Med inspiration från Sagobygdens tidigare projekt Kultur för alla, där man tittade på funktionsmöjligheter i det museipedagogiska mötet och ekonomisk hjälp från Kulturrådet hade jag förmånen att hösten 2019 genomföra ett 10 veckors projekt inom grundsärskolan i Ljungby. Jag träffade alla 59 elever i grundsärskolan, från åk 1 till åk 9. Jag fick under dessa 10 veckor, undervisa, skratta, förklara, förundras, överraskas, ta emot hängivenhet och uppmuntran av dessa fantastiska elever. Funktionsvariationen var stor bland eleverna, en del hade inget språk, utan kommunicerade med bilder och ljud. Medan andra hade ett rikt språk, men kunde ha svårt att se sammanhang. För mig har dessa veckor blivit en vacker gåva att tänka tillbaka på, att få förmånen att berätta tillsammans med alla dessa elever som tog sig an sagorna på helt olika sätt utifrån deras funktionsvariationer.
Synen på elever med funktionsvariationer har ändrats över tid, det har hänt mycket inom skolans värld sedan den allmän skolplikt infördes i Sverige 1842. Möjligheten för personer med någon form för det man tidigare kallade utvecklingsstörning har gått igenom flera förändringar sedan dess. En person med utvecklingsstörning har bland annat beskrivits som idiot, sinnesslö, efterbliven, bildbar/obildbar. Vad gäller skolform för dessa personer har man använt termer som abnormskola och idiotskola. Emanuella Carlbeck startade den första idiotskolan i Sverige 1866. Undervisningen skedde på anstalt, och det var endast de barn som ansågs bildbara som fick tillgång till undervisning. I första hand prioriterades omsorgstagandet medan pedagogiken kom i andra hand. Under 1800-talet fanns en optimistisk syn på människors möjlighet att anpassa sig till samhället. Även de sinnesslöa skulle med rätt utbildning kunna anpassas och leva ett självständigt liv. Optimismen byttes till pessimism under 1900-talets första hälft, vilket innebar att myndigheterna började planera för ett livslångt anstaltsliv. Det var under en tid då det fanns rashygieniska tankar och man såg att dåvarande undervisningen inte gav väntat resultat. 1945 infördes skolplikt för de bildbara sinnesslöa, då med fokus på fostran, sinnesträning och rörelseträning. Först 1967, befästes alla barns rätt till utbildning, även de som hittills kallats obildbara Grundsärskolan och träningsskolan bildades, men först 1973 fick de en egen läroplanen. Den handlade i huvudsak om hur eleverna skulle tränas i att lära sig äta själv, klä på sig, hygien samt språkträning. 1985 kom särskolan att inordnas under skollagen istället för omsorgslagen. Särskolan som fram till 1988 haft landstinget som huvudman blev 1996 helt kommunaliserad. Anledningen var att särskolan skulle närma sig grundskolan. 1990 betonades särskolans kunskapsuppdrag för första gången. Här var sinnesträningen inte lika starkt betonad och elevernas problem var inte längre som tidigare i fokus. När Lpo 94 infördes kom den även att innefatta särskolan. Hela det obligatoriska skolväsendet fick här en gemensam läroplan, men med skilda kursplaner.
Så sent som i början av 2000-talet började särskolans berättigande diskuteras. Regeringen tillsatte en kommitté med syfte att utreda särskolans framtida utformning, Carlbeckskommittén, som utreda hur utbildningen för personer med utvecklingsstörning skulle kunna stärkas. Vilket gjorde att särskolan fick en egen läroplan Lgrs11 och heter nu grundsärskolan.
Skolan har förändrats mycket sedan skolplikten infördes för 178 är sedan och elever med funktionsvariationer har fått gå igenom svåra, ofta plågsamma tider. Svårt att förställa sig när man står framför ett gäng uppmärksamma, nyfikna, leksugna, glada, elever och berättar Tuppen och kvarnen. Eleverna levde sig in i berättelserna, de kramade björnen, blev röda i ansiktet när den hoppade upp i rumpan på tuppen. De tecknade karaktärerna eller färglade förtryckta figurer. En grupp tillverkade svansar till björnen som blev stubbsvansad, för att bättre förstå sammanhanget. Svansarna gjordes utav en IKEA fäll jag hade hemma, med färgglatt garn från syslöjden på skolan. Hur känns vattnet i ån som bockarna Bruse gick över? Hur känns en bock? Är den mjuk eller sträv? Luktar päls? Vad är en bro gjort av? Att få känna och klämma, peka på bilder och använda tecken som stöd, levandegör sagan så att alla kan vara med på sina egna villkor.
De engagerade lärarna använda berättandet på olika sätt i undervisningen mellan mina besök. Det sjungs, målades, berättades. Det blev till kunskap om närområdets kultur, när eleverna kom till museet och fick uppleva det med olika sinnen. Förmågan att återberätta utvecklades, när språket inte fanns eller fanns i mindre grad användes kroppen, mjukisdjur och ljud. Många lärde sig nya ord och begrepp, de lärde sig hur en saga byggs upp och ökade hos en del läsförståelsen.
Det tog tid för flera elever att lära känna sagan, miljön och mig. Även om jag under den korta tiden han skapa en rätt bra relation med eleverna, var 10 veckor i flera klasser för kort. Eleverna såg fram emot att jag skulle komma och var engagerade i berättandet, men för en del var det lite skrämmande med en ny person i klassrummet. En kille hade svårt att sitta stil när något nytt skulle hända, han sprang runt i klassrummet, låg på golvet, de första gångarna jag kom. Vid femte tillfället satte han sig mitt emot mig och tittade på, han pekade på sitt bildstöd och tittade på mig för ett godkännande. Sen sprang han igen. De sista gången jag kom, kretsade han omkring mig, han stannade upp bakom mig, där jag satt och berättade, pillade mig i nacken och sen gav han mig en stor blöt puss. ”Nu är du accepterat” sa läraren.
Flera lärare har tackat mig för att jag valde att ansöka om medel för deras elever i grundsärskolan. ”Det är inte många som vill jobba med våra elever” fick jag höra. ”Vi får aldrig vara med om sånt här.” Fast det är jag som säger tack för att jag fick vara med att berätta tillsammans med dessa nyfikna och kreativa eleverna, de är en stor tillgång i vårt samhälle.
Tine Winther
berättarpedagog Sagobygden
För dig som vill läsa mer:
Sagobygdens Blogg 