Jag läser Att fånga en liten gädda och hänförs. Elina Ylijaako åker hem till sin lilla födelseby i finska Lappland. Hon har tre dagar på sig att fånga gäddan som lever i en liten tjärn, ett stinkande håll i myren. När Elina klafsar ut på myren surrar bin och bromsar och mygg omkring henne. Så intensivt är det att jag som läsare börjar klia mig.
Den där gäddan är inte lätt att fånga. Näcken hindrar henne. När Elina försöker överlista näcken blir det bara än värre. Det blir vättenatt och all världens magiska väsen, som författaren kan skapa med sin fantasi, uppenbarar sig.
Meden Elina jagar gäddan, jagar en polis från södra Finland Elina. Polisen möter en sällsam värld av förbannelser, magiska riter, sjukdomsbot, demoner, döda som går igen och överlevande sägenväsen såsom spejon, trollspjuvrar, frostnymfer, blåpigor. Ja, ni hör hur det låter.
Det här är en bok för alla som fascineras av den gamla folktron. Och man accepterar gärna bokens förutsättning att än lever den i finska Lappland. Samtidigt är det en bok om ensamhet, längtan om gemenskap och hur svårt livet kan vara.
Juhani Karila: Att fånga en liten gädda. 2024.
