Författararkiv: Sagomuseet

.

”Verkligheten är så fyrkantig, blank och tråkig men genom att fly in i sagan då och då blir det lättare att hantera den. Den möjligheten vill jag även ge andra. Min drivkraft har alltid varit att få berätta sagor”.
Den som säger det är Margit Sandemo. Och berättat sagor har hon verkligen gjort. Hon har skrivit 182 böcker som tryckts i 37 miljoner exemplar. I dag är hon 90 år men eftersom en norsk healer har förutspått att hon ska bli över 100 år fortsätter hon att skriva.
”Mamma älskade att berätta skrönor för oss när vi var små” säger hennes dotter. ”Hon är en fantastisk berättare” säger hennes norske förlagsredaktör.
Nu kommer hon därför till Ljungby berättarfestival och medverkar på lördagens bokmässa som innebär ett möte mellan fantasy och muntligt berättande.  Journalisten Hanna Johansson samtalar med Margit om hennes skrivande. Det blir ett samtal om berättarglädje, obotlig skrivarlust och folktrons betydelse för författarskapet. En kyrkmålning föreställande en kvinna som kärnade smör och där djävulen dyker upp bakom kvinnan satte fart på skrivandet. Sedan dess har magi och trolldom varit ständigt återkommande inslag i hennes böcker.

Margit Sandemo slog igenom hos den breda publiken på 1980-talet med Sagan om Isfolket, som består av 47 delar och utspelar från mitten av 1500-talet till mitten av 1900-talet. Den börjar med att Tengel av Isfolket säljer sin själ till djävulen, ett inte helt obekant motiv i våra svenska sägner. Det straffar sig och en person i varje efterföljande generation drabbas av det onda arvet.
Missa inte detta unika tillfälle att möta en av många högt älskad berättare och reflektera över vad böckerna säger om den tid vi lever i. Är Margit Sandemos böcker vår tids sagor?
Margit samtalspartner Hanna Johansson är frilansjournalist och har i artiklar skildrat sina möten med Margit Sandemo.

I ganska många år har vi nu levt sida vid sida med de romska tiggarna i Sverige. De är överallt, i varje gathörn, i varje by. Ibland ger vi, ibland väljer vi att titta bort. Vi lever i samma stadsdel men vi träffas inte. Är det omöjligt att mötas över kulturgränserna? Detta är temat för en berättarföreställning med två scenberättare och en musiker: Hjärtat har sin egen plånbok.

Cecilia Persson

Den samiska kulturen lyfts fram under årets berättarfestival i Ljungby. Vi börjar redan på lördag.  Då medverkar berättaren och skådespelaren Cecilia Perssons med samiska berättelser. Även under söndagen ger hon oss inblick i samisk mytologi och vardag. På måndagen visas filmen Jojk. Via jojkens historia får vi en berättelse om samerna, i en film med personligt tilltal och fantastiska bilder och musik. Innan visning introducerar musikforskaren Mathias Boström filmen om den samiska jojkningen i Sverige. Samma dag framträder Jörgen Stenberg under rubriken Jojk och berättelser från renskogen. Han vann den samiska motsvarigheten till melodifestivalen, Sami Grand Prix, i Kautokeino 2014. Samiska inslag finns under alla festivaldagar.

Läs mer på:

http://www.ljungbyberattarfestival.se/

Valborgseld 2015

Llewellyn Lloyd (1792-1876) var en excentrisk jägare från England som under en nyfikenhetsresa fattade stort tycke för Norden och i synnerhet Sverige, dit han återvände och tillbringade en stor del av sitt liv. Jakt, särskilt på björn, var hans stora passion, men han intresserade sig också för folklore och han samlade material om svenska folklivsseder från olika delar av Sverige. Några år innan har gick bort, 1871, utgavs verket Svenska Allmogens Plägseder. Nedan återges utdrag från kapitel sexton, som handlar om Första Maj.

Den första Maj (Walborgmessdagen) är en stor folkfest i mellersta och södra Sverige. I Skåne och Blekinge är det brukligt att ungdomen mötes på denna afton för att helsa vårens ankomst. De hafva då med sig en bunt ferska björkqvistar, som äro antingen alldeles löfvade eller åtminstone börjat slå ut. Med byns fiolspelare i spetsen tåga de från gård till gård och sjunga ”Majvisor”, hvilkas innehåll är önskemål om gynnande väderlek för den växande grödan, ymnig skörd samt andlig och timlig välfärd. Slutligen blottas alla hufvud, och allas ögon höjas till himmelen. Spelmännen spela då en annan ton och sammankomsten slutar med bönen Fader Vår.

Några bland sällskapet hafva en korg vardera; i denna inläggas ägg och dylika gåfvor, som då insamlas till den blifvande festen. Om de blifvit vänligt emottagna och väl begåfvade, sticka de en löfruska under taket öfver ingångsdörren till huset, buga sig till afsked och gå vidare.

På detta sättet gå de hela natten och återvända icke hem förrän emot morgonen. När de varit i det sista huset sjunga de en afskedssång under hemvägen.

Sjelfva Första Maj, om det är vackert väder, egnas åt förlustelser utomhus. Men bordets nöjen förgätas likväl icke, och kalas, i synnerhet ibland bönderna, hör till ordningen för dagen. I afseende på drickande går det mera rundligt till än efter vanligheten, emedan man går efter ett gammalt ordspråk, som säger, att ”man skall dricka märg i benen”.

Man har allehanda lekar och tidsfördrif, bland vilka många hafva afseende på våren. Olaus Magnus, som lefde i femtonde seklet, berättar om en sed som brukades på hans tid:

”En mängd unga karlar till häst uppställde sig på två linier midt emot hvarandra, då det ena partiet skulle föreställa vintern och det andra sommaren. De förra voro utstyrda med pelsar, och deras beväpning bestod i snöbollar och is. Befälhafvaren för den andra linien – en ”Majgrefve” – var deremot prydd med löf och blommor, och hans folk beväpnadt med löfvade kvistar af björk och lind, som blifvit på sitt sätt drifna med att hafva stått i vatten en tid förut. Vid gifvet tecken börjades en simulacre  emellan de båda trupperna. Om väderleken var kall och ruskig, slogs ”vintern” envist, så att segern först syntes luta åt den sidan; men om vädret var mildt och våren kändes hafva infunnit sig, rådde Majgrefven och hans folk genast tydligt. Emellertid, under hvilka omständigheter som helst, förklarade den närvarande skiljedomaren att ”sommaren” var den segrande. Vinterpartiet strödde aska på stället, och slutet på leken blef ett lustigt kalas.

Vidskepelse i afseende på Första Maj saknas icke heller. Så t.ex. är det på den dagen som Påsk-käringarne skicka ut sina ”trollharar” att mjölka andras kor. Derföre håller man allmännast korna den dagen inne i fähuset, der de rökas med svafvel m.m. – Om de utsläppas på bete, går bonden sjelf vall med dem, i stället att barnen eljest hafva denna befattning. Han är nämligen tillförlitligare att vakta dem för elaka väsenden. När boskapen på aftonen hemkommer, undersökas de noga, och om man då finner att någon af dem fått någon ”vålla”, tillskrifves den trollens åtgärd, och man slår då eld öfver djuret. Den antages vara skyddande mot de följder som annars skulle komma.

Denna vidskepelse är mycket gammal. Här är icke utrymme för en förklaring öfver huru detta skrock uppkommit, men att det är djupt rotadt i allmogens öfvertygelse kan jag sjelf bevittna. En gång då jag var på jagt nära Falkenberg sköt jag en hare. Under det att jag åter laddade, kom traktens egare, en bonde, till mig, besåg det skjutna djuret, och yttrade: ”Det der är inte den haren som gjort mig så mycken förtret; den är större. Det hade varit väl om den blifvit skjuten i stället.”  På min fråga hvarför han just ville hafva den skjuten, svarade han: ”För det att det är han som mjölkar mina kor om nätterna.”

Tidigt på morgonen Walborgmessdagen svämmas hästarna i något närbeläget vatten. ”Det skall skydda dem emot skabb under loppet af sommaren.

Källa: L. Lloyd, Svenska allmogens plägseder, Resa i Sverige, faksimileutgåva, 1979, Nordiska museet och Liberförlag, Stockholm

Saga Alexanderson

Sagomuseet drivs av den ideella föreningen Berättarnätet Kronoberg, som i sin tur ingår i paraplyorganisationen Berättarnätet Sverige (BNS). Nu är det dags för BNS att ha årsmöte 2015.

Det hålls i Stockholm och det stora dragplåstret är självklart mästerberättaren från England, Jan Blake. ”One of the most influential storytellers in the UK, some

say in the world” skrev Everything Theatre i London i en recension av hennes föreställning ”Old woman” i januari i år. Arrangörerna, BNÖ i samarbete med Fabula och Berättarlabbet, är väldigt stolta över att presentera just denna föreställning fredag 13 mars 19.00 på Teater Pero. På lördagen håller Jan Blake en workshop för BNS medlemmar och att hon är populär i Sverige visar väl det faktum att workshopen redan är fullbokad – långt innan sista anmälningsdatum. Det går att ställa sig på väntelista. Hör av dig till Johan Theodorsson i BNS styrelse på mail: johan@berattarnat-ost.se

Ja, Sagovärlden, det är altlså Sagobygdens digitala spel. Under en längre tid har du kunnat spela det gratis på nätet via vår hemsida. Många har dock tyckt att det varit för svårt. Nu är det inte det längre. Spelets har uppdaterats och fått tre svårighetsgrader. Du kan numera välja mellan nivåerna, lätt, medel eller svår. Det gör att  alla, från ca 5 år och uppåt, kan spela Sagovärlden.

Prova här:

Under berättarfestivalen 2014 i Ljungby riktades fokus på bl a en person vars berättelser har bidragit till att berika vår sagoskatt. Det var en kvinna som blev en av sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius främsta sagespersoner, nämligen Cajsa Andersdotter i Ryd, Agunnaryd.

Eftersom jag själv är barnfödd i Agunnaryd, blev jag särskilt entusiastisk över uppdraget att gestalta kvinnan som i folkmun kallades Halta-Cajsa. Vägen som går förbi det som återstår av hennes boning vid Havastuträan är mig särdeles välbekant eftersom mitt barndomshem ligger bara några kilometer därifrån. Dock var det först som vuxen jag hörde talas om hennes person.

I hela sitt liv bodde och verkade hon i Agunnaryds socken. Född 1791 (eller -92, källorna är tvetydiga) som oäkting,  bodde med mor, bror och morföräldrar som inhysingar i torp på olika ställen. Livet bjöd på både med- och motgångar. Efter giftermålet med Johan var de tidvis på grön kvist, i hela fjorton år kallades de hemmansägare och hade både piga och dräng, men sedan fick de frånträda gården och åter bli torpare. Av de fem barnen dog två i späd ålder. Bland Cajsas historier finns många som handlar om trolldom och de underjordiskas försök att tillskansa sig de små människobarnen, så man får förmoda att ängslan och oron för de små var stor. Trots fattigdom lyckades de ändå dra sig fram i tillvaron, men när Johan dog i remittent feber vid bara 42 år ålder, förändrades i ett slag tillvaron för Cajsa. Hon stod ensam med tre små barn och beskrevs i kyrkböckerna som utfattig. Det bereddes plats till henne och döttrarna i en backstuga, Hagastugan, eller som den kallades, Havastuan. Här bodde redan en sjubarnsfamilj.

På vägen som går förbi stugan kom en dag Hyltén-Cavallius, bördig från Vislanda, ridande. Han kom i samspråk med Cajsa och förstod rätt omgående att han i henne hade funnit en ovanligt begåvad berätterska. Han återkom flera gånger och övertalade henne också att följa med familjen till deras bostad i Stockholm som barnpiga till familjens dotter. På så sätt kunde han få tillfälle att dokumentera ännu mer av hennes minnes rika skatter. Sedermera återvände hon till Havastuan, hennes yngsta dotter bodde fortfarande hemma. Här dog hon några år senare, 65 år gammal.
Fritt efter källa: Kronobergsboken 1995/96 Kronobergskvinnor, avsnittet ”Halta-Cajsa Andersdotter – fattig, men rik traditionsbärare” av Katarina Vej

En av Halta-Cajsas historier:

Den förbytta barnsängskvinnan

En karl var ute i skogen och hade lagt sig på berget att hvila. Hans qvinna hette Thora och hon skulle snart till att barna (föda barn). Då hörde han huru det högg i berget. Så sade det: ”Hugg långa armar, för så har Thora! Hugg långa ben, för så har Thora!” Då begynte han att grundas vid hvad det kunde hafva att betyda. Pass på, mente han, om inte trollen tänka förbyta qvinnan för mig. Men det skola vi allt bli två om.

Ja, qvinnan föll i barnsäng och allt var karlen så aktsam att det alltid skulle vara tändt i spiseln och att hon inte skulle få gå ut ensam, och två grannhustrur voro tillmed och aktade på henne. Men huru det var kom hon ändock ut sjelf, utan att qvinnorna blefvo det varse. Men mannen vakade bättre på henne och som hon öppnade dörren följde han med, tog henne vid handen, ledde henne in i den andra stufvan och der fick hon sitt barn såsom det skulle vara.

Karlen läste nu dörren och vände igen till den stora stufvan. Der låg det en i sängen och gaf sig och allt såg det ut som det varit hans hustru. Då frågade karlen sina grannqvinnor, om de inte tänkte att der snart skulle bli någon ändskap. ”nej, Gud nå’s så visst” menade hustrurna. Då sade karlen: ”ja, blir här ingen annan ändskap, så lär det väl bli jag som får göra ändskap med’et!” Dermed nappade han yxan och sprang bort och högg i hufvudet på liknelsen som låg i sängen. Kantro, då skreko qvinnfolken till och menade att karlen hade blifvit alldeles vilder och galen, som ville öda sin hustru. Men när de kommo fram, låg der inte mer någon qvinna, utan bara en ale-stock. Men karlen tog grannhustrurna med sig in i den andra stugan, der hans rätta qvinna låg, och så fingo trollen ingenting för sitt omak den gången.

Källa: Kronobergsboken 1968, Hyltén-Cavalliusföreningens årsbok

Saga Alexanderson

För andra året i rad har vi på Sagomuseet fått ett spännande uppdrag från Olofströms kommun. Alla elever i årskurs 3 och 6 har skickat oss en skriven berättelse.

Bland dessa hundratals historier har berättarpedagogerna Mikael och Siw valt ut ett tiotal berättelser som levandegjorts från scen. Publiken har bestått av eleverna själva och stoltheten har inte gått att ta miste på när de hört sin egna historier berättas.En av berättelserna var skriven av Viggo i 3 F på Vilboksskolan. Den får ni här:

Pojken och Draken
När Kimi kom fram till sitt hus var det uppbrunnet.Föräldrarna var okey. Kimis lillebror sa att en drake bränt ner huset.
– Då skall jag skrämma bort draken, sa Kimi

– Men drakar bor ju i sagolandet på sagoberget, sa mamma

– Då går jag dit

Kimi hade gått en bra bit när han fick syn på sagolandet. Det var mycket vackert. Kartan visade att draken bodde mitt i landet.

Kimi fortsatte, men mitt på en kulle snubblade han på en sten. När han vaknade upp så såg han att kullen han stod på var en drake.  Den var stor som tre elefanter, hade klor som knivar, vita ögon och sprutade blå eld ur munnen.Kimi spände sin pilbåge för att skjuta.

– Skjut inte, skrek draken

– Kan du tala? sa Kimi

– Ja, varför skulle jag inte kunna det,svarade draken

– Okej, varför brände du upp vårt hus, sa kimi

– Det var bara en nysning, sa draken

– Men varför var du vid vårt hus, sa Kimi

– Jag letade efter en vän, sa draken

– Men jag kan ju bli din vän, sa Kimi

Kan du det? Hurra! ropade draken

SLUT