Kategoriarkiv: Att berätta

Varje år sedan 1993 arrangerar Röstånga turist- och hembygdsföreningen Kultur och natur på Odensjön nära Röstånga. Den musikaliska föreställningen ges på en flotte i sjön. Årets huvudartist var Marlena Ernman. Vi njöt av föreställningen medan skymningen föll och hundratals ljuspunkter lyste upp slänterna kring sjön. När vi ändå var på Söderåsen passade vi på att vandra två dagar i denna mycket mäktiga natur.

Inför kvällens konsert

För mig är det alltid lite speciellt att komma till Odensjön i Nackarpsdalen och den mäktiga dalen Skäralid, som skär in i Söderåsen, där Nationalparkens hjärta i dag ligger. Min mormors far och mor Andreas och Elna Bengtsson var torpare på Söderåsens sluttning och här föddes min mormor för 125 år sedan.

Andreas och Elna för snart 100 år sedan. Trädet planterades våren 1876.

I en liten skrift om Skäralid sägs att Andreas diktade : ”Ack om jag kunde gråta, gråta bara guld. Så att jag kunde betala hela min skuld, med dessa dyra droppar. Men om jag detta ej kan få, jag vore nöjd ändå, om jag kunde skita koppar.” Jag känner igen dessa rader som ett folkligt rim, men det uttrycker ändå torparnas beroendeställning och drömmar.

Odensjön är en märklig sjö. Den är nästan alldeles rund och omges av branta stränder. Man får intrycket av att marken sjunkit och en sjö bildats. Som en magisk vattenspegel omgiven av mäktig bokskog ruvar den på sina hemligheter. Inte undra på att den är sägenomnspunnen.

För mycket mycket länge sen låg en vacker herrgård där sjön finns idag. Ägaren levde ett syndfullt liv och jagade dag som natt, vardag som söndag. Denne var ingen mindre än Oden själv, den outtröttlige jägaren. Han var dömd att för evigt jaga på grund av sin synd. En gång hade han vid nattvardsgången i kyrkan tagit oblaten och sparat den till hemkomsten. Ha la den i sin bössa och sköt för att få jaktlycka. En annan gång jagade han på själva långfredagen och vanhelgade den dag då Kristus led på korset.

Som straff för Odens syndfulla liv sjönk hans gård i jordens innandöme och Odensjön bildades.

Men själv är han tvingad att fara på jakt genom luften med sina hundar. Ibland kommer han också ridande som en vanlig människa. En gång lät han en man hålla hästen. När han som tack gav mannen drickspengar, var denne klok nog att hålla fram hatten. Det var tur att han inte sträckte fram handen. Mynten brände hål i hatten, för de var glödheta.

Folk säger att Odensjön är mycket djup, en del till och med att den är bottenlös. En gång var det en man som plöjde på kanten av stupet ner mot sjön. Han var snål om jorden och körde för nära kanten. Den brast och både oxar och plog föll över kanten och ned i sjön. Efter en tid flöt oxarnas ok upp i Bonarpssjön, som ligger en mil från Odensjön.

När jag tar del av sägnerna förstår jag min mors ovilja mot att bada i insjöar. Hennes barndoms sjö var just den trolska bottenlösa Odensjön. Hon berättade också att unga olyckliga kvinnor dränkt sig av kärlekssorg i sjön. Ogärna såg hon att vi barnen badade i Sidsjön som låg några kilometer från vårt hus.  Men när vi både var ordentligt simkunniga och stora nog att cykla dit själva, tog vi oss dit ändå. Men för henne var bad alltid havsbad.

Här är ännu en ruskig sägen från Odensjön.

På Nackarpsgården inte långt från sjön bodde en karl som hette Mats, han kallades kort och gott för Mats i Nackarp. En gång när han var vid Odensjön och fiskade fick han en stor vacker gädda och belåten gick han hemåt med sin fångst. Men under vandringen hem växte gäddan och blev bara större och större, så till slut orkade Mats knappt bära den. Då han kom hem släppte han alldeles utmattad ner fisken på golvet. När fisken blev fri, blev hon så vild och slog så våldsamt med stjärten, så att hon höll på att välta hela huset.

Mats i Nackarp förstod att det var något trolltyg med fisken. Han öppnade dörren och släppte ut henne. Då for fisken själv tillbaka till Odensjön och försvann ner i det mörka vattnet.

Odensjön med ett av sina badhus. Bilden tagen på 1930-talet.

Om någon dag berättar jag mer om Skäralid.

För en vecka sedan var jag med om en guidning på Teleborgs slott i Växjö. Två dagar efter bar jag fortfarande grevinnans sorg i mig och nu en vecka senare är sorgen ett ljuvt vemod som får mig att försjunka i drömmar mitt i vardagen. Hur kan en vanlig guidning beröra mig så djupt? Kan det vara så att de här, för länge sedan döda, människorna öppnat dörren och lotsat guiden , Vibeke Hyltén-Cavallius,  rakt in i deras liv. Det måste vara så för berättelserna lät så sanna t.o.m. den om grevinnans tårar som kristalliserats. Flera skrattade men varför skulle det vara ett påhitt? Jag ser ofta människor vars hjärtan förvandlats till sten. Förvandla en kärlekstår till kristall verkar mycket enklare.

Jag är uppvuxen i Växjö och har som barn hört många historier om Teleborg under guidningen fick de liv, färg, doft och värme och befolkade på nytt slottet. Mulle-Pelles trappa fogades in under entrédörren medan vi såg på, tiden gav vika för berättelserna.

Som avslutning såg vi foton av några rum med de möbler som fanns på greveparets tid. Jag hade på tungan att fråga om det fanns foton på ”Grevinnans minnesrum”, men jag hejdade mig. Det rummet ska jag bygga upp själv i mitt eget minnesrum.

Monika

Läs mer  om slottet och berättandet där

Det är den 3 augusti. En av programpunkterna i årets utbud av berättartillfällen runtom i sagobygden infaller idag. Jag ska åka till Tingsryd och träffa Tingsås hembygdsförening i Stenfors. Det ser ut att bli en av årets varmaste dagar. Trots att vi välsignats med en rejäl och välkommen regnskur ihop med åskknallar under efternatten, stiger nu temperaturen snabbt till 26-27 grader. Jag bor långt ifrån Tingsryd, en koll på Eniro berättar att det är 13,1 mil enkel resa och att restiden är 2 timmar och 7 minuter från mitt hem utanför Värnamo. Redan när jag står och steker nypotatis kl 11 till en rekordtidig lunch börjar jag undra vad det är jag har gett mig in på, om det egentligen var så himla klokt av mig att boka in mig på just det berättandet. Men det är så dags att tänka på det nu.

När jag kommit en bit på väg har klockan passerat 13 och dagens sommarprogram i radions P1 börjar. Det blir en glad överraskning, Bea Uusma är dagens sommarvärd. Det var hon som fick fjolårets Augustpris i kategorin fackböcker för boken Expeditionen, min kärlekshistoria, den handlar om ingenjör Andrées expedition för att upptäcka Nordpolen 1897. Jag tyckte mycket om boken och rattar förväntansfullt in bästa mottagningsstationen. Den moderna luftkonditioneringen i bilen till trots är det väldigt varmt i bilen och utetemperaturen visar på respektingivande 30 grader. Innan radioprogrammet startade, hade jag försökt föreställa mig hur det skulle bli i Stenfors. Monica Eriksson hade berättat för mig att vi skulle vara i det fria, invid en herrgårdsruin. Det lät idylliskt nog för någon vecka sedan, men hur skulle det bli idag, i hettan? Skulle någon enda vettig människa komma? Med risk för att få värmeslag? Nåja, Monika hade lovat dyka upp och dessutom ha kaffe med till mig, i värsta fall fick vi väl uppsöka något ställe i skuggan och få oss en kopp och en pratstund.
Bea Uusmas program började. Det kunde inte haft ett mera lämpligt innehåll. Hon berättade om hur hon, för att sätta sig in i polarfararnas situation, hade rest till Vitön och ställt sig i strumplästen på isen i 15 graders kyla och sedan hoppat ner i en upphackad vak. Vattentemperaturen låg på minus 3 grader, vattnets fryspunkt är lägre där eftersom det är så saltmättat. Inlevelsefullt berättade hon om snösörja och isande storm. Jag märkte att dessa skildringar gjorde att bilens hetta inte besvärade mig längre och när jag nådde Stenfors kände jag mig riktigt fräsch.
Här väntade mig en skön överraskning. Berättarplatsen låg på en vacker plats, skuggad av väldiga lövträd alldeles vid kanten av en liten sjö utanför den forna herrgården. Vinden förde ljuvlig svalka från vattnet in över platsen, där bänkar satts ut i en inbjudande cirkel. Några hade redan kommit fastän det var gott om tid kvar till utsatt tid, och sedan droppade det in fler i en jämn ström. Hembygdsföreningars medlemmar är min favoritpublik, de är rätt ofta pensionärer, och även de som kanske besväras av diverse kroppsliga skröpligheter har glimten i ögat och ett glatt humör.
Jag började berätta. Rubriken var Furstar och vanligt folk, vilket hade fått mig att bland annat välja berättelser om hur kungar och betydelsefulla män kommer till korta i mötet med kluriga enkla pojkar som genom att visa hjälpsamhet och medmänsklighet får redskap att överlista överheten. Publikens uppmuntrande gensvar i form av leenden och bekräftande nickar, detta som vi berättare är så beroende av, gjorde det lätt att finna orden och få flyt.
Och så var det kaffepaus, då var det roligt att få komma till tals med en och annan. Och som avslutning för dagen en kort berättelse till innan jag tackade för mig och för det fina gensvar jag mött.
Tack Monika och ni andra i Tingsås hembygdsförening! Och till er andra som bor i sagobygden och dess grannskap – det finns ett antal programpunkter kvar som är värda att besöka, ta en titt på hemsidans kalendarium och välj!

Saga Alexanderson

Hur skapar man en skröna utifrån vardagliga triviala upplevelser och iaktagelser. Hur blir en vingskadad kråka en väldig havsörn.

Det ger Johan Theorin ett lysande exempel på i berättelsen Örnen och kråkan. Och avslutningen är riktigt finurlig. Missa inte detta lilla guldkorn!

Du hittar berättelsen i novellsamlingen På stort alvar, som kom ut 2012. Nu finns den i pocket och säkert också på ett bibliotek nära dig. Många av berättelserna i boken är inspirerade av den folkliga sägentradition.

Här om dagen lyssnade jag på P1 om aktuell forskning kring människans minnen.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/407679?programid=1272

I programmet berättas det att forskare länge sett minnet som något statiskt, som skapas en gång för alla och fastnar på ett sätt i hjärnan för alltid. Men senare forskning visar att varje gång man återkallar ett minne så tycks det som de kan förändras lite grann. För just när vi minns tillbaka är den gamla minnesbilden aktiv och därmed påverkbar.

När jag hörde detta tänkte jag; det har jag som berättare vetat i alla år. När jag tar ett minne och berättar det för publik så vet jag, efter några framträdanden, inte om det är själva händelsen jag minns eller den berättelse som jag skapat. Jag må vara ganska extrem, men jag är inte ensam om dessa upplevelser. Tove Janson hade tydligen liknande erfarenheter. När Mumin ber Snusmumriken berätta om sin vinter så svarar Snusmumriken. ”Nä, jag vill inte för då kommer jag att minnas berättelsen och inte händelsen.”

Jag har alltid varit ganska skeptisk till dem som säger sig minnas precis vad som hänt och nu har jag alltså fått stöd av inte bara Tove Jansson, utan även av forskningen. Minnen är föränderliga, särskilt när vi berättar dem.

Det här väcker givetvis en massa frågor:

Kan man lita på vittnen  i en domstol? Kan vi sudda ut eller förändra smärtsamma minnen? Är detta i så fall bra? Skulle minnesbearbetning kunna användas av makthavare för att på sätt styra vad folket minns?

Ja, frågorna är många, men svaren få. För mig som berättare är dock relationen till minnet  ganska okomplicerad, strunt samma om det är sant eller ej, bara det blir en bra historia.

När flera människor är samlade och minglar med varandra på fest, i jobbsammanhang eller på konferens är det oundvikligt, förr eller senare frågar någon ”vad jobbar du med då?” Jag svarar: ”jag är berättande socialarbetare” Denna någon som såg så glad ut alldeles nyss, ser nu ut som ett frågetecken ”förlåt du är vad?”
Att säga att jag är socialarbetare är det ingen som ifrågasätter, det är ett vanligt yrke. Berättare är exotiskt, det låter spännande, ”något man kanske gör med barn? wow vuxensagor, spännande” De vill höra mera, ”Vad berättar du? Föreställningar? Oj vad spännande! Hur väljer du dina historier? Är du typ som skådespelare då? Nä ok, men vem kommer på föreställningarna? Det här har jag aldrig hört om, det låter jättespännande”
Som berättare får jag många frågar. Som socialarbetare får jag mera kommentarer ”ett viktigt jobb, det måste vara tufft ibland, alla dessa människoöden” Att sätta ihop de två yrkestitlarna, skapar därför en del extra frågor, och ibland har jag själv svårt att besvara dem, för det är ju en titel jag själv har skapat.
Så vad är det egentligen jag gör? Varför tycker jag det är roligt att berätta? Varför kombinerar jag det med socialt arbete? Ja det frågade jag mig själv om och om igen, utan att få ett riktigt svar. Så jag började söka på nätet. Kanske var jag inte den enda som berättade sagor för mina klienter, sagor som skapade ett samförstånd. Nej jag är inte ensam, det kanske inte är så vanligt i Sverige, men jag är inte ensam. Sedan kom nästa fråga; Vad gör det med människor att höra sagor? Vad är det jag gör när jag berättar och berör?
För att få svar på mina frågor sökte jag åter på nätet och hittade Magisterprogrammet i praktisk kunskap på Södertörns högskola. Programmet handlar om det egna yrkeskunnandet, och vänder sig till den som redan är ute i arbetslivet och är intresserad av möten med människor på olika sätt och som har det som en central del i yrkeskompetensen. Genom det egna skrivandet i essäform utvecklar man en förmåga att kritiskt bedöma och redogöra för sin egen yrkesutövning.
Genom att se på mitt yrkeskunnande utifrån ett filosofiskt perspektiv får jag nu en fördjupad förståelse för mitt yrke och det jag utför. Så vad är det jag gör… lugn, jag har just avslutat första året av två. När höstterminen börjar, börjar också magisteruppsatsskrivandet på allvar. Så nu hoppas jag att lagom till Berättarfestivalen 2015 då kan jag svara på frågorna ”Så varför berättar du?” ”Vad är en berättande socialarbetare?”

Tine Winther