Kategoriarkiv: Att berätta

När korpen stal solen

På denna blogg dominerar berättelser från Sverige och Rumänien.  Detta är en historia  från en helt annan del av världen. Den har berättats bland Haidafolket som lever utmed Nordamerikas nordvästra kust, i nuvarande Kanada.

 

16004727-haida-raven

När korpen stal solen

En gång för längesedan låg hela världen i mörker. Korpen, som funnits långt före tiden började gå, förstod att det inte stod rätt till, någonstans måste ljuset finnas. Han fick då höra talas om en man som bodde ensam med sin dotter. Det ryktades att mannen gömde på en låda som innehöll en andra låda, som i sin tur bar på en tredje, men vad som var inuti den visste ingen. Korpen som var listigare än någon annan bestämde sig för att undersöka lådorna närmare.

En dag när mannens dotter som vanligt gick ner till floden för att hämta vatten, förvandlade sig korpen till ett granbarr och la sig att flyta i vattnet. Dottern fyllde sin kruka, vad hon inte såg var att på vattenytan flöt ett barr. När hon sakta drack av vattnet gled barret ner i kvinnans mage och ännu en gång förvandlade sig korpen. Dotterns mage började växa, blev allt större, snart var det dags att föda. Ut ur magen kom inget granbarr, utan en söt liten människobaby.

Både mannen och hans dotter blev mycket förvånade när den lilla varelsen hoppade ut, sprang fram till de vuxna. viftade med armarna och skrek:

– Hejsan på er

– Kan du gå och till och med prata, sa mannen

– Klart jag kan, blev svaret. Nu vill jag leka.

Babyn for runt bland alla saker i huset, och letade efter roliga leksaker. Då fick han syn på en stor låda.

– Den får du inte röra, röt mannen

– Jo, jag vill, skrek den lille och började gråta så att tårarna sprutade likt ur en dusch.

Trots att den nyfödde var en minst sagt märklig figur, så hade mannen redan börjat tycka mycket om sitt barnbarn.

– Ja,ja, jag ger mig, sa den gamle. Det är faktiskt tre lådor. Du kan få låna den första, men var försiktig.

Babyn började nu en lek han tyckte var mycket rolig. Han gömde lådan och letade sedan själv upp den. I flera timmar höll han på och skrattade högt, men så plötsligt var lådan borta. Hur man än sökte var den omöjlig att finna.

– Jag vill ha en ny låda, skrek den lille, medan tårarna åter sprutade

Mannen tvekade, men han kunde inte stå ut med att se sitt barnbarn så ledsen.

– Ja, ja du får väl den andra lådan också då. Denna gång får du inte slarva bort den.

Sprudlade glad tog babyn lådan och började åter sin favoritlek. Till att börja med skrattade och skrek han av förtjusning, men snart hördes åter gråt.

– Den är borta, den är borta. Lådan är borta, jag måste ha en ny skreks det mellan tårarna

– Du får inte den sista lådan. Den lämnar jag aldrig ut, vrålade den gamle

I tre hela dagar grät och skrek babyn, tårarna skapade översvämning och skriken gjorde hål i hjärtat på både dotter och morfar. Tillslut sa mannen:

– Du får låna den sista lådan om du lovar att inte gömma den. Du får bara ha den här framför mig.

Tårarna slutade rinna, skriken tystnade och den lille gick nöjt upp och ställde sig på lådan. Den var varm och gav ifrån sig ett svagt, mystiskt sken. När babyn stod där hände något mycket märkligt.  Fötterna förvandlades till klor, armarna till vingar, huden blev svarta fjädrar och ur näsan växte en stor näbb fram. Korpen grep runt lådan, höjde sina vingar och flög ut ur huset.

– Nej, nej, den är min, bara min skrek mannen förtvivlat, men allt var försent.

Högt upp i skyn flög han, där släppte klorna greppet. Lådan öppnades och ur föll solen. Genast lyste den upp världen. Solen gav ljus och värme till alla på vår jord. Det gör den än idag.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Förstelärare med muntligt berättande som pedagogiskt redskap

På Brudbergsskolan i Hisings Backa, Göteborg har läraren och berättaren Anna-Karin Ärnström utsetts till förstelärare. Så vitt vi vet är hon den enda läraren med muntligt berättande som specialitet som fått en sådan tjänst. Vi på Sagomuseet blev nyfikna och tog kontakt med henne. 1381287_675766812434223_377040018_n

Hej Anna-Karin – grattis till tjänsten!

Tack!


Vad är en förstelärare?
Det är en karriärtjänst som Alliansen inrättade för att man tänkte att skolan blir bättre om lärare får karriärmöjlighter. Om det avsätts tid och ges ett tydligt uppdrag till försteläraren kan det bli bra för då blir det skolutveckling.

Kan du berätta lite om din bakgrund?
Jag har arbetat i många år som lärare i svenska som andraspråk. Jag upptäckte tidigt att om man berättar för barn kan man lägga orden så att de ligger på barnens nivå. På så vis förstår de mycket mer. Via min bror, Ulf Ärnström, inspirerades jag till att arbeta vidare även med barnens berättande. Det visade sig att barnen gärna ville berätta och att elever med lite svenska kunde få fram sina minnen och känslor mycket bättre när de berättade muntligt. På Brudbergsskolan har vi under åren tränat barnen på att berätta muntligt, skriva frågor till berättelser, argumentera och göra muntliga presentationer. Själv har jag berättat flera gånger i veckan för eleverna.

Vad vill du göra som förstelärare?
Jag vill utveckla den muntliga förmågan hos eleverna. Vi är tre förstelärare på skolan som planerat tillsammans för att skapa en röd tråd i arbetet. Vi har bestämt att lågstadiet skall jobba med att skapa en muntlig grund. Där ingår bland annat läsning på djupet, där muntlig träning är en del. Man kommer även att jobba med att ge barnen folksagor, göra bildserier för att memorera berättelser och träna på enkla berättarövningar. Sedan kommer jag in i fyran och fortsätter. Jag lär dem att berätta mer utvecklat och tränar dem i att argumentera och instruera. I femman arbetar vi med muntliga presentationer. Min dröm är att på sikt även få till ett samarbete med högstadiet.

Låter spännande – lycka till med arbetet!
Tack så mycket!

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

De sjungande löven

hassel2

Milt fint väder, fast vi har mitten av oktober. Gnistrande guldfärger, solen tittar fram ibland och bättrar på. Jag står och ser på gula löv, hur de rör sig i vinden, släpper taget, faller. Det snöar gult. Mattor över gräset, över dammen, över hela trädgården, men vad gör det. Det är så vackert.

Tänker på sagor om gyllene löv, spelande löv. Men det låter nog inte om de här löven. Ändå är det som en klang i luften, en ton, alls inte vemodig. Det här är inget annat än överdåd; än är det långt till gråhösten.

En saga. Tre gyllene löv som svänger i vinden, som ger ifrån sig så ljuvliga toner att till och med hästarna måste dansa. Sagan om prins Hatt under jorden. Kungen ska resa till marknaden i staden, hans döttrar prinsessorna ska få önska sig något. De två äldsta vill ha siden, sammet och klirrande smycken medan den yngsta ber om tre små spelande löv. Klänningar fanns, halsband fanns. Men de tre löven gick inte att uppbringa i stora staden. Missmodig rider deras far, konungen, tillbaka hem. Men då sker någonting.

Här ett utdrag ur sagan. Jag har valt den version där den först kom ut i bokform i mitten av 1800-talet. Stilen är uppstyltad, visst. Arkaiserande även för sin tid. Men jag gillar den.

Bäst han nu färdades vägen fram i djupa tankar, fick han plötsligt höra en klang liksom av harpor och strängaspel, och var den så övermåttan fager, att han aldrig hört dess like i all sin tid. Härav blev han mycket förundrad, höll in sin gångare och satte sig att lyssna, och ju längre han lyddes, desto ljuvligare blev sången. Men kvällen var mörk, så han inte kunde se, varifrån ljudet kom. Han besinnade sig så icke länge, utan red in på en stor grön äng, varest tonerna hördes, och ju längre han for, desto klarare och ljuvligare ljöd sången emot honom.

När han så ridit ett stycke, kom han änteligen till en hasselbuske. Överst på busken voro tre gyllene löv, som rörde sig av och an, och allt som de spelade, blev där en klang och en låt, så ingen det rätteligen kan omtala. Nu vart konungen inte litet glad, ty han förstod, att detta var de tre sjungande löven, varom hans dotter hade talat. Han ville så genast bryta dem, men första tid han räckte handen därefter, veko de undan, och där ljöd en stark röst under busken: ”Låt bli mina löv!”

Härvid blev konungen just lite häpen, men han hämtade sig snart och frågade, vem det var, och om han inte kunde få köpa löven för guld eller goda ord. Rösten svarade: ”Jag är prins Hatt under jorden, och du får inte mina löv varken med ondo eller med godo, såsom du äskar. Likväl skall jag föresätta dig ett annat villkor.” ”Vad är det för ett villkor?” frågade konungen med stor iver. ”Jo,” svarade rösten, ”detta är mitt villkor, att du skall lova mig det första liv du möter när du kommer hem i din gård.” Sådant tycktes konungen vara ett underligt förslag; men han tänkte på sin unga dotter, och på sitt löfte, och gav så sitt samtyckte till prinsens begäran. Nu veko kvistarna ej längre undan, utan han fick bryta dem, och vände sedan gladeligen om till sitt folk igen. Men allt som han red, höllo löven icke upp att sjunga, utan rörde sig av och an, och där blev en klang och ett spel, så att hästarna dansade av glädje, och konungens hemfärd mera liknade ett segertåg än en marknadsresa.

Alla har vi hört vad som sedan hände. Den första som kungen möter vid slottsporten är naturligtvis yngsta dottern, hans eget älsklingsbarn. Han har lovat att lämna bort henne till en okänd. Inget kommer att bli sig likt. Det är en gruvlig och berörande, djupt mänsklig saga. Jag fick läsa den och läsa igen. Till sist tog den tag.

Jag fortsätter att gå bland de dansande, fallande löven. Sjunger det lite om dem? Mina öron är nog för trubbiga. Men visst finns en ton i luften och den är gul. Än är det långt till svarta vintern.

                                                                                                        

Text och foto: Anna Lilljequist

 Fotnot: Svenska folksagor och äfventyr Gunnar Olof Hyltén-Cavallius/George Stephens 1844

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Drakar och monster- ett projekt för läslust

7725009824_f6f477fbca_z

Sagomuseet har med stöd av Kulturrådet startat upp ett nytt projekt.
I samarbete med Astradskolan i Ljungby kommer vi att arbeta med att öka skolans mellanstadie-elevers läslust och litterära intresse. Verktyg som kommer att användas är muntligt berättande, digital teknik och rollspel. Berättandet skapar lugn och ro samt ger en positiv väg in i berättelsernas och litteraturens värld. Digitala spel samt rollspel är verktyg som inte alltid har en plats i den ordinarie verksamheten, även om dess syfte går hand i hand med läroplanen.
Projektet består av fyra steg:
1. Berättande
Berättarpedagoger berättar traditionellt material och litteratur på temat för projektet. Eleverna får då kunskap om folksagornas- och sägnernas värld och folktro. Vilket gör att de kan dra paralleller mellan folktrons värld och det som finns i fantasy litteratur t.ex. i Harry Potter och Tolkien m.fl.

2. Digitalt spel
Sagomuseets egna dataspel, bygger på folktrons väsen, introduceras av vuxen, och tillsammans med klassen spelas det. Sedan får eleverna pröva det själva. Klaras spelet vinner man bok från Sagomuseet

3. Rollspelet
Sagomuseet har utvecklat ett rollspel byggt på sägner och folktro. Spelet kommer spelas i mindre grupper, en vuxen per grupp deltar. Tillsammans skapar man en ramberättelse, ett händelseförlopp med problem som ska lösa. Barnen tränar sin kreativitet, sitt talande språk. Det ingår läsmoment, berättande, samtal och argumentation.

4. Biblioteket – det skrivna ordet
Skolbiblioteket är aktiva i att ta fram litteratur som motsvara temat i steg 1-3. Biblioteket plockar kontinuerligt fram böcker som anknyter, med hänsyn till elevernas intressen.

Tidsmässigt är projektet på ett år och upplagt på följande sätt:
Vi arbetar i tre fyra veckors perioder. Då deltar Sagomuseets personal i ett 60 min pass i veckan. Däremellan arbetar klasserna vidare utan vår medverkan
Allt bygger på ett nära samarbete mellan skola och Sagomuseet. På 2015 års berättarfestival kommer delar av vårt arbete att presenteras under ett seminarium.

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

Ett slag

Vi träffade en fantastisk man idag. Sigurdur Hansen har vigt sitt liv åt att levandegöra ett Isländskt slag från år 1246. På den troliga skådeplatsen har han lagt ut hundratals stenar, en för varje soldat.
De flesta stenar symboliserar en speciell person. De som dog har fått ett kors på sin sten.image

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Till Tings

IMG_6072

På väg till Thingvellir, en av Islands historiskt viktigaste platser. Här möttes man, stötte och blötte de frågor som angick alla. Även kvinnorna var med.
Alltinget grundades år 930. Avstånden var stora. Gårdarna låg utspridda. Ändå tog man sig dit, till fots eller till häst. Tidpunkten höll man väl reda på med hjälp av solens gång och månens faser.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Reykholt och Snorre

Snorre blickar ut över Reykholt

Snorre blickar ut över Reykholt

I går var vi i Reykholt där Snorre Sturlasson bodde. Thorvald Steen har skrivit en fin liten bok om Snorres fem sista dagar, Den lilla hästen. Han ger en levande bild av Snorres gård och skildrar rädslan och osäkerheten inför det obönhörliga slutet. Samtidigt berättar han också om Snorres liv och gärning genom en rad återblickar.

Snorres heta bad

Snorres heta bad

Lämningarna efter Snorres gård

Lämningarna efter Snorres gård

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Rökviken

IMG_6067IMG_6062
Gråmild förmiddag i Reykjavik (Rökviken).
Men vulkanrök har vi hittills inte sett till! Landade igår. Badade nästan genast i vatten som kommer
varmt direkt ur jorden.
Här är hela gruppen på rundtur i stan, vi är vid
Reykjaviks museum.
Låga, små stugor, här en kyrka byggt på 1800-talet, men i 1700-talsstil.
I bakgrunden jättelika nybyggen, kontrasten kunde
inte vara större.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Vi åker till Island

 

untitled

Den 4 september åker 28 glada själar till Island. Det är Berättarnätet Kronoberg som arrangerar resan. I sju dagar skall vi resa runt på denna sagoö och lära känna kultur, natur och – inte minst- berättelserna. Guide för hela resan kommer Nanna Hermansson att vara. Vi börjar vår resa i Reykjavik där vi bland annat kommer att besöka Nordens hus och Nationalmuseum. Under vår resa runt på ön kommer vi att  få höra Snorres historia och historier, träffa Sagoberättarnas förening, besöka sillmuseum, textilmuseum, själva berätta och mycket mer. Allt avslutas med en dag i Reykjavik då vi kan handla presenter, eller bara ströva runt.

Själv har jag längtat sedan tonåren att få besöka denna ö mitt ute i havet. Till att börja med var det nog det speciella läget och den karga naturen som lockade.  I takt med att jag kommit att syssla allt mer med muntligt berättande och folktro, så har jag insett att Island också – i högsta grad- är berättelsernas ö. Islänningasagorna, såväl som sägner och folktro är några exempel på landets enorma kulturskatt.

Vill du läsa mer om vår Islandsresa? Gå då in regelbundet på denna blogg så kommer du få rapporter från oss på ön.

3 kommentarer

Under Att berätta

Odensjön och Skäralid 4

Odensjön, från Runa 1844

Odensjön, från Runa 1844

Åter till Odensjön. Kanske du minns att folk har betraktat den som bottenlös.

En gång var det en bonde som bestämde sig för att undersöka saken och mäta sjöns djup. Han begagnade sig av 18 sammanfästade hövälingar. En höväling är repet som binds om ett hölass och kan vara 24 famnar långt, alltså nära 43 meter. Då kan du själv räkna ut vilket oerhört långt rep bonden begagnade. Ändå nådde inte repet bottnen. När han drog upp repet med järnstången som hade fungerat som tyngd, var järnet borta. Istället satt där ett krumt baggehorn.

Nästan afton kom till bonden en sjö-bo med hälsning från far, att få tillbaka hans nya supasked. Bonden svarade att matskeden skulle lämnas tillbaka, då järnstången återställdes. När det gått en stund kom stången farande över taket in i gården och hornet dansade genast ut genom stugdörren och försvann.

Det här återger den omtalade klockaren i Röstånga Nils Lilja, i Richard Dybecks tidskrift RUNA 1844. Han tillägger att sjön varit ett tillhåll för sjörå och att så sent som sommaren 1822 såg flera personer en vacker kvinna vid sjön, till hälften höja sig ur en våg och strax försvinna ner i djupet.

Lämna en kommentar

Under Att berätta