Författararkiv: Mikael Thomasson

När jag är ute och berättar för barn så händer det ofta att jag får förslag på berättarämnen. Det klart vanligaste är: ZOMBIES!! Jag har alltid vänligt med bestämt svarat ungefär så här:
”Jag kan inte några Zombies historier. Jag berättar bara material som vandrat från mun till mun. Zombies är ett modernt påhitt som kommer från Hollywood.”
Nu har jag läst på och inser att jag haft fel hela tiden. Zombies har inte skapats av Hollywood, visserligen har film och spelvärlden utvecklat denna figur, men ursprungligen är Zombien ett exempel på just sådan muntlig tradition som jag värnar om. Wikipedia skriver så här: ”Zombie (ordet är direkt hämtat från engelska) är i främst den karibiska versionen av voodoo en människa vars sinne behärskas av en annan eller vars viljeförmåga helt försvunnit, alternativt en död människa vars kropp återfått livet enbart i så måtto att den kan röra sig och eventuellt utföra en mästares order.”

Är det någon som kan mer om voodoo-kulturen i allmänhet och zombies i synnerhet? Då får du gärna skriva i kommentarfältet eller, ännu hellre, skriva en artikel. Skicka den till mig, så lägger jag in den på bloggen.
mikael.thomasson@sagobygden.se

Denna sommar har jag legat mycket i sommarstugans hängmatta. Bok efter bok har lästs. Eftersom bokförrådet i stugan inte fyllts på sedan åttiotalet har det blivit en del rätt ålderstigen litteratur. Bland annat hittade jag antologin Kvinnornas Litteraturhistoria, utgiven 1981. I ärlighetens namn hade jag nog inte brytt mig om det inte varit för att ett kapitel hette ”Frälsande flickor – om folksagor”.
När jag nyfiket bläddrade fram till kapitlet så dröjde det inte många minuter förrän jag var helt fängslad av författaren Eva Mattssons text.

Hon berättar på ett mycket levande sätt om sitt förhållande till denna genre. Hur hon som barn greps av flickornas öde i sagor från Sverige och Belgien. Men hon skriver också hur hennes syn på sagorna förändrats sedan hon blivit vuxen.
En del av hennes text handlar om Bruno Bettelheim. Psykologen som skrev: Sagans förtrollade värld: folksagornas innebörd och betydelse.
Eva Mattsson håller visserligen med Bettelheim om att folksagorna speglar tusenåriga insikter, men tillägger hon, de återger också tusenåriga fördomar.
Framförallt är det Folksagans kvinnosyn som kritiseras. Oftast kan kvinnan bli hjälte bara på ett sätt; genom att behaga mannen. Så fort hon tar egna initiativ så leder det till olycka, menar Mattsson.

Det är när jag kommit så långt i texten som jag lägger ifrån mig boken ett tag för att fundera. Folksagor som Prins Hatt under jorden, Östan om sol och västan om måne och Den haltande hunden har jag sett som berättelser om starka kvinnor, men vid närmare eftertanke är det precis som Mattsson säger. I alla tre sagorna går de väl för flickan så länge hon är passiv. Står hon bara ut vid sidan av sitt manliga monster så kan förbannelsen brytas. När hon sedan vill stilla sin nyfikenhet, blir aktiv och tänder ljuset, då går det mycket illa.

Mattsson uttrycker det så här: ”Folksagornas uppmaningar till flickorna är de gamla vanliga. Var snäll och tålig, verka i tysthet och vänj dig vid att lida, underkasta dig din far och make, var följsam och mjuk.”
Samtidigt finns det en kärlek till folksagorna i hennes text. Dels är beskrivningen av barndomens lyssnarupplevelser fyllda av värme, dels avslutar hon med följande ord:
”Folksagorna är fantasieggande och härliga, det vore mig främmande att avråda någon från att läsa och njuta av dem. Sagorna är inte skadligare än Bibeln, Koranen eller de klassiska myterna och dramerna.
…Folksagorna, liksom så mycket annat, kan prägla och leda oss vill, lika mycket som de kan tjusa och frigöra oss”

Jag har funderat en hel del över Eva Mattssons debattinlägg. Hon skrev texten för över trettio år sedan i en tid då folksagan var på väg tillbaka efter många år i frysen. Hennes ord var säkert viktiga då och är det även idag. Hon har fått mig att skärpa blicken och tydligare syna de berättelser som vid första anblicken kan tyckas handla om modiga tjejer.
Gamla frågeställningar dyker upp i mitt huvud:
Hur användbara är dessa gamla berättelser idag?
Duger de till att spegla problem som dagens barn och unga har?
Borde man kanske gå hårdare fram när man bearbetar dessa historier?

Ja, vad säger du? Tyck gärna till i kommentarsfältet.

Målaskogs skola

Ett av de mest avgörande ögonblicken i mitt liv var när jag satt i Målaskogs gamla skola och lyssnade på berättelser.

Låt oss ta historien från början.  Året var 1990. Jag var nybakad fritidspedagog och brukade roa mig med att hitta på fantasihistorier för mina fritidsbarn. En dag läste jag i min facktidning att Nordens första berättarfestival skulle hållas i småländska Ljungby. Jag bestämde mig för att åka dit.
Jag minns att jag häpnade över det stora antalet berättare som samlats. Fanns det så många som älskade att berätta, jag som trott att jag var ensam om den passionen. Några hade till och med slutat sitt gamla jobb och arbetade numera som sagoberättare
– Va, tänkte jag. Kan man arbeta som sagoberättare.
Så kom natten då vi satt utmed skolsalens väggar och tittade på varandra. Först var det lite avvaktande, men Göran Palm tog ledningen med van hand och sa:
– Föreställ er nu att det går en ängel runt i rummet, snart lägger den sin hand på någons axel och känner man den handen är det bara att börja berätta. Det dröjde nu inte länge förrän den första historien kom, därefter strömmade de fram likt en vårflod.
Flera av historierna minns jag än idag. Margareta Larson berättade om den hoppande musen, Carina Fast bjöd på ”Flickan och björnen”, Anders Granström sa att han lyssnat fram sin saga. Göran Hemberg ordmålade en vacker Karen Blixen novell och Mats Rehnman berättade om Kejsaren som sökte lyckan,
Själv var jag tyst hela natten. Likt en svamp sög jag i mig varje ord. Jag hade aldrig hört någont liknande. För mig var det helt revolutionerande att man kunde levnadsgöra och måla med ord på det viset. Väl hemma igen berättade jag för min barngrupp. Det blev mina enkla varianter på de mästerverk jag hört. Någonstans inom mig hade det vuxit fram ett beslut; en dag skall jag arbeta som sagoberättare. Nu gör jag det

Lärarna på Hjortbergsskolan tog för en tid sedan initiativ till ett samarbete mellan skolan, Sagomuseet och stadens konstmuseum. Utgångspunkten var det faktum att skolan har många elever med rötter i ett annat land. Ur detta föddes idén att arbeta med sagor från några av dessa länder. Vi bestämde att jag skulle inleda med en berättarföreställning där det berättades sagor från Kina, Vietnam, Irak och Afghanistan.
Därefter fick årskurs ett och fyra skapa egna sagor som var inspirerade av det de hört. Med hjälp av dessa sagor skapar eleverna nu en pjäs, en skuggspels-föreställning och ett ljud/bildspel. Här är en av sagorna som eleverna själva skapade:

Sagan om Raisa och jätten
Det var en gång för längesedan en flicka som hette Raisa. Hon bodde i Afghanistan, i en stor villa.
Hon tyckte om att umgås med sina katter. De pratade hon dari med hela dagarna.
Hon umgicks också med en doktor som bodde i huset. Han tog väl hand om hennes katter.
I huset bodde även kungen. Kungen älskade att måla tavlor som föreställde allt guld som han ägde.
En dag var alla samlade i huset. Raisa talade mer dari än någonsin med sina katter, Doktorn undersökte samtidigt öronen på de små djuren och kungen gjorde den vackraste guldtavlan han någonsin gjort.
Då hördes plötsligt ett förfärligt oväsen utanför huset. Det brakade och smällde och någon skrek. In kom en rånare . Han hade med sig en jätte. Rånaren ropade högt:
– Visa mig vad guldet finns!! Annars skickar jag jätten på er!!
Kungen blev livrädd, tog tavlan i hand och sprang därifrån.
Doktorn blev lika rädd han. Han ringde polisen, men fick inget svar.
Katterna blev så skrämda att de sprang in i en korg och gömde sig
Raisa blev inte rädd. Hon kom på att hennes farmor lärt henne hur man besegrar en jätte.
Hon sprang ut genom en bakdörr i villan, nedför den stora backen och raka vägen till kamelmarknaden. Där köpte hon den största dromedar som fanns, satte upp på djurets rygg och red hem igen, rakt in i huset.
När jätten fick syn på dromedaren skrek han ut sin skräck. Jättar är nämligen väldigt allergiska mot kameler. Stora, röda bölder slog ut på jätten och han sprang från huset så fort han kunde.
När nu rånaren var ensam, var han inte så modig längre. Han tittade vettskrämd på den stora dromedaren och tog till flykten han med.
Efter en stund kom kungen tillbaka till huset. Han och doktorn tackade Raisa för att hon varit så modig
– Tänk att du räddade allt mitt guld, sa kungen
– Men, var har du ditt guld, undrade Raisa
Kungen lyfte då på locket till husets stora soffa och där i låg massor av guld. Raisa fick en del och blev mycket rik.
Sedan den dagen gjorde våra vänner åter det de tyckte bäst om. Raisa, doktorn och kungen satt i den stora soffan och klappade var sin katt. Samtidigt pratade Raisa dari, kungen målade tavlor, och doktorn rensade kattöron.
Ibland när de skulle ha extra kul, spelade de kort ihop.
Ja, det hör ni ju alla, att de levde verkligen lyckliga i alla sina dagar.

Många av oss muntliga berättare duktiga på att återberätta och bearbeta traditionella berättelser, såsom folksagor och sägner. Däremot är det mindre vanligt att vi hittar på egna berättelser, så som författare och filmare har gjort i alla tider.
Visst finns det ett antal berättare som ljuger ihop skrönor och skapar andra berättelser. Jag tror ändå att den övervägande majoritet av muntliga berättare känner sig lite främmande och osäkra när det gäller detta mer fria skapandet. Det vore därför på sin plats att ägna lite uppmärksamhet åt hur man kan skapa en berättelse.

Jag tänkte använda den novell jag skrev på bloggen här om dagen som exempel. Den heter Farfar och pustandet och går att läsa här.
Det är en berättelse som är skriven i jagform men den handlar inte om mig och inte om min farfar heller. Jag hade ingen kontakt med min farfar, växte inte upp på landet och hade ingen granntant att spela fia med. Ändå bygger berättelsen mycket på egna erfarenheter. När jag skrev den hade min far nyligen gått bort efter en längre tids sjukdom. Under delar av sin sjukdomstid bodde han hos mig och min familj. Min då sjuåriga dotter fick känna på hans rädsla och hur farfars personlighet förändrades under sjukdomförloppet. Slutligen fick hon se honom på sjukhuset samma dag han dog.
Ungefär ett år efter pappas död fick jag, på en skrivarkurs, följande uppdrag:
”Skriv en berättelse utifrån ett barns perspektiv om döden.”
Jag hade haft många samtal med min dotter om farfar, sjukdom och död. Det kändes naturligt att ta våra erfarenheter in i novellen, men det kändes för personligt att skiva om mig, min dotter och min pappa.
Därför valde jag att hitta på en farfar, ett jag och en plats jag aldrig bott på. Känslorna och tankarna bygger dock helt på egna erfarenheter. Ett problem dök upp när jag skulle berätta historien inför publik. Den var ju skriven som novell, för att kunna berätta den på scen fick jag förändra språket en hel del.

Ja, så gjorde jag. Hur gör du när du skapar egna berättelser? Svara gärna i kommentarerna eller kontakta mig så får du skriva en egen artikel på temat.
mikael.thomasson@sagobygden.se

En dag kom farfar hem och sa att han skulle dö.
Jag hade sett att han gått dåligt och hört honom pusta och stånka, men det trodde jag alla gamla gjorde.
Jag och pappa bodde i ett hus på landet, alldeles bredvid – i lillstugan – bodde farfar. Varje morgon hjälpte jag honom att mjölka korna och sedan följde han med mig till skolbussen, där han gav mig en stor kram. På kvällen spelade alla karlarna – som farfar sa – ”finns i sjön”, jag vann alltid. På lördagar åt vi middag i farfars stora kök och jag fick farfars hemmagjorda saft.
Men den här lördagen hade han och pappa åkt in till doktorn för att fråga om det där pustandet och stånkandet. Och nu stod farfar där i köket och sa att han skulle dö.
Jag kände hur det sved till i magen och jag tänkte på den där döda gråsparven jag sett här om dagen. Den hade inga ögon kvar och flugorna surrade runt den. Skulle det surra flugor runt farfar också. Pappa tittade på mig med ledsna ögon och sa att han kunde berätta min favoritsaga, den om soldaten, men jag sprang ut.

Tobias, Johan och jag spelade fotboll, men hela tiden tänkte jag på farfar.
– Tänk om han hinner dö innan matchen är slut.
När jag kom hem så levde farfar fortfarande. Han dog inte nästa dag och inte nästa heller. I jättemånga dagar levde han och allt var nästan som vanligt. Kanske skulle han leva till jul, så han kunde ge mig dom där puttekulorna han lovat.
Men när sommaren var slut var inte farfar som vanligt. Han sa att det nog var bäst att jag fick kulorna redan nu och han log inte som förut när jag lekte indian och cowboys i huset. Istället blev hans panna alldeles skrynklig och han skrek:
– Sluta!
Pappa kom springande och tog mig hårt i armen.
– Du måste lämna farfar ifred. Jag säger det nu lugnt och sansat, sa han och lät arg.

Den kvällen grät jag i min säng. Ingenting var som vanligt.
Pappa kom och tog mig i knät och sa att vi alla var rädda och när man är rädd blir man lätt arg. Sedan berättade han min favoritsaga- den där om soldlaten – men jag somnade innan den var slut.
På natten – mitt i en rolig dröm- vaknade jag av sirener. Jag gick ner för trappan . Pappa grät.
-Du får vara hos tant Karin, sa han Jag måste åka med farfar till sjukhuset.

Tant Karin hade långt grått hår och luktade bullar. Hela dagen åt vi bullar, spelade fia och pratade om farfar. Det var precis när jag vunnit över Karin för tredje gången som pappa ringde.
– Farfar är död, sa han. Sedan blev det tyst.
-Jag vill se honom, skrek jag in i luren.

Sjukhuset var stort och vitt och luktade nystädat. Pappa kramade mig hårt och det gjorde ont i magen igen.
Farfar låg ensam i ett rum med levande ljus. Han hade vit skjorta och slätkammat hår och inte en enda fluga flög runt honom. Han såg nästan glad ut.
När vi åkte hem så tänkte jag på min favoritsaga . Den om soldaten som skulle gå till dödsriket.
Han fick välja mellan den breda vägen och den smala krokiga. Farfar valde nog den krokiga, Kanske var det därför han pustade och stånkade så.