Legenderna om Alexander den store

Jag blir glad när jag håller boken Alexanderlegenderna i tid och rum i min hand. Dels för att det är en mycket vackert bok. Dels för att ett förlag lyfter fram kvalificerad humanistisk forskning och dristar sig att ge ut en bok på en bokmarknad, som i hög grad präglas av snabb omsättning och kort lagerhållning.

I boken redogör ett tiotal svenska forskare systematiskt för hundratals olika versioner av berättelsen om Alexander den stores liv och erövringar, deras inbördes förhållanden och hur de har spridits i världen. Detaljerat och kunnigt! Kan det här bli intressant? Är det inte bara en bok för några få nördar?

Mig gav boken en riktig aha-upplevelse. Även om jag är väl medveten om hur berättelser ständigt ändras över tid och rum, särskilt om de traderas muntligt, gav den här boken mig en djupare förståelse av hur det kan gå till och att det här också i hög grad gäller skriftliga berättelser. Bevarade och paradoxalt nog också försvunna handskrifter, som kan spåras i senare bevarade dokument, utgör studiernas utgångspunkt. Men då och då nämns också den muntliga traderingen och samspelet mellan skriftligt och muntligt.

Alexander den store levde 356-323 f. Kr och var kung av Makedonien. Han besegrade perserkungen Dareios III och kontrollerade ett enorm rike, som sträckte sig bort till Indusdalen. Samtida författare skildrade Alexander den stores erövringståg, men de källorna är inte bevarade. Mest känd är historikern Kallisthenes, som avrättades avAlexander eftersom han vägrade följa en ny hälsningsceremoni som kungen infört. De följande århundradena skrev grekiska och  romerska författare skildringar av Alexanders liv, som byggde på de samtida skrifterna. Senare tillkom den skildring som brukar kallas Alexanderromanen. Romanen har tillskrivits Kallistehnes, men forskningen har visat att den tillkom omkring 300 e. Kr, troligen i Alexandria i Egypten. Författaren kallas för Pseudo-Kallisthenes.

Den grekiska berättelsen spreds i den östeuropeiska ortodoxa världen. Den översattes till latin, och den versionen lade grunden i västeuropeisk tradition. Översättning till syriska och därifrån till hebreiska, arabiska, persiska och etiopiska ledde till spridning i sydvästasien. 

Utformningen av de många Alexanderberättelserna rör sig i spänningsfältet mellan historia, alltså en mer verklighetsbaserad skildring av händelserna, och historier, fantasifulla sagoaktiga inslag. Alexander möter människor utan huvuden, utforskar havet i en dykarklocka, försöker att utforska himlen med en korg buren av fåglar. Skildringen av livets eller ungdomens källa känner vi igen som ett motiv i folksagorna. När Alexander vandrar i en mörk grotta hittar han ut med hjälp av ett sto som letar efter sitt föl, som finns utanför grottan. Det motivet återfinns i en rumänsk folksaga. I en version möter Alexander och hans män den livsfarliga basilisken, som dödar med blicken. Genom att hålla upp en spegel framför basilisken dör den, ett motiv som återkommer i svenska sägner från 1900-talet. Alexander kan alltså tecknas både som en historisk person och en sagogestalt.

Alexander möter människorna utan huvuden, ca 1420

Ett annat spänningsfält är skildring av Alexander som idealgestalt med makt given av Gud och som en person med hybris. Det motsägelsefulla i Alexandergestalten gjorde legenderna såväl användbara för sentida härskare att spegla sig i Alexanders glans och herravälde som för kritiker att lyfta fram härskares grymhet och högmod och belysa moraliska ideal. Ett exempel på det förstnämnda är att Alexandereposet blev  mycket populärt i stormaktstidens Sverige. Ett exempel på det senare är den tyska versionen Strassburger Alexander som Martin Hellström redogör för.  Den är från slutet av 1100-talet och kan ses som en föregångare till den moderna romanen, där hjälten utvecklas under berättelsens gång och har ett eget ansvar för sitt handlande.

Översättare, diktare och kopister gjorde precis vad muntliga berättare alltid har gjort: lade till och drog ifrån, fyllde ut luckor i berättelsen med inslag från många andra källor, förbättrade historierna och spetsade till dramatiska händelser samt kommenterade tidigare skildrares ställningstagande. Folke Josephson skriver om hur en översättning kunde gå till undermedeltiden. En översättare läste upp den muntliga texten och översatte den. En sekreterare skrev ner det sagda eller skrev ibland en kortare sammanfattning. En skrivare redigerade texten. Josephsson kallar översättningsprocessen för ”muntlig” och i sin skildring av de iriska Alexandertexterna lyfter han fram att de ofta hade tillägg som hade drag av den muntliga berättarkonsten.

Mats Malm visar i sin studie av Alexandereposet i Norden på hur olika översättningar utifrån samma källa kan bli. När fransmannen Gauthier de Chatillons versepos Alexandreis, skrivet på latin, översattes till isländska på 1200-talet fick den form av en kärv isländsk saga på prosa, som framhäver manligheten. När det översattes till svenska 100 år senare återgavs den på hövisk knittelvers, hjälten tecknas mer psykologiskt och eposet blir mer känslomässigt.

Som särskilt intresserad av muntligt berättande noterar jag en rad intressanta uppgifter. Jan Retsö skriver om traditionen i Främre Orienten. Alexanderlegenden blir en del av sira-traditionen. Sira är ett hjälteepos med rafflande äventyr i olika delar av världen. Ett sådant epos kunde omfatta tusentals tryckta sidor. Men de berättades muntligt på marknader och kaffehus. Berättaren slutade när det var som mest spännande, och fick han en slant, återkom  han nästa dag och berättade vidare. I Iran har Alexanderlegenden förts vidare till våra dagar av berättare som deklamerat verseposet Shah-name, som skrevs av den persiske skalden Ferdawsi kring 1000 e.Kr.

I ett avslutande kapitel konstaterar Bo Lindberg att konjunkturen för Alexander som hjälte är dålig idag. ”Det seriösa talet om stora mäns världshistoriska insatser och betydelse har tystnat”. Men en sådan bok som Alexanderlegender i tid och rum lär oss mycket om berättelsernas roll, både förr och idag.

Per Gustavsson

Alexanderlegenderna i tid och rum. Alexander den stores gränslösa historia. Redigerad av Karin Hult och Gunhild Vidén. Appell förlag, Stockholm, 2018. ISBN 978-91-984063-5-1.

Övriga med verkande författare utöver de redan nämnda: Antoaneta Granberg, Ingmar Söhrman, Judith Josephson, Lars-Håkan Svensson.

PSDet var en slump att jag hittade den här boken. När jag letade efter något helt annat dök den här boken upp. Men varför jag genast blev intresserad av den ska jag berätta om i ett kommande inlägg.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s