En berättelse från Skotska höglandet

Vår ciceron Bob tog oss även idag ut på vandring, denna gång i i Strathpeffer, hans hemort. Platsen är känd för sin hälsosamma luft och förr kom folk i skaror hit för att dricka brunn. Vår ingång var naturligtvis sägnerna från denna plats. Idag såg vi på avstånd i det vackra landskapet de höga kullarna vid Knack Farrel.

Där bodde fordom jättarna med sin anförare Finn. En dag skulle alla männen ge sig ut på hjortjakt och de tog sig snabbt långa sträckor med sina jättekliv. Alla utom Garry. Han var mindre än alla andra jättar och dessutom hade han utseendet emot sig, han var krokig och ful. Håret var det värsta, det hade aldrig någonsin blivit varken klippt eller kammat utan hängde i stora klumpar och tovor runt hans ansikte. Garry stannade hemma, men där blev han utsatt för kvinnornas hån och gyckel. När han tog en tupplur passade kvinnorna på att nagla fast honom vid golvet genom att driva spikar genom hans hår. När han vaknade och märkte att han satt fast blev han ursinnig och ryckte sig loss med resultatet att allt håret rycktes loss från hans huvud.  Rasande jagade han in alla kvinnor och barn i fortet, rusade sedan ut och ryckte upp alla träd runt fortet. Träden lade han runt kullen och sedan tände han på. Skenet från den stora branden syntes vida omkring.
Jättarna på sin jakt såg eldskenet och ilade hemåt, men kunde bara konstatera att allt var förstört, kvinnor och barn döda. Garry blev genast ställd till svars för dådet.
Sägnen har två alternativa slut. I det ena jagar jättarna ifatt den flyende Garry och dödar honom på en plats som senare får namnet Glen Garry. I det andra vänta Garry in Finn som ska få avgöra hans öde. Finn bestämmer att han ska halshuggas. Finn tog svärdet som kan skära igenom allt, befallde Garry att lägga huvudet i hans knä, varpå han högg huvudet av honom. Huvudet rullade nerför backarna och ligger nu som ett stort block nedanför backen.
Men svärdet högg också ett djupt jack i Finns knä. Blodet forsade och gick inte att stilla och jättarna förstod att han skulle dö. De bar honom till en grotta på en enslig plats, Där lade sig hans närmaste nära honom, liksom även hans hundar. Hans jakthorn placerades på hans kropp. Därpå föll alla i sömn. De sov i flera dygn.
En herde hade förlorat några får och i sitt sökande kom han till grottan. Han försökte se in i den, skymtade i mörkret hundarna, soldaterna och hornet. Han tog det och blåste en gång i det. Då började det rassla i grottan, jättarna hörde det välbekanta ljudet. Han blåste en gång till, då kunde jättarna öppna sina ögon.
Herden blev rädd och sprang därifrån. Då hörde han bakom sig jättarnas vrål

-Du kan inte lämna oss i ett värre tillstånd än du fann oss! Blås i hornet en tredje gång så att vi och hundarna kan återvända till livet!

Det sägs att än idag står  jättarna kvar i grottan och väntar på att få återvända till livet.
Skrivet av Saga Alexandersson