Samtidigt som det muntliga berättandet de senaste decennierna lyft fram folkliga berättargenrer som sagor och sägner, har folktrons väsen även intagit den skrivna diktningen. Vi har mött spiritusar och basilisker, vampyrer och älvor samt döda som firat nattliga gudstjänster.
Nu har Stefan Spjut skrivit en spänningsroman med namnet Stallo. I samisk folktro är stallo trollfolket. De var stora som jättar och talade samma språk som samerna, var klädda som dem och hade renar. De var både onda och goda, men inte särskilt kloka, så ofta blev de lurade av samerna. Stallo kunde, precis som de sydsvenska trollen, röva bort små barn.
I Stefan Spjuts roman kan stallona ta djurgestalt, en parallell till alla berättelser om hamnbjörnen, en människa i björnens skepnad. Det är romanens förklaring till att stallon och små vättar ha existerat i hundratals år utan att människor i dagens samhälle har varit medvetna om deras reella existens.
Stefan Spjut tar ut svängarna ordentligt men har svårt att hålla ihop historien. När boken slutar efter 600 ibland alltför pratiga sidor, hänger fortfarande många trådar lösa. Som läsare förstår jag aldrig riktigt varför en grupp människor håller sig med stallon och vättar i sina hus och inte ens drar sig för mord för att bevara sin hemlighet.
Spännande? Ja, bitvis.
Läsvärd? Ja, om man som jag är intresserad av folktron. Och jag gillar skrönartade inslag som förbindelsen mellan stallo och trolltecknaren John Bauer.
Per Gustavsson
Stefan Spjut: Stallo. Stockholm, 2012. ISBN 978-91-0-012119-7
Vill du läsa läsa sägner om Stallo rekommenderar jag Daga Nybergs bok Solskatten som kom ut 1986.
Sagobygdens Blogg 