Har drabbats av conversesjukan, så jag sitter här i köttrymden och lyssnar till en fysisk CD
Nä, allvarligt talat, så tränar jag in lite nyord till nästa berättarföreställning. Vill du också göra det? Kolla då in Språkrådets nyordslista 2012
Författararkiv: Mikael Thomasson
Nyord
Storytelling i New York
Nu i juletid hinner jag läsa alla de där tidningarna som samlats på hög. En av många är ”Språk Tidningen”. Det är en fantastisk skrift som tar upp språket ur flera synvinklar. I deras februarinummer hittade jag en spännande artikel om muntligt berättande i New York. Där beskrivs bland annat hur de tävlar i livsberättande
Bergtagning i juletid
Här kommer en gammal sägen från Hålta socken, i nuvarande Kungälv. Den är ursprungligen berättat av August Hansson, född år 1844 i Hålta/ Mikael
För längesedan var det en flicka som skulle mjölka i skogen. Bäst hon satt där kom det ut en gubbe ut i Pickelhätta och drog henne in i närmsta berg. Där fick hon va ett helt år med trollgubben och hans kärring. Men på julafton släpptes flickan ut för att hon skulle gå efter brännvin till bergsfolket.
Hon fick lova att inte berätta för någon levande människa om var hon varit.
Väl hemma tog hennes fästman emot henne med massor av frågor, men hon svarade inte, upprepade bara samma ord:
– Ge mig brännvin
Men när gårdens katt kom fram och strök sig utmed benen, fick flickan en idé. Hon tog upp katten i famnen och berättade för honom allt vad hon varit med om. Då hade hon ändå inte berättat för någon levande människa. Folket på gården hörde förstås varenda ord och det bestämdes att tösen skulle stanna inne och inte gå med något brännvin till trollen.
Efter en tid tyckte dock flickan synd om bergsfolket och gick därför dit med brännvinet en mörk natt.
– Jag lägger buteljen utanför berget och går hem igen, tänkte hon
Plötsligt kom gubben med pickelhätta ut , fick tag i hennes hand och drog flickan in mot berget. Flickans fästman hade följt efter och fattade nu tag i hennes andra arm. Det blev det en dragkamp som höll på att klyva tösen på mitten.
Då hördes trollkärringens röst innifrån berget:
– Släpp na!
Gubben med pickelhättan lossade sitt grepp och det unga paret kunde rusa hem.
Flickans hand blev sig dock aldrig lik. Hela livet såg den liksom vissen ut.
Steve Anderson slutar på Sagomuseet
Museets fantastiske fotograf flyttar hem. Ja, det är tyvärr sant. Efter sex år i Sverige åker Steve tillbaka till Australien. I några få år har vi haft glädjen att ha honom som anställd på Sagomuseet. Under denna tid har fotografierna vuxit till något centralt för oss. Framförallt på webben har Steves bilder betytt mycket. Nästan allt foto du sett på vår hemsida och blogg har haft honom som upphovsman. Som tur är har han tagit så mycket kort att hans konst kommer att leva kvar i vår verksamhet långt framöver.
Med andra ord är det inte i första hans bilder vi kommer att sakna, det är vännen och arbetskamraten Steve Anderson som kommer att lämna ett tomrum efter sig.
Personligen undrar jag vem jag nu skall diskutera gitarriff och botlegs med?
Som tur är finns Facebook och mail. Jag ser framemot att även i fortsättningen få länkar till musik jag inte visste fanns och ord som ”great stuff”.
Lycka till down under, Steve
I bildspelet ovan ser du några av Steves bilder
Vitsen – en förtalad guldklimp
Sektionschef eller Kannibal?
En av mina favorithistorier på senare tid är denna:
I Kronoberg har fem kannibaler anställts som handläggare av sjukvårdsärenden..
Första arbetsdagen säger chefen:
-Ni har nu fast arbete, tjänar bra och kan äta i vår matsal, så låt de andra vara ifred, OK?
Kannibalerna lovar att inte röra kollegerna.
Efter fyra veckor kommer chefen igen och säger:
-Det saknas en städerska. Är det någon av er som vet var det har blivit av henne?
Alla kannibalerna skakar på huvudena och svär på att de inte har med saken att göra. När chefen har gått vänder sig en av kannibalerna om till de andra:
-Okej, vem av er miffon har käkat upp städtanten?
Den bakersta kannibalen svarar med låg röst och skuld i blicken:
– Det var jag..
-IDIOT! säger den förste, -De sista fyra veckorna har vi ätit avdelningsdirektörer, sektionschefer, teamleaders, projektledare och konsulter utan att någon har märkt det, och så skulle du prompt sätta i dig städerskan!!!
Varför jag gillar den? Jo, den är rolig, aktuell, politisk och en utmaning att berätta.
Fast det är ju en vits förstås. Som muntlig berättare har jag alltid försökt att hålla mig ifrån vitsar.
Varför då?
Jo, Jag har länge tyckt att de är osmakliga, karaktärslösa och för simpla. Ett annat viktigt skäl har varit att vitsar är det enda som vanligt folk berättar numera. Jag har velat visa på att det också finns andra typer av muntliga berättelser.
Med åren har jag dock ändrat min uppfattning om vitsar. Visst är många osmakliga, men det finns gott om exempel på motsatsen. Alla är inte heller simpla i bemärkelsen att de är lätta att berätta. Tvärtom kan en vits vara väl så svår att framföra. Den kräver ofta en helt annan berättarteknik än en folksaga, tajming är extremt viktigt. Vitsarna kommenterar dessutom vår samtid på ett sätt som få andra muntliga berättelser gör.
Hur är det då med argumentet att vitsarna berättas så mycket ändå att de verkligen inte behöver spridas av oss muntliga berättare?
Nja, jag tror inte det håller längre. Även vitsarna håller på att dö ut som muntliga berättelser. Numera sprids dem mest i skriftlig form via nätet med mera. Så, med andra ord, låt oss fortsätta berätta sagor, sägner och myter, men glöm för guds skull inte vitsarna.
När pojkar berättar
Under alla år jag har arbetat i barngrupp har det sett ungefär likadant ut. Lågstadiepojkar har suttit djupt koncentrerade över teckningar som berättar en historia. Ofta ser de ut som teckningen ovan. För vuxna ögon ser det mest ut som några streckgubbar som tycks skjuta på varandra.
– Kan du inte rita något riktigt, är en vuxenkommentar jag hört flera gånger.
Barnen brukar då titta förvånat på den vuxne, som om de tänker:
– Jag ritar ju något riktigt
Om man tar sig tid och låter pojkarna berätta vad de har ritat så får man ofta berättelser till svar.
Leon berättar till exempel om sin teckning ovan:
– Det är oväder och blixtrar. En försöker komma undan genom åka skidor från taket och sedan ta jackan som fallskärm. En annan försöker åka raket men får blixten på sig. En tredje hoppar studsmatta, men blixten slår ner i mattan.
Tyvärr är det alldeles för sällan som någon vuxen bryr sig om dessa tecknade berättelser. Istället har jag genom åren hört kommentarer som:
”Det är ju bara en massa skjuta”, ”Slösa inte på ritpapperet” och ”Det var inte det vi skulle rita”
Synd och dumt, tycker jag. Under senare år har det, lyckligtvis, blivit bättre. Allt fler pedagoger intresserar sig för pojkarnas värld, som inte alltid passar in i kursplaner och planeringar.
Storytelling – ett förvirrande begrepp
Storytelling är ett modeord i Sverige. Om du googlar på ordet så får du upp en otrolig blandning av olika träffar. De flesta handlar om corporate storytelling. Det är en en gren inom marknadsföring som går ut på att bygga ett företags försäljning kring en historia. De som utbildat sig inom corporate storytelling är experter på att använda berättelsen för att stärka ett varumärke, dock har de sällan någon kunskap i hur man berättar en historia muntligt.
Den andra stora gruppen du får upp när du googlar på storytelling är sagoberättarna. Vi identifierar oss ofta som kulturarbetare och är experter på att berätta en historia muntligt. Vi har däremot sällan någon större kunskap om näringsliv och marknadsföring.
Båda grupper använder ofta begreppet storytelling på nätet och i marknadsföring. Detta leder till viss förvirring. Sagoberättare rings upp av företag och ombeds fortbilda i storytelling och folk som är utbildade i corporate storytelling får förfrågningar om berättarcaféer och föreställningar. Eftersom alla vill ha jobb så är risken att man tar uppdrag som man inte har tillräcklig kunskap för att klara av. På sikt riskerar detta att sänka förtroendet för all form av storytelling.
Under Att berätta, Pedagogik
Ett kriminalfall från Småland, del 2
Mordet på Anna Lang håller på att falla i glömska, när ännu ett mord inträffar. Gårdfarihandlaren Johan Karlsson hittas död 1931. Ja, just det, samma man som varit en av de misstänkta efter mordet på Anna lang. Det sägs att Johan berättat för en vän, att han såg vem som mördade Anna Lang, men att han inte vågat berätta det för polisen
– Då kan ju mördaren komma efter mig med , hade han sagt.
Den 26 aug är han utanför en skola i Älmhult. Han bär på sina pinaler och håller en knölpåk i högerhanden
– Nu skall jag in i skogen, kommer det en rövare får han känna på den här, säger han och viftar med påken, så skolbarnen blir rädda. Därefter vandrar han utmed en liten väg rakt in i Älmhults skogar.
Efter en stunds promenad ser han någon sitta vid vägkanten, Han ser inte vem det är, utan frågar;
– Vad är du för bondlurk?
Mannen vid vägkanten svarar genom att kasta en sten i huvudet på Johan. Mördaren rusar sedan fram, drar upp en slaktkniv och sticker ett dödande hugg i bröstet.
Fjorton dagar senare hittar en lingonplockerska honom bara tio meter från vägen. Han är nödtorftigt gömd i ett buskage. Kroppen är i förruttnelse, men det är ändå lätt att identifiera Johan Karlsson och konstatera att han är mördad.
Först tror man att det är rånmord, hans saker är kringspridna och en hel del verkar saknas. Men när man inser att offret har koppling till Grimslövsmodet börjar tankarna gå i andra banor. Kanske är Johan Karlsson dödad för att mördaren ville tystna ett vittne
Nu vidtar klassiskt polisarbete. Man kanckar helt enkelt dörr i Älmhult och frågar folk om de sett något. Traktens slaktare berättar att han fått besök av en främling som sålt en slaktarkniv. När polisen ser kniven inser de att kniven mycket väl kan vara mordvapnet. Främlingen eftersöks och 13 mars 1932 grips skärsliparen Karl Persson- Hård. Han pekas ut av slaktaren och efter långa förhör erkänner han mordet på Johan Karlsson
– Erkänn att du även mördade Anna Lang, säger landsfiskalen. Flera vittnen säger att du var i hennes affär den dagen hon mördades. Det är lika bra att erkänna, du får inte hårdare straff för två mord än för ett.
– Ja, ja det var väl jag då, säger Persson tillslut, men bara några dagar senare tar han tillbaka sina erkännanden
– Jag är ingen tjuv, säger han nu
Väl i rätten dömdes Karl Persson för mordet på på Johan Karlsson, men bevisningen höll inte för att också döma honom för mordet på Anna Lang några år tidigare.
Så den fullständiga sanningen om dessa brutala mord väntar vi ännu på
Ett kriminalfall från Småland
Autentiska kriminalfall kan bli till utmärkta muntliga berättelser. De är ofta spännande och det är förhållandevis lätt att få faktauppgifter om vad som hänt. Brottet skall dock helst vara så gammalt att det inte längre lever några nära släktingar till de inblandade. Här får ni en alldeles sann historia. Jag tackar P4 Kalmar för information.
I Grimslöv den 9 sept 1925 går Amanda Johansson, som så många gånger förr, till lanthandeln. Redan när hon närmar sig farstutrappen anar hon att något inte står rätt till. Det är så underligt tyst. Affärsinnehavaren Anna Lang brukar alltid föra ljud, ja, antingen sjunger hon glatt eller så hör man hur hon rumsterar om, men nu är det som sagt helt tyst .
Väl upp på trappan ser Amanda fotavtryck på golvet, de är i blod. Inne på golvet ligger Anna Lang, hon blöder från ett sår i huvudet och visar inga livstecken.
När landsfiskalen är på plats konstaterar han snabbt att det måste röra sig om ett rånmord. Annas plånbok ligger tom på golvet och kassan är tömd. Mordvapnet, en hammare, hittas blodig i närliggande buskage.
– Det måste vara någon utsocknes, säger folk. Det drar så mycket löst folk på vägarna nuförtiden, Gårdfarihandlare, gåramålare, skärslipare och bara vanligt tattarfolk.
Lansfiskalen går också på den linjen och man förhör alla som tillfälligt besökt Grimslöv den dag då mordet begicks. En som snart väcker polisens misstankar är gårdfarihandlare Johan Karlsson, han har setts i butiken under dagen och enligt vittnen har han bettet sig misstänkt. Snart visar det sig dock att alla som polisen förhört, inklusive Johan Karlsson, har alibi för morddagen. Utredningen går i stå och tiden rinner iväg, det går veckor, månader, utan att man är sanningen på spåren.
Pratet på orten tar nu en annan vändning.
– Var det nu inte någon utsocknes, vem är det då, ja jag är det inte, är det du?
Efter femton månader griper man en granne till Anna Lang. En gåramålare vid namn August Lindorv. Det är samme Lindorv som tidigare hjälpt polisen och bl a hittat mordvapnet. Många kan vittna om att August Lindorv betett sig underligt. I förhören kan han inte riktigt redogöra för morddagen och han kommer med motstridiga uppgifter.
Den 6 maj 1926 ställs August Lindorv inför rätten, min frikänns i brist på bevis. Utredningen är tillbaka på ruta ett.
Där kunde historien slutat, men den fortsätter i ett nytt inlägg om några dagar.
Familjens berättelser
I min barndoms familj var mamma den stora berättaren. Repertoaren var självklar, jag och min bror var alltid ämnet.
“När du åkte vilse med trehjulingen”, “Storebror gömde lillebror i badbaljan”, “Slagsmål med knappnålar” och “Flykten från jultomten”, var några av favorithistorierna. Ända upp i vuxen ålder älskade jag och min bror att lyssna på dessa berättelser om och om igen. Mamma var, rent tekniskt, ingen större berättare, men på våra familjehistorier var hon världsbäst. Vi behövde ingen teknisk briljans eller stor dramaturgi, det var ju våra historier, om oss. Som vuxen har jag några gånger försökt att återge min mammas berättelser för utomstående, alltid utan framgång. Dessa pärlor ur vardagen, som underhållit vår familj i så många år, blir i själva verket ganska obegripliga för utomstående. Och kanske är det precis så det skall vara, familjens historier kräver familjen som lyssnare.
Nu har jag en ny familj och den har självklart sin egen repertoar. Några av berättelserna från min barndom har fått flytta med, men vi har också massor av nytt material. Ämnet är självklart, min son och min dotter. Ingen av dem vill längre höra sagor och sägner, men berättelserna om när de var små tröttnar de aldrig på.
Vad berättar ni i er familj?
Leo och Nora
Sagobygdens Blogg 