Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

Historien om Petrache Lupu

Jag vill berätta om en man som botade hundratals, (om inte tusentals) personer under sitt jordiska liv. Denne man levde i en liten by som ligger några kilometer norr om Calafat, en hamnstad vid Donau. Byn heter Maglavit. Det gäller en händelse som utspelades under mellankrigstiden. Dess hjälte var en fåraherde som hette Petrache Lupu.

En vacker dag hade herden en övernaturlig upplevelse. Han påstod nämligen att han såg Gud uppenbara sig för honom. Den såg ut som en långskäggig, gammal man. (Herden kallade honom ”Gamlingen”). Mötet med Gamlingen upprepades flera gånger under en kort period. En gång inträffade mötet i närvaro av två vittnen. Gamlingen rådde herden Petrache att leta upp byns präst för att tillsammans uppmana byborna att söka frälsning. Efter en viss tvekan gick han till prästen. Från den dagen ändrades hans liv.

Tidningarna har utnyttjat händelserna maximalt. Byn Maglavit blev pilgrimsort. Folk från hela landet reste dit; till och med från utlandet. Hundratals människor kom till byn. Dagligen! Man kunde se oändliga köer av oxdragna kärror, hästvagnar, kabrioletter, stadsbilar. Folk kom även gående långväga. Alla ville träffa herden Petrache för att bli välsignade, botade från sina besvär eller  för att bli spådda om sin framtid. (Herden kunde se in i en människans framtid också) I samband med sina”seanser” spådde herden att om folk inte vänder sig till Gud, kommer hungersnöd och lidande att hemsöka jorden. Detta var år 1935.

Sedan kom det andra världskriget. Under den tyska offensiven mot Sovjet flögs herden Petrache till östfronten. Men inte för att tjänstgöra som soldat, utan för att välsigna de rumänska trupperna (som kämpade sida vid sida med den tyska armén). Därborta vid Donbäckenet uttalade herden en profetia. Han spådde att tyskarna kommer att förlora kriget och Rumänien kommer att bli invaderat av en främmande armé. Denna profetia slog in, när den Röda armén gick in  i Rumänien och landet förblev ockuperat under 20-års tid.

Vid herdens återkomst till sin hemby Maglavit, började man bygga ett kloster där. Under tiden, ägde en annan märklig sak rum. Herden lovade att avslöja något som han kallade ”Gamlingens stora budskap” (Tala om weakeleaks-fasoner!). Dagen för detta avslöjande skulle bli den 14 sept. år 1952. Det var många som väntade nyfikna och ängsliga den dagen.

Första september år 1952, två veckor före ”den stora dagen” alltså, anlände en svart bil till Maglavit och hämtade herden. Efter några dagar kom han tillbaka, men ville inte berätta något om det som hänt. Efter ytterligare några dagar blev han bortförd igen. Detta upprepades tre eller fyra gånger den där hösten. Och ingen kunde få någon upplysning om var han tillbringade den tiden. Så, det stora budskapet  blev aldrig avslöjat.

Många misstänkte att herden inte ville berätta något, av rädsla för den hemliga polisen. Detta med tanke på, hur den kommunistiska regimen behandlade Magalvitfenomenet: det blev förbjudet för folk att göra pilgrimsresor dit, arbetet vid klostret lades ned; man fick inte ens prata om herden. Det spreds ett rykte att han var utvecklingsstörd, men folk visste att herden blivit undersökt av landets mest  ansedda rumänska psykiater under mellankrigstiden. De slog fast  att herden var helt frisk.

Efter revolutionens år 1989, återupptogs arbetet vid den heliga byggnaden. Idag är den färdig byggd. Den står öppen för både församlingens medlemmar som för turister. Den har ett kyrktorn som är40 meterhögt. Det högsta torn i Renässansstil i Rumänien. De som tänker turista i södra Rumänien, kan lägga den till sin besökslista.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Den heliga Drosita

Mellan Donau och Svarta havet, sträcker sig ett landskap som heter Dobrogea. Där finns Mamaia, Eforie, Neptun och många andra turistorter dit folk i norra Europa brukar åka på semester. Men förutom kända badorter finns det flera ställen som är värda ett besök. Jag tänker på alla klostren som ligger utspridda här och var i Dobrogea. Ett av dessa kloster heter Celic Dere. (Namnet är turkiskt och betyder ”stålbäcken”.) Dit brukar pilgrimer färdas; sådana som inte har möjlighet att resa till Santiago de Compostella (Typ).

I Celic Dere finns flera sällsynta ikoner. På en av väggarna där, kan man se ett porträtt av den heliga Drosita (Har ni hört talas om detta kvinnliga helgon? Om inte, behöver ni inte skämmas, för det är få som har gjort). Det sägs, att hon var dotter till den romerske kejsaren Trajanus och fick lida martyrdöd, år 104 e.Kr. Det är bara i detta kloster som den heliga Drositas namn har bevarats. Legenden berättar att det var tack vare hennes böner som den romerska kejsaren blev frälst och hans synder förlåtna. Nu var det inte så att kejsaren var en syndig man (inte syndigare än vi, alla andra), utan för att han var hedning. Detta faktum i sig var – och fortfarande är – en synd i de kristnas ögon.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Ur bokhyllan: Den välgörande tomtegubben och den förståndiga ladugårdsgumman

Jag dristar mig till ett ytterligare inlägg om hushållsböcker för att understryka hur vanlig den här litteraturen var på 1700- och 1800-talen.  1779 utkom en liten skrift med den välfunna titeln Den Wälgörande Tomte-gubben I Ladugården; eller Enfaldig Undervisning För Landtmän, Att wårda Boskapen i helsos och Sjukdoms tid.

Ja, vem ville vid den här tiden inte ha en tomtegubbe i ladugården. I brist på sådan kunde kanske denna bok duga.

Den anonyme författaren anger redan på titelblad att den innehåller utdrag ur prostens Hjortsbergs och andras skrifter. I ett företal motiverar författaren utgivningen med att bonden inte ska behöva köpa dyra böcker, därför denna bok som ger goda råd utan att vara vidlyftig.

I boken ges råd mot bland annat ormbett,  bölder, löss och andra besvär och sjukdomar men också om hur fähuset bäst byggs och hur kreatur utfodras.

Prosten Hjortsberg var en legendarisk prost i Vallda och Släp socknar i norra Halland. Liksom många präster vid den här tiden var Hjortsberg intresserad både av läkekonst och naturvetenskap. Han hade tjänstgjort som skeppspräst på resor med Ostindiska kompaniet och var medlem i Vetenskapsakademien.

Folk från hela södra och västra Sverige sökte sig till Hjortsberg för att bli botade, bl a med hjälp av hans elektricitetsmaskin, vattenkurer eller örter. Han skrev flera skrifter om avel och vård av boskap.

En liknande bok utkom 1774 med titeln Den Kloka och förståndiga Ladugårds-Gumman.  Även här anges att uppgifter hämtas ur både utländska och inhemska  hushållsböcker.

Jag ska inte trötta er med ännu fler böcker, det finns otaliga. Men för er som vill läsa vidare angående tillförlitligheten hos etnobiologiska källor såsom hushållsböcker och örtaböcker rekommenderar jag en mycket nöjsam och matnyttig läsning: Ingvar Svanbergs Fabulat, plagiat och spökuppgifter – att använda berättande källor inom etnobiologin. Den ingår i  boken Nycklar till kunskap, 2010. Läs mer här.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Ada-Kaleh och Miskin Baba

Ada-Kaleh var en ö. En gång i tiden låg den mitt i Donau, mellan Rumänien och före detta Jugoslavien. (Namnet är turkiskt; betyder öfästningen.) Det finns många historier förknippade med den här ön. En av dessa handlar om en helig man som låg begravd där. Denne man var varken rumän, bulgar, serb, grek eller turk, utan… uzbek! Man kan undra, hur han hamnat där. Det är en intressant historia som ligger bakom. Den går tillbaka ända till 1700-talet.

Från historiska källor vet man att under medeltiden fanns det en uzbekisk dynasti i Bukhara regionen i Centralasien. Denna släkt härskade där under en lång period, men i mitten av 1700-talet (år 1736) hände det något ovanligt: den siste tronarvingen (en mycket lärd prins) ville inte sätta sig på tronen. Han ville ge sig ut i världen istället; för att finna själsfriden. Det sägs att han drömde om en liten ö som låg i mitten av en mäktig flod någonstans långt borta, där två bergskedjor möts. Där skulle han hitta friden som han längtade efter. När prinsen vaknade, gjorde han eftersökningar. Han upptäckte att den lilla ön låg någonstans vid gränsen av det turkiska väldet. På det ställe där Balkan- och Karpatbergen skiljs åt av en flod som heter Donau.

Prinsen tvekade inte länge, utan bestämde sig att resa dit. Han tog farväl av släkt och vänner och gav sig iväg. Efter en lång resa kom denne ”muslimske Buddha” fram till det turkiska väldets västra gräns. Men inte till den lilla ön, som han letade efter, utan till en stad som hette Belgrad. Staden var en stark fästning, omringad av en mur med 12 portar. Där regerade en turkisk guvernör, en pascha! Prinsen stannade kvar i Belgrad ett tag (Om det var några år eller bara några månader, det vet man inte). Säkert är att, under hans vistelse där, hjälpte prinsen många människor. Han gav dem både tröst och goda råd.

Alla var glada över att gästen befann sig där, men när han ville fortsätta sin resa, hindrade paschan honom. Han ville att prinsen skulle stanna kvar eftersom han var en tillgång för staden. Han gav order att fästningens alla tolv portar skulle hårdbevakas för att den kloke mannen inte skulle slinka ut. Men en natt lyckades han göra det på ett mycket märkligt sätt. Vakterna berättade för paschan att gästen gick ut genom alla tolv portarna samtidigt! Då förstod paschan att den uzbekiske främlingen var en helig man.

Denne man kom till slut fram till Ada-Kaleh och tog namnet Miskin Baba. Det finns inte många dramatiska fakta om hans vistelse på ön. Det som man vet är att, efter hans död, blev han begravd där. Idag existerar ön inte längre. Den forsvann i samband med att ett stort kraftverk byggdes på Donau. Men innan dammvattnet tog över, lyckades man flytta kvarlevorna av Miskin Baba till en annan ö, lite längre ner på Donau. Där ligger de även idag.

Hört, bearbetat och återberättat av Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Ur bokhyllan: Sluga gubben och husaktiga gumman

Det är inte alltid så skarp gräns mellan hushållsböcker och svartkonstböcker. En vida populär hushållsbok Den sluga och förståndiga gubben innehåller samma råd som Den afslöjade naturen, t. ex. att man kan återfinna en drunknad genom att kasta bröd i vattnet och bestämma färgen på ett föl genom att hålla ett brokigt klädstycke framför det dräktiga stoets ögon.

Den sluga och förståndiga gubben är liksom många hushållsböcker en översättning och ur dessa kan man inte oreflekterat dra några slutsatser om hur allmogen såg på sjukdomar, vare sig hos sig själva och hos kreatur. Hushållsböckerna är ofta lärda verk som sammanställer uppgifter ur vitt spridd källor, ofta skriftliga. Däremot sprids en del av dessa uppgifter senare vidare muntligt och tas ibland som äkta folkliga uppfattningar.

Men de här gamla hushållsböckerna är ofta roande läsning. I handen på en klok gubbe eller gumma kunde den i folks ögon förvandlas till en svartkonstbok och gav innehavaren stor makt. Inte så konstigt i ett samhälle där fortfarande många inte kunde alls eller bara hjälpligt läsa. Eva Wigström berättar från sina vandringar i Skåne att en trollgubbe motsträvigt går med på att visa henne sin svartkonstbok. Den var till en del tryckt med röda bokstäver och innehöll stålstick föreställande djurkretsens tecken. När Eva Wigström till slut får den i sin hand visade det sig vara en tysk kalender tryckt 1774.

Den sluga gubben fick en efterföljare:  Den kloka och husaktiga gumman. Där lär sig läsaren att man ska baka bröd i ny, då håller sig det bättre. Att jaga eller fiska i  nordanväder lyckas aldrig. Däremot duger det gott att så havre i nordanväder, för då blir havren grovkornig och äts inte upp av björnar. En sångfågel i bur sjunger bättre om det finns en spegel i buren, för den tror att det är en annan fågel. Mullvadar försvinner om du slår vatten i dess hål eller lägger en död räv i hålet. Som synes, råd finns nästan om allt.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Den heliga Parascheva

Den muntliga traditionen inom grekisk-ortodoxa kyrkan förtäljer en gammal historia om en sjöman som en gång i tiden dog på ett skepp i Marmarasjön. Om han var på väg ut till den stora världen eller hemåt, preciserar inte historien. En sak är säkert: den arme seglaren aldrig nådde sitt mål, ty han fick avbryta sin jordiska resa (om man kan säga så, med tanke på att han inte alls befann sig på marken vi det ödesdigra tillfället) på ett ganska överraskande sätt, som ni kan förstå. Hans lik blev bortslängt i havet. Allt enligt den sunda seden gällande bland sjöfarare över hela världen. Nuförtiden tillämpas mänskligare metoder vid liknande fall förstås, men denna sorgliga episod ägde rum för länge länge sedan, i ett av de århundraden då Marmarasjön inte var något annat än ett utflyktsmål i det mäktiga Östromimperiet, som av dess egen befolkning hellre kallades Bysans.

I det ögonblick då matrosens kropp hamnade i vågorna var det slut med den s.k. begravnings-ceremonin och därmed skulle även vår historia ta slut. Det nyckfulla ödet som råder inte bara över vårt liv, men över vår döda kropp också, ville dock annorlunda. I stället för att bli mat åt havets rovfiskar, blev mannens lik buret av vågor mot fastlandet och kastat på en öde strand. Likt många andra av våra begrepp är ”öde” en relativ benämning, speciellt vid detta tillfälle, eftersom kadavret snart upptäcktes av en livs levande människa. Det var en eremit som bodde där i närheten. Enslingen var inte sen med att göra i ordning ett lämpligt ställe där bråtet (eller fyndet, om ni så vill) skulle läggas i. Vid nedläggningen märkte eremiten att där fanns redan ett par gamla människoben och han tänkte att i så fall var den iordningställda platsen inte mer än rätt vald.

Allt verkade vara utfört enligt kristna seder och bruk, men på natten hade asketen en märklig dröm. Han såg nämligen en imposant kejsarinna sittande på en gyllene tron, omringad av en änglaskara. En av dessa himmelska varelser tittade strängt åt hans håll och skällde på honom för att han försummade de benstycken som han stötte på dagen innan. Mannen befalldes att gräva upp hela skelettet och lägga det någonstans på en värdigare plats eftersom det tillhörde inte mindre än den vördiga Paraschiva, en helig kvinna som levde ett antal decennier tidigare.

Eremiten kände mycket väl till historien om denna underbara varelse: flickan som föddes inte långt därifrån, i en by som heter Epivat (idag, Boiados) nära Konstantinopel. Hon växte upp i en rättrogen familj och när hon var tio år gammal fick hon i en kyrka höra Frälsarens ord så som de står skrivna i Markusevangeliet: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” Denna uppmaning gjorde ett så starkt intryck på den lilla flickan att hon gick ut ur kyrkan och delade ut alla sina kläder till de arma människorna som brukade hålla sig intill stentrapporna utanför. Det var inte enda gången när hon gjorde detta, trots att hennes föräldrar ogillade hennes överdrivna tillgivenhet.

Efter några år, lämnade den unga flickan sitt föräldrarhus och styrde kosan mot Konstantinopel där hon levde i olika kloster tills hon fick budet att gå till det heliga Landet för att tillbringa sitt liv på det stället där självaste Jesus verkade en gång i tiden. Väl kommen till Jerusalem anslöt sig Paraschiva till ett kloster i Jordanöknen, där hon levde ett fromt liv helt enligt Johan Döparens föredöme.

Det som eremiten inte visste, var att när Parascheva blev 25 år gammal, fick hon en dröm där en ängel rådde henne att återvända till sin hemtrakt för att där överge sin jordiska kropp, innan hennes själ skulle stiga upp till Gud, som hon älskade så mycket. Fylld av glädje följde hon rådet och återvände inkognito till Epivat, där hon dog kort tid därefter. Byborna begravde den främmande kvinnan utan att veta vem hon var. Först efter några årtionden fick de kännedom om vem som låg begravd på ett sådant oansenligt ställe. Det var den plikttrogne eremiten som upplyste dem. Rättroende kristna som de var byggde byns invånare en vacker kyrka precis på den plats där Paraschiva sett solens ljus för första gången och en fin utsmyckad kista med hennes benrester lades där inuti.

Sedan spred sig ryktet snabbt. Mängder av nyfikna kristna kom till den lilla byn för att tillbedja vördiga Paraschevas reliker. Många tecken och mirakler skedde i dess närhet och folk från både Balkanhalvön och Mindre Asien unnade sig besväret att göra en resa till Epivat för att beskåda underverket och bli botade sina sjukdomar. Dock, efter ett tag gjorde sig ödet (eller historiens blåst, om ni vill) åter påmint. Under det fjärde korståget, när Konstantinopel ockuperades av västvärldens korsfarare, förflyttades kistan med Paraschevas reliker från Epivat till Târnovo, huvudstaden i det rumänsk-bulgariska riket, söder om Donau. Där fick den vara under mer än ett och et halvt sekel ända tills turkarna började tränga allt djupare in på Balkanska halvön. För att skydda kistan från skändlighet forslades den till Belgrad, men när turkarna erövrade även denna stad och Serbien omvandlades till pasalîc, skickades de heliga relikerna tillbaka till Konstantinopel där de bevarades i en grekisk-ortodox katedral.

Efter ytterligare 120 år var det dags för Paraschevas benrester (eller de som man tror fortfarande är hennes) att förflyttas på nytt: denna gång från det Osmanska riket till den delen av Rumänien som kallas Moldavien; mer exakt, till Jashi, provinsens huvudstad. Här kan man se den makabra lådan även idag i Tre Hierarker-kyrkan, stadens heligaste byggnad och dess stolthet. Rumänerna kallar den vördiga Parascheva även för heliga eller stora Fredag. Under de sista årtiondenas lopp har hon stigit i grad och blivit Moldaviens skyddshelgon. Så kan det gå för snälla flickor.

Guds försynte tjänare, Daniel Onaca i Burseryd

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Utflyktstips

Ur bokhyllan: Magia naturalis

De som vill göra något ont skaffa sig en svartkonstbok å den heter Magia naturalia, å den för de på hemlia bokhandla.

Så berättar en sagesperson från Småland. Boken som avses är Magia naturalis. Den var mycket spridd och kom ut i 8 upplagor 1786 till 1874.

Det är snarare en hushållsbok än en svartkonstbok eftersom den framförallt handlar om naturliga hjälpmedel, om ibland än så fantasifulla. På 528 sidor är den fylld med råd om djurs skötsel och sjukdomar, hur en trädgård bör skötas och hur bär och frukter tas tillvara, bakning och spånadsarbete.

Här är några exempel ur innehållet:

Brännsår. Medan de ännu äro färska, sönderkrossas morötter och lägges på. Det botar snart.

Att utröna om en ko är med kalf. När hon nyss är mjölkad, så släpp en droppe mjölk i kallt vatten. Sprider mjölkdroppan sig ut, så är kon i kalf; men håller droppan sig tillsammans, så är hon det icke.

Andtäppa hos hornboskap. Botas med en i tjära doppad sill och derpå ingifwes spad af kokta potater.

Att göra såppa på kokade äpplen. Först skalas äpplen och kokas mjuka sedan  göres såppan af det som följer: tag litet af det watten som äpplen kokat i, jämte win, corinter, smör, rifwet bröd, muskotblomma och såcker; sedan slå soppan öfwer äpplena och strö canel och såcker derpå.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Ur bokhyllan: En svartkonstbok

Jag har en gammal sliten svart bok med en knapp läsbar text i guld på omslaget. Den långa titeln är Den afslöjade Naturen, dess Sympathi och Magnetism. En blick  bakom förlåten i templet.

På titelbladet anges att skriften innehåller ”mer än 700 gyllene regler för hem, som på egen hand wilja bota sjukdomar och sårnader, jemte råd för lantbrukare, boskapsskötare, fiskare och jägare.”

Den här boken av Henrik von Gerstenbergk utkom i Sverige 1850 och måste ha rönt en stor efterfrågan, för min upplaga är den fjärde från 1855.

Under 1700- och 1800-talet utkom en rad hushållsböcker som riktade sig till allmogen med råd om sjukdomars botande, skötsel av djur, bekämpning av ohyra och användbara örter. En del, såsom Den afslöjade naturen, är fyllda med magiska råd.

En klok i Lönsbodtrakten i nordöstra Skåne hade just den här boken i sin ägo och han kallade den för sin ”svartkonstbok”.

Förutom sjukdomsbot innehåller den t. ex. råd om hur man prövar sin hustrus trohet, väcker kärlek och alltid träffar med sin bössa. Så här återställer man förlorad manbarhet.

N:o 1. Detta hjelpes medelst att pinka genom vigselringen eller genom en af björkqwistar gjord krans.
N:o 2. Köp en gädda, men pruta ej på betalningen; bär den till en å och pinka i gapet på gäddan och låt urinen löpa ned i strupen; kasta den sedan i ån.
N:o 3.  Tag ett nyvärpt om möjligt ännu varmt ägg; lägg det i en liten gryta och låt din urin deröfwer; koka urinen så länge till hälften är inkokt och slå den återstående hälften uti rinnande watten, men med strömfåran och ej emot den; gör sedan en öppning på ägget och lägg den uti en myrstack, som utgöres af röda myror. Så snart ägget är uppätet af myrorna, blir du frisk.
N:o 4. Tag af den, som är oförmögen att göra sin äktenskapspligt, hår från alla kroppens delar och afklipp äfwen naglarna på händer och fötter; lägg detta allt uti en linnelapp och inlägg den uti ett i en fläder borradt hål; tillplugga hålet med en plugg af hagtorn. Obs. att det bör ske trenne dagar innan nymånen ingår. Elöler drick en kopp qwinnomjölk, så winns samma ändamål.
N:o 5. Eller rök könsdelarne med tanden af en död; eller bär en sådan tand städse på dig, så skola dina krafter snart tilltaga.

Jag säger bara: Lycka till!

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Murgrönans legend

 

En gång, för länge sedan, levde en mäktig kung på jorden. Han var så rik att han inte kunde hålla räkning på alla sina slott, palats och gods. Kungen var mycket klok och hans fru var rund, glad och godhjärtad. Kungaparet hade en son också. De gladde sig mycket över honom för att det visade sig att pojken ägde en massa talanger. Han kunde fäkta och rida, han kunde sjunga och dansa, han kunde simma och han kunde vissla på sina fingrar på flera olika sätt. Att härma fåglarnas läte kunde han också. Alla flickorna vid hovet var förälskade i honom, men Traian – så hette pojken – gick hellre på jakt med sina hundar, än vänslades med kvinnofolk. Den kungliga skogen var stor och rik på vilt av alla slag, stort som smått.

Under en av sina jaktrundor, fick pojken syn på en ung flicka. Hon var ensam och bar på en näverkorg. Då och då böjde hon sig ner pr att plocka något från marken. Flickan samlade kantareller. Hon skrämdes väldigt när kungasonens hundar störtade fram mot henne, men pojken skyndade sig att hejda dem. Sedan närmade han sig flickan och frågade henne, vem hon var och vad hon hette.

– Jag är skogvaktarens dotter, svarade flickan, och jag heter Murgröna.

De två fattade tycke för varandra. De träffades flera gånger där ute i skogen. En vacker dag tyckte de att det var bättre att gifta sig med varandra. Traian gick raka vägen till flickans far och bad om Murgrönans hand. Mannen lyssnade på honom, men visade inte stor entusiasm för hans plan:

– Ärade prins, sade han, detta är omöjligt. Vi är kungens undersåtar och din far, kungen, skulle aldrig ge sitt medgivande till ett sådant giftermål.

Traian svarade inte. Han gick hem grubblande över skogmannens ord. Fram på kvällen avslöjade han sina tankar för sin far. Den gamle kungen svarade att pojken fick genomgå en test först:

– Kan du avstå helt från att träffa Murgröna under ett helt år, kan du, när tiden är inne, gifta dig med din käresta.

Traian accepterade detta. Trots sin brinnande önskan, gick han inte längre i skogen för att träffa sin flickvän. Han övergav till och med sin favorit sysselsättning, jakten, för att inte råka se Murgrönan. Flickan var mycket ledsen förstås när hon såg att Traian inte längre dök upp. Hon visste ju ingenting om kungens och sonens överenskommelse.

Under tiden kom en massa adelsfamiljer till palatsen på besök. De svarade på kungens inbjudan och det hände att de stannade flera dagar, ibland en hel vecka, och njöt av kungafamiljens frikostighet. Under ett av dessa gästabud fick Traian syn på en adelsflicka. Han blev förförd av hennes behag och glömde helt att han lovat sitt hjärta åt Murgröna. Följden blev att kungasonen och den vackra adelsflickan blev ihop och deras föräldrar ställde till en överdådig bröllopsfest.

När dagen för festen var inne samlades en massa släktingar i kungaparets palats. På kvällen lystes det upp av tusentals facklor och levande ljus. Murgröna, som nåddes av rykten om kungasonens bröllop, ville se, hon också, vem som tog hennes plats vid Traians sida. Hon gick till palatset, men släpptes inte in. Hon var inte bjuden dit och en sådan fest var inte något för fattigt folk.

Med sårat hjärta sprang skogsmannens dotter till ett fönster för att titta in. Hon ville se sin älskade en sista gång, även om det var bara en glimt hur liten den än var. Men Traian fanns inte där. Då sprang hon till ett annat fönster, sedan till nästa och till nästa. Brudgummen syntes inte till! Då ville hon titta genom fönstren på övervåningen och bad Gud om hjälp. Hon bad innerligt, med tårarna rinnande nedanför kinderna. Plötsligt kände Murgröna att hon kunde höja sig av sin egen kraft ända upp till palatsets övriga våningar. Genom ett av fönstren däruppe såg hon Traian till sist. Men hon såg inte vad som hände med sig själv. Och när hon såg det, förstod hon inte längre vad som har hänt.

Det sägs att på det sättet uppstod murgrönan i växtriket. Även dess förmåga att sträcka sig längs husens murar har sitt ursprung i denna gamla händelse. Murgrönan strävar fortfarande att nå alla byggnadernas fönster för att titta in genom dem. Fast den glömde för länge sedan, vad var det den ville se därinne.

Daniel Onaca

4 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

En till fotbollshistoria från Norge

När jag skriver det här ligger Tromsø på andra plats i den norska elitserien i fotboll. Under decennier har laget tillhört toppen i norsk fotboll. Men 2001 hände något sällsamt.

Tromsö byggde om sin fotbollsarena, precis som många andra elitlag gjorde vid den här tiden. En orsak var att skapa bättre utrymme såsom VIP-rum för de största sponsorerna. Sittplatsläktaren ändrades med följd att många trogna supportrar förlorade de sittplatser de haft i många år.

Men det började gå dåligt för laget. Match efter match förlorades. Det kom ut ett rykte om att en same som förlorat sin sittplats hade gandet, förbannat, laget. I början skrattade spelarna åt historien, men när det gick sämre och sämre visste de till slut inte vad de skulle tro. Efter en del tidningsskriveriet framkom det att förbannelsen kunde brytas om en get offrades på fotbollsplanen. En getbonde erbjöd sig att skänka en get. Han var också en supporter till laget.

Efter många om och men bestämde lagledningen att en get skulle offras före en viktig hemmamatch. Men en djurskyddsförening protesterade och Tromsø IL beslöt i sista stund att ställa in offrandet. Laget förlorade matchen.

Säsongen slutade i nedlyttning och flera stjärnspelare fick skulden och fick lämna laget. Trond Johansen, en tidigare storspelare, fick ansvaret för att för alaget tillbaka till högsta divisionen. Han var överbevisad om att allt skulle bli bra bara geten offrades. Några vänner till honom körde till getbonden och det sägs att geten offrades.

Säsongen 2002 blev succé för Tromsø IL.

Per Gustavsson

Vill du läsa en betydligt längre berättelser om Tromsø idrettslag och geita, hittar du den i Gandere och hjelperee i nordområdene, redigerad av Roald Larsen och Lev Levit, Arktisk Forlag 2011.

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner