Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

by | 12 mars 2011 · 18:21

Adams andra synd

     Legenden säger att sedan Gud kastade ut Adam och Eva ur lustgården, tyckte Han synd om dem. Han såg hur de släpade och slet dagarna i ända för de hade svårt att skaffa mat för dagen. Därför ville Gud mildra deras öde. Han lärde dem att bruka jorden. Men han befallde dem att inte plöja mer än en enda fåra per år. Skörden därifrån skulle räcka till under det hela kommande året. En vårdag, då Eva var gravid och väntade Kain, kom djävulen till henne och frågade:

– Har ni något vete till bröd kvar?

– Vi har så det räcker några veckor till, svarade Eva.

– Varför plöjer ni inte mer? Frågade den onde. Nu när ni snart får tillökning i familjen?

     Eva tyckte att detta inte var ett dåligt förslag och berättade om det för Adam. Följden blev att de två satte igång och plöjde en större jordplätt än de brukade göra. Fram på sommaren växte veteaxeln höga och vackra. När Den Allsmäktige såg att människorna bröt mot Hans bud, förstörde Han deras skörd. Sedan talade han till dem och sade:

– Era giriga varelse, hädanefter kan ni plöja hur mycket ni önskar, men ni ska skörda så mycket Jag vill.

Daniel Onaca

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 08 mars 2011 · 9:47

Internationella kvinnodagen 8 mars

I århundraden har kvinnor, och så än i dag, fått ta det största ansvaret för barn och hem. Världen runt. Hur lyfter folkets diktning fram kvinnors liv? Var finns berättelserna vi vill föra vidare? Här ett litet bidrag.

Den kloka barnmorskan i Småland

På 1860-talet var det nödår i Småland. Ett år ruttnade säden på åkrarna och nästa år brände solen och fördärvade skörden. Boskap slaktades, när fodret tog slut. Folk svalt och hungrade och stora skaror egendomslösa drog kring på vägarna och tiggde.

Bara en av många tragiska händelser: I Blekinge strax söder om Smålandsgränsen hittade byborna en död man i skogen. Vid obduktionen visade det sig att innehållet i den dödes mage bestod av några potatisskal, samt ett nyss utslaget löv, som han plockat från bokbusken han låg död under.

I Södra Ljunga socken, strax söder om Ljungby, levde vid den här tiden en barnmorska. Hon hade det fattigt och det fanns många barn i stugan. Men barnen var inte magra som många andra barn. De var ofta glada. Hur kunde det komma sig?

Vet ni vad barnmorskan gjorde? När hon hade hjälpt en kvinna att föda sitt barn, tog hon hand om moderkakan. Barnmorskan slängde inte bort den, utan tog hem den istället. Hon skar den i skivor och stekte dem som lever. En moderkaka väger ett halvt kilo, så varje barn fick en bit kött att äta. Det var nyttig mat och barnmorskans barn blev både mätta och friska.

Per Gustavsson

PS I höst utkommer jag med en samling berättelser om kloka kvinnor och finurliga flickor på LL-förlaget. Den här historien ingår, men i lättläst form.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

by | 07 mars 2011 · 16:16

Ugglans historia

     För länge sedan, när solen och månen brukade promenera tillsammans hand i hand, levde någonstans mellan Karpaternas bergskedja och Donaus nedre lopp en mycket argsint bojar (= godsägare). Rikemannen hade som kovallare en snäll och mycket förståndig pojke. Eftersom denne kände till bojarens kynne, föredrog han hellre att avstå från saker som han behövde än att väcka husbondens vrede. Om det hände till exempel att han tappade bort en ko, då var han ute i skogen och letade efter den hela natten.

     Så blev det att en dag fick korna panik (De löpte amok, skulle man kunna säga med dagens ord.) och sprang in i skogen allihopa. Stackars vallpojken sprang och letade efter dem kors och tvärs, utan att hitta en enda en. Det blev kväll och det blev mörkt. Sedan blev det sen natt, men pojken gav inte upp. Han fortsatte leta, trots att hans fötter blödde och hans kläder fransades. Till sist ramlade han på marken helt utmattad.

     Pojken bara låg där i skogen orkeslös. Plötsligt hörde han vargarnas ylande. Pojken blev rädd. Han bad Gud att bli omvandlad till en fågel så att han slapp bli uppäten av rovdjuren. Gud lyssnade till hans ord. På ett ögonblick ändrade Han drängens skepnad. Men den nya varelsen fortsatte att leta efter bojarens kor. Medan han gjorde det, ropade han hela tiden: hu – huuu, hu – huuu… Hela skogen genljöd av hans rop. Bönderna som hörde fågelns läte kallade den huhurez, skogsuggla. Detta blev fågelns namn på rumänska ända intill våra dagar.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , , , , ,

by | 01 mars 2011 · 20:28

The Types of the Swedish Folk Legend

Äntligen, är det lätt att utbrista, när Bengt af Klintberg nu fullbordat sin katalog över svenska folksägner.  Arbetet påbörjades för snart 50 år sedan. The Types of the Swedish Folk Legend är ett blivande standardverk för lång tid framöver.

Under 24 huvudkategorier förtecknar Klintberg över 1800 legendtyper. Första kategorin har rubriken ”Fate. Omina” och den sista ”Unusual people”. Där mellan ryms sägner om välkända sägenväsen men också om mirakler, döden, skatter, kungar, brott och straff. Varje huvudavsnitt inleds med en kort kärnfull introduktion som ger traditionsbakgrund och reder ut de olika benämningarna på sägenväsena.

Förteckningen baserar sig på uppteckningar i de fyra största folklivsarkiven i landet, alltså de i Göteborg, Lund, Uppsala och Stockholm, samt på 150 tryckta källor. Under varje sägentyp anges i vilka arkiv sägentypen kan hittas och tryckta källor som återger den. Dessutom följer litteraturtips.

Det är ett imponerande arbete, som trots det digra innehållet är överskådligt. De olika inledningarna till huvudkategorierna är en snabblektion i svensk sägendiktning. Söker jag varianter till en särskild sägen hittar jag det snabbt. Jag får också en snabböversikt av den geografiska spridningen av en sägentyp.

Det är bara att gratulera alla älskare av svensk folkdikt, det här är en bok att ständigt återvända till.

Klintberg, Bengt af
The Types of the Swedish Folk Legend
FF Communications 300, Helsinki 2010
ISBN 978-951-41-1053-5
Boken kan beställas från Sagomuseet.

Per Gustavsson

6 kommentarer

Under Folktro och traditioner

by | 01 mars 2011 · 9:08

Om Sagomuseet på ungerska

För några år sedan besökte den ungerska studenten Julianna Kollányi Sagomuseet och blev fascinerad. Hon studerade etnologi i Umeå och var i färd med att skriva sitt diplomarbete om nordiska folksagor.

I dag bor hon i Budapest igen och har presenterat Sagomuseet för ungersk publik i tidskriften Tabula, nr 12 2009. Tidskriften ges ut av Néprajzi Múzeum, det etnografiska museet i Budapest. När jag besökte Budapest för några år sedan passade jag på att vandra runt i museet, som har mycket fina samlingar av ungersk folkkonst.

Julianna framhåller Sagomuseet som ett föredömligt exempel för ungerska sagoälskare, ja för alla som arbetar inom kulturens område.

I artikeln skildrar hon bakgrunden till varför ett museum om sagor finns just i Ljungby och redogör för områdets kända sagosamlare och sagoberättare. Hon berättar om sägnerna i Sagobygden och de skyltade besöksmålen. Vidare beskriver hon museets tillkomsthistoria och själva utställningen. liksom den pedagogiska verksamhet som bedrivs. Naturligtvis lyfter hon också fram Ljungby berättarfestival.

Julianna har dessutom föreläst om den svenska sagotraditionen och museet på en ungersk konferens om folksagor.

Vi är glada och stolta över att Sagomuseet nu är känt i Ungern och vi hoppas att det kan inspirera arbetet i Ungern med att lyfta fram den egna sagoskatten.

Läser du ungerska och vill ha en kopia på artikeln, kontakta Sagomuseet, så skickar vi den gärna.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

by | 27 februari 2011 · 15:19

Fågeln som blev Guds budbärare

      

        Det sägs att, när Gud blåste liv i alla fåglarna som Han skapade, var alla vita. Detta var inte bra, för det blev ganska svårt att skilja dem från varandra. Dessutom hade de inga namn. Den Högste insåg denna brist och ville rätta till det, men fåglarna hann sprida sig i hela världen. Bara en enda bevingade varelse höll sig kvar i Hans närhet. ”Den kan bli min hjälpare”, tänkte Gud. Han kallade fågeln till sig och gav denne i uppdrag att flygga kors och tvärs över jorden för att kungöra för de andra fåglarna att samlas framför Hans tron. De skulle få sina fjäderdräkter förskönade med regnbågens färger.

       Medan Gud förberedde sina penslar och färgburkar inför den kommande uppgiften, flög Hans nyinsatta hjälpare i väg. Varthelst den kom fram spred den Skaparens påbud. Men fågeln nöjde sig inte bara med det. Stolt som den var över sitt hedervärda uppdrag spred budbäraren ut sina stjärtfjädrar så mycket den kunde och gav ett sådant skri att de andra fåglarna fick nästan panik när de hörde den. Överallt syntes den högfärdiga varelsen med stjärten som en solfjäder och med sin genomträngande lätte. Den fortsatte med sin syssla även långt efter att alla fåglarna fått färger på sin fjäderdräkt. Till sist vände den själv tillbaka, uppblåst över det slutförda uppdraget.

       Gud var nöjd över sin medhjälpares prestation. Som tack för det, målade Han dennes fjädrar i de vackraste färgnyanserna som Han kom på. Men Han tyckte att fågeln visade sig vara högfärdig i sitt sätt att framföra det heliga budskapet. ”Det som räknas är även tanken som ligger bakom en handling”, menade Gud. Därför tog Han ifrån före detta budbäraren både förmågan att flygga och att sjunga. Dess lätte skulle likna snarare ett löjligt skri och dess namn blev påfågel.

       Detta är förklaringen att denna fågel stoltserar med sin granna fjäderdräkt och att den skriar i stället för att sjunga, så som de flesta fåglar gör.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 22 februari 2011 · 16:15

Marie Länne Persson är vår nya gästbloggare

Presentation:
Marie Länne Persson.
Jag är balladsångerska, folkmusiker (folkharpa, gitarr, sång, flöjter – dock ej fiol!), kompositör m.m., och uppvuxen med mina morföräldrars berättelser, talesätt, låtar och visor. Jag vet därför precis var Lindormen, Glo-son, Tomten och Djävulen varit synlig i Linneryd, samt i alla fall ett säkert trollboställe.
Bor numera i Linköping och arbetar som frilansande musiker och projektledare.

 

Att berätta med sång
Hej, alla trevliga människor i Berättarträsket!
Jag är balladsångerska.
Det innebär att jag sjunger medans jag berättar. Eller berättar medans jag sjunger, om man så vill. Dessutom visar jag bilder! Jo, för balladernas lyrik är sådan att den sätter igång ens inre biograf/gallerist/bonadsmålare så att det blir väldigt lätt att se bilder av det som händer i balladberättelsen. Eftersom balladerna ofta har en svängig och gungig melodi, kan det ibland vara svårt att sitta still – då går det fint att dansa! Man kan ta varann i händerna, bilda en kedja och så dansar man: två steg fram, ett tillbaka…. Har man kommit såhär långt är det nästa omöjligt att hålla tyst! Det fina är då, att alla faktiskt kan vara med att sjunga även om man inte kan texten! Ty det finns ett omkväde efter varje lite vers, och det är samma hela balladen igenom, jättelätt att sjunga med i!
Medeltida Ballader kallas de, för de har ett medeltida ursprung både i text och melodi. Trots sin ålder har de levt vidare, antagligen därför att de har något tidlöst mänskligt i sig, och för att de helt enkelt är – bra!
Tack vare sin komplexitet är de medeltida balladerna mycket användbara; musikaliskt, på scen, som sagor, som film etc…..
Själv arbetar jag med den rika balladskatt som är förknippad med byn Slaka utanför Linköping. En av de kändaste Slaka-balladerna ”Per Tyrssons Döttrar” inspirerade Ingemar Bergman till filmen ”Jungfrukällan”, han gjorde en riktig film av det han såg för sig när han hörde balladen. Bara som ett exempel på hur det kan gå.

 

4 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 21 februari 2011 · 16:30

Kungasonen från Karpatbergen

     Den här historien är så gammal att den utspelade sig under en tid då världen inte var färdigskapat än. Fast bergen och haven fanns redan på plats. Skogarna och människorna likaså. I en av dessa skogar, vid Karpaternas fot höjde sig ett kungapars fästning. Kungen och drottningen levde där tillsammans med sina undersåtar och sin giftasvuxne son. Prinsen, nyfiken som alla ynglingar, kände på sig att han ville ge sig ut för att utforska den stora världen. Sagt och gjort.

     Kungasonen vandrade länge från land till land tills han kom fram till en grotta där en ond häxa hade son boning. När käringen fick syn på prinsen var hon inte sen att förvandla honom till en liten mus. Den stackars varelsen blev så förskräckt att den i nästa ögonblick gömde sig under en stenplatta. Där stannade den flera dagar, utan att röra på sig.  Till sist kunde musen inte uthärda hungern längre. Den slank ut ur sitt gömställe och hade turen med sig för häxan inte såg den. Musen sprang iväg så fort den bara kunde och stannade inte förrän den hamnande i en kyrka. Det var inte ett dåligt ställe att vistas på. Det fanns både mat som blev kvar från nattvarden och vatten att dricka i dopfunten. Under de följande dygnen fick musen chansen att återhämta sig.

     Hans lycka tog dock slut den dagen församlingsmedlemmarna strömmade in i kyrkan inför gudstjänsten. Då klättrade musen upp i kyrkotornet. Ett tag fick den sitta där i lugn och ro, men när klockarna började ringa var han tvungen att byta sitt gömställe igen. Musen ville återvända till kyrkorummet, men plötsligt kände den att hans ben blev mjuka. Han kunde inte längre gå. Eftersom han inte hade något annan utväg, kastade han sig ut från kyrkotornet. Innan musen nådde kyrkans stentrappa började han sväva i luften. Sedan flög han nästan som en fågel och landade aldrig ner på marken. Så föddes förfadern till dagens alla fladdermöss, fick jag veta.

Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 16 februari 2011 · 19:10

Mullvaden i den rumänska folktron

     En vacker dag, i tidernas begynnelse, märkte Gud att det saknades vägar och stigar på vår jord. Det ville Han ändra på, men för detta behövdes lite hjälp. Då kallade Han alla varelser i världen för att hjälpa till. Alla ställde upp förutom mullvaden. Hon (på rumänska är mullvaden alltid en hona) sade att hon inte hade någon glädje av dessa farleder eftersom hon ju levde under jorden. När Himlens härskare hörde om mullvadens vägran sade Han till henne:” Om du inte vill hjälpa till att bygga något gott, då skall du inte förstöra det som andra gör heller.” Med dessa ord blev mullvaden dömd att varje gång henne ättlingar dök upp ur jorden skulle de förgöras. Sedan dess, varhelst mullvadshögar uppstår, söker människan efter djuret för att döda det.

     Mullvadarna orsakar allvarliga skadegörelser i trädgårdar. Deras jordhögar försvårar även slåtterarbetet. I gamla tider använde rumänska bönder olika metoder för att få bukt med mullvadarna. Somliga brukade sticka en högaffel med en klistrad ulltott i, djupt i mullvadshögen och säga: ”Antingen spinner du det eller ger du dig iväg.” Eftersom detta skadedjur inte kunde spinna drog den iväg därifrån. Andra jordbrukare lade en särskild garntråd på jordhögen. Det var tråden som användes för att ta mått på ett lik inför tillverkningen av dennes kista.

     Mullvadens tassar kallas småspadar i folkmun. I den traditionella medicinen användes de som botemedel mot en sorts underhudsknölar. (De uppstod hos folk som förstörde många mullvadshögar) Även dessa svullnader kallades mullvadar. Det sägs att de försvann om man gjorde cirkelrörelser nio gånger runt varje knöl med en mullvadstass. Ett annat sätt att avlägsna dem var genom att tvätta dem med vattnet i vilket man först lade en hand jord upplockad från en mullvadshög.

Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 13 februari 2011 · 14:22

Den stolta kronhjorten

     Av alla djur  i skogen var kronhjorten den mest högdragne. Han såg ner på de andra skogsvarelserna och tyckte att han var mer förnäm än dem. Varken räven, lodjuret eller vargen kunde nå upp till honom, tyckte kronhjorten. Inte ens björnen kunde mäta sig med honom. Den var alldeles för långsam och bara tittade ner i marken när den gick, i stället för att hålla huvudet uppe och titta mot himlen. Kronhjorten tyckte att han borde få ett tecken som skulle särskilja honom från mängden. Något som skulle understryka hans högre rang. Därför gick kronhjorten till Gud och bad om det.

     Världens skapare lyssnade på honom och frågade:

     – Vill du bära en svartvit päls?

     – Nej, jag vill ha något vackrare, svarade kronhjorten.

     – Vill du att jag färgar din päls purpurröd? frågade Gud igen.

     – Nej, det vill jag inte heller.

     – Vill du att din päls skiftar i silvriga eller gyllene färger?

     – Min herre, det är inte det jag vill ha, svarade kronhjorten missnöjd.

     – Vad vill du då? undrade Gud efter att kronhjorten avvisat alla hans förslag.

     – Min herre,  jag tycker att en stor krona skulle passa mig. Det är det som skogens konung förtjänar.

     Gud uppfyllde kronhjortens önskan och fäste ett par stora gröna ekgrenar på hans huvud, som de andra djuren kunde upptäcka på långt håll. Därmed blev kronhjorten nöjd. Han tackade Gud för sin prydnad och stack in i den djupa skogen. Väl inne gav han ifrån sig ett väldigt bröl, så att alla djuren skulle samlas och lyssna på hans tal. Kronhjorten ville kungöra att, Gud insatt honom som härskare över dem. Rådjuren, de svarta getterna, räven och många andra vilda djur kom fram för att lyssna på hans befallningar. Vargen fanns dock inte bland dem.

     Nästa dag sökte kronhjorten upp det olydiga djuret, för att fråga honom varför han inte infann sig på det viktiga mötet. I stället för att svara blottade vargen bara sina vassa hörntänder. Då blev den nyutnämnda härskaren rädd och lade benen på ryggen. Han sprang sin väg och stannade inte upp förrän han befann sig framför Guds anlete. Då berättade kronhjorten om vargens brist på respekt. Den Allsmäktige lyssnade på hans klagan och sedan förklarade Han för honom att en styrman behöver flera egenskaper förutom sitt stolta utseende: ”Man måste sätta kraft bakom orden”, sade Gud.

     Då förstod kronhjorten att det var dumt av honom att kräva en dignitet som han inte kunde leva upp till. Därför böjde han sitt huvud och gick skamset tillbaka till sin skog. Som straff för hans högmod vissnade hans prydnad. Av den gröna vackra kronan blev endast några nakna brunsvarta grenar kvar, som en påminnelse om att kronhjorten för alltid hade förlorat sin upphöjda rang bland skogens vilda djur.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som ,