Författararkiv: Sagomuseet

Mickelpriset instiftades 1990 till minne av sagoberättaren Mickel i Långhult, Ryssby socken, Ljungby.

Priset delas årligen ut till den person eller förening som på ett förtjänstfullt sätt verkat för att sprida kunskap kring och intresse för den muntliga berättartraditionen och dess sagor och sägner. Priset delas ut av Berättarnätet Kronoberg i Ljungby och består av originallitografi, diplom och en penningsumma.

Följande har fått priset:

1990 Fil.dr Lars J Larsson, Alvesta  

1991 Fil. dr, professor emeritus Sven Liljeblad, Solna

1992 Lollo Hermann, Målaskog

1993 Folklorist Bengt af Klintberg, Lidingö

1994 Barnbibliotekarie Harriette Söderblom, Stockholm

1995 Författare Astrid Lindgren, Stockholm

1996 Sagoberättare Margareta Larsson

1997 Folklorist, professor Jan-Öjvind Swahn

1998 Barnbibliotekarie och berättare Alf Engström, Stockholm

1999 Folkloristerna och författarna Ulf Palmenfelt, Visby och Ebbe Schön, Stockholm

2000 Sagoberättare och lärare Monika Eriksson, Tingsryd

2001 Berättare och författare Mats Rehnman, Stockholm

2002 Författare och kyrkoherde Bo Lundmark, Funäsdalen

2003 Hembygdsforskare och författare Thore Brogårdh

2004 Berättare Ulf Ärnström, Göteborg

2005 Konstnärerna Raine Navin och Gunilla Skyttla, Kalmar

2006 Förskolläraren och berättaren Anna Granberg, Stockholm

2007 Föreningen Liv i Sverige

2008 Berättaren Anders Granström, Löderup                                          

  2009 Grundarna av Ljungby Berättarfestival: författaren och berättaren Per Gustavsson och berättaren Bengt Göran Söderlind B

2010 Berättaren och  spelmanen Thomas Andersson

Vem tycker du skall få priset 2011? Skriv gärna förslag i kommentarer. Vi lovar att läsa alla  förslag .

Här på Färarna berättar jag för barn från 6 till 16 år. Barnen här lär
sig danska genom att se på dansk TV. Men det är ändå inte så lätt att
begripa en svensk sagoberättare. En del barn gör det utmärkt, andra
tycker det är mycket svårt. Jag ber lärarna om hjälp med att översätta
viktiga ord till färöiska. Efter en föreställning berättade en lärare
att en mycket duktig elev hade inte förstått mycket, men att en annan
flicka som hade läs- och skrivsvårigheter och hade det jobbigt i skolan
hade följt med mig in i sagans värld och begripit allt. Så besannas
åter att muntligt berättande attraherar elever som har svårt med det
skrivna ordet.

Jag har också lärt mig att det är lättare att berätta eventyr än sägner.
Eventyren har en tydlig struktur och där hjälper elevernas
förförståelse av hur ett eventyr är uppbyggt.Sägnen däremot är mer
oberäknelig, den kan ge sig av åt det mest oväntade håll.

Jag tycker att det gått lättats att berätta för klasserna 3-5.
Där tillåter sig eleverna att vara mer barnsliga och tillsammans kan vi
leka lite mer under berättandet. Och här funkar mina Ritsagor utmärkt
som ett avbrott mellan alla ord.

Per Gustavsson

Idag har jag berättat på skolan i Sydrugøta, som ligger på ön
Eysturoy.

Förr i världen var det ohyggligt med råttor på Færöarna. Så kom en
trollkunnig islänning till öarna och folket på Eysturoy och Nordöarna
sökte upp honom och bad om hjälp mot råttorna. Han lovade att hjälpa
dem om han fick en oxe från varje hushåll på öarna. Folket lovade det.

Islänningen läste en trollformel. Och har ni sett: alla råttor på
Eysturoy och Nordöarna kom fram ur sina gömmor och samlades i Raktangi,
en av de sydligaste uddarna på Eysturoy. Men en råtta dröjde och det
var en gammal råtthona från Eidiskollur längst i norr på Eysturoy. Hon
skulle ha ungar och hon tog sig fram långsamt. Men till slut nådde hon
fram och så var alla råttor samlade.

Men tror ni inte att folket på Eysteroy sa att nu när alla var framme
behövde de ingen mer hjälp. De kunde slå ihjäl råttorna själva och
några oxar skulle trollgubben inte få. Men folket från Nordöarna stod
fast vid sitt löfte.

Trollgubben blev arg och ropade:
– Försvinn nu alla råttor tillbaka till era hålor, men inte ni från
Nordöarna.

Då spred sig alla råttor över Eysteroy och än idag är råttorna en plåga
där. Men på Nordöarna säger folk att det inte finns några råttor.

Känner du igen berättelsen? En liknande sägen finns i Sverige och vi
berättar den på Sagomuseet. Men i den svenska varianten gömmer sig
råttorna igen när en karl bryter den tystnad som är viktig att iakttaga
när man håller på med trolleri.

I dagarna två har vi nu firat Sven Sederström. Det är klart att man behöver två dagar för att fira en 200- åring. Först firade vi i Alvesta och sedan i Ljungby. De dracks kaffe, åts smålandskringlor och det  berättades historier.  Dessutom släpptes en sagobok med  Svens samlade sagor. Vi hurrade för födelsedagsbarnet som faktiskt infann sig personligen ( fast vissa trodde det var Mikael Thomasson som klätt ut sig).

Njut av dessa bilder, tagna av Steve Andersson:

Hallå! Jag heter Daniela Jonsson och jag har i skrivande stund min praktik här på Sagomuseet. Jag går tredje året på en linje som heter Turism, ute på RyssbyGymnasiet.
   Under sommaren har vi blivit tilldelade fyra veckor som vi ska ägna åt praktik, jag själv är inne på min tredje vecka just nu. Sju timmar om dagen, fem dagar i veckan, så finns jag att finna i något av alla rum inne i detta mysiga museum.
   Jag valde att ha min praktik just här av en del anledningar faktiskt.

1. Det ligger 12 minuters gångväg ifrån min lägenhet.
2. Egentligen orkar man väl inte direkt åka buss någonstans för att ha lite praktik.

Nej, nu driver jag med er. Visserligen stämmer de ovanstående sakerna, men anledningen till att jag valde att ha min praktik här på Sagomuseet är just av den simpla sorten, att jag faktiskt är intresserad av just sagor och berättelser. Det är fascinerande att kunna denna ädla konst, som det faktiskt är att berätta riktigt bra.
   Varenda kroppsrörelse, tonläge och ord som kommer från en, måste fånga den som lyssnar. Man berättar trots allt mer med kroppen har jag hört. I alla fall när det kommer till kroppskommunikation i det dagliga livet. Här har ju ens ord, en viktig innebörd!
   Jag kom hit med förhoppningen att få lära mig hur man verkligen lyckas med ovanstående (att kunna berätta). Jag kan helt ärligt säga att jag inte har lärt mig hur. Visserligen har jag suttit en del och läst in både korta och några längre berättelser, men det är ju inte allt som krävs. Min uppfattning skulle vara att man borde känna sig själv, sin kropp, sin röst för att i slutändan åstadkomma något riktigt superbt.
   Mig själv, min kropp och min röst känner jag till rätt bra, men rädslan däremot är nog största hindret för tillfället. Tanken på att inte fånga intresset (hos barnen), är det som grämer mig. Nu är det så att jag faktiskt har tagit  modet till mig ocht berättat ett fåtal gånger. Jag kan inte ärligt påstå att de gillade vad de hörde från mig, det verkade mer som att de verkligen inte ville lyssna på mig. Hård publik må jag säga!
   Eftersom att jag har varit här tre veckor har jag även fått förmånen att jobba med en hel del olika människor under sommaren. Man märker verkligen direkt att så fort de öppnar munnen så tycker barn och vuxna att allt det de säger är spännande och viktigt. Det behöver inte vara så mycket till historia, det kan vara något så simpelt som ”Och sen om man är riktigt modig *konstpaus*, så kan man krypa igenom Lindormen och då får man ett diplom”. När jag själv försökt mig på liknande, har det inte alls varit lika intressant.
   Jag säger då det, det är verkligen en speciell konst att kunna prata och få alla att lyssna på en och finna det roligt.

Vad jag gjort här på museet har annars skiftat en del. Visserligen har det allra mest varit att ta emot folk i kassan (och med folk menar jag mest tyskar).  Men det har funnits en del andra små pyssliga saker jag fått göra. T.ex. har jag glatt många barn genom att laga våra magnifika utklädningskläder, dekorerat de gamla träväggarna med tavlor och emellanåt har jag även fått följa med mina handledare ut på berättarkvällar.

Det händer ändå en hel del här. Det är inte bara ett museum som många kan tro. Det pågår mycket bakom kulisserna som man inte kunnat tänka sig och det arrangeras en rad olika arrangemang. Hoppas att ni alla har hört talas om ”Afternoon Tea” som är en väldigt mysig liten tillställning, eller visste ni att man här på Sagomuseet även tar emot olika sorters bjudningar. Vi ska inom några dagar ha alla  Ljungbys rektorer på besök ,  fixa lite gott att dricka och berätta läskiga historier! Föga vet man förrän man varit med! Dessutom kommer faktiskt Sveriges kulturminister hit till Sagomuseet på onsdag, det är verkligen något stort!
   För övrigt kan jag berätta att jag just nu håller på att ta mig mod till att följa med en av mina handledare ut till Södra Ljunga imorgon och berätta historier för en skolklass där. Upp till bevis med de historier jag lärt in än så länge helt enkelt. Det är lite nervöst, men roligt!

Jag skulle vilja lämna er med ett citat som har blivit en av mina favoriter sen jag kom hit.

”Sagor handlar om det allra viktigaste. Om livet och döden, om skillnaden mellan gott och ont. Människan behöver sagor, det bara är så, så har det alltid varit.” – Astrid Lindgren

Daniela Jonsson