Etikettarkiv: Nymåne

En gammal klippsamling 2: Niga för ny

I föregående inlägg skrev jag om dödsfjädern och illustrerade texten med ett utsnitt av tidningssida från Svenska Dagbladet 1915, som även innehöll fler bidrag till den aktuella folkminnestävlingen. Några läsare kommenterade bidraget Niga för ny, vilket föranleder mig att redogöra för denna skildring insänd av distriktsveterinären Henrik Hasselgren, Lenhovda.

Under sina resor i Kronobergs län pratade han ofta om folkminnen med de han träffade. En gång frågade han en 10-årig tös vad hon skulle ha för roligt för sig på aftonen. Hon svarade att ”i kväll skulle de ut och niga för ny”.

”Först begrep jag ingenting härutaf”, skriver Hasselgren, men han fick snart traditionen förklarad och fick också se den. Så här skildrar han den:

Den kväll, då nytändning infaller och månen sålunda efter en tids bortovaro åter strålar fram på himlavalfvet, öfverenskomma barnen i stugan, att i kväll skola de niga för ny. Sedan de sålunda blifvit mörkt och månen trädt tydligt fram – det skall sålunda vara klart – springa de ut och ställa sig, helst hvarannan af dem gosse, hvarannan flicka, i en rad med ansiktena vända mot månen. De sjunga nu allesammans:

Vi niga för ny

vi offra till Ty,

vi dansa rundt i, rundt i, rundt ikring.

Detta omtages, hvarefter alla muntert dansa omkring, gosse med flicka, om så kan ske. Vid första raden niga alla för månen, vid andra raden vända sig alla helt om och kasta med högra handen öfver vänstra axeln något mot månen (en nypa aska, salt. l. dyl.), vid sista raden vända sig alla åter hastigt om, klappa i takt med sången i händerna och börja så svänga om, sedan sången sjungits 2:ne gånger.

Efter denna beskrivning reflekterar upptecknaren över traditionen. Han menar att ett tecken på att dansleken är uråldrig är att det alltid är en åldrig medlem av familjen som lärt barnen den. När  fotogen och stearinljus var sällsynta, var det en stor dag när månen åter lyste  upp gård och vägar. Ty anspelar på krigsguden Ty, vars namn också finns i tisdag. ”I sångleken ingår sålunda äfven ett offer till krigsguden”, även det ett bevis på danslekens ålder.

Nigvisans melodi

Just den är uppteckningen har kortfattats återgetts av Knut Tallqvist i Månen i myt och dikt, folktro och kult (1948) och även av Carl-Herman Tillhagen i Himlens stjärnor och vädrets makter (1991), dock utan att ange ursprungskällan. I båda böckerna finns fler skildringar av traditionen.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner