Författararkiv: Per Gustavsson

Profilbild för Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

Stallo

stalloSamtidigt som det muntliga berättandet de senaste decennierna lyft fram folkliga berättargenrer som sagor och sägner, har folktrons väsen även intagit den skrivna diktningen. Vi har mött spiritusar och basilisker, vampyrer och älvor samt döda som firat nattliga gudstjänster.

Nu har Stefan Spjut skrivit en spänningsroman med namnet Stallo. I samisk folktro är stallo trollfolket. De var stora som jättar och talade samma språk som samerna, var klädda som dem och hade renar. De var både onda och goda, men inte särskilt kloka, så ofta blev de lurade av samerna. Stallo kunde, precis som de sydsvenska trollen, röva bort små barn.

I Stefan Spjuts roman kan stallona ta djurgestalt, en parallell till alla berättelser om hamnbjörnen, en människa i björnens skepnad. Det är romanens förklaring till att stallon och små vättar ha existerat i hundratals år utan att människor i dagens samhälle har varit medvetna om deras reella existens.

Stefan Spjut tar ut svängarna ordentligt men har svårt att hålla ihop historien. När boken slutar efter 600 ibland alltför pratiga sidor, hänger fortfarande många trådar lösa. Som läsare förstår jag aldrig riktigt varför en grupp människor håller sig med stallon och vättar i sina hus och inte ens drar sig för mord för att bevara sin hemlighet.

Spännande? Ja, bitvis.

Läsvärd? Ja, om man som jag är intresserad av folktron. Och jag gillar skrönartade inslag som förbindelsen mellan stallo och trolltecknaren John Bauer.

Per Gustavsson

Stefan Spjut: Stallo. Stockholm, 2012. ISBN 978-91-0-012119-7

Vill du läsa läsa sägner om Stallo rekommenderar jag Daga Nybergs bok Solskatten som kom ut 1986.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Viktor, Selma, Elsa och jag

tomteklassiker-1Inget dåligt sällskap jag hamnat i. Viktor har efternamnet Rydberg, Selma heter Lagerlöf och Elsa är förstås Beskow. Riktigt kul att var med i det gänget. Det är bara att låta fåfängan blomstra. (Snart kommer jag ner på jorden igen, när en kritiker sablar ner en av mina böcker.) Så det gäller att passa på.

Det är journalisten Erika Josefsson på TT Spektra som skriver en artikel om att den nygamla tomten, gårdstomten, åter är närvarande i barnböckerna. Och då passar hon på att lista tomteklassiker.

Och det bästa av allt. Trots att min bok har 12 år på nacken så går den att köpa från Sagomuseet. En liten upplaga finns kvar. Och priset är facila 50 kronor. Men passa på nu, snart höjer vi priset. En klassiker kan ju inte vara hur billig som helst.

Här beställer du boken.

God julläsning

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta

Om konsten att framgångsrikt prata strunt

I sin Nobelföreläsning berättar Mo Yan hur han som liten smet iväg till marknaden för att lyssna på en berättare. Han glömde helt bort att utföra de uppgifter som modern gett honom. På kvällen brukade han återberätta historierna för sin mor. Till en början blev hon irriterad, men hon kunde inte låta bli att fascineras av berättelserna, så när marknadsdagen inföll i fortsättningen fick sonen inga arbetsuppgifter den dagen. Så här berättar Mo Yan:

Mycket snart tillfredsställde det mig inte bara att återge berättarens historier. Medan jag återberättade dem lade jag till och broderade ut innehållet. För att göra mor nöjd brukade jag hitta på egna stycken och ibland ändrade jag historiernas slut. Min publik var inte längre bara mor utan också min storasyster, min faster och min farmor. När mor hade lyssnat färdigt såg hon ibland oroligt på mig och sade, som om hon hade talat till sig själv: ”Min son, vilken sorts man ska du bli när du växer upp? Inte har du väl tänkt försörja dig på att prata strunt?”

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Julläsning om ”spöken, medier och astrala resor”

För 10 år sedan efterlyste etnologen Per-Anders Östling berättelser om övernaturliga upplevelser och erfarenheter av healing, schamanism, magi och andra alternativa världsåskådningar. I år har Institutet för språk och folkminnen, SOFI, givit ut hans bok Spöken, medier och astrala resor. Trots att det är ett antal år sedan berättelserna samlades in, tror jag att de ger en bra bild av människors föreställningsvärld i dagens Sverige. Här i norra Skåne där jag bor arrangeras det med jämna mellanrum mässor där det är möjlighet att att knyta kontakter både med spökutdrivare och healers.

spökenDet längsta kapitlet handlar om modern spöktro. Östling jämför med tidigare insamling av spökberättelser och konstaterar att den avgörande förändringen är att många idag upplever mötet med spöken som positivt eftersom det innebär en kontakt med avlidna anhöriga och vänner. Spökberättelserna förr i tiden betonade ofta vad som hände om människan förde ett orättfärdigt liv. Idag har den försonande och förlåtande hållningen blivit starkare än den straffande och ett livstecken från ”andra sidan” betonar att allt är bra. De flesta berättelserna är väldigt likartade, vilket Östling menar är ett tecken på att spöktron är fast etablerad i dagens föreställningsvärld.

100 sidor av boken ägnas åt alternativa världsåskådning. En mycket bra och givande genomgång av allt från anden i glaset, vandring på kol, asatro till satanistisk magi. Boken inleds med en översiktlig genomgång av tidigare forskning och hur människors föreställningsvärld idag påverkats av Swedenborg, fantasy och New Age-litteraturen.

Boken kan beställas från SOFI.

Per Gustavsson

Östling, Per-Anders: Spöken, medier och astrala resor. Övernaturliga upplevelser, folktro och alterbativa världsåskådningar i våra dagars Sverige. Skrifter utgivna av Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och ortnamnsarkivet i Uppsala, B:24. Uppsala, 2012. ISBN 978-91-86959-02-9

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Julläsning: De forsvundne. Hedens sidste fortællere

Tang

Pottemager Erik Larsen som bl.a. berättade om Rejsen till Troms kirke, en trollkunnig kärings möte med djävulen.

Som berättare har jag under årens lopp haft stor glädje av eventyr och sagn som Evald Tang  Kristensen tecknade upp under sin 50-åriga gärning som folkminnesinsamlare. Tang Kristensen är inte bara Nordens flitigaste upptecknare utan säkert också världens främste insamlare av folkdikt. Han föddes 1843 och dog 1929.

8712046205Nu har etnologen Palle Ove Christiansen skrivit en mycket vacker och fängslande bok om Tang Kristensen insamlingsarbete 1873. Han reser i Tang Kristensens spår och skildrar hans vedermödor och framförallt mötet med folkliga berättare som levde på den jylländska heden belägen mellan Ringkøping och Silkeborg. Boken är rikt illustrerad med samtida målningar och fotografier samt nytagna fotografier avHenrik Saxgren, som visar landskapets förändring.

Ibland sägs det att sagor och sägner berättades av alla och inte diktades av någon särskild person. Det är en sanning med modifikation och i den här boken träder berättare fram som har ett personligt förhållningssätt till folkdikten och vi får lära känna både deras diktande och liv.

Boken är ett fynd för alla som vill ha en lättillgänglig introduktion till folkligt berättande i allmänhet och Tang Kristensens storartade gärning i synnerhet.

Per Gustavsson

Christansen, Palle Ove: De forsvundne. Hedens sidste fortællere. Gads forlag, 2011. ISBN 978-87-12-04620-2

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Litteratur

Om bilder i sagoböcker – en röst från 1800-talet

grimmDen första fullständiga utgåvan av Grimms sagor utkom 1883 (Ernst Lundquists översättning) och riktade sig till vuxna. Samma år utgav pedagogen Julius Humble första delen av sin Grimmutgåva som riktade sig till barn.1884 kom en andra del. Samlingen innehåller total 44 sagor.

Julius Humble var då rektor vid Högre Lärarinneseminariet i Stockholm och var djupt engagerad i ungdomars läsning. I en kortfattad inledning till sagosamlingen skriver han om de gamla folksagorna att ”ingenting motsvarar bättre de ungas andliga behof och utgör en sundare näring för barnafantasien och det vaknanade känslolifvet”.

Men här vill jag framförallt lyfta fram ett litet passage om bilder i sagosamlingar.

Det hörer till vår tids lyx att förse snart sagdt alla slags böcker med illustrationer, och en sagobok utan teckningar torde väl numera knappast blifva vederbörligen uppmärksammad. Utgifvaren är emellertid för sin del öfvertygad, att illustrationer till sagoböcker för barn egentligen ära obehöfliga, eller åtminstone att flertalet af de senare skulle hafva vunnit på att undvara dem, som der förekomma. Frestelsen ligger här nära till hands att till föremål för teckningarna välja sådana varelser (troll, feer m.m.) hvilka icke böra i bild framställas, eller hvilkas betydelse åtminstone förlorar i värde genom att framträda i yttre tydlighet och bestämdhet, enär en viss hemlighetsfull obestämdhet hörer till deras egentliga väsen.

Ett memento till vår egen tid med alla sönderillustrerade utgåvor av folksagor.

2 kommentarer

Under Litteratur

Bröderna Grimm, Reuterdahl och Julläsning för barn

I januari skrev jag om att det i år är 200 år sedan Bröderna Grimm publicerade första delen av sin sagosamling Kinder- und Hausmärchen. Jag tycker att jubileumsåret har gått ganska spårlöst förbi, åtminstone i Sverige. Beror det på att folksagor har blivit läsning för barn. Som bekant värderas barnböcker lägre rent litterärt sätt än vuxnas. Det räcker att se på den bristfälliga bevakningen av nyutkommen barnlitteratur i tidningarna.

JulläsningI Sverige utkom många Grimmsagorna som små billiga folkböcker, riktade till vuxna. Den som först bearbetade en del av sagorna för svenska barn var Henrik Reuterdahl, som senare blev  ecklesiastikminister och ärkebiskop. 1837 och 1838 gav han ut de två böckerna Julläsning för barn. I förordet till första årgången skriver han att ”det äventyrliga giver… barnet något att undra på, något att glädja sig över…”.  Glädje, spänning blev här lika viktig som moral och fostran.

I den första samlingen hittar vi bland annat Hans och Greta, Fru Holle och Stadsmusikanterna från Bremen. I andra samlingen Den tappre skräddaren, Kung Trastnäbb, Törnrosa, De sju korparna och ytterligare åtta sagor.

I sina memoarer skriver Reuterdahl att hans Julläsning köptes och lästes mest av alla hans skrifter. Det säger något om barns längtan efter rolig läsning. Det behovet uppfyllde Bröderna Grimms sagor med råge. Jag är övertygad om att de också gör det idag. De flesta är fortfarande okända för både barn och vuxna.

Jag inspirerades till det här inlägget av Lena Kårelands artikel om Bröderna Grimm i Svenska Dagbladet 2 december. Det är en bra sammanfattning av deras liv och gärning och den tidigaste sagoutgivningen i Sverige, men också med tankar om hur synen på folksagor har skiftat under århundradena.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Litteratur

Snorres Konungasagor

I skolan fick jag lära mig att Olof Skötkonung döptes vid Husaby källa i Västergötland 1008. Han bidrog till Sveriges kristnande. I Norge regerade samtidigt Olav Tryggvasson, som kristnade stora delar av Norge. Två betydelsefulla konungar som var väl värda att minnas och vördna. Det kommer jag ihåg från skolundervisningen. Och på något sätt har den lärdomen funnits kvar i mig.

Nu läser jag Snorre Sturlassons Konungasagor och förskräcks. Här krigas det, rövas och skändas sida efter sida. Hör här hur den rike trollkunnige bonden Raud behandlas av kung Olav Tryggvasson:

Rau ropade högt och sade att han aldrig skulle tro på Kristus, och utfor i svåra hädelser. Konungen blev mycket vred och förklarade, att Raud skulle lida den svåraste död. Därefter lät konungen gripa honom, binda honom med ryggen emot en stång och sätta en kvale mellan hans tänder för att på det sättet spärra upp munnen på honom. Därpå lät han taga en orm och hålla den framför munnen på honom, men ormen ville icke krypa in i munnen, utan slingrade sig undan, ty Raud blåste emot honom. Då lät konungen taga den ihåliga stjälken av en kvanne och sticka i munnen på Raud, släppte in ormen däri och stack in en glödande järnstång efter den; ormen slingrade sig då in i munnen på Raud och sedan ned i halsen och åt sig ut genom sidan. Där miste Raud sitt liv.

Konungasagor, eller Heimskringla som den också heter, har kommit ut i flera utgåvor i Sverige och har ofta använts för att lyfta fram landets ärorika förflutna och rika historiska tradition.

Idag när jag lyssnar på rapporter om kring och nöd i världen har jag ofta svårt att på djupet förstå hur människor ständigt tar till vapen för att kämpa för sin sak. Förklaringar finns alltid, men ändå, den väpnade vägen har inte visat sig speciellt framgångsrik. Det är lätt att tänka att vi i Norden är fredligare av oss, men Konungasagorna ger en helt annan bild av vår historia. Nu är ju mycket dikt och fantasi, men själva förhållningssättet att makt tas med vapen i hand är tyvärr sant.

Jag tänkte att jag skulle berätta ur Konungasagorna, det är därför jag börjat läsa verket. Om det nu blir en berättelse eller om det blir ingenting, vet jag inte än. Jag läser vidare.

Per Gustavsson

Överst till vänster: Första svenska fullständiga utgåvan 1697, av Johan Peringskiöld.

Överst till höger: Utgåva från 1670 från Per Brahes tryckeri på Visingsö och tryckt av Johann Kankel.

3 kommentarer

Under Litteratur

Sagor och miljöarbete

Häromdagen fick jag ett brev från Andreas Kornevall som ville beställa min och Sagomuseets bok När träden valde kung. Små sagor, sägner och ramsor om träd och buskar. I Storbritannien, där han bor, använder han sagor i sitt natur- och miljöarbete. Jag bad honom berätta lite om sitt engagemang. Så här skriver han:

Jag heter Andreas Kornevall, utlandsvensk sedan 1986.  Har rest runt mycket och bott på många olika platser.  Just nu arbetar jag med fokusering på ekologisk integritet och restauration – planterar träd och vildblommor på nergångna platser med hundratals skolor i Storbritannien: www.earthrestorationservice.org

Myter sitter i hjärtat av ekologin, jag använder gamla myter och sagor för att få igenom fakta om våran planet och ekologiska situation.

Jag är en av grundarna till minnesplatsen Livröset – en minnesplats på Djurgarden i Stockholm for alla utrotade djur.  Det första Livsröset byggdes i England på Mount Caburn, i East Sussex, nära där jag bor: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Life_Cairn

När jag använder siffror och statistik med barn i skolor så går information in i ett öra och ut i ett annat, det blir vad de gamla grekerna kallar for mycket ”Logos” – en objektiv föreställning utan personliga känslor – det är världen av lagar och bokföring.  Inom miljön idag styrs vi mycket av ”Logos”.  Men ”Mythos” var anatemat och det talande, känsliga språket – det är detta som har gjort att jag studerar mytologi och går runt och bär på berättelser i ryggsäcken och har blivit en berättare av något slag.  Barnen lyssnar tyst, så jag tror att de funkar.

På organisationens hemsida kan du läsa sagor som Anders har skrivit.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Ormbunken blommar på midsommarnatten.

Häromdagen berättade Daniel Onaca om Mjölnarens son och ormbunkens blomma. Då kan det ju passa att publicera en liten berättelse ur den svenska sägentraditionen och folktron om ormbunken. Den återfinns i min lättlästa bok Midsommar, historier om kärlek och trolldom från 1997. Berättelsen bygger på sägner upptecknade av Eva Wigström och Elias Grip. En bra sammanfattning av folktron kring skatter och ormbunken, med internationell utblick, finns i Tobias  Nordlinds bok Skattsägner, 1918. I Bengt af Klintbergs The Types of the Swedish Folk Legend har sägentypen beteckningen R171 och där hittar den vetgirige fler referenser.

Ormbunken blommar på midsommarnatten.
Precis klockan tolv på natten slår den ut.
Blomman är vacker och lyser som en stjärna.
Den som plockar blomman
får alla sina önskningar uppfyllda.
Hon kan också göra sig osynlig.
Men man måste vara alldeles tyst
när man plockar blomman.
Man får varken prata eller skratta.

En pojke gick en vacker midsommarnatt iväg
för att plocka ormbunkens blomma.
Klockan tolv fick han se en massa ormar.
Pojken tyckte det var otäckt
men han stannade ändå kvar vid ormbunken.
Plötsligt kom tjurar med stora horn rusande,
följda av en mängd andra vilddjur.
Nu blev pojken verkligen rädd.
Men han stannade kvar,
trots att han skakade i hela kroppen.
Han var fast besluten att plocka blomman.

Blomman slog ut.
Men just som pojken tänkte plocka den
kom en liten höna.
Den drog på ett stort hölass.
Pojken blev glad att det hemska var slut.
Han skrattade till
för det såg så löjligt ut med hönan.
Det skulle han aldrig ha gjort.
I detsamma försvann blomman
och ormbunken stod där som vanligt.

En annan pojke råkade ut för något märkligt.
På midsommarnatten gick han över en äng.
Utan att han märkte det,
föll en ormbunksblomma i hans ena sko.
När han sedan kom fram till sina kamrater
och pratade med dem,
kunde de inte se honom.
Han hade blivit osynlig.

Först när han klädde av sig för att i sängen
blev han synlig igen.

Den som vill plocka ormbunkens blomma
måste vara modig.
Men det räcker inte bara med mod.
Man måste också ha tur,
för ormbunken blommar bara en gång
vart hundrade år.

Per Gustavsson

bild: Boel Werner

Boken Midsommar är slutsåld, men sägnen ingår också i samlingsvolymen Skatten i berget, som finns att köpa på Sagomuseet. Sagopmuseet säljer också Klintbergs sägenförteckning.

4 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner