Etikettarkiv: Alexander den store

Sagan om den lyckobringande skjortan och Alexander den store

En nöjds man skjorta

Det var en gång en kung som var sjuk och han sökte alla läkare utan att bli något bättre. Slutligen fick han reda på en vis man. Mannen sa till kungen, att han skulle bli bra om han fick reda på en, som var fullkomligt nöjd och iklädde sig hans skjorta.

Kungen hade tre söner och alla tre letade och sökte efter en nöjd man, men utan resultat. Efter långt sökande förvillade de sig i en stor skog och gick vilse. De kom till en liten hydda och hörde där inifrån en man försänkt i bön. Genom bönen fick de uppfattningen att den okände mannen var fullkomligt nöjd. De hittade ut ur skogen och kom hem och berättade för sin far kungen att de hade hittat den sökta mannen.

Dan därpå åkte kungen dit och talade med honom och begärde hans skjorta. Men gubben hade ingen skjorta.

Den här legendsagan upptecknades i Möklinta i Västmanland 1930 och berättaren hade hört den som barn. Sagan är ovanlig i Sverige men finns i stora delar av Europa, Sydvästasien och Nordafrika. Den har beteckningen ATU 844 i den internationella sagokatalogen och rubriken The Luck-Bringing Shirt. Ibland sägs det att sagan ursprungligen handlade om Alexander den store, så i Italo Calvinos Italian Folktales. Där anges ursprunget vara Pesudo-Kallisthenes Alexanderroman från ca 300 e.Kr.  

När jag fann boken Alexanderlegenderna i tid och rum (se tidigare blogginlägg) blev jag genast nyfiken och bestämde mig för att ta reda på mer om källan och den ursprungliga berättelsen. Boken redogör för en rad sagomotiv, men ingenstans i boken fann jag uppgifter om en magisk skjorta som medförde lycka. Jag skrev till  Karin Hult, en av bokens redaktörer och professor i grekiska vid Göteborgs universitet, och hon kände inte igen berättelsen från Pseudo-Kallisthenes. För säkerhets skull kontrollerade hon med en annan av bokens författare Antoaneta Granberg, docent i slaviska språk vid Göteborgs universitet, som bekräftade Karin Hults uppfattning.

The Types of International Folktales hänvisar till R. Köhlers Aufsätze über Märchen und Volkslieder, från 1894 (https://archive.org/details/aufstzebermrche00schmgoog/page/n1/mode/2up). Bokens avslutande uppsats har titeln Das Hemd des Glücklichen. Köhler redovisar litterära belägg från tidigt 1800-tal, en saga från den i Tyskland populäre Ludwig Aurbachers samling Volksbüchlein från 1827, samt en folksaga från Tunis upptecknad kring 1850.

Köhler återger också en litterär berättelse från 1300-talets Italien. Den skiljer sig från sagan eftersom skjortan inte är magisk, utan själva letandet efter en lycklig människa med en skjorta har ett annat syfte. En döende student skriver till sin mor och ber henne skaffa en skjorta som sytts av den gladaste och vackraste damen i Neapel. Modern sökte länge och fann till slut en dam som var vackrare än alla andra och inte föreföll ha några sorger. Men det visade sig att kvinnan var djupt olycklig. Då förstod modern att ingen människa saknar sorger och bekymmer. När hon kort därpå fick brev om att sonen dött, kunde hon hantera sin sorg i visshet att den var en del av livet och hon inte var ensam att sörja. Berättelsen slutar med att det gick väl för modern. 

En 2000-årig indisk legend om en ung kvinna som förlorar sitt förstfödda barn har samma motiv. Hon bär på sitt döda barn och frågar alla om hjälp att göra det levande igen. Till slut möter hon Buddha, som säger att ett senapskorn kan bota hennes son. Men hon måste skaffa det i ett hus där varken en son eller dotter eller någon annan har dött. Den unga flickan förstår att döden hör live

En likartad berättelse finns i en version av Alexanderromanen, en handskrift från 1400-talet. Alexander skriver ett brev till sin moder Olympia när han ligger på dödsbädden. Han ber henne ställa till med ett präktigt gästabud när han är död. Det ska inte vara en sorgemåltid, utan en glädjemåltid. Hon ska bjuda alla, utom de som sörjer eller har sörjt. Hon gör så, men ingen kommer till gästabudet, eftersom det inte finns någon som inte har sörjt.  Modern förstod då att sonen hade skrivit rådet till henne som tröst och att alla människor delar samma öde. 

Den här berättelsen är dock en helt annan än sagan om Den lyckobringande skjortan

Alexander besöker de nakna filosofernas ö. Illustration ur en handskrift från 1600-talet.

Men det finns en episod i Alexanderromanen som handlar både om lycka och avsaknad av kläder, meddelar Antoaneta Granberg. Den tillskrivs biskop Palladius som levde i Galatien, i nuvarande Turkiet, på 400-talet e.Kr. Texten handlar om Alexanders möte med Dandamis, en av de nakna visa männen, även kallade brahmaner, som Alexander möter. Den här berättelsen har senare inarbetats i Alexanderromanen. Dandamis och hans män går alltså nakna, de behöver inga kläder för att vara lyckliga.

I slutet av 1300-talet översattes en latinsk prosaversion av legenden om Alexander den store till svenska och fick versform. I den finns ett långt avsnitt om kungens möte med de visa brahmanerna. Det är en mycket intressant skildring där brahmanernas enkla levnadssätt nära naturen och försakande av materiella ting kontrasterar mot Alexanders högfärd, liv i överflöd och girighet. Den debatten griper verkligen in i vår egen tid och diskussionen om hur vi ska möta dagens allvarliga miljöhot. Litteraturvetaren Sven-Bertil Jansson har skrivit utförligt om denna episod i sin bok Konung Alexander. En svensk roman från 1300-talet.

Utan den felaktiga attributeringen av folksagan En nöjd mans skjorta till Pseudo-Kallisthenes Alexanderroman hade jag aldrig hittat fram till en svensk 1300-talsroman med en hyperintressant diskussion om hur vi människor ska leva och förhålla oss till naturen. Så kan det gå. Än en gång kan vi konstaterar att tusenåriga texter är högst aktuella.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

Legenderna om Alexander den store

Jag blir glad när jag håller boken Alexanderlegenderna i tid och rum i min hand. Dels för att det är en mycket vackert bok. Dels för att ett förlag lyfter fram kvalificerad humanistisk forskning och dristar sig att ge ut en bok på en bokmarknad, som i hög grad präglas av snabb omsättning och kort lagerhållning.

I boken redogör ett tiotal svenska forskare systematiskt för hundratals olika versioner av berättelsen om Alexander den stores liv och erövringar, deras inbördes förhållanden och hur de har spridits i världen. Detaljerat och kunnigt! Kan det här bli intressant? Är det inte bara en bok för några få nördar?

Mig gav boken en riktig aha-upplevelse. Även om jag är väl medveten om hur berättelser ständigt ändras över tid och rum, särskilt om de traderas muntligt, gav den här boken mig en djupare förståelse av hur det kan gå till och att det här också i hög grad gäller skriftliga berättelser. Bevarade och paradoxalt nog också försvunna handskrifter, som kan spåras i senare bevarade dokument, utgör studiernas utgångspunkt. Men då och då nämns också den muntliga traderingen och samspelet mellan skriftligt och muntligt.

Alexander den store levde 356-323 f. Kr och var kung av Makedonien. Han besegrade perserkungen Dareios III och kontrollerade ett enorm rike, som sträckte sig bort till Indusdalen. Samtida författare skildrade Alexander den stores erövringståg, men de källorna är inte bevarade. Mest känd är historikern Kallisthenes, som avrättades avAlexander eftersom han vägrade följa en ny hälsningsceremoni som kungen infört. De följande århundradena skrev grekiska och  romerska författare skildringar av Alexanders liv, som byggde på de samtida skrifterna. Senare tillkom den skildring som brukar kallas Alexanderromanen. Romanen har tillskrivits Kallistehnes, men forskningen har visat att den tillkom omkring 300 e. Kr, troligen i Alexandria i Egypten. Författaren kallas för Pseudo-Kallisthenes.

Den grekiska berättelsen spreds i den östeuropeiska ortodoxa världen. Den översattes till latin, och den versionen lade grunden i västeuropeisk tradition. Översättning till syriska och därifrån till hebreiska, arabiska, persiska och etiopiska ledde till spridning i sydvästasien. 

Utformningen av de många Alexanderberättelserna rör sig i spänningsfältet mellan historia, alltså en mer verklighetsbaserad skildring av händelserna, och historier, fantasifulla sagoaktiga inslag. Alexander möter människor utan huvuden, utforskar havet i en dykarklocka, försöker att utforska himlen med en korg buren av fåglar. Skildringen av livets eller ungdomens källa känner vi igen som ett motiv i folksagorna. När Alexander vandrar i en mörk grotta hittar han ut med hjälp av ett sto som letar efter sitt föl, som finns utanför grottan. Det motivet återfinns i en rumänsk folksaga. I en version möter Alexander och hans män den livsfarliga basilisken, som dödar med blicken. Genom att hålla upp en spegel framför basilisken dör den, ett motiv som återkommer i svenska sägner från 1900-talet. Alexander kan alltså tecknas både som en historisk person och en sagogestalt.

Alexander möter människorna utan huvuden, ca 1420

Ett annat spänningsfält är skildring av Alexander som idealgestalt med makt given av Gud och som en person med hybris. Det motsägelsefulla i Alexandergestalten gjorde legenderna såväl användbara för sentida härskare att spegla sig i Alexanders glans och herravälde som för kritiker att lyfta fram härskares grymhet och högmod och belysa moraliska ideal. Ett exempel på det förstnämnda är att Alexandereposet blev  mycket populärt i stormaktstidens Sverige. Ett exempel på det senare är den tyska versionen Strassburger Alexander som Martin Hellström redogör för.  Den är från slutet av 1100-talet och kan ses som en föregångare till den moderna romanen, där hjälten utvecklas under berättelsens gång och har ett eget ansvar för sitt handlande.

Översättare, diktare och kopister gjorde precis vad muntliga berättare alltid har gjort: lade till och drog ifrån, fyllde ut luckor i berättelsen med inslag från många andra källor, förbättrade historierna och spetsade till dramatiska händelser samt kommenterade tidigare skildrares ställningstagande. Folke Josephson skriver om hur en översättning kunde gå till undermedeltiden. En översättare läste upp den muntliga texten och översatte den. En sekreterare skrev ner det sagda eller skrev ibland en kortare sammanfattning. En skrivare redigerade texten. Josephsson kallar översättningsprocessen för ”muntlig” och i sin skildring av de iriska Alexandertexterna lyfter han fram att de ofta hade tillägg som hade drag av den muntliga berättarkonsten.

Mats Malm visar i sin studie av Alexandereposet i Norden på hur olika översättningar utifrån samma källa kan bli. När fransmannen Gauthier de Chatillons versepos Alexandreis, skrivet på latin, översattes till isländska på 1200-talet fick den form av en kärv isländsk saga på prosa, som framhäver manligheten. När det översattes till svenska 100 år senare återgavs den på hövisk knittelvers, hjälten tecknas mer psykologiskt och eposet blir mer känslomässigt.

Som särskilt intresserad av muntligt berättande noterar jag en rad intressanta uppgifter. Jan Retsö skriver om traditionen i Främre Orienten. Alexanderlegenden blir en del av sira-traditionen. Sira är ett hjälteepos med rafflande äventyr i olika delar av världen. Ett sådant epos kunde omfatta tusentals tryckta sidor. Men de berättades muntligt på marknader och kaffehus. Berättaren slutade när det var som mest spännande, och fick han en slant, återkom  han nästa dag och berättade vidare. I Iran har Alexanderlegenden förts vidare till våra dagar av berättare som deklamerat verseposet Shah-name, som skrevs av den persiske skalden Ferdawsi kring 1000 e.Kr.

I ett avslutande kapitel konstaterar Bo Lindberg att konjunkturen för Alexander som hjälte är dålig idag. ”Det seriösa talet om stora mäns världshistoriska insatser och betydelse har tystnat”. Men en sådan bok som Alexanderlegender i tid och rum lär oss mycket om berättelsernas roll, både förr och idag.

Per Gustavsson

Alexanderlegenderna i tid och rum. Alexander den stores gränslösa historia. Redigerad av Karin Hult och Gunhild Vidén. Appell förlag, Stockholm, 2018. ISBN 978-91-984063-5-1.

Övriga med verkande författare utöver de redan nämnda: Antoaneta Granberg, Ingmar Söhrman, Judith Josephson, Lars-Håkan Svensson.

PSDet var en slump att jag hittade den här boken. När jag letade efter något helt annat dök den här boken upp. Men varför jag genast blev intresserad av den ska jag berätta om i ett kommande inlägg.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur