Etikettarkiv: Per Gustavsson

Tora Wall recenserar Stora Pockers öga

På äventyr bland oknytt och otyg i mörkaste Småland

Stora Pockers öga är skriven av sagoberättaren Per Gustavsson. Det är den senaste i en lång rad med böcker om sägner, sagor och berättande av en författare med en nästan magisk förmåga att hitta nya berättelser att trollbinda sina sina läsare med. Småland har en särskild plats i hans hjärta, det märker man inte minst i denna bok som är utformad som en litterär sägenresa genom kommunerna Alvesta, Ljungby och Älmhults – det område som kallas Sagobygden. Per Gustavsson är även en av grundarna till Sagomuseet i Ljungby, där det immateriella kulturarvet lyfts fram och gestaltas. 

Vem är då denne Pocker som titeln talar om? Jo, Pocker det är, förklarar Gustavsson, ett annat namn för djävulen. För att inte riskera att kalla på djävulen ersatte man hans rätta namn med en annan benämning (noanamn), så som brukligt var när man hade att göra med något farligt. Och Stora Pockers öga, det är en skogsgöl (formad som ett öga) som ligger gömd i den småländska tallskogen. En plats att akta sig för – eller kanske en plats för den äventyrslystne att besöka, för att se om det verkligen finns så mycket oknytt där som namnet antyder?

Boken har ett pedagogiskt upplägg, där läsaren på första uppslaget möts av karta över Sagobygden, med alla sägenplatser utmärkta. Behändigt för den som vill planera sin resa men också givande för den som besöker platserna i fantasin, eftersom kartan gör det lättare att visualisera vart i Småland man befinner sig. I inledningen får läsaren en kort bakgrund till folkminnesinsamlingens historia samt vilket källmaterial Gustavsson använder sig av i boken. Den som vill söka sig vidare på egen hand får också tips om hur de ska gå till väga.

Sedan tar författaren med läsaren på en resa mellan den ena platsen mer fantastisk än den andra. Till Odens grav i Odensjö, runstenen i Trotteslöv och till Färjansö, där skogsrået håller till. Vi möter prästen som fick sig en ofrivillig ridtur på glosons rygg, trollen som firar jul i det ohyggliga Kuggaberget och den modiga Blända som samlade alla Värends kvinnor och besegrade den danska hären. Boken är på 320 sidor (illustrerad med färgfotografier), så de exempel som nämns här är bara ett axplock av innehållet. 

Språket är lättillgängligt och målande. Efter varje sägen som återges finns källhänvisningar och gps-koordinater samt en faktatext som placerar berättelsen i en kulturhistorisk kontext, vilket ger boken en folkbildande tyngd vid sidan av den smittande berättarglädjen,

Jag rekommenderar varmt denna bok till alla som vill ge sig av på äventyr (i verkligheten eller i fantasin), till trollfantaster och drakälskare, till den kulturhistoriskt intresserade och inte minst till den som är på julklappsjakt! 

Tora Wall

Boken säljs på Sagomuseet i Ljungby och där böcker säljs

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Gumman som bakade bröd på julnatten

Julen är vår mest traditionsrika helg. Precis som människor i bondesamhället ser vi fram emot vila och ledighet, en rikedom på god mat och dricka, och inte minst samvaro med familj och vänner.

Eftersom traditioner är ett levande kulturarv förändras de med åren. Endast så kan traditioner paradoxalt nog leva vidare, om än i förändrade former.

I en serie blogginlägg nu före jul ska jag ta upp en del seder och föreställningar om julen, specifikt från Sagobygden, men de är också allmänna utanför Småland. Jag återger berättelser ur min nya bok ”Stora Pockers öga – en sägenresa i Sagobygden”. Boken innehåller rikligt med kulturhistoriska kommentarer och utförlig källförteckning, men på bloggen koncentrerar jag mig på själva berättelsen.

Många av berättelserna upptecknades på 1920- och 1930 talen. Eftersom sagespersonerna var äldre handlar det om minnen från barndomen eller vad gamla släktingar eller bybor berättat för sagespersonerna när de var unga. Det innebär att det ofta handlar om traditioner som var livskraftiga på 1800-talet och också under 1700-talet.

Brukar ni baka bröd till julhelgen?

Gumman som bakade bröd på julaftonen

En gumma i Vrankunge i Skatelövs socken bakade bröd till julhelgen. Hon var sent ute och bakade på själva julnatten. När hon öppnade luckan till bakugnen och skulle ta ut bröden, hade alla tio förvandlats till sten. Det var straffet för att hon bakade den natten då frälsaren föddes.

För att sona sin synd la gumman stenarna på muren kring Skatelövs kyrka.

Om du besöker Skatelövs gamla kyrkogård finner du runda stenar i stenmuren som omgärdar platsen. Kanske är någon av dem de förstenade bröden.

Stora Pockers öga finns att köpa på Sagomuseet eller där böcker säljes.

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Ny bok om Sagobygdens sägner

Nu när jag åter blivit smålänningen handlar, passande nog, min nya bok just om småländskt sägenberättande. I 40 år har jag grävt djupt i berättartraditionen i Sagobygden, alltså i de tre kommunerna Alvesta, Ljungby och Älmhult. I boken sammanfattar jag mina kunskaper och tankar.

Boken har fått titeln Stora Pockers öga. En sägenresa i Sagobygden. Stora Pockers öga är en liten rund skogsgöl mellan byarna Össjö och Fiskeryd i Södra Ljunga socken. Den ligger glömd och gömd mitt inne i tallskogen och ingen stig leder dit. Pocker är en omskrivning av djävulen. Det kunde vara farligt och utmanande att nämna djävulen vid hans rätta namn. Namnet pekar på att här höll oknytt, djävulens anhang till. För dem och sjön var det bästa att akta sig. Kanske var det här som ett brudfölje en gång försvann ner i det mörka vattnet. Vi vet inte riktigt säkert, men något hemlighetsfullt ruvar gölen på. 

Kanske vittnar namnet om tron på att djävulen såg allt som människor företog sig. Inget kunde döljas, varken för Gud eller den onde. Och här i skogen mellan två små byar finns hans öga som skådar världen. Det är den världen, där det enligt kyrkans lära pågår en dragkamp mellan Gud och djävulen, mellan gott och ont, som de gamla folksägnerna berättar om.

Det är det här som jag tycker är så intressant med folksägner. De är spännande, roliga, tänkvärda och sorgliga berättelser, samtidigt  som de handlar om människors syn på världen, deras drömmar och förhoppningar. Och inte minst lär vi känna ett strävsamt vardagslivet. Med hjälp av detta immateriella kulturarv lär vi känna de människor som levde för inte alltför länge sen.

Boken vill också inspirera både gamla och unga, gärna tillsammans, att ge sig ut i skog och mark och leta upp de sägenomspunna platserna. En del platser är välkända, men många ligger bortom allfarvägarna och bjuder på nya upplevelser. En resa i sägnernas spår är ett sätt att upptäcka kulturlandskapet och känna sig hemma i det. För att du ska hitta rätt finns en karta i boken och gps-koordinater till alla platser.

I boken återberättar jag långt mer än 150 sägner och dessutom många varianter till dessa. Jag redogör för den historiska bakgrunden och fyller på med kulturhistoriska kommentarer. Ibland kan en sägen vara kort, men kommentaren blir flerfaldigt längre. Bokens 320 sidor innehåller också utförliga register och rikligt med lästips för dig som vill veta mer.

Färjansö är en av de platser jag berättar om. Här höll skogssnuvan till.

Onsdag 8 oktober blir det släppfest på Eskilsgården, mittemot Sagomuseet. Då medverkar också Björn Gullander som tagit många av bokens bilder. Vi bjuder på småländsk ostkaka från Piggaboda och jag har plockat lingon i smålandsskogen, så det blir rårörda lingon och även hemkokt jordgubbssylt. Lite fest ska det vara när nu Sagobygdens sägner presenteras i bokform.

Boken ges ut av Sagobygden. Omslagsfoto och fotot från Färjansö: Rikard Arvidsson.

4 kommentarer

Under Berättelser, Litteratur

Kuggaberg och trollens julafton

Vi önskar alla bloggläsare GOD JUL med denna sägen berättad av Mickel i Långhult 1843. Kuggaberg ligger två mil öster i Ljungby och är en av sägenplatserna i Sagobygden.

Detta grova och stora, ohyggliga berg är beläget på Långhult Norregårds ägor i Ryssby socken i Småland. Det ligger i den så kallade kohagen, en åttondels fjärdings väg från gården. Det är en gammal saga att trollen skall ha bott här i forna tider. Vid södra änden av berget och västra sidan ser det ut som om det vore en dörr in i berget. En stor flat sten som är sprucken mitt itu står framför dörrhålet. Det ser ut som det vore en trappa från hålet ner mot vägen, fast den är bevuxen med jord och buskar. I forna tider har folk här i hagarna sett trollens oxar, kalvar, får och getter gå omkring bland böndernas kreatur. De har också sett trollens barn som lekt och plockat bär. Folk har till och med hört småbarn gråta inne i berget.

Det hände sig att i byn var det en rik välmående man, som hade två söner. Sönerna var i skola och väntades nu hem på julafton. De dröjde och kom inte förrän ganska så sent på kvällen. Då deras far och mor frågade varför de kommit så sent, svarade sönerna med stor häpenhet:

– När vi kom till Kuggaberg i Norregårds hage, stod hela berget på sköna stolpar som var förgyllda och med så många slags färger att det är omöjligt för oss att beskriva. Ja, hela berget var såsom överdraget med skinande silke, och lika många ljus som himlens alla stjärnor var tända. Ju längre vi satt där på våra hästar ju fler ljus tändes. Inifrån berget hördes den ljuvligaste musik, som man någonsin kan få höra här i världen. Oräkneliga troll och pysslingar av alla de slag, både små och stora, hoppade, dansade och var glada och sjöng: ”Nu är vi frälsta, nu har vi fått nåd! Nu är vi frälsta och förlossade!” Ju längre vi hörde denna sång, ju finare blev den, så vi ville inte rida därifrån förrän vi fått se vad som skulle ske. Men det var detsamma: ”Nu har vi fått nåd! Nu är vi frälsta! Nu har vi fått förlossning!” Och alla hoppade, dansade och var glada. Varpå vi båda på en gång svarade dem: ”Det är lögn! Ni har varken fått nåd eller kommer att få det! Och aldrig blir ni frälsta i tid och evighet!” Strax blev det ett stort mörker för våra ögon, och vi hörde en stor gråt och kvidan inne i berget.

Faderns sa:

– Ni ska strax rida tillbaka dit, innan era hästar sadlas av och ni får någon matbit. Ni ska trösta dem och lova dem nåd, frid, glädje och förlossning!

De måste genast rätta sig efter faderns önskan. Två drängar följde med, som kan vittna om vad som sedan hände. När de kom till berget syntes varken ljus eller eld, allt var mörkt, men sorlet och klagan hörde de:

– Ack, vi små, får ingen nåd och förlossning!

– Åjo, vår fader säger att ni allihop får nåd och glädje, ropade sönerna.

Strax tändes alla ljus och ljuvlig musik hördes. Ett troll kom till dem och skänkte dem pengar och var sin högtidsdräkt till julafton, bad dem stiga in och se deras julbord. Men de vågade sig inte in i berget. När de varit där en lång stund for de hem. Först nästa morgon vågade de ta på sig sina kläder de fått i julklapp. Men allra först trädde de kläderna på en hund, för de fruktade att de skulle bli förtrollade och få någon sjukdom. Det var dock ingen fara.

Kläderna var granna och sönerna var mäkta stolta över dem. Och än i denna dag sägs det om en högfärdig människa:

– Jo, den stackaren har fått en lapp av Kuggabergs tröja att laga sin med.

Text och bild hämtad ur Mickels sagor, berättade av Per Gustavsson, trägravyrer Sven Ljungberg. Karin Almlöfs förlag, Stockholm, 1996.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

En dansk fortællers reflektioner över en svensk bok

untitleduntitled

Sagor at berätta och leka
Per Gustavsson. Natur och Kultur 2014

Jeg har læst en fin bog om kunsten at fortælle historier for mindre børn. Den er skrevet af fortælleren og forfatteren Per Gustavsson.
Jeg er selv fortæller, og som underviser af pædagoger i historiefortælling har jeg savnet netop denne bog, som med varme og viden viser, hvor enkelt, fornøjeligt og vigtigt det er at fortælle eventyr mundtligt for mindre børn.
Som læser bliver man smittet af forfatterens fortælleglæde og lyst til at videregive sine mangeårige erfaringer fra eventyrfortælling med børnegrupper. Og der er noget at hente. Der er enkle og klare råd til den, der står på spring for selv at komme i gang med at fortælle. Man skal bare gå i gang, lyder de opmuntrende ord. Man behøver ikke have specielle evner for at kunne fortælle levende for børn. Det er lysten, der driver værket. Man skal blot vælge et eventyr, man kan lide, siger forfatteren – ”jeg er overbevist om, at du kommer til at opleve, at det går lettere, end du troede.” Det er sådanne ord, pædagogen har brug for midt i en travl hverdag. At fortælle mundtligt for en børnegruppe skal gøres til noget enkelt og overskueligt. Enhver der har lyst skal kunne være med.
Bogen giver råd til den, der endnu ikke har erfaringer med at fortælle og til den, der har lidt erfaring, men som savner inspiration til at tilegne sig et større repertoire af anvendelige eventyr. En del pædagoger kan fortælle Bukke Bruse eller Pandekagen. Men her viser forfatteren, at der findes et større skatkammer af korte eventyr, som de mindre børn kan have glæde og gavn af at lytte og lege til. Det er bare at gå på jagt og tage for sig i bogens rige udvalg.
I bogens indledning siger forfatteren, at man ved at fortælle eventyr, kan styrke barnets udvikling såvel sprogligt som personligt. Det hører til nogle af kerneområderne for ethvert pædagogisk arbejde at styrke børnenes personlige udvikling. Det kan man for eksempel gøre ved at arbejde med eventyrfortælling i sin børnegruppe, siger forfatteren. For det at lytte til et eventyr kan fungere på samme måde som når barnet indgår i en udviklende leg, hvor det undersøger og bearbejde de udfordringer, det møder i hverdagen.
Størstedelen af bogen består af en samling korte eventyr til børn i alderen fra to til fem år. De er lette at tilegne sig og er genfortalt i et enkelt sprog. De bærer endvidere præg af forfatterens humor og indlevelse i det lille barns måde at opfatte verden på. Her er et eksempel. I eventyret Tommeliden hører vi om drengen, der er så lille, at han kan gemme sig i et nøglehul, i en vante eller et skab. Han kommer ud for mange farer, men til sidst kommer han hjem til sin far og mor. Eventyret slutter med ordene, ”Men det skal I vide, at det stadig hænder, at Tommeliden stikker af hjemmefra, uden at hans mor og far ved af det. Han kan li´ eventyr.”
Jeg synes, at denne bog om barnets første møde med eventyret fortjener at blive udbredt til alle, der er sammen med mindre børn, pædagoger, forældre, bedsteforældre, bibliotekarer, socialarbejdere og andre.
Det der overordnet betager mig ved bogen er det engagement, der lægges for dagen. Man skal fortælle eventyr for mindre børn. Det er en vigtig sag.
Forfatterens ord understøttes af bogens fascinerende billeder af børn, der lytter med alle sanser åbne.

København d. 25. marts 2014

Lene Brok

Medlemmar i Berättarnätet Kronoberg kan köpa boken till medlemspris. Läs mer här.

1 kommentar

Under Att berätta, Litteratur

Gumman som skrämde djävulen

Inspirerad av Per Gustavssons uppmaning om att berätta folkliga vitsar vill jag återge en gammal rumänsk historia.

 

I en liten by någonstans levde ett ungt par. Mannen och kvinnan var nygifta och de älskade varandra mycket. Djävulen, avundsjuk som han var, försökte på alla sätt och vis förstöra deras familjelycka, men utan framgång. Medan han satt och funderade, vilken fanskap han ska hitta på råkade en gammal gumma gå förbi. Hon såg honom och frågade hur det var fatt. Då berättade djävulen om sitt bekymmer.

— Det kan inte vara något stort uppgift att lösa, sade kärringen! Om du lovar mig ett par gula skor som lön, hjälper jag dig.

Hin onde gick med på det och gumman släpade sig fram till huset där det nygifta paret bodde. Hon träffade kvinnan i huset och bad om att få tjänst som piga. Matmor tog emot henne. Käringen visade stor iver och hängivenhet i hemmets sysslor. Hon låtsades vara så vänlig att hon vann den unga kvinnans förtroende.

En dag berättade käringen en hemlighet för husfrun: om hon ville att hennes kära man alltid skulle älska henne så som han gjorde nu, då måste hon utföra en viss handling. Hon bör ta en rakkniv och skära bort fyra hårstrån från hans huvud. Dessa hårstrån skulle gumman lägga ut i månljuset och därmed var saken klar! Kvinnan lovade att följa gummans råd. Hon älskade ju sin man och ville bevara hans kärlek för alltid. Samma dag passade satkärringen på och berättade för mannen i huset att hans fru ämnade skära halsen av honom med rakkniven. Mannen trodde henne inte, men gumman svor att hon talade sanning:

— Om du inte tror på mig, låtsas att du sover ikväll, när du lägger dig och du ska själv se, vad som händer, sade gumman!

Mannen gjorde så som hon sade. Han lade sig och låtsades sova, men när han såg att hans kära hustru tog fram rakkniven, satte han sig rakt upp i sängen. Han började skälla ut den stackars kvinnan. Frun i sin tur försökte försvara sig och skrek tillbaka. Därmed var bråket mellan makarna i full gång!

Åldringen lyckades med sitt uppsåt. När djävulen såg hennes listighet, vågade han inte närma sig henne mer. Han fick dock ge käringen de gula skorna som de kom överens om. Då hängde han dem i en lång stör som han räckte fram till henne. Så rädd blev Den onde av den sluga räven till gumma!

 

Det sägs att en av vitsarnas funktion är att ställa saker till rätta genom att göra narr av maktens representanter: präster, domare, bojarer (godsägare) etc. Man undrar, vad man kunde uppnå genom att förlöjliga en gammal kvinna?! Någon skulle svara att i en historia som den här var det inte personen som åsyftas, utan hennes listighet. Då invänder jag: är inte just med listens hjälp som vitsarnas (och sagornas) hjältar lyckas utföra sina uppdrag? Vad ligger då bakom uppkomsten av en sådan typ av vitsar?

Min teori är att vitsarna gör narr inte bara av mäktiga personer, utan även om de svaga! Det kan verka elakt sagt, men jag är nästan övertygad att så är fallet. I byarnas konservativa världsföreställning fanns inte plats för avvikelser. Alla som inte var som de flesta utgjorde potentiella mål för hån. Bland dessa fanns alla slags minoriteter: maktens representanter för det första, men även gamlingar, zigenare, ensamma människor eller personer som led av något slags lyte. Det var inte någon snäll munter värld som gav upphov till dessa folkliga produkter!

av Daniel Onaca,  avvikande Burserydsboende

8 kommentarer

Under Att berätta

Uttrycksfulla sagor

I går skrev jag om en gammal svensk ordspråkssamling. Har du lust att arbeta med ordspråk och talesätt i skolan? Leka med ord?

Då dristar jag mig att tipsa om min egen bok Surt, sa räven. Den innehåller 25 sagor som givit upphov till ordspråk, ordstäv och talesätt eller sagor som använder sig av dessa uttryck och gör dem begripliga för barn i dag.

Här hittar du sagor som Måttliga korvar är bäst, Otack är världens lön och Man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten.

Vad är en björntjänst? Vad menas med sjusovare? Bygga luftslott?

Boken är sedan länge slutsåld. Men hav tröst. Sagomuseet har en mycket liten restupplaga och säljer den för 100 kronor + frakt. Här kan du beställa boken.

Än mer inspiration kan du hitta i Johan Althoffs båda böcker Folklig ordkonst (2005) och Ordförrådet ( 2003). Liksom min bok är de utgivna av Alfabeta.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Kloka kvinnor och finurliga flickor

8 mars, den internationella kvinnodagen, publicerade jag en liten historia ur min kommande bok med berättelser om starka kvinnor. Nu kommer den snart från trycket och 1 september finns den till försäljning på Sagomuseet. Pris 150:- + ev porto. Boken ges ut av LL-förlaget. LL står för lättläst och jag väljer att ge ut boken där för jag tycker det är viktigt att berättelser blir tillgängliga för alla människor, även de med funktionshinder. Läs mer om LL-förlaget på http://www.lattlast.se.

Du kan förhandsbeställa den redan nu om du vill på kontakt@sagobygden.se. I väntan på boken bjuder jag på en ny liten berättelse ur den.

När Anders rymde hemifrån

Brita och Anders var gifta med varandra.
De hade tre barn.
Anders arbetade i skogen och högg träd.
Han var också skomakare och lagade trasiga skor.
Han gjorde även nya skor till folk som bodde i byn.
Brita var hemma i stugan på dagarna.
Det var ju nästan alla kvinnor förr i tiden.
Hon lagade mat och städade och tog hand om barnen.
Britta och Anders var fattiga.
De hade en enda ko i ladugården.
Brita mjölkade kon
så att barnen fick något att dricka.

En dag tröttnade Anders på det fattiga livet.
Han tröttnade på slitet i skogen.
Han tröttnade på att laga skor och få dåligt betalt.
Han tröttnade på barnens skrik när de var hungriga.
Anders tog fram sin ryggsäck och packade ner sina verktyg och lite kläder.
Nu skulle han ge sig av.
Han skulle vandra ut i världen och hitta ett bättre liv.
Han skulle finna lyckan,
aldrig mer skulle han återvända till byn.

Brita stod vid spisen och lagade mat när Anders packade.
Hon såg vad han gjorde
och förstod vad han tänkte göra.
Men hon rörde lugnt i grytan med gröt.

– Farväl, nu går jag, sa Anders.

– Jag är också klar, sa Brita.
Jag ska bara ta på mig sjalen.
Nu går vi!

Anders blev förvånad och sa att hon inte fick följa med.
– Du måste ju tänka på barnen.
Du kan inte lämna dem ensamma.
Hur ska de klara sig?

– De klarar sig nog, svarade Brita.
Förresten har jag inte fler barn än du!

– En mor kan väl inte överge sina barn, sa Anders

Men Brita lyssnade inte utan följde efter honom,
när han gick ut genom dörren.
Anders tänkte att hon snart skulle ändra sig och vända hem igen.

Men Brita övergav inte sin man.
Tyst gick hon efter honom.
Och Anders var lika tyst.
När de kommit utanför byn stannade Anders.
Han tog av sig ryggsäcken och satte sig på en sten.

– Är du redan trött? retades Brita.
Jag kan bära ryggsäcken.

På nytt försökte Anders få Brita att vända tillbaka hem.
Men Brita var envis och sa att de skulle fortsätta.

– Du kan väl inte överge dina barn, sa Anders.

– Vi kan skaffa nya barn dit vi kommer, svarade Brita.

Nu blev Anders fundersam.
Visst hade han kunnat lämna Brita,
men han ville inte att barnen skulle lida.
Han tog på sig ryggsäcken igen
och gick tyst hemåt.
Brita följde efter.

Aldrig mer försökte Anders rymma hemifrån.

Per Gustavsson

omslag: Anders Westerberg

2 kommentarer

Under Att berätta