Litteratur

Filmberättarskan – en bok om det muntliga berättandets kraft

Bild

Jag har läst en liten roman med stort innehåll. Boken är skriven av Hernán Rivera Letelier och handlar om flickan som återberättar de mest långtråkiga filmer så de blir i sprakande färg och med fängslande handling. Snart blir hennes berättande så poulärt att folk i byn slutar gå på bio och istället väljer att få filmen återberättad i en billigare och bättre version. Allt förändras dock när televisionen kommer.

Flickan heter Maria Margarita och boken om henne och livet i den lilla chilenska gruvbyn är verkligen en berättelse som är fylld  av värme och livsglädje, men här finns också sorg och vemod. Drömmar går i kras, löften sviks och övergrepp sker. Ändå är det bestående intrycket av boken livsglädje i allmänhet och berättarkraft i synnerhet. Läs boken genast!

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur

”Mestis”

Det är en elvaårings fråga som förflyttar mig till Hoverberg och spring uppför grusgången. När jag står pustande framför ytterdörren kommer Monna ut med ett glas fet mjölk och en väl tilltagen hårdbrödmacka med messmör.

Förflyttningen från en skolsal i centrala Paris i november 2011 till barndomens julidag 1957 sker i stunden och det som med sådan snabbhet förbinder Paris med Hoverberg är orden ”mestis” och ”messmör”. En elvaårig pojke vars föräldrar kommit till den franska huvudstaden från Martinique har suttit med handen i luften ganska länge, lite tvekande. Framför de tjugosju barnen sitter innupoeten Rita Mestokosho och författaren Jean-Marie Gustave Le Clézio. De båda har under några dagar besökt skolor i centrala Paris och talat om sitt författarskap och de har även ställt frågor till barnen om vad de drömmer om, vad de längtar efter. Le Clézio berättade för en stund om sin bakgrund på Martinique och över huvud en brokig familjebakgrund och han säger sig vara ur av flera kulturer. Den lite tvekande pojken reagerade på just det där med brokig familjebakgrund och när det till sist blir hans tur att fråga, undrar han:

– Varför är ni inte mestis?

Le Clézio förklarar att man kan vara ur flera kulturer och ändå vara vit och förundrad över svaret tar pojken ned handen och han ser mycket glad ut. Jag försvinner som sagt till Hoverberg med en mycket god messmörsmacka i handen och med mjölkmustasch under barnnäsan.

Hur kom det sig? Hur kunde pojkens fråga om mestis förflytta mig till barndomens förmodligen förskönade minne, så starkt? Mes, var det, mes och stis, mes och smör.

Väl hemma börjar jag fundera över vad som hände i den parisiska skolan och konsulterar ordböcker och ser att det alls inte var så märkligt att messmörssmaken kom i munnen när mestisorden blev utsagt. Mestis betyder blandning och messmör är ur indoeuropeiskans miks som betyder blanda och sanksritskans or för röra om, meksayati. Ordböckerna lär mig att också Misch-masch och mäsk och givetvis mesost är komna via latinets mixtus.

Varför är du inte mestis? undrar barnet från Martinique

kort tvekan hos dig och barnet

innan barnet hör att alla språk är sjungande kreolska

insidans språk

hos oss alla

 Bengt Söderhäll

Här kan du läsa mer om Rita Mestokoshos och Jean-Marie Gustave Le Clézios möte med barn i franska skolor.

2 kommentarer

Under Litteratur, Pedagogik

Pelle Båtsman

Omslaget till sagan om Pelle Båtsman berättar att historien handlar om en pojke, ”hwilken, sedan han från ett stort röfwarband räddat konungens af Armenien dotter, blef med henne förmäld, samt efter konungens död blef en mäktig och aktad regent öfwer samma rike”.

Skillingtrycket pryds av Pelle Båtsman ridande på en gast. Som tack för att Pelle betalat den osaliga gastens skuld och denne sålunda får frid, lovar gasten att bistå Pelle Båtsman närhelst han är i trångmål. Vid ett tillfälle när Pelle behöver anlända till Armeniens huvudstad i brådrasket tar gasten Pelle på ryggen och ”ungefär så fort som tanken flyger, nedsattes han midt på torget i Armeniens hufvudstad”.

Sagan om Pelle Båtsman är en av många sagor som handlar om resor till främmande länder och kamp mot troll och andra fiender. Just den här sagan har troligtvis inhemskt ursprung och publicerades i början av 1800-talet i en sagobok och kom sedan ut som skillingtryck. Mickel i Långhult hade säkert hört den här sagan eller läst den innan han komponerade sina egna vindlande äventyrsberättelser.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Litteratur

Riddar Finke

Bilden av den dråplige riddaren som sitter bakvänd på hästen, men med huvudet i ridriktningen, utgör omslag till den populära berättelsen om Riddar Finke.

Min utgåva från 1854 har på omslaget undertiteln En högst underbar, aldrig hörd, ganska lustig och nöjsam historia. Titelbladet berättar att det handlar om ”huru han, tre och ett halft århundade innan han blef född, många länder genomwandrat, sett sällsamma ting och slutligen, funnen af sin moder liggande död, blifwit upptagen och ånyo född”.

Det är med andra ord en ordentlig lögnhistoria och förebild till många Münchhausiader och lögnhistorier i folksagor. Sagoberättaren Mickel i Långhult (1778-1860) har med många av motiven från skillingtrycket i en lögnhistoria. Motiven återfinns i sagokatalogen The Types of International Folktales under Tall Tales, och har där numren ATU 1875-1999.

På svenska utkom folkboken om Riddar Finke redan kring 1750 och kom sedan ut i ett stort antal utgåvor. Den baseras på en tysk folkbok, som troligen skrevs under 30-åriga kriget. Den första utgåvan med Münchhausenberättelser utkom långt senare, i England kring 1775.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Sagor från Södermanland – ett läsäventyr

En av mina absoluta favoritsagor berättar om När Vår Herre och Sankte Per söker nattlogi. De nekas detta av en rik kvinna och vänder sig därför till en fattig gumma i samma bo som inte bara ger dem sängplats utan också bjuder dem att äta. När gästerna nästa morgon vandrar vidare säger de att som tack ska det som hon börjar med denna morgon räcka ända till kvällen.

Kvinnan förstår väl inte rätt vad det betyder, men den väv hon denna morgon börjar klippa till plagg av, tar aldrig slut och hon klipper det ena plagget efter det andra. När den rika grannkvinnan erfar detta, ångrar hon sin njugghet och hoppas att främlingarna åter ska komma till byn och då ska hon minsann bjuda på det bästa huset förmår. Efter lång till inträffar detta verkligen. På morgonen ger Vår Herre och Sankte Per samma tack till kvinnan.

Hon har en väv liggande framme men tänker att hon först måste gå på ett visst ställe för att sedan kunna klippa i fred. Men det blir det första hon gör den dagen och det tar till hennes fasa aldrig slut och hon drunknar i kärret hon skapar.

Som så ofta förenas tydlig moral och drastisk folklig humor i folksagan. Den här sagan tecknades upp av metallarbetaren Gustaf Ericsson under 1800-talet andra hälft och publicerades, utan att upptecknarens namn angavs, i Bidrag till Södermanlands äldre kulturhistoria band VIII 1895. Det här verket utgavs av Södermanlands fornminnesförening, som Gustaf Ericsson var medlem i. Men han deltog inte i fornminnesföreningens möten, han ansåg att hans rock var för trasig.
Gustaf Ericsson var unik, han var den förste av de stora upptecknarna under 1800-talet som själv var sprungen ur småbrukarnas och arbetarnas led.,

Mycket länge har jag tänkt tränga djupare in i hans sagor, men tiden har aldrig riktigt räckt till. Större delen av hans omfattande uppteckningar finns i dag på Institutet för språk och folkminne i Uppsala, över 7000 sidor. En del av detta har publicerats i de fem banden Folklivet i Åkers och Rekarne härader.

Men först nu kommer hans sagor ut. Det är Bengt af Klintberg som sammanställt ännu en mycket förnämlig dokumentsamling, Sagor från Södermanland, utgiven av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Utgåvan rymmer en innehållsrik inledning där Klintberg tecknar Gustaf Ericssons gärning och en avslutande kommentardel. Boken utgör nr 7 i serien Svenska sagor och sägner, som började utges 1937 med Mickels i Långhult sagor och där de avslutande delarna 11 och 12 utgörs av Eva Wigströms och P.A. Säves uppteckningar. Och det är just i det sällskapet Gustaf Ericson förtjänar sin plats, bland de absolut främsta samlarna av folkdiktning. Och Bengt af Klintberg reser frågan ”om inte Gustaf Ericsson är  den mångsidigast av dem alla.”

Det är bara att tillägga: Köp boken, läs den och framförallt berätta sagorna. Det är inte alla dagar det kommer ut en samling med härliga, fräscha och mindre kända sagor på nära 400 sidor.

Per Gustavsson

PS Boken finns till försäljning på Sagomuseet för 250:-. Beställa här.

3 kommentarer

Under Litteratur

Guldgåsen

I år är det 200 år sedan Bröderna Grimm publicerade den första delen av sin sagosamling Kinder- und Hausmärchen. Under brödernas livstid utkom samlingen i sju ständigt bearbetade upplagor.

I Sverige spreds många av sagorna i billiga skillingtryck. Jag är övertygad om att dessa små häften på några få sidor bidrog till att utöka den muntliga berättarens repertoar och att de även kom att traderas muntligt. Vi har att göra med en växelverkan mellan muntligt och skriftligt, som är allt för lite utforskad.

Skillingtryckets första sida har ofta en naivt uttrycksfull bild. Jag ska publicera en del sådana här små bilder på bloggen. Det blir bilder från såväl Grimmsagor som andra samlingar. Bilden ovan illustrerar En mycket nöjsam, lärorik och märkwärdig historia om Guld-Gåsen.  Sagan finns hos Bröderna Grimm.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Litteratur