Den kulturhistoriska tidskriften RIG fyllde 2018 hundra år. Jubileumsårets sista nummer, nr 4, som nyligen utkommit, innehåller en artikel om RIG:s historia skriven av den tidigare redaktören professor emeritus Mats Hellspong. Det är roande läsning för alla som är intresserad av folklivsforskningens historia i Sverige under 1900-talet.
Tidskriftens allra första nummer utgörs av en uppsats av den nyblivne professorn i folklivsforskning Nils Lithberg. Den har titeln Till allmogekulturens geografi och handlar om linfästen. Inom parentes en artikel jag läst många gånger och lärt mig mycket av, kunskap jag använt när jag spunnit lin och berättat om sagor, sägner och folktro kring spånadsarbetet och hantverkets föremål. Lithberg redogör grundligt för olika typer av linfästen och resonerar utifrån kartläggningen om redskapets ursprung och vandringsvägar. Hellspong anför att uppsatsen utgör ett bra exempel på folklivsforskningens uppgifter och ställning för 100 år sen.
En annan artikel i tidskriftens första årgång, också skriven av Nils Lithberg, handlar om folklivsforskningens historia. Den mynnar ut i en hård kritik av Carl Wilhelm von Sydows syn på ämnet. Denne ville se en mer renodlad folkminnesforskning, medan Lithberg förespråkade ett ämne som förenade materiell, social och andlig kultur under beteckningen folklivsforskning eller etnologi. Ämnets innehåll vållar återkommande strider under 1900-talet.
När jag läst in mig på folklivsforskningens historia i Sverige har jag förvånats över hur hård, ja ofta oförsonlig, debatten varit mellan ämnets olika företrädare. Det här fräna åsiktsutbytet har också förekommit i RIG. Men de senaste decennierna har det gått betydligt lugnare till. En förklaring menar Hellspong är att doktorsavhandlingar inte längre är lika livsavgörande projekt som tidigare, avhandlingsämnena är fler och forskare klampar mer sällan in på vandras områden.
En tydlig förändring i tidskriftens profil är att RIG efter andra världskriget utvecklades till en recensionstidskrift. I det här numret upptäcker jag flera böcker jag blir nyfiken på. Ingvar Svanberg uppmärksammar Ivar Erikssons utgåva av Edvin Brännströms uppteckningar från Arvidsjaur och Arjeplog. Själv har jag använt mig av hans sagouppteckningar och vet vilken guldgruva de utgör. En bok som gått mig helt förbi är Barbara Sjoholms biografi över Emilie Demant Hatt, som samlade samisk folklore. Nyligen har det kommit ut en bok på danska om Demant Hatts intressanta, men tidigare föga uppmärksammad livsgärning.
Till tidskriftsnumret fogas också ett register över tidskriftens innehåll de senaste 25 åren. Det är riktigt roligt att botanisera i detta register och även i de tidigare, som tillsammans täcker de hundra åren. Några fynd som jag gärna läser: Knutsgubbar; Ljus och kulturell förändring; Sex sätt att berätta om Valdemar Atterdags härjningar på Gotland; Om Rödluvan och vargen och den svenska vargdebatten; Historisk tid blir kulturelle lekeplasser.
Samtliga äldre årgångar av RIG är tillgängliga på: https://journals.lub.lu.se/rig/issue/archive. Så det är bara för den intresserade att börja läsa och upptäcka en givande tidskrift.
I år arrangeras Ljungby berättarfestival för trettionde gången. Sagobygden med Sagomuseet fyller 20 år. Det kan vara lite kul att se hur tankarna gick för snart 30 år sen. Här är en artikel som jag skrev för tidskriften Barn och Kultur och publicerades i nr 1 1991. De här funderingarna kom senare att ligga till grund för skapandet av Sagobygden. Artikeln hade rubriken Smålands sagoskatt. Än lever Mickel i Långhult.
Som Mickel i Långhult 1990.
Jag kör mot Moheda, en gång en viktig marknadsplats i det småländska bondesamhället, senare stationsort och numera ett villasamhälle med lagom pendlingsavstånd till Alvesta och Växjö. Jag ska berätta sagor och sägner för barnen i en av Mohedas skolor. Jag tänker på trollen i Klintaberget, höjden strax norr om samhället. Har barnen månne hört berättelserna om Klintabergstrollen som de gamla i generation efter generation berättat? Om mannen som gjorde ett nytt skaft till brödgrisslan han fann på berget. Nästa morgon låg det på grisslan nygräddade ”stinkakor” som han åt av. Men det var trolldom i kakorna och en trollkäring fick honom i sitt våld. Har barnen månne hört om jätten som byggde Moheda kyrka mot att prästen satte ena ögat i pant?
Det lokala sägenmaterialet okänt för de flesta
Som tillfällig besökare kommer jag och berättar traktens egna sägner och åter besannas det som så många gånger förr: det lokala sägenmaterialet är okänt för de flesta. När jag börjar berättar om mannen från Brännhult som gick över Klintaberget till Moheda och på berget mötte en skön jungfru tisslas och tasslas det i barngruppen, och jag förstår genast vilken flicka som bor just i Brännhult. Historien är inte märkvärdig, men just genom den lokala förankringen lyssnar barnen spänt till hur mannen lockas till giftermål, hustrun föder många barn som alla är lite konstiga på ett eller annat sätt. ”Då förstår man ju, att hon måste ha varit av trollsläkt.”
Här projekteras en ny golfbana
På väg från Moheda kör jag åter förbi Bråvalla hed, denna sägenomspunna slätt som sträcker sig från sagosamlarna George Stephens Huseby och Gunnar Olof Hylten-Cavallius Sunnanvik vid Åsnens strand, längs Salens och Dansjöns västra sida upp till Moheda. Här vid Dansjöns strand där landskapets är som allra vackrast med magnifika ekar på sköna backar ner mot sjön ligger Kungshögarna, där enligt sägnen Blenda och hennes värendskvinnor begravde den danske kungen och hans män. Men på andra sidan landsvägen är åkrar och ängar uppbrutna, den svarta jorden ligger bar, istället för kor ser jag gula grävmaskiner och lastbilar. Här projekteras och byggs en ny golfbana.
Den påtagliga fysiska förändringen av landskapet går fortare än någonsin förr. Vi själva förändras och med oss våra tankar och berättelser. Den historiska förankringen i vår bygd hotas och med den det nödvändiga historiska perspektivet. Just därför att det byggs golfbanor i odlingslandskapet berättar jag mina sagor och sägner runt om i Småland och andra landskap.
Torpare, herrgårdsfruar och präster
För att fascinera måste historien bli levande. Just sägnerna och sagorna upplever jag som inkörsvägen till hembygdens historia och folkets liv. Ur berättelserna stiger torpare och backstugusittare fram, fattiga och rika bönder, käringar och drängar, stränga herrgårdsfruar och gudfruktiga präster. Deras tankar och tro, slit och umbäranden i vardagslivet blir synligt. Som pusselbitar som fogas till varandra växer en gången verklighet fram. Genom den muntliga berättelsen blir historien inte en text på blanka boksidor, utan här tillsammans mellan berättare och lyssnare blir det förflutna levande.
I Ljungby har jag åkt med skolbarn på sägenresor och berättat på ort och ställe: där låg offerkastet som skulle hindra att drängen som begravdes levande skulle gå igen; där stod Barnaboken i vilken pigan och drängen gömde barnet som fötts i lönndom; på den stenen stod Ebbe Skammelson när han segnade död ner och än idag kan ni se fotavtrycken i stenen; i Näsasjön troddes näcken bo och han lockade barnen till sig.
Berättelserna bidrar till att skapa gemenskap och en kulturell identitet och befäster kulturarvet. En gemensam berättelse känd av alla i samhället kan härvidlag ha stor betydelse. Alla kan vara stolta över stenröset där draken vaktar en skatt eller lämningar efter kyrkan som byggdes av Fru Agunda som bekämpade de vilda hedningarna.
Mickel i Långhult
Samma roll kan hembygdens sagor spela. Min väg har gått från barndomens Grimmsagor, via turkiska och ryska sagor till den skatt som de småländska sagorna utgör. Här finner jag de gamla sagomotiven, de kända berättelserna, men i ny dräkt, ofta folkligare och mer jordnära. Nu träder också berättarna bakom sagorna fram och framförallt har jag lärt känna Michael Jonasson Wallander, mer känd som Mickel i Långhult, enligt Harry Martinson ”den svenska folksagokretsens största trumfäss”. Detta fattighjon, som föddes på 1700-talet och dog 1860, levde en stor del av sitt liv i Ryssby socken i nuvarande Ljungby kommun. Han skrev ner ett stort antal sagor som förmedlades via prosten Cavallius i Vislanda till sonen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius i Stockholm. På sin säregna småländska ger Mickel en tydlig bild av fattigfolkets liv genom på en gång drastiska, fantasifulla och verklighetsnära sagor.
Många är de småländska sagoberättarna, deras liv och öden kan fylla otaliga sidor och många är berättelserna, kända och okända. Som sagor förr berättades för vuxna bör också många av dessa sagor idag berättas för vuxna och ungdomar. Det ögonblick då en grupp sjätteklassare släpper sin förutfattade skeptiska inställning till sagor och tar emot dem med hela kroppen och alla sinnen är en fantastisk stund.
Öppen för lyssnarnas kommentarer
Många har skildrat kraften i det muntliga berättandet, hur lyssnaren blir medskapande i historierna. Berättandet innebär hela tiden en ögonkontakt med lyssnarna, osökt kan svåra ord ges sin förklaring, spänningen stegras om så behövs och berättelserna kortas ner om det är lämpligt. I mitt eget sätt att berätta försöker jag vara öppen för lyssnarnas egna kommentarer, infall och reaktioner och foga ihop detta med berättelserna såsom sägnerna ofta förr berättades kollektivt och association följde på association.
Men stoffet som sådant bjuder på mycket, inte bara de urgamla sagomönstren med den fattige som får prinsessan, den dummaste som vinner framgång och så förstås magiska hjälpare. Här finns så mycket mer. Enligt min mening innehåller sägnerna och de folkliga sagorna, om de inte tunnats ut, allt det som fascinerar ungdomar i dagens bestsellerlitteratur och häftiga videos. Stoffet är spännande, upproriskt och fräckt. Vårt behov av spänning och underhållning tillfredsställs. Vi får rysa åt spöklika berättelser om dödskallar i benhuset på kyrkogården; skratta åt dumbommar och mästertjuvens listiga upptåg; äcklas över ormar i magen och knallen som drack mormors åminnelse, det sista hon hostade upp innan hon dog; ge utlopp för våra känslor när vi hör tabuhistorier såsom den om käringen som kärnade koskit; kittlas av erotiska anspelningar när skogsnuvan lockar på bonden som lagar till en kolmila.
Ett vardagligt berättande
Berättelserna finns omkring oss och väntar bara på sina berättare. Visst kan det vara bra med professionella berättare som kommer på besök, men målet är också ett vardagligt berättande av sagor och sägner, egna minnen och vardagsupplevelser på förskolor, i skolor, i hemmen, ja överallt. I Kronobergs län har Berättarverkstan från Stockholm och andra ordnat kurser. Med självförtroende och en eller två sagor har många gått från dessa kurser. Men steget till att våga berätta kan ändå vara långt, puffar behövs. I Ljungby bestämde vi oss för ett positivt tvång. De som varit på berättarkurser skulle senare byta barngrupper med varandra och berätta inför nya ansikten. Det upplevdes positivt och ingav mod. Utgångspunkten har varit att all kan berätta, det fordras bara att man vågar och tränar. Till slut bottnar berättelsen i en själv och många kan berätta med personlig övertygelse, utstrålning och kraft och trollbinder barn utan skolad röst.
Landets första berättarfestival
Ur berättandet här i Kronoberg föddes så landets första berättarfestival, som gick av stapeln i Ljungby och i Mickels hemtrakt Långhult och Målaskog. I maj 1990 berättades det som aldrig förr i skolor och förskolor, på arbetsplatser och i hembygdsstugor, på gator och torg och många andra platser. Berättare och lyssnare från hela landet kom och förvissades om den muntliga berättartraditionens livskraft, inspirerades till fortsatt berättande och grunden till en bestående kontakt mellan berättarintresserade var lagd.
Bengt af Klintberg och artikelförfattaren vid invigningen av minnesstenen över Mickel i Långhult juni 1990
Trollen är jagade bort från Klintabergets bergskammare. Där inrymdes istället olja. En del minns kanske oljekatastrofen i Moheda som under någras sommardagar under ett år på 50-talet ställde det lilla stationssamhället i centrum för hela Sverige. Vi kan inte åter befolka bergen med troll, skogarna med skogsnuvor och sjöarna med näcken, så rent påtagligt de levde i människors vardag förr, för inte så länge sen. Men vi kan minnas dem och ge dem plats i vår fantasi, i våra berättelser och i vår historia.
I skogen söder om Ballingslöv ligger Kärlingberga klint. Jag stötte på namnet första gången när jag letade efter sägner från Göingebygden. Sägnerna berättade att Klinten var en gammal ättestupa, där fanns en dold skatt och mjölkharar sprang omkring i skogen. Jag nämnde Kärlingberga klint i min bok Göingesägner, men mest i förbigående.
Nu ger jag mig dit och häpnar. Förundras över vad jag finner. Trots att Klinten inte ligger så värst långt hemifrån har jag aldrig tidigare varit där, trots att platsen är både vacker och magnifik. Höjden reser sig imponerande i den vackra bokskogen. Inte undra på att den lockat till diktning och att folktron utsett den branta höjden till en ättestupa.
Utsikt från Kärlingberga klint
Väl uppe på Klinten ser jag resterna efter det lilla torpet som följdriktigt kallades Klintatorpet och där den trollkunniga Klintagumman höll till. Det var hon som enligt folktraditionen hade mjölkharar.
De gamla påskliljorna blommar vid torpruinen
Det finns ingen upptrampad stig till Klinten. Ingen pil som visar att denna fantasieggande plats ligger i skogen blott några hundra meter från landsvägen. Den nämns inte i någon turistbroschyr.
Att Klinten aldrig varit någon ättestupa spelar mindre roll. Men den speglar en föreställning, som formades under kristen tid, att de gamla under hednatiden kastade sig utför stup, eller blev knuffade, när de inte längre kunde göra någon nytta. Det enda ställe i litteraturen som ättestupa eller ättestapel nämns är i den isländska berättelsen Götriks och Rolfs saga. Det var den första isländska saga som översattes till svenska. Året var 1664. Sagan är omtalad eftersom den berättar om ättestupan och att det var sed att de gamla kastade sig utför klippbranten. Men läser man sagan noga framgår det tydligt, att den inte är någon pålitlig historisk skildring, utan mer en skämtsam berättelse. Men i vilket fall som helst spreds den här föreställning om hur svenskarna en gång i tiden skulle ha behandlat de gamla, med hjälp av denna isländska saga.
Sidorna i Götriks och Rolfs saga som berättar om ättestupan
Vill du besöka Kärlingberga klint så ska du leta rätt på vägen mot Vankiva från södra Ballingslöv. Från vägskälet är det cirka 900 meter till den plats där det är lämpligt att leta sig upp tillklinten. Strax efter huset på höger hand går en liten brukningsvis upp i skogen till matningsställen för vildsvin. Följ den och snart ser du Klinten.
I min bok Skånesägner som kommer i höst berättar jag mer om Kärlingberga klint.
I dag är det Fridaysforfuture. Ungdomar och alla andra som är oroliga för vår planets framtid demonstrerar mot miljöförstöringen runt om i världen. Vi kom att tänka på den här gamla indianlegenden från prärieindianerna comancherna, som levde och än i dag lever i trakten av Oklahama i södra USA.
En gång för länge sedan i comancheindianernas land var det svår torka. Vecka las till vecka, månad till månad utan att det regnade. Gräs och växter på prärien dog, bäckarna blev torrlagda och hästarna dog. Människorna svalt och hungrade och blev sjuka.
– Store Ande, bad människorna, vårt land dör och vi dör. Har vi förargat dig? Gör ett slut på torkan, annars finns det snart ingenting kvar.
Indianerna bad och bad till den Store Anden att det skulle börja regna, men inget regn föll. De dansade sina regndanser, men solen fortsatte att skina och inga regnmoln visade sig på himlen.
En liten indianflicka som kallades för Hon-som-sitter-ensam satt bredvid och såg hur de vuxna dansade och bad. I famnen hade hon sin käraste vän, en liten tygdocka med en tröja i många glada färger, byxor med pärlor och på huvudet en blå fjäder från nötskrikan. Hon såg när de vuxna en tidigt morgon när solen gick upp, vandrade upp på det höga berget för att komma närmare den Store Anden. Solen gick upp många morgnar och gick ner lika många kvällar innan de vuxna kom tillbaka ner från berget.
På berget hade den Store Anden talat till dem och sagt:
– I många generationer har ni tagit från jorden utan att lämna tillbaka något. Nu är jorden utarmad och har ingen kraft längre. Ni måste offra det käraste ni äger. Tänd en eld här uppe på berget och offra det ni tycker allra bäst om på elden. När elden slocknat och bara aska finns kvar ska ni sprida askan i alla fyra väderstreck. Sen kommer regnet.
Väl nere från berget funderade indianerna på vad den Store Anden hade sagt.
– Inte kan den Store Anden bry sig om min pilbåge, tänkte den bäste bågskytten.
– Inte kan den Store Anden önska att jag ska ge bort mina örter, tänkte medicinmannen.
– Inte kan den Store Anden väl kräva att jag ska offra min filt som jag vävt och som värmer mina barn om natten, tänkte modern.
Så fortsatte det. Alla människor hade en anledning till att inte offrade det som de tyckte allra bäst om.
Men Hon-som-sitter-bredvid viskade i sin dockas öra:
– Jag vet vad den Store Anden önskar sig.
På natten när alla sov smög hon sig ut ur tipin med dockan i famnen. Hon tände en fackla och lyste sig fram i nattens mörker. När hon nådde bergets topp tände hon en liten eld och på den elden la hon sin docka. Den docka som hon hade fått av sin far och mor strax innan de dog i svälten. Elden flammade upp och lågorna sökte sig upp mot himlen. Men efter ett kort ögonblick falnade den och snart vara det bara aska kvar av dockan. Hon-som-sitter-ensam fyllde sin ena hand med aska och blåste askan i alla fyra väderstreck i tur och ordning. Så föll hon ner utmattad på bergets topp och somnade.
Hon vaknade på morgonen av att mjuka regndroppar smekte hennes kind. Hon reste sig och sträckte armarna upp mot skyn och tackade den Store Anden. Just när hon skulle börja gå ner från berget såg hon en blå fjäder från en nötskrika ligga vid hennes fötter.
Efter den natten gav comancheindianerna flickan ett nytt namn. Hon fick heta Hon-som-älskar-sitt folk.
Återberättad av Per Gustavsson och Mikael Thomasson.
Finns publicerad i i boken Värdefulla sagor. Lyft värdegrunden genom berättande. Natur och Kultur 2015. Boken innehåller fler sagor som passar att använda i arbetet i skolan med miljöfrågor.
Sankte Per och vår Herre redo på en väg och Sankte Pers häst bröt sig och vår Herre signade honom: Ben emot ben Kött emot kött Sena emot sena Blod emot blod Bruske emot bruske Av vred i ked
Den här signelsen läste Karna Jönsdotter, som bodde i Sunnerbo härad, för att bota en piga som hade ont i knäet. Tiden är 1710-talet. Karna läste versen tre gånger, samtidigt som hon höll tre grässtrån mot det skadade knäet. Men det var noga hur stråna såg ut. De hade vardera tre ”knän”.
Det här läser jag om i Andreas och Anna Karlssons bok Trollkvinnor, spågubbar och kloka gummor, som kom ut 2016. Den har undertiteln Halländska trolldoms- och vidskepelsemål. Det är ett imponerande verk, där författarna lusläst de gamla domböckerna och andra dokument. I ett senare inlägg ska jag återkomma till boken, men tänkte här just tar upp trollformler.
En signelse är en trollformel som riktar sig till den sjuke för att lindra sjukdomen. När en trollformel används för att jaga iväg en demon som vållat sjukdomen pratar vi om besvärjelse.
Den finns en rad utgåvor av samlingar med trollformler. En utmärkt introduktion är Bengt af Klintbergs Svenska trollformler som utkom för över femtio år sen, 1965, men fortfarande är ett standardverk. Den innehåller också en bra litteraturförteckning.
Det som är så bra med syskonen Karlsson utgåva är att de trollformler som förekommer i boken visar i vilka situationer de användes i vardagslivet och är kopplade till rättsfall.
Hur gick det då för Karna? Hon ställdes flera gånger inför rätta för trolldom. 1746, när hon var 62 år gammal, rannsakades hon för att ha spridit himlabrev. Hon påstod att det var skrivna av Gud. Hon hade slutat med signelser och åberopade aldrig längre Fadern, Sonen och den Helige Andens namn, så som man brukade avsluta många signelser. En pastor i Hamneda intygade att han aldrig hört henne signa. Däremot trodde hon tydligen att himlabreven vars Gus röst och dömdes att böta 20 daler silvermynt. Kunde hon inte betala skulle hon sitta i fängelse åtta dagar, bara på vatten och bröd.
En kvinna som hette Maret och hörde hemma i Halland rannsakades 1701, bland annat för att ha använd en signelse mot tandvärk.
Jesus gick över en grön vall. Där mötte hon den leda Eckt. Vart ska du gå sade Jesus Vart ska du gå sade jungfru Maria Till den som Eckten har (nämnes vid namn) Jag skall dig binda Du skall snart försvinna Som dagg för sol Ur ben och under en jordfast sten.
Så avslutade hon med den heliga trefaldighetens namn. När hon läste versen rörde hon den onda tanden med sitt finger. Eckt betyder gikt eller ledverk.
Författarna återger också en mycket intressant formel om vänderot, som en allmän skyddsformel mot onda väsen, både de som finns i vatten och berg och på kyrkogårdar. Så här börjar den förhållandevis långa versen från början av 1600-talet:
Där var två tre själar, sankta Maria. De letade i en dag, de letade i två. De letade i en dag, de letade i fem. De letade efter den välsignade vänderot. De hittade den i en äng. Hälsad vare Gud i himmelriket, och hälsad Jungfru Maria. Hälsad vara den välsignade vänderoten.
I boken visar författarna att trolldomsprocesser är vanligast under decennierna före och efter 1700. Det som tidigare hade varit vedertagen tro ansågs nu som vidskepelse och en brottslig gärning. Men i det stora hela är trolldomsprocesserna mycket ovanliga.
Det här är sannerligen en bok för alla som är intresserade av vardagslivet och föreställningsvärlden för 300-400 år sen, rik på detaljer som den är.
Per Gustavsson
Andreas och Anna Karlsson: Trollkvinnor, spågubbar och kloka gummor. Halmstad 2016. Utgiven av Utblick Media.
Med glädje läser jag berättaren Anette Wilhjelm Jahns bok Eventyrværksted. Lær at fortælle kreativt for børn. Utgivningen av böcker om muntligt berättande i Sverige är sparsam och därför är det i högsta grad givande att ta del av utgivningen i våra grannländer Danmark och Norge.
Anette Jahn är en erfaren berättare och boken utgår från hennes egna praktiska erfarenheter och mötet med förskollärare och barn.
Jag tycker mycket om hennes utgångspunkt, och delar den, att man ska helt utgå från lust och glädje när man börjar berätta för barn. Inte fundera på varför man berättar, hur förskolans läroplan uppfylls och berättarteknik. Hon kallar det ”lyst-metoden”.
Boken riktar sig framförallt till förskolepersonal och skildrar hur man skapar en sagoverkstad under en treveckorsperiod på förskolan. Författaren visar hur man kan börja berätta, även om man saknar erfarenhet eller tror att man inte kan berätta, och hur berättande kan växa fram på en förskola. Det handlar mer om att våga än att göra en perfekt pedagogisk planering. Och framförallt att ta till vara alla de möjligheter som öppnar sig i mötet med lyssnande och fantasifulla barn. De första kapitlen innehåller rikligt med berättelser och citat från förskollärare som deltagit i författarens berättarkurser och som vittnar om hur deltagarna själva blivit förvånade över hur bra det gått att berätta för barn och hur roligt det varit.
Många berättartips känns igen från andra berättarböcker, men de framförs på ett personligt sätt. Några kapitelrubriker är ”Skab en magisk ramme omkring fortællerstunden” och ”Fortæl med eventyrkufferter og konkreter”. Mest fascinerad var jag av kapitlet om hur en pedagog på en förskola med riktigt små barn berättar små vardagliga historier med hjälp av en vanlig docka och kapitlet om hur barn är medskapare i sagorna. Här lyckas författaren tydliggöra på ett enkelt sätt hur barn utifrån sin förförståelse tillsammans med berättaren, faktiskt skapar sagan och diktar vidare och iscensätter sagans handling i sin lek.
De avslutande kapitlen visar hur personalen tillsammans på en förskola kan skapa en sagoverkstad. Här hittar även en berättare som gör föreställningar på förskolor och i skolor många användbara tips, inte minst hur man kan följa upp själva berättarstunden.
Först bokens sista kapitel handlar om hur man kan reflektera över varför man berättar och hur förskolans mål uppfylls.
Eventyrværkstaed är en personlig bok, författarens röst hörs. Men inte bara hennes, utan också alla de pedagogers, som i boken delar med sig av sina värdefulla erfarenheter.
Per Gustavsson
Anette Wilhjelm Jahn: Eventyrværksted. Lær att fortælle kreativt for børn. Dansk Pædagogisk Forum. Århus, 2018. ISBN 978-88-79011-45-10
Helena Heyman är muntlig berättare, men tycker också om att formulera sina iakttagelser skriftligt. Här på bloggen har hon tidigare skrivit om sin passion för fåglar.
Jag satt i trädgårdsstolen med min frukost och iakttog fåglarna, några fortfarande i blek ungfågelsdräkt.
Nattens busväder hade dragit förbi. Morgonen var vindstilla, med en ny frisk kyla och brinnande lönnar. Mesarnas läten hade en vassare ton. Det hade blivit höst. Talgbollarna i vresrosbusken lockade ovanligt många talgoxar.
Så small det till! Pang! Som skjutna ur en kanon for talgoxarna skrikande upp från vresrosbusken. Alla, utom en, den långsammaste.
Under busken på marken satt sparvhöken, med sitt byte i klorna i ett järngrepp. Den verkade överraskad av att jag satt så nära. Varför flyger inte sparvhöken iväg, tänkte jag.
Den stirrade på mig med sina ”arga” ögon och jag stirrade tillbaks, fascinerad av den vackra rosttonade fjäderdräkten med längsstreckat bröst och tvärbandad buk, en ung hanne.
Så visade sig min katt i terrassdörren. Med blicken fixerad på sparvhöken fortsatte den ut på gräsmattan. Högst två meter mellan katt och hök och katten hejdade sig. Som paralyserade stod de båda som förstenade och stirrade på varandra. Det var bara den stackars talgoxen som rörde sig och kämpade för att komma loss ur hökklorna.
Jag höll andan. Vem skulle nu bli mat åt vem?
Men, så äntligen vaknade höken till, skakade på sig, lyfte och flög iväg. Och med talgoxen dinglandes i ena foten försvann den in i skogen.
Jag begrundade vad jag blivit vittne till och gick efter en stund in för att fylla på muggen med te till min ostsmörgås. Jag hade denna morgonen kostat på mig en extra tjock skiva dyr västerbottenost.
Med påfylld temugg, ett steg från terrassdörren, hörde jag ett swisch och såg hur de långa gladvingarna svepte förbi över trädgårdsbordet. I klorna hade gladan min tjocka, dyra ostbit. Och enbart ostbiten! Brödet under var helt orört!
Jag la på en ny ostbit och åt upp smörgåsen!
Jag kunde inte annat än beundra gladans skicklighet och förfinade jaktmetod. Gladan, som alltså håller revir här där vi bor och som blivit alltmer orädd för oss i familjen. Om vi har gäster håller den sig undan!
På självaste midsommarafton, under ett obevakat ögonblick, försåg sig gladan från den uppdukade utomhusbuffén. Blixtsnabbt, störtdök den mot bordet och innan vi ens hann blinka, plockade den, synnerligen elegant till sig en matjessillbit. Utan att spilla en droppe på duken! Vi var tacksamma över att vi fick behålla laxen.
När jag återvände till min uppväxtstad Sundsvall efter 30 år, gick jag uppför trätrapporna och längs stigen till Norra stadsbergets topp. Då upplevde jag något märkligt. Det var som om jag hade gått vägen alldeles nyligen. Jag kände igen stenarna på stigen och satte ner mina fötter på samma ställen, som mina betydligt mindre pojkfötter för så många år sen funnit fäste. Jag och stigen var ett.
Det här minnet aktualiserades när jag läste boken Gångarter och gångstilar av etnologen Susanne Österlund-Pötzsch. Den handlar just om rörelse, plats och minnen. Boken bygger förutom på litteratur, på egna gångupplevelser, intervjuer av och informella samtal med människor om deras gående. För man kan gå på många olika sätt och med olika avsikter. Författaren lyfter fram hur olika förhållningssättet är om man till exempel går till arbetet, går och shoppar i affärer, vandrar i motionssyfte eller pilgrimsvandrar.
Alla har vi ett förhållande till att gå och det gör boken intressant. Österlund-Pötzsch understryker att förflyttningen ursprungligen och i många tusen år alltid inneburit gående. Alternativet att förflytta sig på ett annat sätt, rida eller åka vagn, har varit attraktivt och kopplats samman med status och rikedom. I ett kortfattat inledningskapitel om gåendets historia berör författaren medeltidens pilgrimsvandringar, de väletablerades bildningsresor som tog fart kring 1700, adelns promenader i slottsträdgårdar och borgerlighetens i de anlagda parkerna i och kring städerna. I och med romantiken blev längtan till naturen och vandringar ett centralt begrepp. Trottoarer och gatubelysning i de moderna städerna främjade gåendet. Kring 1900 tog friluftslivet och vandringsturismen fart och så småningom blev vardagsmotion något som värderades högt i de skandinaviska länderna.
Författaren fördjupar sig i olika aspekter på gåendet och frågar sig om det finns något särskilt nordiskt gående, hur det vardagliga gåendet ser ut och vad det rituell gåendet såsom marscher, demonstrationer, utklädningsupptåg, undvikandet av A-brunnar, har för betydelse i människors liv. Den folkloristiskt intresserade hittar ett särskilt kapitel om gåendets centrala roll i insamlandet av sagor och sägner, särskilt i svenskbygderna i Finland.
För mig var bokens stora värde att den väckte både gångminnen och fick mig att reflektera över mitt förhållande till gåendet. Jag minns söndagens familjepromenader, ofta till ett av stadsbergen. Vid något sällsynt tillfälle kunde vi istället för medhavd matsäck få en läsk och en kaka på bergets servering. Helst av allt ville jag ha de halvmåneformade kakorna med skär glasyr som bara fanns på Norra stadsberget. Så småningom blev det populärt med tipspromenader. Uppenbarligen behövdes det redan för 50 år sen knep för att få folk att motionera. Men roligt var det, och inte minst på måndagsmorgon, då det stod i tidningen om vi hade vunnit något pris.
För mig har gåendet alltid varit förknippat med hemkänsla. Österlund-Pötzsch skriver just om hur upprepade promenader är ett sätt att få förankring på en plats. När vi går upplever vi landskapet med många olika sinnen. Det långsamma sättet att förflytta sig gör att vi lägger märke till små små saker. Genom rörelsen lagrar sig platsen i vårt minne. Platsen blir vår egen. När jag för 15 år sen flyttade till Bjärnum vandrade vi mycket i de närmaste omgivningarna just för att få en hemkänsla. Det var utifrån samma bärande tanke jag skrev min bok Göingesägner. Nu utsträcktes våra vandringar till fler socknar och med hjälp av sägnerna fick jag syn på de historiska skikt i landskapet som inte längre omedelbart var synliga: hur människor långt före mig levt och tänkt och trott just där jag lever mitt liv nu.
De senaste åren har jag rest och vandrat i hela Skåne för att skriva en bok om sägenomspunna platser i hela landskapet. De platser som jag minns sämst är de, som det har gått att ta sig ända fram till med bil. De som satt störst spår i mitt minne och påverkat mig mest är de platser som jag har vandrat till, de som varit svårtillgängliga och de som tagit lång tid att leta rätt på. Själva rörelsen och den fysiska aktiviteten gör att jag minns. Jag har klättrat upp på jättestenar, gått genom kluvna stenar, mödosamt tagit mig upp för branta backar, trängt fram genom snårskog, vandrat milslångt för att nå en avlägsen förkastning.
Tanken att vi minns bättre och upplever omgivningen och landskapets historiska skikt intensivt när vi kommer nära ligger också bakom skyltningen av sägenplatser i Sagobygden. Minnesmärken och monument har alltid varit ett sätt att stärka makten och befästa den dominerande historien. Så skyltning av sevärdheter är inget nytt. Det som är nytt är att det är de breda folklagrens historia som lyfts fram och särskilt den som inte är så lätt att ta på, människors föreställningsvärld så som den kommer fram i berättelser. Målet är att underlätta för besökaren att vandra i flera tidsplan samtidigt, både det egna nuet med kvittrande fåglar och svamp att plocka, som i historiens med vallgång i skogen, ond bråd död, men också kärlek och mod. Är det en trakt man besökt tidigare, kanske rentav barndomens landskap, bildar dessa minnen ytterligare ett särskilt tidsskikt. Så som min barndoms vandring upp på Norra stadsberget i Sundsvall fanns närvarande då jag decennier senare gick samma väg.
Per Gustavsson
Susanne Österlund-Pötzsch: Gångarter och gångstilar. Rum, rytm och rörelse till fots. Göteborg 2018. Makadams förlag.
I mitt blogginlägg 3:e januari skrev jag om boken Järtecken och kyrkoherde Joen Petri Klint. Som ett litet PS publicerar jag Klints bild av Påveåsnan. Det var en märklig varelse med kvinnokropp och åsnehuvud. Den påstods ha hittats vid Tibern i Rom 1496.
Påveåsnans ena fot var som en örnklo och var en symbol för kyrkans girighet. Magen och brösten syftade på lättjan hos kyrkans män som ägnade sina liv åt att äta, dricka och ha sex. Huvudet på monstrets bak betydde nedgången för påvemakten. Alltså ingen tillfällighet att det placerades vid baken.
Philipp Melanchton, Luthers närmaste medarbetare, skrev själv om påveåsnan i en pamflett och menade att den var ett tecken på Guds vrede över förhållandet i kyrkan. Lika lite som ett åsnehuvud passade på en människokropp, passade påven att vara kyrkans överhuvud. Endast Kristus kunde ha den rollen.
Det är inte förvånande att kyrkoherde Klint gjorde en egen teckning av påveåsnan. Han var som vi sett kritisk till den katolska läran.
Per Gustavsson
Bilden är hämtad ur Sofia Gustavsson bok Järtecken.
En stor del av traditionsmaterialet i våra folklivsarkiv är insamlade under 1900-talets första decennier. Det innebär att en 75-årig sagesperson som intervjuades 1925 och hörde en sägen i sin barndom eller ungdom, återger en historia som berättades kring 1860. Sägnen kan vara betydligt äldre än så beroende på vem som berättade den. Ibland anges den ursprunglige berättaren, kanske en morfar eller mormor, och då är vi nere i slutet av 1700-talet. Men riktigt säker på hur länge berättelsen traderats kan vi inte vara.
Därför är det intressant att studera andra äldre källor som berättar om 1600- och 1700-talens övertro. De senaste åren har det kommit ut flera välskrivna och ambitiösa böcker om den tidens föreställningsvärld. På bloggen har vi tidigare skrivit om Mikael Hälls avhandling Skogsrået, näcken och djävulen(Malört förlag 2013). Utifrån sägner, ballader, men också teologiska och naturfilosofiska skrifter och inte minst rättsprotokoll ger han en bild av människors tankar och föreställningar. En hel del av denna folktro lever kvar i folklivsarkivens nyare sägenuppteckningar.
Lika läsvärd är Håkan Håkanssons Vid tidens ände (Makadam förlag 2014) som handlar om vårt lands förste riksantikvarie Johannes Bureus (1568-1652) och den tid han verkade i. Boken undertitel klargör vad den handlar om: Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand. Bure var övertygad om att Sverige var västerlandets urhem. Boken skildrar tidens syn på häxeri, pest, monster och sägenväsen. Bureus var också själv en aktiv insamlare av sägner och folktro.
En tredje bok är översättningen från latinet av professor Jacob Fredrik Neikters (1744-1803) verk Om den urgamla Trollnationen, utgiven i samlingsvolymen Om människans historia av Carl Frängsmyr och Krister Östlund (Atlantis 2013). Liksom många andra i sin tid menade Neikter att troll ursprungligen var ett mänskligt släkte som blivit undanträngt.
Alla tre böckerna visar att det vi allmänt i dag betecknar som folktro i hög utsträckningen var en föreställning som omfattades av tidens lärda på 1600- och 1700-talen.
Till de här böckerna sällar sig nu Sofia Gustafssons Järtecken. Joen Petri Klint och 1500-talets vidunderliga lutherdom ( Nordic Academic Press 2018). Sofia Gustafsson är historiker vid Linköpings universitet. Klint prästvigdes 1564 och var från 1567 och till sin död 1608 kyrkoherde i Östra Steneby socken i norra Östergötland. Under flera decennier samlade Klint på järtecken, alltså naturfenomen och andra märkliga företeelser som ansågs som förebud om onda händelser. I ord och bild sammanställde han ett 400-sidigt manus i folioformat. Den innehåller både järtecken från tidigare århundraden och samtida händelser. Handskriften trycktes aldrig.
Det var inte unikt att samla järtecken och ge ut böcker om detta. Redan under medeltiden skapades samlingar med järtecken och under 1500-talets andra hälft blev det mycket vanligt. Den främsta orsaken till detta var att Luther och hans främste medarbetare Philip Melanchthon underströk att naturfenomen var sända av Gud och varnade för kommande straff och till slut domedagen. Ett vanligt sätt att sprida upplysning om visade järtecken var att trycka upp flygblad både med bild och text.
Klint hämtade exempel på järtecken från dessa småtryck, tyska järteckensamlingar och almanackor. En viktig källa var förstås Bibelns alla märkliga berättelser om tecken, som också var ett bevis för att tecken i skyn förebådade onda ting. Klint har ett 50-tal referenser till järtecken i Bibeln. Klint återger också en del järtecken som han själv observerat.
Sofia Gustafsson delar in Klints järtecken i tre kategorier. Dels himmelstecken såsom kometer, sol- och månförmörkelse, vädersolar, flammande sken om natten, bilder av drakar, stridande trupper och svärd i skyn. Tecken på marken utgörs av blodregn, regn av säd, oväder, jordbävningar och märkliga händelser. Den tredje kategorin utgörs av monster, märkliga djur och missbildade djur och människor. Här följer några konkreta exempel från Sverige.
1570 sågs en drake på himlen. Enligt Klint förebådade den att en framstående jesuit skulle besöka Sverige. Bakgrunden är den intensiva kampen mellan den protestantiska och den katolska läran, som även pågick i Sverige. Det är ett genomgående drag att Klints tolkar järtecken för att framställa katoliker och även turkar som onda.
I Linköping öppnade sig himlen 1577 och en klocka syntes och klockringning hördes. Klint tolkade det som ett förebud om Erik XIV:s död och olika krigiska händelser.
Den 2 juli 1566 visade sig döden i Söderköping. Döden hade gått med en lie i en kålgård och slagit av kålhuvudena. Följande morgon var kålplantorna oskadda. Klint hänvisar till en liknande händelse i Bibeln. I kap 14 i Uppenbarelseboken beskrivs hur änglar nedstiger på jorden och skördar grödor med vassa skäror. Synen förebådade pestens ankomst till Söderköping samma år.
I Norrköping såg man den 15 juni 1599 näcken sitta på en sten mitt i strömmen. Efter det drunknade män och kvinnor i vattnet.
Järtecken förebådade Guds straff, men en del såsom oväder och missväxt kunde också ses som straffet i sig. En del enkla tryck med järtecken innehöll sedelärande skräckhistorier: en girig bonde kommer till helvetet och en kvinna ,mördar sina barn efter att ha nekats köpa korn på kredit.
Gustafsson konstaterar att Klints järteckensamling avviker från många andra genom att bibelns föreställning om jorden och mänsklighetens undergång är nedtonad, även om den visserligen finns i bakgrunden. Hon betonar att Klints samling är unik även om mycket känns igen från samlingar på kontinenten. ”Volymen, de hundratals teckningarna och de många kopplingarna mellan tecken och efterföljande händelser har ingen motsvarighet bland bevarade källor i Europa.”
Gustafsson understryker att det är svårt att uttala sig om järteckentron bland ”vanligt folk”. Det saknas källor för en sådan bedömning. Gustafssons och de andra refererade böckerna visar dock att det är svårt att dra en skarp gräns mellan en folklig och en lärd föreställningsvärld.
Men det är lätt att känna igen motiv i järtecknen i senare folktro, såsom att döda vaknar upp i sina gravar, liemannen visar sig, kometer förebådar olycka och näcken förorsakar att människor drunknar.
Gustafsson närläsning av Klints bok och den utmärkta bakgrundsteckningen av samhällsutvecklingen och idéströmningar bjuder på en fascinerande läsning. Den är rikt illustrerad med Klints teckningar och samtida flygblad som varnar för kommande onda händelser.
Per Gustavsson
Illustrationerna är Klints egna bilder i hans järteckensamling och hämtade ur Gustafsson bok.
Sagobygdens Blogg 