Det var en gång en fattig bondefamilj som bodde i en avlägsen by. De hade en giftasvuxen son. En dag kom han hem och berättade glatt för sin far:
– Käre far, jag var på djurmarknaden idag och träffade en man som hade en oxe till salu. Han bad bara om 50 lei för den. Jag tycker att du ska köpa den.
– Den är för dyr, svarade fadern.
– Du vet bäst, sade pojken då.
Efter ett tag, gifte sig sonen och flyttade med sin fru till en annan by. Det unga paret levde där ganska länge utan att höra av sig till hans föräldrar. Under tiden gick det bättre för föräldrarna. De började skaffa sig nya saker till hemmet. En vacker dag besökte sonen dem. Väl hemma såg han en grann oxe stående mitt på gården. Hans far hade köpt den på marknaden just den dagen.
– Hur mycket betalade du för den, far?, frågade sonen.
— 200 lei.
Pojken gjorde stora ögon:
– Betalade du så mycket!? Men oxen jag såg en gång på marknaden kostade bara 50 lei. Då sade du att den var för dyr.
– Det stämmer, svarade gubben. Då var 50 lei mycket, för vi var fattiga, men nu är 200 lei billigt eftersom vi har blivit välbeställda.
Jag bor numera vid Landala torg i Göteborg. I slutet av 1800- talet bodde, på närliggande Carl Gustafsgatan, en dåtida lokal kändis. Hon hette Eva Johansson, men var mer känd under namnet Spå- Eva. Denna sierska kunde, förutom att se in i människors framtid, även avslöja tjuvar. Hon var mycket efterfrågad, framförallt bland kärlekstörstande, unga kvinnor och människor som blivit bestulna. Det sägs att besökare kom från alla samhällsklasser och från stora delar av landet. Hon lär har varit en mästare på att spå i kort. Ofta la hon en så kallad spåstjärna med vanliga spelkort. Med kortens hjälp kunde hon sedan svara på frågor som: Kommer jag att hitta en kärlek? blir han mig trogen? kommer vi att bli lyckliga?
För att avslöja tjuvar använde Spå-Eva helt andra metoder. Bland annat tittade hon i ett glas med vatten. På vattenytan kunde hon se konturerna av tjuven framträda eller av den plats han bodde på. Hon pekade aldrig ut tjuven med namn och adress, men gav ofta tillräcklig information för att den som anlitat henne skulle kunna få en klar bild av vem som som var den skyldige.
En gång kom en bonde och sa att ett av hans får blivit stulet. – Du kommer att se ett tecken i pannan på den som är skyldig, sa Eva Nästa dag träffade bonden sin granne och såg då en liten får-svans i grannens panna.
Men att ange tjuvar skulle visa sig vara förenat med en del problem. En rik familj hade blivit bestulna De gick till Evas bostad på Carl Gustavsgatan 49 för att få reda på vem tjuven var. Eva pekade ut en person, från en ännu rikare familj, som den skyldige. Det skulle hon inte ha gjort. Istället för att erkänna gick den utpekade familjen till polisen och berättade hela historien. Spå- Eva kallades till i polisstationen och väl där var hon tvungen att ta tillbaka sina anklagelser och göra avbön. Efteråt lär polismästaren ha sagt: ”Att ni ger en flicka en fästman gör ju ingenting, ty det det måste hon ha ändå, men låt polisen sköta brottmålsundersökningarna!” Allt tyder på att Eva lydde detta råd. Hon fortsatte lägga stjärnor och spå om lycklig framtid ända fram till sin död 1901, men några fler brottslingar avslöjade hon inte, vad jag vet.
Många Göteborgare beundrade säkert Spå- Eva, men hon var också fruktad. Det berättades bland annat att varje torsdagsnatt kom djävulen och hälsade på henne. När hon var död stod hennes hus tomt länge. Ingen vågade bo på ett ställe där man riskerade att få den onde på besök.
Det Landala som var Eva Johanssons, finns inte kvar, mer än på bild ( se ovan). Det jämnades med marken under rivningshysterin och ersattes av fula sjuttiotals byggen. Utmed Carl Gustavsgatan är alla hus nya. Jag har inte hittat nr 49, men ibland stannar jag vid Carl Gustavsgatan 48. Jag tittar på dagens betonghus och tänker: ” Det här är så nära Spå- Eva jag kommer”.
Källor: http://www.goteborgshistoria.com ISOF Göteborg: IFGH 2991 med flera folkminnes nedteckningar Bilden är hämtad från Göteborgs stadsmuseum
I rumänsk folklore tror man att djävlarna bor på botten av dammar eller sjöar. Därför finns uttrycket ”han i kärret” när man inte vill kalla djävulen vid namn. En fattig bonde ville en gång göra narr av djävulen som bodde i en damm i närheten av hans by. Så han tog en vass påle och en rulle tjockt snöre och gick till den plats där han visste att djävulen höll till. Framme vid dammen hamrade han ner pålen i marken och band ena änden av snöret vid den. Sedan drog han ut rullen och började mäta. På botten av dammen hörde djävulen ett oväsen. När han dök upp för att se vad som hände, såg han bonden i full fart med sin mätning.
— Vad gör du?, frågade han.
— Jag mäter upp platsen för att bygga en kyrka, svarade mannen, utan att hejda sig.
Djävulen blev orolig. Han kom på ett knep för att avleda mannens planer.
— Vet du vad?, sa han. Vill du bygga en kyrka så flyttar jag härifrån, men bara på ett villkor.
— Bra, sade mannen. Vad är villkoret?
— Ser du hästen där borta? Kan du gå runt dammen tre gånger med honom på ryggen?
– Men kan DU det?, frågade mannen.
— Så klart att jag kan.
— Då, får jag se!
Djävulen tog hästen på ryggen och sprang tre gånger runt sjön.
— Jaså, du… Tror du att du är stark?, retade bonden honom. Du bar hästen på ryggen men jag kan runda dammen med den mellan mina ben.
— Låt mig se, flinade djävulen.
Bonden steg sedan upp på sin häst och gav sig iväg i all hast. Han slutade inte förrän han hade rundat dammen tre gånger. När djävulen såg ett sådant mirakel blev han mållös. Antingen hade han aldrig sett en man till häst, eller så var djävlarna dummare på den tiden.
De troende i en avlägsen by brukade samlas i kyrkan varje söndag för att lyssna på Evangeliet. En vacker söndagsmorgon blev de överraskade: i stället för den vanliga predikanten dök det upp en annan präst. Han var äldre, men verkade vara säker på sin sak. Han tittade strängt på folket, lade sin hand på den heliga skriften, som låg öppen framför honom och dundrade:
– Gott folk, vet ni vad det står i den här boken?
– Vi vet inte, svarade alla på en gång.
– Om ni inte vet, då berättar jag inte det för er, sade prästen.
Sedan slog han igen boken, steg ner från predikstolen och lämnade församlingen. Den gamle prästen gjorde det inte för att håna de arma människorna, utan för att han inte kunde läsa! Dessutom talade han ganska sluddrigt och var rädd att kyrkfolket skulle skratta åt honom. Så var det med det den där söndagen. När byborna fick veta att den nya prästen skulle komma igen nästa söndag, bestämde de sig vad de skulle svara honom om de fick samma fråga.
Så blev det söndag och det var den nya prästen som kom. När det var dags att läsa Evangeliet, tittade han på församlingen och ställde samma fråga som förra helgen.
– Gott folk, vet ni vad det står i den här boken?
– Vi vet, svarade byborna med entusiasm.
– Om ni vet, behöver jag inte berätta det för er, sade prästen och gick sin väg.
Nu tänkte byborna att de måste hitta ett bättre svar nästa gång. Den tredje söndagen frågade prästen igen:
– Gott folk, vet ni vad det står i den här boken?
– Vi vet, svarade de som satt till höger.
– Vi vet inte, svarade de till vänster.
– De som vet ska berätta för dem som inte vet, sade prästen och lämnade predikstolen.
Det sägs att i gamla tider kunde man ibland se en märklig skomakare komma gående genom landskapet. Från den ena socknen efter den andra kom vittnesmål om den gamle vandraren. Ofta bar han ränsel på ryggen och vandringsstav i ena handen. Hans mycket åldrande kropp var övervuxen med mossa och han tog sig fram med släpande steg Främlingen gick under olika namn, Ahasverus, den vandrande juden, men oftast sa man Jerusalems skomakare. År 1929 berättade den bohuslänske bonden August Sjöberg* följande korta historia: ”Plogen måste tas in. Den fick inte stå ute på julnatten för då kunde Jerusalems skomakare komma och sätta sig på den. Eftersom Jerusalems skomakare var förbannad av synd så skulle det inte komma att växa något annat än ogräs på den plats där plogen stått. Hustrun hade tom rätt att ge mannen en örfil om han glömt ställa in plogen”
Var hade August Sjöberg fått en sådan föreställning ifrån? Vem var Jerusalems skomakare? Och varför var denne vandrare förbannad av synd? Svaren på frågorna hittar man i en mycket gammal legend. Redan under medeltiden började det i stora delar av Europa spridas en föreställning om en märklig man som vandrade runt i världen. 1602 utgavs en tysk Folkbok med följande innehåll: ”En vinter i sin ungdom, när han predikade i Hamburg, lade Paulus von Eitzen märke till en jude i slitna kläder som stod mitt emot predikstolen. Varje gång Jesu namn nämndes böjde mannen på knäna, suckade ljudligt och slog sig för bröstet. Prästen sökte upp den märklige mannen och fick höra hans livshistoria. Juden påstod sig heta Ahasverus och vara född i Jerusalem redan i Kristi tid, där han varit skomakare. Som så många andra i staden var han positiv till korsfästandet av Jesus och hade gått ut för att se när den dömde kom förbi. Precis vid Ahasverus hus stannade Jesus upp för att vila, allt tröttare under sitt tunga kors. Ahasverus rusade till och ropade åt honom att gå sin väg, att gå dit han skulle. Då svarade Jesus: ”Jag vill nu stå här litet stilla och vila mig, men du skall hädanefter ingen ro eller vila ha i denna världen, utan skall ostadig och flyktig vandra omkring i hela världen alltintill domedagen.” Och så hade det också blivit. Ahasverus hade vandrat, odödlig och rastlös, genom världen i ett och ett halvt årtusende”
Historien kom i skriven form på svenska under 1700-talet. Det gjordes också en visa som skillingtryck och den fick stor spridning under 1800-talet, särskilt i Götaland
I takt med att berättelsen spreds i olika former, blev vittnesmålen i Sverige allt vanligare. Hade man inte själv sett skomakaren så hade man hört hur någon annan stött på den märklige vandraren. Över 200 berättelser, som handlar om Jerusalems skomakare finns i folkminnesarkiven, de flesta från Götaland. De har ofta hämtat formuleringar från legenden och visan, men man hittar också berättelser som sticker ut. Ett sådant exempel är just att Jerusalems skomakare kunde sätta sig på en plog på julnatten. Det är är ingen uppgift som man hittar varken i legenden eller visan. I folkliga varianter kan man också läsa att Jerusalems skomakare kunde flyga över hustaken om nätterna. Från ett bohuslänskt fiskeläge kommer uppgiften att skomakaren fått sitt straff sedan han sytt otäta fiskarstövlar till aposteln Petrus. Det finns till och med spår av berättelsen bland samer i Lappland. Där träffar vandraren renar.
Själv har jag motstridiga känslor inför denna gamla legend. Det är fascinerande att berättelsen påverkat så många människor i generation efter generation. Men det går inte att blunda för att den säkert bidragit till det hat och den förföljelse som judar utsatts för genom historien.
I August Sjöbergs ord kan jag inte utläsa rasism och judehat, snarare en förundran och en viss rädsla för att en flera tusen år gammal vandrare skulle förstöra viktig jordbruksmark.
Mikael Thomasson
*August Sjöberg föddes 1864. Han blev tidigt änkling och gifte om sig med Laura som hade en son – Harald- med sig in i äktenskapet. Paret ägde och drev gården Vassbacken i Klingsdalen,Tossene socken. Som vuxen fick sonen Harald en bit mark alldeles nära huvudgården och byggde sitt eget några hundra meter längre bort. Den nya gården fick namnet Mörket. Harald gifte sig med Anna och de fick tillsammans bland annat dottern Signe, som i sin tur fick dottern Birgitta. Som vuxen blev Birgitta min fru och för några år sedan tog vi över Mörket
Källor: Bengt af Klintberg – Harens Klagan (Kapitlet: Jerusalems skomakare i Sverige) Nedteckningen IFGH 1795. Upptecknat av Ingrid Settergren
Sankt Petri kyrka i Malmö är 700 år gammal. Den började byggas 1319 men det tog ungefär 60 år innan kyrkan var färdigbyggd. Vid den här tiden var det gott om sill i havet och det var en värdefull handelsvara. Fler och fler hus byggdes intill havet och Malmö blev en viktig handelsstad. En sådan betydelsefull stad behövde en ståtlig kyrka.
På 1400-talet byggdes kyrkan till med små kapell. I Vårfrukapellet hölls gudstjänst och sjöngs sånger till jungfru Marias ära. På altaret i kapellet stod ett skrin, som enligt legenden innehöll Jesusbarnets linda. Den reliken vårdades ömt.
En gång för mycket länge sen höll Jens klockare på att smycka kapellet inför julhelgen. Han hade lagt halm på golvet framför altaret och satt fram figurerna som berättade om Jesusbarnets födelse. Där var alla djuren i stallet och de tre vise männen. Och så förstås Maria och Josef med Jesusbarnet. Vaxljusen brann och spred ett vackert sken.
Nu skulle Jens klockare bara öppna skrinet och ta fram Jesusbarnets linda, så att gudstjänstbesökarna skulle få skåda det dyrbara minnet efter Jesusbarnet. Utanför kyrkan stormade det. Den starka vinden skakade kapellets fönster och vindflöjlarna på taken mitt emot kyrkan gnisslade. Vilket julväder! Var det för att han tänkte på stormen som Jens glömde att göra det heliga korstecknet, som skyddar mot allt? Kanske var det därför olyckan hände.
Precis när han lyfte på skrinets lock slog stormen upp ett av fönstren i kapellet. En virvelvinden sökte sig in i kyrkan, tog tag i Jesusbarnets linda och förde den heliga reliken ut genom fönstret.
Skrinet var med ens tomt.
Först var Jens som förstenad. Sen vaknade han till liv och sprang genom kyrkan och ropade:
– Helige Josef, hjälp, hjälp!
Präster och kyrkobesökare kom rusande och ropade förskräckta:
– Vad är det som händer?
Men Jens hade inte tid att svara. Som en vettvilling rusade han ut genom kyrkporten. Även nu glömde han att göra korstecknet. Hade han gjort det, hade kanske allt slutat lyckligt.
Utanför kyrkan ropade han om någon hade sett den heliga lindan. Folk visade åt olika håll. En liten pojke pekade upp på kyrkan. En bit upp på en pelare hade reliken fastnat och vajade för vinden. Pojken började klättra för att nå den. Precis när han skulle sträcka fram handen för att gripa lindan tog stormen i på nytt och en vind hann före och svepte iväg tygstycket högt upp i luften.
Lindan flög från hus till hus, över tak efter tak, från gata till gata. En stor människomassa följde efter. Prästen först, flämtande och stönande. Därefter män med stänger, stegar och rep. Man jagade det gamla tygstycket, precis som om man förföljde en farlig fånge som rymt från fängelset. Vid Söderport var männen nära att få fatt i tyget, som hade fastnat i en tegelpanna på ett tak. Men snart slet det sig loss igen och blåste högt upp i luften och snart såg inte förföljarna den heliga lindan.
Utanför staden på andra sidan ett stort kärr låg ett litet fallfärdigt hus, som länge hade stått tomt. Husets tidigare invånare hade dött i pesten. Just denna julafton hade en ensam kvinna med sitt lilla barn tagit skydd mot den kalla stormen i den enkla boningen. Barnet var naket och frös. Kvinnan försökte värma barnet i sin famn, kysste det och grät. Jesusbarnet hade åtminstone haft halm som värmde i stallet och djurens värme hade skyddat mot kylan. Men hon hade inget. Hon visste ju varför människor stött bort henne. Hon hade fött ett barn utan att vara gift. Någon man hade hon inte. Men varför skulle det oskyldiga barnet drabbas?
Fönstret i den lilla kojan var trasigt. Vinden tjöt genom hålet. Men så plötsligt fylldes hålet av något vitt. Kvinna grep tag i det och i famnen höll hon ett tygstycke. Den natten svepte en stackars kvinna sitt barn i Jesusbarnets linda.
Sankt Petri kyrka miste sin heliga relik. Och Jesusbarnet skänkte sin linda till ett litet barn som räddades från att frysa ihjäl.
Bild: Sankt Petri kyrka, litografi från 1874. Detalj av bonadsmålning av Bernhard Jönsson.
Luciadagen kom mitt i julstöket. Nu skulle grisen helst vara slaktad. Men på en del håll slaktade man grisen tidigt på morgonen på själva Luciadagen. Ofta gick man upp redan klockan två och fick lysa med stora bloss för att se något. Många bönder i västra Sverige menade också att all säd man skördat på sensommaren skulle vara färdigtröskad denna dag. För dem var lussedagen sista tröskdagen. Säden skulle tröskas tidigt på morgonen för att tröskningen skulle vara undanstökad när det blev ljust ute. Det kallades för ottetröskning. Ibland sparade man lite av säden och ottetröskade det sista julaftons morgon.
Lussenatten, natten mellan den 12 och 13 december, betraktades som den längsta natten på året. Det var en uppfattning som levde kvar från medeltiden då vintersolståndet inföll ungefär vid Lucia. Det var bäst att ge extra foder till djuren denna natt, för att de skulle slippa svälta. Under lussenatten kunde också djuren tala.
Den långa lussenatten
Lussenatten var så lång att kon bet tre gånger i båset av svält.
– Lusse natt är mäkta lång, sa oxen.
– Hon är så god som två, inföll gumsen.
– Det är ömkligt att en sådan natt får finnas, bräkte geten.
Bonden som tjuvlyssnade på djuren
En girig bonde var nyfiken på vad korna talade om lussenatten. Han gömde sig på logen.
– Vi får svälta ihjäl i vinter, sa en ko.
– Ånej, sa skällkon, det finns tre tunnor havre kvar i halmen, så vi reder oss nog.
När den snåle bonden hörde detta tog han sig för att tröska halmen på nytt. Han fick mycket riktigt tre tunnor säd ur halmen. Men korna svalt ihjäl under vintern.
Märkliga ting kunde hända lussenatten. Det sades att vattnet i källor och åar förvandlades till vin. Denna natt måste också kvarnhjulet stå stilla för att inte störa näcken, kvarngubben och annat trolltyg. Det är inte att undra på att allt oknytt och lortatyg var ute och rörde på sig denna långa mörka natt. På många håll i landet drog lussefärden eller ”Lussefärs släkte” fram, särskilt vanlig var den uppfattningen i Västsverige. Det var inget trevligt följe att råka ut för. Detta Luciafölje hade ingen som helst likhet med det italienska helgonet som gett dagen sitt namn. Den kristna Lucia visste folk knappast något om. Många menade att Lucia eller Lusse i själva verket var ett troll, som for fram genom mörkret med sitt följe av övernaturliga väsen. Lusseföljet gjorde ont, rövade barn och kom man i dess väg kunde man få en ordentlig dask så man slogs till marken.
Lucifer är namnet på djävulen. Likheten mellan namnen Lucifer och Lucia gjorde att Lucia kom att förknippas med hin onde själv och annat trolltyg. Lucia fick också folk att tänka på ett mindre trevligt djur, den lilla lusen. I Dalsland stängdes dörrar till lador och logar extra noggrant lussekvällen, för att Lucia som körande med sitt luslass inte skulle kunna tippa in lössen och lusa ner gårdsfolket.
I mellersta Norrland var det vanligt att människor trodde att Lucia från början varit Adams första hustru. Men hon hade fött så många barn, ja rent av ynglat av sig som djuren, så hon försköts av Adam. Eller kort och gott ansågs Lucia vara en lättfärdig kvinna.
Lussenatt i natt, klabbedask
Se, Lussenatten har fått sitt namn efter ett troll som hette Lusse. Lusse gjorde alltmöjligt ont, så det var nåt riktigt fanstyg. En karl som var ute och gick en Lussenatt, råkade gå över en bro. Där låg Lusse gömd under bron, och han sa:
– Här är Lussenatt i natt, klabbedask. Här är Lussenatt i natt, klabbedask.
Men jag skall säga, den som blev rädd och sprang det lilla han orkade, det var karln.
Lussefärs släkte
Om lusse var här folk som svävade i luften och liksom slogs och förde oväsen. De kallades lussefärssläkta. Det var onda andar, ingenting annat. Handlaren i en by i Fjärås socken i norra Halland hade en däga och en gosse, som hade varit i Göteborg och hämtat hem varor till jul. När de hade kört en bit hemåt och kom förbi en grusgrop var det som om folk hade gormat och slagits något förfärligt. De vågade inte fortsätta den vägen fram utan fann för gott att köra en annan väg hem, även om det blev en lång omväg.
Lucia gömde barnen
Lucia var en lättfärdig kvinna som hade många barn. När Frälsaren kom på besök gömde hon dem. När han frågade henne efter hennes barn, sade hon att hon inga hade. Till straff för denna lögn dömdes hon och hennes avkomma att vistas osynliga på jorden till tidernas slut.
Kvarnen som stannade lussenatten
I början av 1800-talet, lite före jul, satt det fullt med bönder och drängar i kvarnkammaren i Kvarnagård i den lilla smålandsbyn Dannäs. Somliga väntade på att få malt, andra hade gått dit för att sitta med kring den stora vedbrasan och lyssna på vad som pratades. När de satt där och språkade kom mjölnaren in. Det var en kraftig karl och han hade ord om sig att inte vara rädd för någonting. En bonde sade till honom:
– Borde du inte låta kvarnen stå stilla denna natt. Vet du inte att det är Lucianatt i natt. Det brukar alltid vara vanligt att kvarnen får stanna åtminstone ett par timmar den natten.
– Jo, det vet jag, att det är Lucianatt i natt, svarade mjölnaren. Och då far näcken fram i vattnet, men det bryr jag mig inte om. Jag är inte rädd, varken för troll eller spöke.
Och så berättade mjölnaren hur han i fjol skrämt bort själva skogssnuvan, när han mött henne i skogen, genom att kasta ett brinnande vedträ på henne.
– För övrigt, fortsatte mjölnaren, är här så många som väntar på att få malt, så kvarnen måste gå natt och dag fram till jul.
Samtalet fortsatte om annat. Bäst som de satt där och pratade stannade kvarnen plötsligt. Alla skrek till, men mjölnaren sprang upp från bänken där han satt och nappade åt sig en furusticka. Han stack den i elden för att lysa sig fram och sprang nerför trappan till bottenvåningen. Där fick han se en liten gubbe med röd luva på huvudet. Gubben satt och höll i ett kugghjul. Då vände mjölnaren upp i kvarnkammaren igen. När han öppnade dörren vändes alla blickar mot honom. Någon frågade vad det var.
– Å, där sitter en gubbdjävul och håller i kugghjulet.
Mjölnaren sprang fram till spisen och tog ett stort brinnande vedträ. Han rusade på nytt nerför trappan och rände till gubben med vedträet. Gubben släppte taget om kugghjulet. Kvarnen började gå igen. Men rätt som det var började kvarnen gå så rysligt häftigt. Det var som den gick i ilska. Kvarnen började skaka. Folket till att skrika, alla utom mjölnaren.
Mjölnaren tog fatt i en stor klubba. Han skrek att han minsann skulle slå ner dammluckan och stänga dammen, så att inget mer vatten skulle komma till kvarnen. Då skulle allt gubben få slita för att få runt kvarnhjulet.
Mjölnaren rusade ut ur kammaren och med några slag slog han ner dammluckan. Allt blev tyst. På hjulstocken stod en stor vit gast. Och vad fick mjölnaren se när han kom tillbaka in i kvarnkammaren. Gamle soldat Klöver hade blivit så rädd att han fått hjärtslag och låg död på kvarnkammargolvet.
Skomakaren som arbetade lussenatten
En skomakare i Halland satt uppe och arbetade på lussenatten. Plötsligt hörde han något som grymtade till vid golvet. Mellan ett par golvbrädor stack ett hemskt gristryne upp. Skomakaren tog sin vassa kniv och högg efter trynet. Då försvann det, men snart stack trynet upp ur golvet på ett annat ställe. Då högg skomakaren till med kniven på nytt. Trynet försvann, men bara för att komma upp på ett nytt ställe. Skomakaren måttade med kniven och ånyo försvann trynet. Så höll de två på ett bra tag, tills skomakaren gav upp och gick och lade sig.
På morgonen när skomakaren kom ut i sin verkstad blev han förfärad. Alla de skor han hade under arbete stod där på golvet med tåhättorna avskurna. Det var dem han hade träffat på natten när han högg efter gristrynet.
Aldrig mer arbetade han sedan någon lussenatt.
”Skälver har bränt mej”
I en by i Halland var förr en gammal kvarn. I den brukade trollen hålla till om lussenatten, samt två nätter före och två nätter efter. Trollen kokade tjära i en gammal gryta.
En dräng hade hört talas om detta. Han gick dit för att se hurudana trollen såg ut. När han fick se dem, blev han så rädd att han skälvde i hela kroppen. Ett av trollen frågade drängen, vad han hette.
– Skälver, svarade drängen.
Sen tog han sleven ur tjärgrytan och slog till trollet med den. Den kokande tjäran brände trollet i ryggen. Då sprang trollet omkring och vrålade:
– Skälver har bränt mej. Skälver har bränt mej.
De andra trollen svarade bara:
– Har du själv bränt dig, får du själv ha det.
Visst var man rädd för allt ont som drog omkring lussenatten, men när väl Luciadagens morgon kom firades dagen som en festdag. Man åt en bastant frukost tidigt på morgonen. På en del håll skulle man äta tre frukostar innan det blev ljust, på andra håll hela sju. Denna årets längsta natt skulle man se till att stärka kroppen med mat och dryck och få krafter inför det kommande året. Rikligt med mat Luciadagen lovade ett rikt kommande hår med ”hälsa och trevnad”.
Den ljusklädda Lucia som bjöd frukost tidigt i ottan var okänd för de flesta utom på herrgårdarna. Vanligare var det att traktens ungdomar klädde ut sig till allt annat än vackra lussegubbar och drog runt i stugorna och sjöng och skrålade.
Inte alltid betraktades Lucia som ett troll som drog omkring med djävulens anhang. Det finns berättelser om Lucia som lyckobringare och hjälpare i tider av svår nöd.
Lucia lindrar hungersnöd
I Värmland härjade svår hungersnöd. Då såg folk hur Lucia uppenbarade sig i ljusgestalt med ett stort skepp på Vänern. Skeppet var lastat med revbensspjäll, skinka, fläskkorv och alla slags grisrätter samt även med mycken öl och vin. Med denna dyrbara last seglade Lucia från strand till strand och utdelade frikostigt av sitt förråd till de hungrande skarorna.
Text ur min bok Julberättelser i vintermörkret, Carlssons bokförlag 1994. Bild: Birgitta Adolfsson
I Borg- och folksägner hittar jag en sägen som jag själv brukar berätta. Den handlar om borgen Piksborg och hur samhället Lidhult fått sitt namn. Så här låter den i Wilhelmina Schröders version.
På ön Bolmsö i sjön Bolmen finns några med gräs och buskar överväxta stenhögar, utvisande den plats, där i långt försvunnen tid kung Pigge lät åt sig uppföra en borg, som han kallade Piksborg.
Denne sjökonung levde i en mycket orolig tid. Knapp var hans borg färdig, so kom vilda krigarhopar och belägrade den. Länge försvarade sig konungen. Men de flesta av hans män hade stupat, och barbarerna satte eld på borgen. I deras händer ville drotten likväl inte falla. Allas hans skepp var förstörda. Men han smög sig ned i fataburen och tog därur en stor kopparkittel. Dold av nattens mörker bar han denna till stranden, satte sig däri och rodde med ett par stakar ut på sjön. Natten var kall och stormig och han fick utstå svåra lidanden. Mot morgonen nådde han land. Några fattiga fiskare fick den svårt medtagne in i sin hydda och vårdade honom ömt.
Till minne av sitt stora lidande och den huldhet, varmed han vårdades, kallade drotten platsen för Lid-hult och socknen där heter ännu Lidhults socken.
Den här sägnen återfinns i Rosengrens Ny Smålands beskrifning som utgavs från 1896 och många år framåt som bilaga till Nya Vexiöbladet. Sägnen går tillbaka på Peter Wieselgrens verk med samma titel som utkom 1844-46.
Schröders placering av Piksborg till Bolmsö är felaktig. Piksborg ligger vid Bolmens sydöstra strand.
Schröders berättelse utgör inledningen till en diktad berättelse om en högmodig herreman i trakten, Jep Snorreson, som strävar efter att bygga en borg med tinnar och torn, liknande Piksborg. Tidigare generationer av släkten har alltid varit arbetsamma, enkla och flärdfria. Med stor möda har de röjt mark och skapat stora åkrar. Men Jep bryter med traditionen och söker ära och berömmelse. Han byter namn till Jep Örn och blir kung Erik trogen. Han umgås helst med fogden på Piksborg.
En dag när han jagar försvinner hans falk. När han når några gravkullar, där det sägs att han förfäder har begravts, lyser det ur en kulle. Kullen öppnar sig och riddaren går in. I rummet därinne möter han sina förfäder, som råder honom fortsätta in i nästa rum. Och in i nästa. I det tredje rummet möts han av orden: ”Med grämelse har vi, dina förfäder, sett din dårskap. Bli rättrådig, eljest blir ditt fall stort.” ”Tjurhuvuden, hur vågar ni”, ryter Jep förgrymmad. I detsamma får han ett hårt slag i ryggen och faller framstupa. När han vaknar ligger han utanför en av högarna.
När Engelbrekts upprorshär på 1430-talet anföll Piksborg, erbjöd anföraren Jep Örn att ansluta sig till de upproriska bönderna, med hänvisning till att han var ”en son av frie fäder”. Jep vägrade. Bönderna satte eld på hans torn och riddaren blev innebränd.
Historien slutar med orden:
När fromma vandrar gick förbi där tornet stått och Jep Snorreson funnit sitt ömkliga slut, korsade de sig och sa: ”Högmod går före fall”.
Den här berättelsen belyser hur Wilhelmina Schröder skapat många av sina berättelser. Utifrån en sägen lokaliserad till en bestämd plats, sägenmotivet att döda anförvanter kan visa sig och en historisk händelse under Engelbrektstiden, diktar hon en berättelse med en tydlig moralisk uppmaning.
Schröders verk saknar innehållsförteckning och kan vara lite svår att hitta i. Ovanstående berättelse finns på sidan 540. Med det här inlägger avslutar jag berättelsen om Wilhelmina Schröders verk. Om du blivit intresserad av att botanisera vidare i Borg- och folksägner kanske du hittar berättelser som anknyter till en plats i din närhet. Känner du till bakgrunden till berättelsen får du gärna höra av dig.
Trevlig julläsning!
ILL: Bönder bränner en borg. Ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken.
På Rönnarpsbjär, en höjd knappt en kilometer norr om järnvägsstationen i Tågarp, Ottarps socken står ett bronskors som minner om att här stupade den danske prinsen Oluf Haraldsen 1143. Det här korset ersatte ett trasigt järnkors på 1960-talet. Redan i Richard Dybecks tidskrift RUNA berättas det i andra häftet 1842 om korset. Då var det av ek och hade stått där sen ”urminnes tider”. Det berättas att ”så snart detta kors fallit omkull, har folket i gården nedanför bjäret ej fått någon ro, förr än det åter blifvit upprest”.
Det här korset och traditionen omkring det är utgångspunkt för berättelsen Prins Olofs kors i Schröders Borg-och folksägner. Hon uppger att korset är grovt tillyxat av tjocka timmerstockar och liknar mer en galge än ett kors.
Hon förlägger sin historia till 1840-talet. Några ynglingar, däribland gästgivarens brorson Sven, driver gäck med gästgivaren och binder hans häst vid korset. Det skulle de aldrig har gjort. De hade bara kommit halvvägs nerför backen då de hörde hovslag av en galopperande häst bakom sig. I nästa ögonblick for blixtsnabbt en vit häst förbi dem. Hästen hade ett guldstickat schabrak och stigbyglar av guld. Svens hand fick ett hårt slag av den ena stigbygeln. Så var hästen bort. När ynglingarna vände sig om fick de se hur gästgivarens häst sprang runt korset i vild galopp.
Vid tvåtiden på natten vaknade folket i gästgivargården av hästtramp. Deras svarta häst galopperade kring gården tills han stupade. Svens hand svullnade och värkte, och det dröjde länge innan han kunde arbeta igen.
Det mest märkliga var att korset inte hade skadats. Det talades mycket om denna händelse i bygden.
Två danskar, som köpt varsin herrgård i trakten, pratade några år senare om korset och vad som hade hänt där. De menade att folk var bra skrockfulla. En av karlarna sa att han inte alls var rädd för korset. De slog vad om 200 kronor att han på natten skulle skära fyra skåror i korset. Det gjorde han också och var glad över de lätt vunna 200 kronorna.
Den som förlorade harmades. Nu börjar han gräva vid korset efter de dyrbarheter som folk sa var nergrävda vid korset. Åtta dagar därefter slog åskan ner i grävarens gård. Huvudbyggnad och tre ladugårdar med halmtak brann ner till grunden. Med nöd och näppe lyckades herremannen rädda sig själv och sin familj från att brinna inne.
Den andre herremannen fick barn följande år. Flickan var ”harmynt”. De tre barn som föddes därefter hade alla samma lyte. ”Det är straffet för att jag gjorde de fyra skårornai korset”, brukade herremannen ofta vemodigt säga.
Vid en snabb sökning har jag inte hittat någon källa till den här berättelsen. Den kan finnas, men Wilhelmina Schröder kan också skapat berättelsen utifrån den korta utsagan om vad som händer när korset på Rönnarpsbjär inte underhålls. Det är ett vanligt sägenmotiv, att ett kors som inte underhålls leder till olycka. Detsamma gäller om ett kors vanhelgas. De straff som herremännen fick anknyter också till välkända motiv.
Själva sägnen om korset och vikten av att underhålla det återges i Gustaf Ljunggrens verk Skånska herrgårdar, som jag är övertygad om är en källa till många berättelser i Borg- och folksägner. Ljunggren nämner sägnen kring korset när han skriver om Bälteberga gård, som ligger i närheten.
Källor:
Borg- och folksägner, sid 1220ff.
Bref från Skåne, rörande sess fornminnen. RUNA, 1842:2 s. 51f
Den i det tidigare blogginlägget publicerade sägnen om Hin Håle och slottsherren innehåller många klassiska sägenmotivet: den obeskrivligt grymme slottsherren; en plågsam död; djävulen som kommer i sin vagn för att hämta den dödes själ; spökerier som slutar när den gömda rikedomen hittas. Schröder kan ha haft en förlaga eller bara diktat ihop en historia utifrån traditionella ingredienser.
Jag känner igen en hel del berättelser som sägner, som traderats både före och efter det att Schröder skrev sin bok. Här finns sägnen om den grymme riddaren Peder Oxe, herre till Björkeberga i Göinge. Andra exempel från Skåne är skatten i källaren till Knutstorps slott och den igenmurade frun i Gyllebo slott (som Schröder kallar Gylteborg) och Munkklostret vid Gyllebosjön. Mattias Fyhr menar att en möjlig källa till Wilhelmina Schröders berättelser kan vara Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige som utkom 1859-1869. Så kan det vara. Verket refererar en hel del sägner som ofta återges efter äldre ortsbeskrivningar. Jag förmodar att Gustaf Ljunggrens verk Skånska herrgårdar som utkom i två illustrerade band 1852-1863 varit en viktig källa, för det stora antalet berättelser från Skåne. I verket finns gott om genealogiska uppgifter och sägner. Vid en snabb kontroll visar det sig att jag hittar flera av de grundmotiv som finns i Schröders berättelser i Skånska herrgårdar. Sen har författaren broderat ut berättelserna i nationalromantisk anda.
Hon har också använt sig av Herman Hotbergs Svenska folksägner som utkom 1882. Det var Sveriges första utgåva av sägner från hela landet. Hofberg berättar om Katrineholms herrgård invid Svartån, nära Aneby i Småland. Den röda tråden i berättelserna är identiska, men detaljerna skiljer sig åt.
Hofberg berättar att herrgården byggdes på ett berg där bergakungen härskade. Hos Schröder är det gårdstomtarna som rår över byggplatsen. Herrgårdsfrun på Katrineholm hjälper till att förlösa bergakungens gemål och får som tack ett dyrbart skrin, med ädla stenar och andra dyrbarheter. Men hon får inte omtala vad som hänt. I Schröders berättelse gör herrgårdsfrun jordvättens hustru frisk och får som tack en ring. Så länge hon bär den på sitt finger och inte talar om var den kommer ifrån ska det gå henne väl. I båda versionerna får herremannen syn på den dyrbara gåvan och tvingar hustrun att berätta var den kommer ifrån. Snart flyter en förtrollad ö upp i sjön nedanför vattenfallet. Mannen ror med sina små gossar ut till ön för att undersöka den. När barnen hoppar i land sjunker ön och de följer med ner i djupet. Hos Hofberg sörjer sig den stackars frun till död och mannen reser till främmande land. Hos Schröder springer den förtvivlade modern ut i vattnet och drunknar och inte långt därefter dör mannen av sorg.
En mer systematisk granskning av Schröders samling behövs för att hitta alla förlagor. Sen är säkert en hel del ren dikt. Bland annat finns i samlingen en längre berättelse om Vittsjöborg, i min grannby, som i det stora hela förefaller vara författaren alldeles egna berättelse.
En intressant fråga är också i vilken grad berättelser ur Borg- och folksägner traderats vidare muntligt. Det stora intresset för folkliga sägner knutna till hembygden kring sekelskiftet 1900 innebar att en hel del berättelser, som kanske inte alls var folkliga, togs till vara och berättades vidare.
Bild: Hjalmar Eneroths vinjettbild till sägnen om herrgården Katrineholm.
Sagobygdens Blogg 