Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

by | 03 augusti 2017 · 10:30

Hur lever sägner vidare i dag?

17._kuggaberg_och_trollens_julafton

Hur lever sägner vidare? Här är ett litet enkelt exempel på hur berättartraditionen förmedlas vidare i den vardagliga samvaron mellan generationer och i barns lek. Arne Nilsson, som ger den här lilla skildringen, var i många år kulturnämndens ordförande i Ljungby. I juli publicerade vi på bloggen en dikt av honom Visst dansar väl ännu små älvor ibland.

Exakt årtal minns jag inte men låt mig säga att året var 2002. Vår Amanda var den gången en ca 6-årig liten Angelstadsflicka och vistades ofta hos oss båda, hennes mormor och morfar ute i Långhult. Där det gamla ursprungliga garverihuset (i verksamhet i mitten av 1800-talet) ju ligger tätt invid den förbirinnande Långhulta-ån. Där kunde hon bada, fiska och leka med kräftor som morfar plockat upp till henne och mycket, mycket annat fanns den gången på hennes ”semesterdagar” där ute.

Och naturligtvis hade hon mycket god kännedom om trollen med anknytning till Kuggaberg. Visserligen hade hon väl aldrig sett dessa, men väl hört dem vid flera tillfällen och oftast uppe i bergets grotta. Vid ett tillfälle då hon och jag cyklade ner till Kuggbergt och då hon ”inspekterade” en rostig och söndrig gammal kastrull hon funnit bortslängd vid bergets fot, fick hon syn på att inuti denna fanns och rörde sig såväl skalbaggar, sniglar som myror, otyg som jag bad henne låta bli, för ”det var säkert trollens mat”, läckerheter som de inte orkat med att äta, men som skulle serveras hela familjen vid senare tillfälle.

– Nej Amanda. Sätt undan den där kastrullen, för annars blir de nog arga och tror att du tänker ta maten ifrån familjen…

I smyg hade jag under samtalet plockar upp en handfull småsten, grenar o s v och medan hon var fullt sysselsatt med att inventera innehållet i kastullen så passade jag på att slunga upp mina hopsamlade stenar, kottar etc upp mot grottöppningen, kast som omgående kom nedrullande tillbaka till oss. Studsande och vältrande, ja hoppande mot oss båda.

– Där ser du Amanda. Nu har trollen blivit arga på oss, arga på riktigt. Nu slänger de ju sten ock bråte på allvar. Det är bäst vi cyklar hem igen. Mormor blir ju annars orolig och vi kan ju få sådant där otyg i huvudet.

Och vårt lilla barnbarn höll tyst med sin morfar. Via Långhults Norragård och därefter Mellangården, kom vi en stund senare åter till vårt röda lilla hus vid stenvalvsbron, varpå mormor omedelbart fick del av vår upplevelse vid Kuggaberg. Man ska inte bråka med trollen och definitivt inte stjäla mat från dem.

Arne Nilsson

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som

by | 22 juli 2017 · 16:08

Blek taggsvamp

Skannad 2

När jag i går kväll, fredagkvällen, efter en dags ihållande regn, kommer hem från en liten skogstur har jag fått en en skaplig svampskörd: karljohan, aspsopp, strävsopp, inte alltför små kantareller, inte blek taggsvamp men väl röd-gul. Då läser jag Bengt af Klintbergs nyutgivna diktbok Blek taggsvamp. Jag gör det med stor glädje, jag både känner igen mig i Bengts svamperfarenheter och överraskas av fina bilder och små tankar. Det är avskalad poesi, enkel och ren, men med stor verkan.

Bengt af Klintberg har tidigare skrivit om äldre folkliga uppfattningar om svamp i essäboken Kuttrasju, som kom ut för snart 20 år sen. Nu gör han dikt av både sin fascination för folkliga föreställningar om svampar och sin egen lust till svampplockning. Många små iakttagelser i essän återkommer i de 25 dikterna, där de flesta handlar om en  svampart. Men här finns också handfasta råd till svamplockare: ”Välj de mindre stigarna som korsas av rötter med blanknötta ryggar.” En dikt handlar om Linné, som hade aversion mot svampar, och Elias Fries, som ägnade sitt liv åt att klassificera och namnge svamparna. Elias Fries föddes förresten i Femsjö, blott några kilometer väster om Sagobygden.

Dikterna är inte bara tänkvärda och sinnliga utan ibland riktigt roliga. Den som upplevt en riktig karljohansommar ler år dikten ägnad denna svamp: ”Underjordiska champagnekorkar flög i tusentals mot markytan.”

I alla tider har författare diktat om blommor och fåglar, nu har också svamparna äntligen fått sin uttolkare.

Per Gustavsson

 

Bengt af Klintberg: Blek taggsvamp. Dikter. Ellerströms 2017.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Taggat som , ,

by | 23 mars 2017 · 13:17

Tranedan

 

I helgen firar stora delar av östra Småland Trandagen, eller ”Tranedan” som det heter på Småländska. Tranedan infaller den 25 mars och i stora drag firas det att tranan har återvänt med våren i släptåg.

Men nu ska jag berätta för er om hur det kunde gå till på Tranedan när jag var liten. Min hemort är Mönsterås i mellersta Kalmar län så Tranedan var närvarande både i skolans värd och hemmavid. I skolan kunde vi få lära oss mer om tranen, fröken läste sagor och så fick vi måla våra egna tranor.  Men det är firandet hemma, framförallt det hemma hos min mormor och morfar, som jag nu ska berätta om.

Kvällen innan Tranedan kallas ibland för Tranafton och hemma hos mormor och morfar var förberedelserna i full gång. Dels så skulle jag och min bror måla varsin trana som sedan skulle sättas upp i vårt sovrumsfönster. Dessa teckningar skulle leda tranen till just vårt sovrum när hon anlände. Mormor berättade att vi skulle få ha fönstret lite på glänt i natt, så att tranan kunde smita in. Innan vi la oss för att sova hängde vi upp varsin strumpa vid våra sängar. Sedan sov vi gott till gryningen, ingen trana kom och väckte oss! På morgon när vi undersökte våra strumpor hade tranan lämnat chokladägg och varsin tandborste, förståndig trana det där!

Men så fick vi syn på något märkligt, fjädrar låg som ett litet spår på golvet och fortsatte ut till trappan. Vi smög ner, det var tidigt på morgonen men vi hörde radion i köket. Spåret av fjädrar ledde oss till diskbänken där nästa upptäckt gjordes. Hela bänken var vit av mjöl och i mjölet kunde vi tydligt se spår av fågelfötter som gick mot det öppna köksfönstret. Tranan hade varit i köket!

Då tittade mormor in och ojade sig, vi hade minsann fått besök av en bullsugen trana som stökat till så i köket! Nöjda berättade vi om vår upptäckt i strumporna och förundrades sedan av tranans framfart i köket. Det måste varit våra teckningar som lett henne till oss! Men, när vi gick upp till sovrummet igen syntes inte våra teckningar till längre! Hade tranan tagit dem med sig?

Jag såg aldrig röken av de där tranteckningarna igen, i år har jag varit ute i god tid och tecknat en egen. Vi får se ifall jag får behålla denna.

Ellen Sjömålen, praktikant Sagobygden

Mer om Tranedan, eller Trandagen, kan ni läsa på bloggen här och här.

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 14 maj 2016 · 12:33

Sagan om ljuset och spindeln

spindel

(en folksaga från Sydamerika)

För länge sedan, häruppe i norden fanns inget ljus. Det var helt mörkt! Djuren kunde inte se, vart de gick; de krockade med varandra; de trampade varandra på tårna; de snubblade hela tiden… En dag tänkte den kloka ugglan att så kan man inte fortsätta ha det, utan man måste finna en lösning på problemet. Nästa dag kallade hon alla djur på möte och sade till dem:

– Mina vänner, det är dags att tänka och besluta tillsammans hur vi kan bli av med detta mörker.

Djuren mumlade på alla sätt och vis, för de visste inte vad de kunde göra. Till slut hördes rösten från en gammal kråka:

– På mina flygfärder till fjärran länder, har jag hört det att på södra delen av jorden finns gott om ljus. Där kan djuren se var de sätter sina tassar, hur stora träden är… ja, de kan t.o.m. se färgen på varandras ögon.

De andra djuren blev förvånade. De började ropa i munnen på varandra:

– Vi vill också ha det så!

– Vi vill ha ljus, så att vi kan se varandra!

– Vad väntar vi på? Någon skall gå och hämta ljus till våra trakter.

En modig råtta höjde sin röst högre än alla de andra:

– Jag kan gå att hämta ljuset! Och utan att vänta på svar, gav han sig iväg.

Efter många dagars resa, kom råttan till landet av ljus. Han nästan bländades av det. Hans ögon smalnade. Med blicken riktad mot marken, närmade han sig platsen där ljuset var som starkast och snodde lite ljus. Han stoppade det i sin yviga svans och sprang tillbaka. Han skyndade sig så mycket han kunde, men efter ett tag började värmen av ljuset bli så starkt att det brann upp råttans päls helt och hållet. När han nådde de nordliga trakterna, hade han inget ljus med sig för det hade slocknat. Så, djuren blev jättebesvikna för de var tvungna att leva kvar i mörkret. Då sade en hök:

– Jag ska försöka hämta ljus. Jag flyger högt, så jag tror att jag har bättre tur än råttan.

Höken gjorde precis som han sagt. Han flög högt och snabbt och kom snart till ljusets eldstad. Där flög han ner som en blixt och tog lite ljus. Sedan satte höken den på sitt huvud och flög tillbaka. Under resan, började ljuset bränna hans fjädrar i huvudet. Det brände så mycket att rovfågeln till slut blev helt skallig. Sedan slocknade ljuset. När djuren hälsade honom välkommen tillbaka, hade han inte ett uns av ljus kvar. Djuren blev ledsna igen. Inte bara ledsna men desperata också. Kommer de att leva för evigt i mörker när det på andra sidan jorden finns så mycket ljus!?

– Nu är det min tur, hörde de plötslig en tunn röst.

– Vem talar?, frågade alla.

– Det är jag svarade rösten.

– Vilken ”jag”?, frågade de andra djuren lite irriterat. Kan du inte säga ditt namn?

– Det är jag, spindeln.

De andra djuren blev inte glada när de hörde detta. Det hade förväntat sig att det var en större och starkare varelse.

– Det är sant att jag är gammal och liten, fortsatte spindeln, men jag har en plan!

De andra djuren var skeptiska, men de tänkte att det fanns ingenting att förlora om spindeln gjorde ett försök, han också. Då satte spindeln igång att genomföra sin plan. Först tillverkade han en lerskål försedd med lock. Sedan vävde han ett spindelnät och från det spann han en lång tråd som räckte ända till ljusets eldstad. Där hasade han ner sin gryta och lyckades få en portion ljus i den och täckte den snabbt med locket. Sedan drog han i tråden hela vägen tillbaka ända tills grytan hamnade bland djuren på jordens norra del. När de tog bort lergrytans lock kom ljuset ut och spred sig över hela skogen. Och inte bara över skogen, utan över land, slätter och berg.

Efter denna bragd fanns det ljus även på jordens norra del och spindeln blev respekterad av de andra djuren för sitt mod och sin påhittighet.

3 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 25 februari 2016 · 13:53

Skrattabborrtjärnen

I skogarna norr om Duvberg och Överberg i Härjedalen ligger Skrattabbortjärnen. Jag gissar att man kan fånga en skrattabborre just där.

Du kanske inte har hört talas om denna fisk?

”Det är en slags ödla som man får på metkrok och som springer och skrattar, när de kommer på land” har en karl i Sveg berättat.

Men det var bäst att vara försiktig, för det sades att skrattabborren var den onde själv och i hans klor ville man ju inte råka.

Men det finns ett knep att inte råka illa ut, utan tvärtom få tur. Fångar du en abborre med rött huvud, guld- och silverstrimlade fenor och alldeles klar grön stjärtfena måste du vara snabb och stryka fisken med kniv eller annat stål. Är du inte nog snabb kan en hand sticka upp ur vattnet, gripa tag i fisken och dra ner den i vattnet igen och samtidigt hörs ett hemskt hånskratt från djupet. Det sägs att en del som fiskat upp en skrattabborre ur djupet blivit sjuka under en lång tid och att andra fått fiskelyckan förstörd för all framtid.

Men hinner du stryka fisken med stål kan den tala och berätta var det finns en skatt att gräva upp. Om någon förr i tiden plötsligt blev rik menade en del att denne fångat en skrattabborre.

Här är en länk så att du hittar till Skrattabborrtjärnen.

Mer om denna fisk kan du läsa i min bok Läskiga vidunder och sällsamma djur, som kan köpas billigt på Sagomuseet, samt i Ingvar Svanbergs artikel Vattenödlorna i svensk folklig tradition som återfinns i Svenska Landsmål och svenskt folkliv 2001, s 81-90.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Taggat som ,

by | 24 februari 2016 · 15:45

Raelf´s kyrka

IMG_1860Längs den gamla landsvägen mellan Överberg och Duvberg, en halvmil norr om Sveg, ligger denna jättesten.

Läs här varför den kallas för Raelf´s kyrka.

IMG_1859

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 29 april 2015 · 14:25

En samekvinnas berättelse

Det hände i Jokkmokk

HundDenna berättelse grundar sig på en självupplevd händelse. Kvinnan var från Jokkmokk. Låt oss kalla denna person för Ellen. Hon hade vid ett stadsbesök haft en skämmande upplevelse av att någon hade suttit på hennes arm medan hon sov. Hon fick en mycket besvärande värk i armen och begav sig hem till Jokkmokk för att söka upp en botare som hon kände. Andra saker kom emellertid emellan och i samband med en fest där Ellen deltog, trots sin värkande arm, dök plötsligt en stor och okänd svart hud upp. Ingen av de närvarande kände igen hund.

Värdinnan blev mycket uppskakad av hundens närvaro och ville avbryta festen eftersom hon ansåg att det inte rörd sig om någon vanlig hund. De schasades ut men försökte komma in på festen igen. Ellen bad då hunden att ge sig iväg eftersom hunden skrämde dem. Hunden lydde och försvann så småningom, men festen avbröts ändå i förtid. På natten vakande Ellen och märkte att hunden stod vid hennes säng och slickade den värdande armen. Hunden försvann och Ellen sjönk åter ner i sömnen. På morgonen var värken borta och hon fick veta att den botare som son hade tänkt söka upp hade dött för två dagar sedan, det vill säga strax efter det att hon beslutat sig för att söka upp honom.

 

Historien finns att läsa i boken „Vår tids noaidi” (med undertiteln, „Samisk shamanism”), skriven av Jörgen I Eriksson och publicerad på Rosengårdens förlag och studier AB, Umeå, 2009

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , , , , ,

by | 02 april 2015 · 22:36

Trosföreställningar och sedvänjor i påskveckan

påskbrev2

Stilla veckan var en dyster och allvarlig tid. Frid och lugn skulle råda. I kyrkklockan ersattes den vanliga metallkläppen med en av trä, en dymbil, för att ett dovare ljud skulle höras under den vecka då Jesus led så svårt för vår skull. Inga hjul, spinnrockar eller andra saker som gick runt fick vara igång. Till dagarna i veckan var många trosföreställningar knutna. På måndagen, svarta måndag, skulle man i Skåne äta flera sorters kål för att få god hälsa.

På vite tisdag var det i Värmland sed att koka och äta grisfötter. Benen skulle sedan bäras tillbaka till svinstian ett och ett, då fick man god svinlycka.

På dymmelonsdagen gick påskfriden in. Den som högg ved nu, riskerade att ”dymmeln” gick i träet så att det ruttnade eller blev hårt och ohanterligt. Yxorna man använde blev slöa. Om kor gick på spånor som huggits den dagen, fick de en sjukdom som kallades för klöv-älta. Inget granris fick tas hem från skogen, då drog man ormar till gården. Hade man inte sopat bort aska och sopor, blev huset översvämmat av loppor och löss. Allt vinterarbete skulle vara klart till påsk, slarvade man med det drabbades man av allehanda olyckor.

Skärtorsdagens namn kommer från ordet ”skära” som betyder ”göra ren”. Enligt katolsk sed var en tvagningsrit knuten till denna dag. I folkmun associerade man till skärredskap och en del trodde att det var en särskilt bra dag att skära och klippa på. Andra däremot menade att man skulle akta sig för att använda vassa redskap då.

På långfredagens morgon skulle den som först kom ur sängen gå runt och skämtsamt smiska övriga i huset med ris,  det kallades ”påskskräcka” (Uppland). Detta för att påminna om Jesu plågor på korset. I senare tid har riset blivit en färgglad dekoration. Det första fjäderprydda riset är känt från Stockholm i slutet av 1800-talet och spred sig sedan över landet under 1920-och 1930-talen. På långfredagen måste man av religiösa skäl hålla sig hemma och utföra så få arbeten som möjligt.

På påskafton tände ungdomar i västra delarna av Sverige påskfyrar, man eldade för att hålla häxor och troll borta.

På påskdagens morgon påstod man att solen dansade av glädje över att frälsaren var uppstånden. Om man ställde sig naken på ett lagårdstak den morgonen och kikade genom ett såll skulle man se att solen dansade i glädje över detta. Då kunde man också se att häxor flög kring solen och försökte trycka ner den, för att förhindra att uppståndelsens morgon skulle gry.

Seden att äta påskägg är utbredd i nästan hela Europa. I många bygder åt man inte ägg förrän på annandag påsk, t.ex. i Skåne, där det hette att om man gjorde det så hittade man aldrig sina djur ute i markerna. Ett skrovmål ägg till påsk gav kraft i benen och skyddade mot onda krafter. Det var dessutom ett av de få färska födoämnen man kunde äta vid denna tid på året.

Långt in i det senare bondesamhället trodde man att påskkäringar och häxor for till djävulens gästabud under påsken. Bondmororna gjorde klokt i att stänga spjäll så att inte omkringflaxande häxor ställde till det med sjukdom på husets folk. På bodar och fähus målades kors av krita eller tjära för att hålla dem borta. De tog nämligen gärna något husdjur för att åka på till Blåkulla. Ville man skrämma bort dem kunde det löna sig att avlossa gevärs- eller sprängskott.

Seden att småflickor klär ut sig till påskkäringar är ganska sen. Traditionen med påskbrev är äldre, den innehåller en teckning, ofta på en häxa, och en skämtsam eller spydig vers:

Sopa, raka, smörjehorn

Ger jag dig till resedon

Far fort, min vän,

kom snart igen

men akta dina långa ben,

för stock och sten.

Fritt efter Ebbe Schöns bok Folktrons ABC, Ebbe Schöns och Carlsson Bokförlag 2004

Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som

by | 30 mars 2015 · 9:39

Säg var det på Blåkulla hett?

Nu är det hög tid att rita påskbrev och sända till en vän. Om den traditionen har vi tidigare skrivit om på bloggen, sök på påskbrev och du finner mer uppgifter om seden. Här några 100-åriga påskbrev från Värmland som kan inspirerar till skapande.

påskbrev-4

Wälkommen nu sköna flicka!

Från Blåkulla dit som ni for hän,

Så roligt att åter få blicka

In uti ditt öga min vän!

Men tälj mig, hvad rysligt dig hände

Och säg mig, hvad som Ni har sett

När som från oss ryggen Ni vände?

Säg var det på Blåkulla hett?

Du frågar mig, vill du väl höra.

Hvad flickorna taga sig till

När som vi rådplägningar föra

Så vet, att vi stiftat en bill,

Att karlarna ska vi regera,

Men för att dig lugna min vän

En kyss du skall få men ej flera.

Ty resten du taga får sen.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 21 november 2014 · 15:27

Julberättelser i vintermörkret

DSC01866Snart är det advent. Ordet betyder ankomst, men i folkmun fick det betydelsen väntan. Hela advent är en lång tid av väntan på juldagarna. Inte bara för att fira Jesusbarnet födelse, utan lika mycket för att det för många var det enda tillfället på året, då mat fanns i överflöd, liksom öl och brännvin. De var några dagars vila, utan betungande arbete. Det var också en tid för lekar, dans och berättande. Berättelserna handlade ofta om allt märkligt som sades ha hänt just under de mörka veckorna kring jul och nyår, då allt oknytt och lortatyg var i rörelse. Men inomhus brann ljusen och talgdankarna och skrämde bort allt hemskt. Då blev de hemska mindre farligt.

Stugan var smyckad till fest. Dragen med textilier, takduk över bordet med julkrona i mitten och så om råd fanns därtill, vackra målade bonader med bibliska berättelser.

Under många år har jag i advent dukat upp ett gammaldags småländskt julbord med äpplastake, julhögar, ölstånka, brännvinsstop, grötfat. Över hänger svinbortskronan och spiklyktorna är framtagna för att tas med till julottan och värma under kjolarna. Så berättar jag utifrån alla föremål, börjar med slakten och slutar med farängladagen och tjugonde knut.

I år berättar jag i några bygdegårdar. Så välkommen att lyssna om du har möjlighet.

Tisdag 25 nov kl 18.30 – Ösjöbols bygdegård, norr om Åseda

Torsdag 27 nov 18.30 – Knislinge bygdegård

Fredag 28 nov kl 19 – Judhults bygdegård, Göteryd

Passa gärna på att besöka Ljungby museum vid Ljungby Gamla Torg under julhelgen, de har en förnämlig samling av sydsvenska julbonader.

DSC01868

6 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som ,