Författararkiv: Per Gustavsson

Profilbild för Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

Kärlekslås på Åland

okäntI Mariehamn vandrar jag längs havet och går över den lilla bron som leder till Lilla Holmens badplats. På broräcket hänger fyra lås och de älskande paren har slängt nyckeln i vattnet. En magisk handling, som förhoppningsvis kommer att bevara deras kärlek för alltid.

Många välkända broar i Europa har blivit så behängda med lås, att tyngden har blivit för stor. Ansvariga myndigheter har sett sig tvungna att klippa bort låsen. Det här är alltså en levande spridd folklig tradition.

Men de fyra låsen på bron till Lilla Holmens badplats ser så ensamma och övergivna ut. Har myndigheterna även rensat här? Eller är det en ny tradition just på Åland? Eller kanske rent av en handling som aldrig blev en tradition och kommer att klinga av?

Mer om den här traditionen och dess ursprung finner du här.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Svenska lejon

lejonKan man skriva en bok om lejon i Sverige. Ja, om man heter Ingvar Svanberg och är etnobiolog. Han har tidigare publicerat en rad böcker och artiklar rörande folklig kunskap om djur och växter. För en berättare är böckerna mycket givande eftersom de innehåller fina berättelser och mycket folktro. Ingvar Svanbergs nya bok heter kort och gott Svenska lejon. Det är en ganska så sorglig historia om hur lejonet har varit en maktsymbol för svenska kungar. Johan III var den första svensk kung som bevisligen kunde stoltsera med ett lejon. Det var 1586 han fick ett lejon från en engelsk adelsman. Men mycket pekar på att redan brodern Erik XIV hade haft lejon, eftersom han lät bygga ett lejonhus av sten. Inför drottning Kristinas kröning införskaffades också ett lejon till Sverige och precis som i det antika Rom anordnades det ett skådespel med djurhetsning, där lejonet fick möta en björn. Drottning Kristina benämndes också som ”det rätta Nordiska Lejonet”. Många svenska kungar har också avporträtteras tillsammans med ett lejon. Lejon och andra vilda djur var vanliga gåvor mellan länder och kungar under många århundranden. Så sent som 2004 fick den svenska kungafamiljen ett par elefanter från den thailändske kungen. Sverige har i gengäld sänt renar till kontinenten. I slutet av 1700-talet och under hela 1800-talet var det vanligt med kringresande menagerier, där besökare kunde beskåda lejon. 1918 blev det förbjudet av visa upp vilda djur i menageriet, men man kan säga att det ändå fortsatte eftersom det var fritt fram med vilda djur på cirkusar och de kunde beskådas i pauserna. 1960 var det slut med rovdjur på cirkusar i Sverige. Nu finns de i våra djurparker. Innan verkliga lejon fanns i Sverige kände svenskar till lejon genom berättelser, framförallt då Bibelns alla lejon. Där som överallt annat är lejonet symbol för styrka. Berättare, som jag är, hade jag gärna sett en utförligare skildring av lejonet i berättelsernas värld. Det är ju genom berättelserna som många människor för första gången möter bilden av lejonet. Tänk bara på dagens små barn, ett lejon i pekboken är mycket mer intressant än en realistiskt tecknad banan. Vilda djur fascinerar. Svanberg nämner berättelsen om slaven Androkles, som fortfarande lever kvar och berättas i dag, t ex i serietidningen Bamse. Minns ni den? Slaven som plockar ut en tagg ur lejonets tagg. När han senare kastas till lejonet, känner lejonet igenom honom och skonar honom. Den berättelsen fanns i Läsebok för folkskolan. I svensk sägenberättande är lejonet ersatt av björnen. En berättelse jag associerar till är en av de tidigaste svenska folksagouppteckningarna från 1702. Det är sagan om ynglingen som befriar tre bortrövade prinsessor, ATU 301. Han lyckas med bedriften eftersom han delar ett dött djur rättvist mellan fem djur i skogen och belönas med att kunna förvandla sig till dessa djur. Ett av djuren är ett lejon och ynglingen får nu lejonets styrka. En annan sak jag erinrar mig när när jag läser boken är kungastatyerna i Kungsträdgården i Stockholm. Svanberg nämner statyerna av Karl XII och Karl XIII. Den sistnämnde är omgiven av lejon. Jag kommer ihåg att min mor berättade en minnesregel från sin skoltid, när det gällde att komma ihåg vilken betydelse de svenska kungarna hade. ”Karl XII är ett lejon omgiven av fyra krukor. Karls XIII är en kruka omgiven av fyra lejon.” Marginella företeelser säger en hel del  om det samhälle vi lever i. Ingvar Svanbergs berättelse om de svenska lejonen är ytterligare en liten pusselbit som belyser vår historia. Det handlar om makt och underkastelse.

Boken utan skyddsomslag

Boken utan skyddsomslag

Det här är inte bara en bok, det är en mycket vacker bok, förtjänstfull formgiven av Patrik  Sundström. Det är rena rama njutningen att hålla den i handen. Så här ska kunskap paketeras. En starkt försvar för boken som sådan. Inte oväntat är den utgiven av ett litet förlag som älskar böcker, Dialogos förlag. Mer information om förlagets spännande utgivning hittar du på www.dialogosforlag.se.

1 kommentar

Under Litteratur

Trollkäringen som skapade en fors

DSC01726På väg från Snorres Reykholt till Skagafjordur stannar vi till vid forsen Kolugljúfur. Det var trollkärringen Kola som en gång grävde den en kilometer långa klyftan där vattnet strömmar fram. Hon är begraven i en kulle vid fjällets fot,  inte långt från forsen. Där är också hennes skatter gömda.   DSC01725

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Reykholt och Snorre

Snorre blickar ut över Reykholt

Snorre blickar ut över Reykholt

I går var vi i Reykholt där Snorre Sturlasson bodde. Thorvald Steen har skrivit en fin liten bok om Snorres fem sista dagar, Den lilla hästen. Han ger en levande bild av Snorres gård och skildrar rädslan och osäkerheten inför det obönhörliga slutet. Samtidigt berättar han också om Snorres liv och gärning genom en rad återblickar.

Snorres heta bad

Snorres heta bad

Lämningarna efter Snorres gård

Lämningarna efter Snorres gård

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Egil Skallagrimssons saga

DSC01699I dag har vi besökt Landnamscentret (The Settlement Centre) i Borganes, 1 timmes bussresa norr om Reykjavik. Här finns två intressanta utställningar. Den ena handlar om de första bosättarna på Island. Den andra om Egil Skallagrimssons saga. Egil levde just i området kring Borgarnes. Hela sagan berättas i ett 30-tal tablåer och vi lyssnar i en audioguide på svenska. Reliefer, skulpturer och modeller levandegör sagan och det är både skickligt och fantasifullt gjort. Så missa inte detta museum när du kommer till Island.

2 kommentarer

Under Sagomuseets verksamhet

Odensjön och Skäralid 4

Odensjön, från Runa 1844

Odensjön, från Runa 1844

Åter till Odensjön. Kanske du minns att folk har betraktat den som bottenlös.

En gång var det en bonde som bestämde sig för att undersöka saken och mäta sjöns djup. Han begagnade sig av 18 sammanfästade hövälingar. En höväling är repet som binds om ett hölass och kan vara 24 famnar långt, alltså nära 43 meter. Då kan du själv räkna ut vilket oerhört långt rep bonden begagnade. Ändå nådde inte repet bottnen. När han drog upp repet med järnstången som hade fungerat som tyngd, var järnet borta. Istället satt där ett krumt baggehorn.

Nästan afton kom till bonden en sjö-bo med hälsning från far, att få tillbaka hans nya supasked. Bonden svarade att matskeden skulle lämnas tillbaka, då järnstången återställdes. När det gått en stund kom stången farande över taket in i gården och hornet dansade genast ut genom stugdörren och försvann.

Det här återger den omtalade klockaren i Röstånga Nils Lilja, i Richard Dybecks tidskrift RUNA 1844. Han tillägger att sjön varit ett tillhåll för sjörå och att så sent som sommaren 1822 såg flera personer en vacker kvinna vid sjön, till hälften höja sig ur en våg och strax försvinna ner i djupet.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Odensjön och Skäralid 3

Hjortsprånget omkring 1930

Hjortsprånget omkring 1930

Vid Skäralids södra sida skjuter en smal rygg ut över dalen. Det är Hjortsprånget eller Hjortaknipet. Du får inte ha anlag för svindel om du ska våga dig ut på den smala stigen omgiven av branta stup. Det berättas att klippan har fått sitt namn av att jägarna långt tillbaka i tiden drev hjortarna ut på den smala stigen och så störtade de ner i dalen.

En gång i krigstid dömdes en tillfångatagen fiende, en hövding, att med förbundna ögon rida ut på Hjortsprånget. Han sporrade sin häst och red på den smala stigen ut på klippan. Men här stegrade sig hästen framför bråddjupet, snurrade runt på bakhasorna och tog några väldiga språng tillbaka in i skogen och försvann och räddade därmed sin herre från en säker död.

 

Utsikt från Hjortsprånget i dag

Utsikt från Hjortsprånget i dag

2 kommentarer

Under Att berätta

Odensjön och Skäralid 2

Utsikt från Kopparhatten

Den högsta och vackraste utsiktspunkten i Skäralid är Kopparhatten. Enligt en släkttradition blev min mormors far, torparen Andreas Bengtsson, faktiskt erbjuden att köpa hela Kopparhatten för runt 100 riksdaler. Det var mycket pengar under 1800-talets andra hälft för en fattig torpare.  Andreas rådgjorde med sin bror, som var slöjdlärare i Klippan, om han skulle våga skuldsätta sig. Tydligen kom de fram till att det var bäst att inte ingå ett sådant stort och osäkert köp, för Kopparhatten kom aldrig i min släkts ägor.

Så här berättas det att Kopparhatten fick sitt namn.

En gång var det en rövare som fångade en ung jungfru och förde henne upp på bergets krön. Om hon inte gav sig åt honom, skulle han störta henne nerför stupet. Kvinnan bad mannen vända sig om ett ögonblick, medan hon tog av sig kläderna. Men knappt att han gjort detta, förrän den orädda unga kvinnan fattade honom i axlarna och knuffade honom ut över stupet. Hans kopparhjälm föll av och blev liggande på klippan. Det är därför klippan kallas för Kopparhatten.

Växtligheten i ravinen nedanför Kopparhatten är frodig.En växt sägs vara mycket sällsam.

I Skäralid växer en ört vars frön faller till jorden på midsommarnatten klockan 12. Hinner du fånga fröna innan de när marken blir du osynlig när du bär dem på dig. Då kan du också öppna alla läs och reglar.

Skärån i dalens botten

Skärån i dalens botten

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Odensjön och Skäralid 1

Varje år sedan 1993 arrangerar Röstånga turist- och hembygdsföreningen Kultur och natur på Odensjön nära Röstånga. Den musikaliska föreställningen ges på en flotte i sjön. Årets huvudartist var Marlena Ernman. Vi njöt av föreställningen medan skymningen föll och hundratals ljuspunkter lyste upp slänterna kring sjön. När vi ändå var på Söderåsen passade vi på att vandra två dagar i denna mycket mäktiga natur.

Inför kvällens konsert

Inför kvällens konsert

För mig är det alltid lite speciellt att komma till Odensjön i Nackarpsdalen och den mäktiga dalen Skäralid, som skär in i Söderåsen, där Nationalparkens hjärta i dag ligger. Min mormors far och mor Andreas och Elna Bengtsson var torpare på Söderåsens sluttning och här föddes min mormor för 125 år sedan.

Andreas och Elna för snart 100 år sedan. Trädet planterades våren 1876.

Andreas och Elna för snart 100 år sedan. Trädet planterades våren 1876.

I en liten skrift om Skäralid sägs att Andreas diktade : ”Ack om jag kunde gråta, gråta bara guld. Så att jag kunde betala hela min skuld, med dessa dyra droppar. Men om jag detta ej kan få, jag vore nöjd ändå, om jag kunde skita koppar.” Jag känner igen dessa rader som ett folkligt rim, men det uttrycker ändå torparnas beroendeställning och drömmar.

Odensjön är en märklig sjö. Den är nästan alldeles rund och omges av branta stränder. Man får intrycket av att marken sjunkit och en sjö bildats. Som en magisk vattenspegel omgiven av mäktig bokskog ruvar den på sina hemligheter. Inte undra på att den är sägenomnspunnen.

För mycket mycket länge sen låg en vacker herrgård där sjön finns idag. Ägaren levde ett syndfullt liv och jagade dag som natt, vardag som söndag. Denne var ingen mindre än Oden själv, den outtröttlige jägaren. Han var dömd att för evigt jaga på grund av sin synd. En gång hade han vid nattvardsgången i kyrkan tagit oblaten och sparat den till hemkomsten. Ha la den i sin bössa och sköt för att få jaktlycka. En annan gång jagade han på själva långfredagen och vanhelgade den dag då Kristus led på korset.

Som straff för Odens syndfulla liv sjönk hans gård i jordens innandöme och Odensjön bildades.

Men själv är han tvingad att fara på jakt genom luften med sina hundar. Ibland kommer han också ridande som en vanlig människa. En gång lät han en man hålla hästen. När han som tack gav mannen drickspengar, var denne klok nog att hålla fram hatten. Det var tur att han inte sträckte fram handen. Mynten brände hål i hatten, för de var glödheta.

Folk säger att Odensjön är mycket djup, en del till och med att den är bottenlös. En gång var det en man som plöjde på kanten av stupet ner mot sjön. Han var snål om jorden och körde för nära kanten. Den brast och både oxar och plog föll över kanten och ned i sjön. Efter en tid flöt oxarnas ok upp i Bonarpssjön, som ligger en mil från Odensjön.

När jag tar del av sägnerna förstår jag min mors ovilja mot att bada i insjöar. Hennes barndoms sjö var just den trolska bottenlösa Odensjön. Hon berättade också att unga olyckliga kvinnor dränkt sig av kärlekssorg i sjön. Ogärna såg hon att vi barnen badade i Sidsjön som låg några kilometer från vårt hus.  Men när vi både var ordentligt simkunniga och stora nog att cykla dit själva, tog vi oss dit ändå. Men för henne var bad alltid havsbad.

Här är ännu en ruskig sägen från Odensjön.

 

På Nackarpsgården inte långt från sjön bodde en karl som hette Mats, han kallades kort och gott för Mats i Nackarp. En gång när han var vid Odensjön och fiskade fick han en stor vacker gädda och belåten gick han hemåt med sin fångst. Men under vandringen hem växte gäddan och blev bara större och större, så till slut orkade Mats knappt bära den. Då han kom hem släppte han alldeles utmattad ner fisken på golvet. När fisken blev fri, blev hon så vild och slog så våldsamt med stjärten, så att hon höll på att välta hela huset.

Mats i Nackarp förstod att det var något trolltyg med fisken. Han öppnade dörren och släppte ut henne. Då for fisken själv tillbaka till Odensjön och försvann ner i det mörka vattnet.

 

Odensjön med ett av sina badhus. Bilden tagen på 1930-talet.

Odensjön med ett av sina badhus. Bilden tagen på 1930-talet.

Om någon dag berättar jag mer om Skäralid.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Om konsten av hitta på en skröna

Hur skapar man en skröna utifrån vardagliga triviala upplevelser och iaktagelser. Hur blir en vingskadad kråka en väldig havsörn.

Det ger Johan Theorin ett lysande exempel på i berättelsen Örnen och kråkan. Och avslutningen är riktigt finurlig. Missa inte detta lilla guldkorn!

Du hittar berättelsen i novellsamlingen På stort alvar, som kom ut 2012. Nu finns den i pocket och säkert också på ett bibliotek nära dig. Många av berättelserna i boken är inspirerade av den folkliga sägentradition.

Theorin

Lämna en kommentar

Under Att berätta