(bearbetning av en saga från Banat – Rumänien)
© Daniel Onaca
En gång i tiden, vid foten av berget Semenic, levde några fåraherdar som varje sommar ledde sina får upp till betesmarken. Bland herdarna fanns en ung man som hette Bujorel, en flitig och modig karl. En natt, när de låg samlade runt lägerelden, hördes några hemska rosslingar någonstans i fjärran. Blodet isade sig i deras ådror. Ingen vågade gå och se efter vad de var fråga om. Men ynglingen tog sin käpp i handen, reste sig upp och sade att han tänkte gå och undersöka varifrån de där hemska oljuden kom. Det var inte förrän i gryningen han kom fram till gläntan där rosslingarna hördes. Vad fick han se, bland alla buskar och enar! En jätteorm hängde runt halsen på en hjort. Ormen försökte kväva det behornade djuret som svängde med huvudet åt alla håll för att lösgöra sig. När hjorten såg pojken, talade den till honom med mänsklig röst:
− Bujorel-Bujor, var snäll och döda ormen och rädda mitt liv.
− Bujorel-Bujor, sade ormen, krossa hjortens horn som vill slita mig sönder och du skall få en dyrbar gåva som tack.
Herden funderade en stund. Sedan krossade han hjortens horn. (1) Ormen berättade då för honom att han var ormarnas kung och att hans namn var Vizor. Reptilen rådde honom att gå till hans gård om han ville få den utlovade belöningen. Bujorel gick åt det hållet som ormarnas kung visade honom. Gården var omgärdad av ett staket. Vid dess port möttes han av en apsida (en mycket giftig orm) som frågade honom vad han hade där att göra.
− Se, sade Bujorel, idag räddade jag din härskares liv och han rådde mig att komma hit för att ge mig en belöning.
− Aha? sade apsida förvånad. Kom in i så fall. Men låt mig berätta en sak för dig: du skall inte ta emot något annat från Vizor än lådan han håller gömd bakom dörren på sin kammare. Först kommer han att vägra ge den till dig, men om du står på dig ger han efter.
En kort stund efter detta kom även ormkungen Vizor fram till sin gård. Han bad fåraherden att följa honom till ett underjordiskt kammare proppfullt med guld och ädelstenar. Värden uppmanade honom att välja vad han ville och ta med sig hur mycket han kunde bära hem. Bujorel ville inte ha något av alla de kostbara sakerna, utan han tittade bakom dörren, där det låg ett gammalt skrin.
− Det där vill jag ha, sade han och pekade på lådan.
− Oooo!, sade Vizor, jag är ledsen, men jag kan inte skiljas från den här asken.
− Antingen den eller inget, insisterade Bujorel.
När Vizor såg ynglingens beslutsamhet gav han med sig. Men i lådan fanns bara en en liten orm. ”Vad kan jag göra med denna?”, undrade herden, medan han gick tillbaka. När han kom fram till gårdens port mötte han åter den hjälpsamma apsida som rådde honom:
− Ta med dig asken hem och ta väl hand om den lilla ormen. Du kommer inte att bli besviken.
Bujorel gick inte tillbaka till de andra herdarna på Semenicberget, utan återvände till föräldrahemmet. Han gick raka vägen till finrummet, drog fram det gamla skrinet från sin säck och ställde det på en hedersplats under ikonerna på väggen. Sedan rörde han det inte mer. Han hade nästan glömt sin gåva.
En kväll, öppnades skrinets lock av sig själv och ut ur den reste sig en flicka. Det var en ung kvinna, rättare sagt. Vacker som en fe! Bujorel kunde inte få fram ett enda ord. Han var som förhäxad. När ynglingen åter fick mål i munnen frågade han, vad hon hette. Flickan hade inget namn så han kallade henne Voica och samma dag bad han henne att bli hans fru. De två gifte sig i kyrkan. Man ordnade ett fint bröllop för dem och sedan betraktades dem som äkta makar. (2)
De två levde i harmoni, men den unga hustrun hade en konstig vana: varje gång hon kände sig nedstämd, drog hon sig tillbaka och virade in sig i sitt ormskinn som låg kvar i asken under de heliga ikonerna. Hennes svärmor var inte glad när hon såg detta. En dag gick hon och bad de kloka gummorna i byn om råd. En av dem rådde henne att kasta ormskinnet i elden. Döm själva om smärtan i Voicas hjärta när hon inte längre hittade den fjälliga dräkten, som hon använde när hon behövde tröst!
Livet gick vidare. För att tjäna sitt dagliga bröd, anmälde sig Bujorel som dagsverkare hos de rika människorna i byn. En sommar blev han anställd som dräng, hos en lokal bojar (3). Han arbetade där ett tag och var nöjd, men en dag, blev han sjuk och kunde inte gå till jordägarens gård. Han skickade Voica att utföra sina göromål i stället. När godsägaren fick syn på kvinnan blev han förtjust i henne och bestämde sig för att ta henne från hennes man. Då Bujorel återvände till arbetet, visade bojaren en skogsdunge för honom och sade:
− Se där, vid den här tiden imorgon vill jag att denna skog ska vara ersatt med ett vetefält. Vetet ska vara skördat, malt och mjölet samlat i säckar.
Bojarens hemliga tanke var att inför en sådan omöjlig uppgift, skulle drängen antingen fly från byn eller störta sig över arbetet och därmed dö av utmattning. Sedan fanns det inget hinder för att drömmen skulle gå i uppfyllelse. Ledsen återvände den unge mannen hem och berättade om sitt problem för sin fru. Voica sprang till sin far för att fråga om råd.
− Oroa dig inte, sade Vizor. Lägg er och sov gott i natt för att imorgon kommer allting att bli så som godsägaren önskar sig.
Nästa morgon bredde sig ett vetefält ut på skogens plats. Vetet var skördat och mjölsäckarna låg staplade på varandra vid dess kant. När godsägaren såg ett sådant mirakel förundrades han.
Men tror ni att han var nöjd? Inte alls. Hans hemliga tanke gnagde i honom oavbrutet. En vacker dag tog han Bujorel, visade honom ett annat skogsparti och sade:
− Ser du denna hasselskog? I morgon vill jag att det här skall växa vinstockar med mogna druvor färdiga att forslas till vinpressen.
Den stackars drängen lunkade hem och delade sin sorg med sin fru. Voica i sin tur rusade till sin far, ormarnas kung, för att berätta allt. Vizor lugnade henne och lovade att allt kommer att ordna sig. Nästa morgon, såg godsägaren kullen full av vinstockar. De stora vindruvsklasarna hängde ner fulla av mogna druvor färdiga att föras till vinpressen. Den lömske utsugaren låtsades berömma drängen, men han gav inte upp sin hemliga önskan. ”Den här gången ska jag ge honom en uppgift som ingen levande varelse, vare sig man eller djur, kan uppfylla”, tänkte han.
Godsägaren tog drängen åt sidan och sa till honom:
− Nu vill jag att du går till underjorden och hämtar guldbältet som min far hade på sig när han blev begravd.
Bujorels förtvivlan kände inga gränser. ”Vem kan utföra en sådan uppgift?”, klagade han på väg hem. När han berättade för sin fru om godsägarens nya krav, sprang hon med detsamma till sin far för att berätta allt.
− Lämna den där skurken åt mig!, sade Vizor. Vi skall ro iland även den här uppgiften fast det blir inte lätt. Sedan ska vi ta itu med godsägaren också.
Med detta sagt, som framväxt ur jorden, dök plötsligt en vit häst upp.
− Denna häst kommer att leda Bujorel till en stor ravin som öppnar sig i underjorden. Där flyter en bäck och på dess strand ligger guldbältet. När han hittat det bör han klatscha med tömmarna och hästen kommer att föra honom tillbaka.
Ormens dotter berättade detta för sin man som lade allting gott på minnet, grenslade hästen och red iväg utan dröjsmål. Det gyllene bältet låg exakt på den plats där det skulle. Det var mycket vackert, men Bujorel hade ingen tid att förlora med att beundra det. Han klatschade med tömmarna och hästen bar honom tillbaka till de levandes värld i en blink.
Nu struntade godsägaren i guldbältet. En mycket dyrbarare skatt fanns i hans närhet. Han förberedde sig att be den vackra änkan att bli hans hustru. Då fick han se Bujorel dyka upp på gården! Han red på den vita hästen, hojtandes och viftandes med bältet över huvudet. Denna syn gjorde godsägaren så förtvivlad att han föll ihop på stället. Hans tjänare fick bära honom till sängen och han reste sig aldrig mer upp. Det blev byborna som lyfte honom. Men inte för att sätta honom vid matbordet, utan för att lägga honom i kistan för att bäras till graven. Efteråt levde Voica och Bujorel i lugn och ro ända tills även de fick bäras bort till platsen för den eviga ron.
Noter
Sagan utspelar sig som en berättelse om generositet och likvärdighet mellan vad som erbjuds – vad som tas emot – och vad som ges i gengäld.
1. Det är ovanligt att hjälten bestämmer sig för att rädda ormen. Att stödja angriparen och inte offret ter sig omoraliskt, men sagans uppföljning bevisar handlingens etiska acceptans.
2. Hjälten genomgår äktenskapsprovet på god tro och med partnerns acceptans oavsett dess skepnad.
3. bojar: godsägare under medeltiden i de rumänska regionerna.
Sagobygdens Blogg 