Författararkiv: Sagomuseet

Vår ciceron Bob tog oss även idag ut på vandring, denna gång i i Strathpeffer, hans hemort. Platsen är känd för sin hälsosamma luft och förr kom folk i skaror hit för att dricka brunn. Vår ingång var naturligtvis sägnerna från denna plats. Idag såg vi på avstånd i det vackra landskapet de höga kullarna vid Knack Farrel.

Där bodde fordom jättarna med sin anförare Finn. En dag skulle alla männen ge sig ut på hjortjakt och de tog sig snabbt långa sträckor med sina jättekliv. Alla utom Garry. Han var mindre än alla andra jättar och dessutom hade han utseendet emot sig, han var krokig och ful. Håret var det värsta, det hade aldrig någonsin blivit varken klippt eller kammat utan hängde i stora klumpar och tovor runt hans ansikte. Garry stannade hemma, men där blev han utsatt för kvinnornas hån och gyckel. När han tog en tupplur passade kvinnorna på att nagla fast honom vid golvet genom att driva spikar genom hans hår. När han vaknade och märkte att han satt fast blev han ursinnig och ryckte sig loss med resultatet att allt håret rycktes loss från hans huvud.  Rasande jagade han in alla kvinnor och barn i fortet, rusade sedan ut och ryckte upp alla träd runt fortet. Träden lade han runt kullen och sedan tände han på. Skenet från den stora branden syntes vida omkring.
Jättarna på sin jakt såg eldskenet och ilade hemåt, men kunde bara konstatera att allt var förstört, kvinnor och barn döda. Garry blev genast ställd till svars för dådet.
Sägnen har två alternativa slut. I det ena jagar jättarna ifatt den flyende Garry och dödar honom på en plats som senare får namnet Glen Garry. I det andra vänta Garry in Finn som ska få avgöra hans öde. Finn bestämmer att han ska halshuggas. Finn tog svärdet som kan skära igenom allt, befallde Garry att lägga huvudet i hans knä, varpå han högg huvudet av honom. Huvudet rullade nerför backarna och ligger nu som ett stort block nedanför backen.
Men svärdet högg också ett djupt jack i Finns knä. Blodet forsade och gick inte att stilla och jättarna förstod att han skulle dö. De bar honom till en grotta på en enslig plats, Där lade sig hans närmaste nära honom, liksom även hans hundar. Hans jakthorn placerades på hans kropp. Därpå föll alla i sömn. De sov i flera dygn.
En herde hade förlorat några får och i sitt sökande kom han till grottan. Han försökte se in i den, skymtade i mörkret hundarna, soldaterna och hornet. Han tog det och blåste en gång i det. Då började det rassla i grottan, jättarna hörde det välbekanta ljudet. Han blåste en gång till, då kunde jättarna öppna sina ögon.
Herden blev rädd och sprang därifrån. Då hörde han bakom sig jättarnas vrål

-Du kan inte lämna oss i ett värre tillstånd än du fann oss! Blås i hornet en tredje gång så att vi och hundarna kan återvända till livet!

Det sägs att än idag står  jättarna kvar i grottan och väntar på att få återvända till livet.
Skrivet av Saga Alexandersson

I dagarna fyra har det varit Allas Festival i Ljungby. Med anledning av festivalen hade Sagomuseet öppet under lördagen den 23 april. Det var gratis entré, barn och vuxenberättande samt guidning till alla som ville. Inte trodde vi när vi öppnade vid 10.00 att vi skulle ha fullt upp ända fram till stängningsdags kl. 16.00 men redan strax efter att vi öppnat började besökare komma. Det var barnfamiljer, ungdomar, vuxna och pensionärer och det roliga var att det var en blandning av besökare från olika delar av världen. Precis det som var festivalens syfte. Två gånger hade jag barnberättande och en gång hade Anna Lillequist berättelser från Mellan Östern för vuxna. Mellan berättandet hade både Anna, Saga och jag fullt upp med att guida runt olika grupper. Kristin hade hand om butiken och många diplom skrev ut. Diplom fick alla som ville ha när de krupit genom Lindormen. En kille kom och drog mig i armen.” Vet du hur många gånger jag krupit genom Lindormen” nej det visste jag inte. ”15 gånger så nu får jag väl diplom” Självklart fick han diplom. Många besökare hade aldrig varit på Sagomuseet tidigare och många var mycket imponerade av museet och alla berättelser. En dam från Ljungby som var där för första gången sa ” det är ju konstigt att man ska behöva passa barnbarnet för att det ska bli av att besöka Sagomuseet men efter detta ska jag komma fler gånger” En familj från Agunnaryd hade tagit både egna barn och kamrater till barnen med sig för att besöka Sagomuseet. Ett antal besökare från Växjö tyckte det var ett fantastiskt museum vi har i Ljungby och hade många frågor både om museet och föremålen. Vi fyra som arbetade hade en mycket givande och härlig dag med glada och förväntansfulla besökare och det kändes bra att vara en del av Allas Festival.

Agneta Json Granemalm

Foto:

Saga Alexandersson

Sedan tisdagen den 12 april har en melodi fastnat i mitt huvud antingen jag är på väg in i sömnen eller sysslar med något under dagen så surrar de i skallen ”Sorgeliga saker hända än i våra dar minsann, sorgeligast är dock denna om Elvira Madigan”

Kathinka Lindhe, radiojournalist och bibliotekarie i Halmstad besökte Sagomuseet och berättade om sin bok ”Sorgeliga saker hände”

Alla har vi väl hört kärleks berättelsen med det tragiska slutet om Sixten Sparre och Elvira Madigan.

Av en ren tillfällighet hittade Kathinka en linneservett med ett monogram på som hade initialerna LA.

Personen bakom initialerna är Luitgard Adlercreutz men hon kallades allmänt för Lycka. Lycka gifte sig med Sixten Sparre och de fick två barn, Erik och Märta. Märta blev längre fram i tiden Kathinkas farmor. Kathinka började släktforska om sin farmor och hennes mor Lycka, vad var det som hände den där våren 1889 och varför hade det varit tabu i släkten att nämna Sixten Sparres namn.

Sixten Sparre var officer vid kavalleriregementet i Kristianstad och trots att han kom från finare familj var han fattig, de pengar som fanns hade Lycka fört med sig när de gifte sig och Sixten hade dyra vanor så skulderna växte. Han tjänade extrapengar genom att recensera händelser åt bland annat Nyaste Kristianstadsbladet. Det var av den anledningen han gick på cirkus och där blev betagen av lindanserskan Elvira Madigan. Han följde cirkusen så långt det gick för att därefter skicka som lappar via en annan flicka vid cirkusen.

En dag bara försvann Sixten från Lycka och barnen och det sägs att han var på cirkusen i Sundsvall den 18 maj 1889 och några dagar senare kunde man läsa i Sundsvalls tidning om en förrymd cirkusprinsessa. Kathinka sökte och letade och kom fram till att Elvira och Sixten tagit ångbåten från Stockholm till Köpenhamn för att därifrån fortsätt till ön Fyn och Svendborg där de bodde på hotell några veckor tills pengarna tog slut. Sixten kunde inte återvända till Sverige så det återstod bara en sak. Den 22 juli kl. 20.30 hittades Sixten och Elvira döda i skogen. Sixten hade först skjutit Elvira och därefter sig själv. Men var det av kärlek eller var det för att Sixten inte kunde återvända som detta sorgliga hände. Kathinka hade många tankar och versioner på anledningar och bakomvarande händelser till Sorgeliga saker hända som inte alls stämde med den romantiska sida vi alltid fått höra.

Kathinka Lindhe har en förmåga att trollbinda sina lyssnare och det var en fantastisk kväll.

Ett stort tack till gruppen i berättarnätet som planerar medlemsaktiviteter.

Läs gärna Kathinkas bok ”Sorgeliga saker hände” – Elvira Madigan, Sixten och mig. Det är från sin bok hon hämtar mycket material till sina berättarkvällar.

Text och foto. Agneta Json Granemalm

Trollträdet i närbild med besökande fågel

Till mitt skolbibliotek kom en dag en av lärarna på Sfi, svenska för invandrare, med ett spörsmål. Hon hade en grupp som varit alldeles frågande inför begreppet museum. Vad är det? Ingen hade någon föreställning om det. Hon visste att jag ibland tar med elever till sagomuseet och berättar. Vi kom överens om att göra att besök där.

Eftersom det var en grupp som inte varit i Sverige så länge så var deras ordförråd begränsat. Hur skulle vi göra besöket så meningsfullt som möjligt trots språkförbistringen? Vi satte oss ner och pratade om vilka berättelser som kunde vara lämpliga. Koncentrerade oss på olika sagoväsen och historier runt dessa. Läraren skulle inför besöket presentera dessa med hjälp av bilder och också introducera en del ord som de skulle möta. Jag fick tänka på hur jag skulle göra för att berätta så enkelt och avskalat som möjligt.

Så kom dagen. Jag möttes av gruppens förväntansfulla leenden när jag kom till museet, det här skulle nog gå bra. Det var även lärarens första besök på museet, och jag kunde se att hon var positivt överraskad av vad hon såg. Rundvandringen och berättandet började. Åhörarna var spänt koncentrerade och gjorde sitt bästa för att hänga med. Det syntes tydligt i deras ansikten om det gick för fort eller om de inte förstod, då fick jag ta om. Läraren gjorde också inpass när det behövdes, det märktes att hon och klassen hade utarbetat en egen vokabulär. När så behövdes, fick jag komplettera med kroppsspråk, rösten blev också ett uttryckssätt som jag använde mer än jag brukar.

Till sist kom vi till trollträdet, trädstammen som är alldeles full av sprickor, bulor och bucklor. Jag berättade om seden att överföra t ex tandvärk och magplågor till trädet. Då lyste en av flickorna upp i ett strålande leende och hennes ögon tårfylldes. Hon berättade att den traditionen fanns även i hennes hemland och att hennes mormor hade berättat om den. Länge dröjde hon vid trädet, märkbart rörd, strök med handen över trädets bulor. Det var inte utan att vi andra smittades av hennes sinnesstämning.

När vi skildes fick jag många kramar som tack, de försäkrade att de skulle återkomma till museet, särskilt de som hade barn. Och jag lämnade museet i en upprymd sinnesstämning. Än en gång hade det bekräftats att berättelser bygger broar mellan människor.

…och vårt museum, ja det är ju något alldeles, alldeles underbart!

Saga Alexanderson

Efter många timmars förberedelser är det så dags! ”Berättarhatten” är med, utan den kommer jag inte ihåg ett ord! Många olika tankar far runt i huvudet; Kommer det några åhörare? Är det verkligen någon, som är intresserade av att höra gamla skrönor och berättelser? Det är lite besvärligt att ta sig upp till bergets krön. Det kommer hindra både yngre och äldre människor, som har ”ont för att gå”, som farmor brukade säga, att deltaga. Hur blir vädret egentligen? Ska det fortsätta att blåsa? Det är lite molnigt men ser inte ut som regnmoln i alla fall!

Här står jag nu på det mytomspunna berget, där man i förkristen tid har offrat till asagudar. Där man bränt döda och sedan grävt ner kvarlevorna tillsammans med husgeråd och annat som ska hjälpa dem i den nya världen. Där på bergskrönet, högt ovanför den vackra sjön, som ligger nästan spegelblank, kan jag känna både ”oknytt och lortatyg”, alla dessa härliga väsen, runtomkring mig.

Trollen, som rör sig lite försiktigt bland träden för att inte skrämma någon av åhörarna. Jag skymtar en trollmor. Har hon inte minsann en liten trollunge på armen? ”Månne” hon vill se om det finns något nyfött lite människobarn, som fortfarande är ”hedet” bland deltagarna och som hon kanske skulle kunna byta bort sin unge mot? Skogsrået kikar fram bakom en trädstam! ”Månne” hon vill se om det finns någon tjusig ung man som hon kan passa på att locka med sig in i skogen, efteråt! Jag hör ända upp där jag står, hur näcken nere i sjön stämmer sin fela. ”Månne” han hoppas hitta en ny adept att lära ut sitt fiolspel till? En av sina elever lärde han att spela 11 verser, men sa till eleven att det var förbjudet att spela mer än 10. Så gick det som det gick! Under mig kan jag höra lite dovt hur drakfamiljen skramlar med sin silverskatt djupt därnere i berget. Det är inte varje dag som det kommer nästan 50 varelser, såväl två-benta som fyr-benta uppför berget, så det stör nog drakfamiljen lite grand. Så här dags sover de ju i vanliga fall.

Det är ännu för tidigt på kvällen för att älvorna ska dansa på ”lyckan” intill sjön. Det gör de inte förrän skymningen har lagt sig, men jag vet att de kommer göra det. Vädret är alldeles för fint för att någon gloso ska vara ute, Skönt! Men de ligger gömda och trycker långt därinne i skogen dit solstrålarna aldrig når fram. Har vi tur så visar de sig inte förrän höstregnet börjar.

Plötsligt ser jag en lång, slingrande varelse bland det höga gräset en bit bort! Där varelsen är som tjockast är den lika tjock som ett manslår. Oh nej, säg inte att det är Lindormen som ligger där och lurpassar. Jag närmar mig lite försiktigt. Drar en lättnandes suck, det var bara en gammal lång, förtorkad, krokig trädgren, tack och lov.

Jag ser en vätte med sin gråa luva, som sitter halvgömd bakom en sten. Vi blinkar åt varandra, det här ska bli kul, tycker vi båda. Några av åhörarna har sina hundar med. Plötsligt får en hund vittring på vätten, börjar skälla och sätter iväg bort mot stenen och husse efter!

Förtrollningen är bruten och det är dags att börja berätta!

Efteråt ser jag ett äppleskrutt som ligger där i gräset och minner om tiden när gudinnan Idun varje morgon öppnade sitt skrin av askträd och gav asagudarna ett förgyllt äpple för att de skulle få evig ungdom och hälsa. Jag åker hem och äter ett äpple. Det där med ungdom och hälsa är väl en sak, men kan det bidra till ett bra ”kom-ihåg” till nästa gång det är berättardags, då äter jag gärna ett äpple om dan! Det är ju inte säkert att ”berättarhatten” hjälper till i alla evighet!

Kalvsvik 2015.07.25

Vibeke Hyltén-Cavallius

foto: Agneta Jansson.

Både som lärare i svenska i gymnasieskolan och som lärarutbildare på universitetet använde jag sagor i min undervisning men även nordiska och antika myter. Dessa genrer har mycket gemensamt och hör dessutom till ett kulturarv som det är viktigt att föra vidare till kommande generationer. Det var lätt att engagera både unga och vuxna för dessa texter. Säkert berodde detta på att berättelserna, för att anknyta till ett djuppsykologiskt resonemang, talar till vårt undermedvetna. De har ett allmängiltigt budskap som det är lätt att ta till sig och som knyter an till de värderingar om medmänsklighet som är självklara i vårt samhälle.

Det hade varit värdefullt att ha haft tillgång till en lärobok av det slag som Per Gustavsson och Mikael Thomasson nu gett ut på Natur och Kultur. Den har titeln Värdefulla sagor med den kompletterande undertiteln Lyft värdegrunden genom berättande. Per Gustavsson hör till dem som grundat Berättarnätet Kronoberg, en institution som sedan 1990 arrangerar Ljungby berättarfestival i mitten på juni, en aktivitet som vuxit sig allt större under de 25 år den existerat.

Bokens undertitel lyfter fram begreppet värdegrund, en företeelse som anses så viktig i undervisningen att den är fastlagd i Skollagen och skolans läroplaner. Som lärare är du skyldig att göra klart för eleverna betydelsen av grundläggande demokratiska värderingar och betona sådant som människolivets okränkbarhet, individens frihet, alla människors lika värde, jämställdhet och solidaritet mellan människor. Ett utmärkt pedagogisk hjälpmedel för detta viktiga arbete är folksagorna, som genom sitt ursprung visar att detta är något som människor i alla tider har reflekterat över.

Vad är då boken Värdefulla sagor mer än en antologi med folksagor? Jo, den är pedagogiskt tillrättalagd och gör klart att det muntliga berättandet genom den direkta kontakten med åhörarna är av större betydelse än läsningen av texten. ”Berätta sagan själv” är titeln på ett inledande kapitel. Och både Per och Mikael ger från egna erfarenheter konkreta exempel på vad det muntliga berättandet kan resultera i. Boken innehåller också ett användbart pedagogiskt avsnitt som ger råd och idéer till hur man som lärare kan arbeta med sagoberättandet i klassrummet, hur ett samtal kan utformas, hur sagorna kan överföras till drama och lek för att ge några exempel.

Därefter följer ett stort antal sagor ordnade efter kategorierna demokrati, människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, solidaritet med svaga och utsatta och respekt för vår gemensamma miljö. Sagorna är korta och mer eller mindre välkända och de kan variera ett allmängiltigt tema. Så är det ju med många sagor att de finns återberättade i olika varianter. Här finns till exempel en av mina favoritsagor ”Prins Hatt under jorden” men kortare och med ett något annorlunda innehåll. Förvandling, list, belöning av en god gärning, straff för en ond osv. hör till det som ingår i sagorna. Här finns prinsar och prinsessor, vallpojkar och elaka bröder, trolldom och magi, allt man kan förvänta sig av en äkta saga. Efter varje saga förtecknas sagans ursprung och de flesta har förslag på frågor som kan ställas till lyssnande elever.

Allt detta gör Värdefulla sagor till ett mycket användbart pedagogiskt redskap. Den som vill förkovra sig ytterligare har nytta av den avslutande förteckningen över lästips.

I en värld som härjas av våldsverkare som skär halsen av oskyldiga människor och i religionens namn kidnappar flickor för att sälja dem som sexslavar eller gifta bort dem med krigare, våldsverkare som tvingar barn att bli självmordsbombare och som motsätter sig att flickor ska gå i skolan, känns det mera angeläget än någonsin att arbeta med värdegrunden i skolan. Sagorna är ett utmärkt material för det arbetet, och Per Gustavsson och Mikael Thomasson visar med Värdefulla sagor hur detta arbete kan gå till. Boken är på ett tilltalande sätt formgiven och illustrerad av Lisa Lanning.

Ingrid Nettervik

En av berättarfestivalens många höjdpunkter var Margit Sandemos seminarium. Här samtalar hon med festivalens grundare, Per Gustavsson. (Foto: Björn Gullander)

Vitsarnas afton i Gästgivaregården leddes av Pelle Olsson, årets Kroniobergsmästare i Berättarslam

Roland Andreasson levererade många finurliga vitsar.

Alla lät sig villigt roas!

Kajsa Bohlin hade ett stort förråd av ordvitsar.

Roland Andreassons sydhalländska dialekt behövde ibland tolkas.

Ole Kongstad fyller på.

Agneta Json Granemalm, Berättarnätet Kronobergs ordförande, levererade en självupplevd publikvits.

(Foto: Björn Gullander)