Catarina Carleson kommer från Hökön i Osby kommun. Hon är en traditionsbärare som håller den göingska dialekten levande, genom att berätta och skriva dikter på sin dialekt. En kvinna som läst en dikt av henne berömde henne med orden: ”De ä artit att du som prada såu grannt du konna skriva precis som en annan prada!” Catarina inspireras till dikter av människor hon möter och har mött i jobbet och av deras berättelser.
2005 fick hon Kommunals Kämpestipendium för sina göingedikter.
Så här presenterar Catarina sig själv:
Jag är socialarbetare, som främst arbetat inom LSS och socialpsykiatrin i många år. Litteratur, berättande och dikter har alltid intresserat mig. Egna dikter började jag tidigt att skriva och jag har gett ut en diktsamling, Bräckt vatten. Länge var jag nyfiken på att gå en kurs i Muntligt berättande och gjorde det våren -22. Ibland berättar jag och läser egna dikter, på svenska och göingska (dialekt från min hemtrakt). Då jag är rätt ny som berättare söker jag mej fram och gräver i sägner, sagoskatter och i berättelser som kommer till mej via andra personer, litteratur och från min egen fantasi.
Nu lämnar vi ordet till Catarina:
I slutet av 1990-talet jobbade jag som vikarie inom äldreomsorgen i Lönsboda, i nordöstra hörnet av Skåne. Dialekten där brukar kallas göingska, men eftersom Göinge är stort finns det lite olika former av denna dialekt. Förr kunde de höra skillnad ifrån vilken by inom samma socken folk kom ifrån, bara på dialekten. Lite coolt att tänka sig idag!
Då, när jag jobbade inom äldreomsorgen, lärde jag mig mycket och inte bara om vård och omsorgsarbete utan också om människorna jag mötte och deras liv. Om deras tankar och om tider som flytt.
En man som vi brukade gå till på kvällarna, och hjälpa med lite kvällsmat, hade ett foto i hallen. Jag hade ofta kastat blickar på det där fotot och funderat på historien bakom det, och en kväll då jag hade lite bättre om tid, frågade jag. Till svar fick jag en historielektion, en del av en livsberättelse och lokalhistoria.
Han berättade:
”Jo det där är Gylsboda blåsorkester, förstår du, jag spelade kornett i den orkestern. Gylsboda var stort på den tiden, större än Lönsboda. Det bodde massor med folk där. Många kom från när och fjärran för att arbeta med att bryta den svarta stenen, som vi kallar svart granit i daglig tal, men den heter Diabas. Det blev ett riktigt levande samhälle som blomstrade. Det fanns affärer, skola, dansbana, missionshus, nykterhetsloge och fackförening. Ja och så fanns Gylsboda blåsorkester som jag spelade i, berättade han. Ja och säkert en hel del andra föreningar, också. ”
Jag tittade på bilden, och han pekade ut vem som var vm och vad kamraterna i blåsorkestern hette och vilka instrument de spelade. Och jag minns att han ville att jag skulle gissa vem som var han, på fotot, och att jag prickade rätt. Fotot och personerna fick liv, när vi tittade på bilden och han berättade.
”Vi brukade spela vid högtider, och på första maj, då var det demonstrationståg och musik, såklart!”
När jag kom hem från jobbet, den kvällen skrev jag en kort, liten dikt, på den lokala dialekten, som ett minne över Gylsboda blåsorkester och vad mannen berättat.
Namnet skärtorsdag kommer från verbet skära = rena och syftar på hur Jesus tvättade lärjungarna fötter. Förr var det på skärtorsdagen som botgörare renades i kyrkan och dagen högtidlighåller minnet av den första nattvarden; Jesus sista måltid tillsammans med lärjungarna.
Enligt folktron var skärtorsdagsnatten häxornas natt då man trodde att alla onda makter släpptes fria i samma stund som frälsaren blev dömd, vilket skedde då Judas förrådde Jesus. Dörrar och spjäll skulle stängas och alla redskap som häxorna kunde tänkas använda till att flyga på skulle plockas undan inför denna natt. För att skydda djuren från att bli ridna av häxor på deras färd till Blåkulla målade man kors på ladugårdsdörren eller lade stål i tröskeln.
När jag var barn klädde vi ut oss och drog runt i byn med små korgar med egengjorda kort som delades ut i utbyte mot godis och pengar. Jag tror dessutom att vi aldrig tjänat så mycket som det här året då vi hade med oss ett par minipåskkäringar.
Idag är påskkäringar oftast små flickor utklädda i förkläde och huckle. De är söta och harmlösa, har målade fräknar i ansiktet och rosiga kinder. Det är ofta på förskolan som barnen klär ut sig och seden har allt mer blivit något som iscensätts av vuxna. Men för 150 år sedan såg det helt annorlunda ut.
Tron på trolldom är mycket gammal och i Norden har den troligtvis funnits i årtusenden. Redan på 1400-talet knöts platsen Blåkulla – dit häxorna troddes flyga för att möta djävulen – till ön Blå Jungfrun i Kalmar sund, men samtidigt var det vanligt att man trodde att Blåkulla låg någonstans i närheten, kanske i grannsocknen
Ordet påskkäring finns belagt i domstolsprotokoll från 1700-talet, men är säkert äldre än så, och troligtvis ett noanamn för häxa (precis som att man t.ex. sa gråben istället för varg, eller den onde istället för djävulen för att inte locka fram dessa). Tron på häxor och deras möten med djävulen levde kvar långt efter 1600-talets häxprocesser, men med tiden övergick de till mer lättsamma utklädningsupptåg som på 1800-talet startade som en västsvensk sed – och som då handlade mer om bus och upptåg än om godis.
Man vet inte exakt när själva utklädningstraditionen började men sannolikt i slutet av 1700-talet eller i början av 1800-talet. Då var påskkäringarna oftast tonåringar eller unga vuxna. Så kallad crossdressing var vanligt där flickorna klädde ut sig till gubbar och pojkarna klädde ut sig till gummor. De smorde ansiktet med aska eller så hade de så kallade skråpukar på sig, masker gjorda av tyg eller skinn och med hår, skägg och ögonbryn av mossa. Det handlade om att likna häxorna som det berättades om i sägnerna, och det var viktigt att inte bli igenkänd.
Påskkäringarna ställde till med en hel del hyss. De välte vagnar och skrämdes genom att lägga en skiva över skorstenen för att röka ut folk i huset. Eller så kastade de ner sten i skorstenen. De kunde också tigga mat och dryck, ofta alkohol. Men samtidigt var det okej att göra sådant som i vanliga fall inte var tillåtet. Seden spred sig snabbt över hela Sverige och även till Finland. Så kallade ryggpåhängning, det vill säga att man i smyg hängde saker på varandras ryggar, var ett annat upptåg. En sopa, en raka och ett smörjehorn (som med tiden ersattes av en kaffepanna) tillhörde påskkäringarnas utrustning, och dessa föremål kunde vara utklippta i papper eller tillverkade av små träbitar och kallades för påskatyg, dymmelknyppen eller blåkullapass. Seden med ryggpåhängning är gammal och har förekommit åtminstone sedan mitten av 1700-talet.
Häxorna troddes återvända hem från Blåkulla på påskaftons kväll vilket har lett till att det på olika håll i Sverige skiljer sig mellan om det är skärtorsdagen eller påskafton som är den rätta dagen för att ”gå påskkäring”.
Sagobygdens musik- och berättarfestival har förlorat en kär vän. Margareta Strömstedt har lämnat oss. Men hon lever kvar i våra hjärtan. Vi minns en sällsynt varmhjärtad, inkännande och generös människa.
När vi startade berättarfestivalen i Ljungby var det självklart för oss att ta kontakt med Margareta Strömstedt och be henne medverka och berätta om sin uppväxt i Lagan och Torpsbruk. Hon kom, lockade en stor publik, där en hel del mindes henne trots att det var länge sen hon lämnat barndomsbygden. Hon berättade så vi både skrattade och grät.
Varje gång jag sen ringde henne och frågade om hon åter ville glädja oss med sina berättelser, så var det självklart för henne att medverka. Hon var nyfiken på vår verksamhet och ville gärna stödja oss. En höjdpunkt var den berättarresa vi arrangerade med henne som gick till Trotteslövs gamla skola, barndomens Lagan, Torpsbruk och Moheda. De som var med på resan glömmer den aldrig.
Själv glömmer jag aldrig söndagkvällen den 10 september 1995 på Toftaholms herrgårdshotell. Astrid Lindgren hade fått årets Mickelpris och på måndagen skulle Berättarnätet Kronoberg arrangera seminariet ”Astrid Lindgren och folkdikten”. Astrid Lindgren och hennes systrar Stina och Ingegerd var våra hedersgäster. Det var ett unikt tillfälle. Som synnerligen kär vän till Astrid var Margareta med. Kvällen innan samlades alla föreläsare på Toftaholm. Margareta spred sin värme och sitt goda humör och snart sjöng hon och Astrid de gamla läsarsångerna, de kunde så bra från barndomsåren. Astrid kom i berättartagen och delgav oss sina upplevelser från när hon under krigscensuren läste soldaternas kärleksbrev till sina flickor där hemma.
Bengt Göran Söderlind, Astrid Lindgren och Margareta Strömstedt. Toftaholm september 2005.
Jag glömmer inte heller Majken. De fem böckerna om Majken som Margareta skrev 1982-1991 är något av det bästa som skrivits i svensk barnlitteratur. Böckerna har sin grund i Margaretas egen uppväxt, som inte alltid var så lätt. Majken är en fantasifull flicka, som redan i tidig ålder får ta ett alltför stort ansvar, för hennes mamma är sjuk och ligger mestadels i sängen. När Majken hittar på något och det blir bråk mellan syskonen suckar mamma ”tungt och djupt och rullar in sig i täcket. Mammas suckar lägger sej som tyngder inne i Majken. Hon vet att mamma tycker att hon är dum… Nu har hon gjort mamma ledsen igen fastän hon lovat att aldrig säga sånt som inte är sant.”
Böckerna om Majken har varit både en tröst och en glädje för många barn som känner igen sig i Majken. Och gett styrka! För böckerna skildrar också en flicka full med livslust där fantasin är en tillgång. Hittepålusten har Margareta gemensamt med Astrid Lindgren. Inte underligt att de fann varandra. Majken funderar hur det gick till när hon sa något som kanske inte var sant: ”Plötsligt har hon sagt nånting alldeles fantastiskt och så växer det vildare och vildare. Det känns som en lust inom henne. Det känns som hon själv växer och växer. Det känns som om hon har makt över hela världen. Inte tänker hon på om det är sant eller inte när hon får lust att hitta på.”
Både när hon berättade muntligt och när hon skrev skapade Margareta bilder inne i våra huvuden. När Majken förirrar sig i Ljungby lasaretts källare och kommer förbi dörren med skylten ”Huvudförråd” ser både jag och Majken hur det ligger fullt av huvuden bakom dörren. Bara hon inte öppnar dörren, tänker jag, då kommer fullt med huvuden att rulla ut och fylla korridoren.
Margareta Strömstedts författarskap är en hyllning till fantasin och medkänslan. Hon är en inspirationskälla för oss i vårt arbete med att hålla berättelsen levande i Sagobygden.
Jag läste i Kalevala redan som ung. Det var Björn Collinders översättning från 1948, en bok som jag ”borde” läsa. Höll på med B-kursen i Nordiska språk (som det hette då) jag läste danska och nynorska, de gamla landskapslagarna på fornsvenska och Havamal på fornisländska. Så jag skaffade hem Kalevala. Men trots de svindlande händelseförloppen och de färgstarka karaktärerna blev det aldrig någon riktig fart på min läsning. Texten var egendomligt stum och jag hittade aldrig in i denna märkliga, främmande värld. Jag fortsatte försöka, öppnade boken då och då. Men får jag erkänna, jag kom aldrig igenom den.
Jag var ung och otålig. För naturligtvis är Collinders översättning av Kalevala ett mästerverk som blivit en klassiker, mycket prisad och översatt till ett stort antal språk. Men Björn Collinder eftersträvade en arkaiserande stil. Han letade upp ord i gamla texter och svenska dialekter, han skapade även helt nya ord. Jag kan förstå honom. Även jag älskar ålderdomliga uttryck, önskar att de ska få leva vidare. Men det finns en klar nackdel med ett sådant arbetssätt. Det blir aningen tungrott för läsaren.
Det var inte förrän rätt nyligen jag fick den senaste översättningen från 1999 av Lars och Mats Huldén (far och son) i min hand. Slog upp boken, kastade mej in i första strofen:
Vet du vad vi borde göra
vad som leker mig i hågen?
Börja sjunga gamla sånger!
Låna röst åt våra runor!
Visa våra släktklenoder,
sjunga dem som de har sjungits.
Orden saftar sig i munnen,
sägner samlar sig och faller,
far som forsar över tungan,
tillrar mellan mina tänder.
Och sedan kunde jag inte sluta läsa. Texten träffade omedelbart. Som den lenaste honung, har någon sagt.
Lars och Mats Huldén valde (efter en del vånda säkert) att i den nya översättningen använda sitt eget nutida 1900-talsspråk. Men formen ville de behålla. Versmåttet (runometer), allitterationerna och parallellismerna (att två gånger säga samma sak men med andra ordval). Resultatet är strålande, eposet doftar och lever.
Här finns episoder som får en att tappa hakan. En sann guldgruva för oss berättare. Det är trolldom och onda makter, krig, hjältar, och skurkar. Allvarsamma förmanande mödrar, näbbiga ungflickor, tyranniska svärmödrar. Sorgliga, gripande levnadsöden. Det är mystiska föremål, magiska skeenden, djur som kan tala. En ensam båt som gråter på strand och längtar ut till havs. Och samtidigt alla vardagsbestyren. Hur vällingen ska kokas, tvätten sköljas. Bekymmer med kornet som inte vill gro. Det är mycket med naturen, rönnar, ekar och björkar, ekorrar och vesslor, smultron och lingon. En salig blandning av högt och lågt. Galet, humoristiskt, halsbrytande.
Kalevala – Finlands nationalepos – bygger på gamla finska folkdikter som samlades in på 1800-talet i östra Finland och Karelen. Det är huvudsakligen där som händelserna utspelar sig. Kalevala var ursprungligen ett antal muntliga berättelser och sånger som fördes vidare från generation till generation. Ingen vet hur gamla de är – de äldsta kvädena tycks gå tillbaka till de isländska sagornas tid eller ännu längre. Först på 1800-talet tecknades de ner av läkaren och språkforskaren Elias Lönnrot. Han fogade samman sina uppteckningar och skapade eposet som blev Kalevala. Den första upplagan utkom 1835, en längre utökad 1948.
Kalevala inleds med hur världen skapas. Först fanns bara luft och hav. Luften hade en dotter som hette Ilmatar. Hon svävade omkring, tiden blev henne lång. Då sänkte hon sej ner mot havet. Och havet tog emot henne, bar henne på sina vågor. Befruktade henne och hon blev havande.Men barnet kom inte ut. Hon simmade och simmade, 700 år förflöt men barnet kunde inte födas.
Där drev jungfrun nu som havsfru
simmande i öster, väster,
i nordväst och söder även,
alla väderstreck i världen
hade jämt de värsta värkar,
obeskrivligt ont i magen;
inget hände, allt stod stilla,
fostret vägrade att födas.
Ilmatar grät och klagade, bad till den högste guden Ukko. Då kom en liten knipa flygande, den redde sig bo på Ilmatars ena knä. Det gick några dagar, Ilamatar blev med ens så varm, knäet där fågeln låg och ruvade brände som eld. Hon spratt till och alla äggen for i sjön och krossades. Så skapade världen. Överdelen av ett ägg blev himlen, underdelen blev till jorden. Gulan blev solen och vitan månen. Och ”det brokiga i ägget, blev i skyn till tusen stjärnor”.
Världen var skapad men barnet kom inte. Inne i Ilmatars mage började det bli väldans trångt och otrevligt. Väinimöinen (för det var han) måste ut. Och han lyckades med stort besvär bända sig ut ur sin mors sköte och blev så den första människan på jorden. Väinimöinen siaren och sångaren, är eposets huvudkaraktär. Han omnämns som ”den gamle gode, den levnadsvise”. En annan viktig figur är Leminkäinen den lättsinnige liderlige, han som ställer till det. Startar krig utan att ha tillräckligt på fötterna, far fram bland kvinnorna vart han än kommer. Så har vi Ilmarinen, mästersmeden. Som har smitt själva himmelskupan, han som kan ”allt”.
Alla tre vill ha sig hustrur och beger sig i flera omgångar till Pohja för att fria. Pohja eller Pohjola är det onda mörka landet i norr. Men där finns en del sköna jungfrur. Väinimöinen är först ut. Pohjafrun lovar honom sin dotter om han kan smida Sampo (en magisk kvarn) åt dem. Det kan han nu inte, Väinimöinen måste ha hjälp av sin vän mästersmeden. Ilmarinen reser men motvilligt, landet i norr är inte lockande. Han kommer igång:
Ilmarinen, mästersmeden,
han som hamrat himlavalvet,
får nu brått att bruka släggan,
och han hamrar, bankar, knackar
skickligt smider han en Sampo:
mjölkvarn på den ena sidan,
på den motsatta en saltkvarn,
penningkvarn på tredje sidan.
Men den illvilliga Pohjafrun ”känd för sina glesa tänder” beslagtar Sampo, låser in den i ett djupt berg. Och Väinimöinen får sig ingen flicka. Tack vare kvarnen kan folket i det mörka kalla Pohja nu leva riktigt glada dagar:
Där är ingen konst att leva!
Där mal hela tiden Sampo,
rasslar ständigt glitterlocket:
ena dagen mat åt alla,
andra dagen marknadsvaror,
tredje dagen visthusfyllning.
Det är många turer och förvecklingar, flera sidohändelser i Kalevala. Jag kan inte återge händelseförloppet i sin helhet här, det blir för långt och rörigt. Bara ett par strofer till, bara för att smaka på Huldénarnas vidunderligt mustiga poesi. Väinimöinen och Ilmarinen beslutar till sist att fara till Pohja och röva tillbaka Sampo. Leminkäinen följer med. Dock blir resan till ett misslyckande. Det slutar med att den magiska kvarnen Sampo hamnar på sjöbotten och går i tusen bitar. Men på vägen upp till Pohja fastnar deras båt i något väldigt stort och de kommer inte ur fläcken. Det visar sig vara en jättegädda. De lyckas övermanna den, stycka upp den. Av gäddans ben och tänder tillverkar Väinimöinen en kantele:
Vad fick kantelen för klangrum?
Jättegäddans stora käke.
Vad fick strängarna för skruvar?
Gäddans tänder blev till skruvar.
Vad fick kantelen för strängar?
Tagelstrån från Hiisis hästsvans.
Tillverkat var strängaspelet
kantelen var fix och färdig.
gäddbenen var klang och toner,
fiskavskrädet idel välljud.
Vackert satte Väinimöinen
så igång med att traktera
gäddbensharpan, tvinga toner
ur sin kantele av fiskben.
Som små fåglar flög hans fingrar,
lätt och ledigt lyftes tummen.
Vad han kunde Väinimöinen!
Ingen varelse i skogen,
ingen fyrbent skogsbo fanns det,
ingen luden fot som inte
kom för att få höra gubben,
tjusas av hans spel och sånger.
Lars och Mats Huldén har moderniserat Kalevala. Här finner man ord som ”värsting”, ”jycke” och ”kola” (att dö). De har skapat en text där det går att leva sig in, skratta och förfasas. Deras översättning har mottagits väl, blivit älskad. Dock har viss kritik funnits. Gunbritt Sundström (författare, bibelöversättare) menar att Huldénarna nog tummat lite på äktheten till förmån för lättillgängligheten. ”Målet tycks vara att texten ska slinka ner så lätt och naturligt som möjligt.” (Recension i Dagens Nyheter 1999.)
En svår fråga. Trohet mot originalet eller inlevelse/upplevelse?
När jag nu sitter med Kalevala igen efter alla år är det inte som student i språkvetenskap utan som berättare. En berättelse ska leva. Väcka inre bilder hos berättaren såväl som åhöraren. Det jag står och säger måste komma inifrån. Om jag inte själv berörs gör inte åhörarna det heller. Ibland har jag upplevt detta som ett dilemma. Om jag hittar en gammal uppteckning av en riktigt maffig sägen. Ska jag återge den strikt så som den en gång dokumenterades? Eller ska jag låta orden ”safta sig i munnen, fara som forsar över tungan, tillra mellan mina tänder”? Det här har jag inte löst riktigt än. Ibland totar jag ihop en helt egen berättelse, sen gör jag som jag vill.
Jag slår ihop Kalevala. Den här gången läste jag den från pärm till pärm. I några veckors tid har den följt mej. Jag har levt med alla dessa galna, vemodiga och tokroliga sånger. Nu drömmer jag rentav på runometer.
Efter en resa känns det alltid lite tomt. Men sommarens resa till Schweiz med Berättarnätet Kronoberg bär jag med mig genom vardagarna som en varm och skön filt. Jag sveper den omkring mig och minns.
Jag minns mina färdkamrater, alla vänliga och trevliga människor som fanns till för varandra och för att dela alla upplevelser med.
Jag minns våra fina reseledare Andrea och Hansjürg, som hade planerat resan och verkligen såg till att alla hade det bra.
Jag minns de hisnande höjderna, de djupa dalarna, de pittoreska byarna, berättelserna, berättarna vi träffade, vårt hotell med den omtänksamma och skojiga personalen, den goda raclette-osten…
Det är omöjligt att här dela med sig av allt, i synnerhet känslan och stämningen. Men jag ska försöka förmedla något av allt detta.
Färden genom Danmark och Tyskland tog två dagar. Att åka på motorväg så gott som hela tiden skulle ju kunna ha blivit lite enahanda. Men vår chaufför Lasse körde bra, och vi fördrev tiden med berättelser och flera reskamrater hade med sig lekar och klurigheter att lösa. Per berättade om bröderna Grimm när vi kom i närheten av Kassel och Steinau an der Strasse, där de levt och verkat. Tiden medgav tyvärr inte att vi kunde stanna där. Det kanske kan bli målet för en annan resa framöver.
Att till slut komma fram till Waldhotel Unspunnen i Interlaken, med fantastisk utsikt från hotellrummet kändes förstås väldigt bra, och nästa morgon gick det att se bergstopparna och glaciärerna, när molnen skingrats.
Efter frukost åkte vi till Ballenberg, ett friluftsmuseum som är tre gånger större än Skansen. Vi strosade omkring där i några timmar. Det allra vackraste minnet som jag bär med mig därifrån är den lilla, lilla kyrkan med korna utanför, vars bjällror pinglade så stämningsfullt.
Där fanns förstås mycket annat också att se från forna tider i Schweiz, som gamla hus, små odlingar, brödbak och hantverksarbete. Utmed gångstigarna i den bedårande naturen kunde den som ville också inhämta mer kunskap från pedagogiska skyltar.
Nästa anhalt var Aareschlucht. Där gömde sig den schweiziska motsvarigheten till vår lindorm. För övrigt var det totalt uppslukande att vandra de två kilometrarna genom klyftan med floden Aare under sig. Magiskt blev det när tonerna från lurblåsarens instrument ekade mellan bergväggarna.
Detta var bara början. Dagen efter åkte vi ett litet tåg upp till Schynige Platte. Vi var helt tagna av vyerna som bredde ut sig på vägen upp. Medan de andra vandrade längre turer tog Andrea en genväg till den alpina trädgården tillsammans med några av oss, som inte ville gå så långt. Där gick vi och njöt av utsikten och de växter som ännu inte blommat över, som exempelvis edelweiss. Andrea berättade om dvärgar och feer som bor i bergen. Feernas slott fick vi också se. Och lurblåsare spelade även här.
Den tredje dagen i Schweiz styrdes färden, via vår egen buss, tåg och till sist så kallad postbuss, till byn Kippel som ligger i en dal högt uppe, Lötschental. Det är sammanlagt fyra eller fem små byar med en något säregen kultur. På hembygdsmuseet fick vi bland annat se en del ruskiga masker som används vid fastlagsfestligeter om jag minns rätt.
Efter museibesöket tog de mera vandringsbenägna gondol upp på berget och vandrade närmare en mil på en sagostig där uppe. Vi andra följde floden Rhône nere i dalgången. Solen lyste och det var mycket varmt. Den stackars floden såg lite torr ut men när vi lyfte blicken möttes vi av minst sagt storslagna vyer.
Det var ungefär fem kilometer till byn Blatten. Därifrån tog vi postbuss igen till den sista byn i dalen där vi åt glass och tittade på getter.
Andrea berättade ett par sägner från Lötschental medan vi väntade på att höghöjdsvandrarna skulle komma ner från berget. De hade varit bland annat vid Svartsjön, där det för länge, länge sedan bodde en vacker grevinna…
Det var en av berättelserna vi fick höra av Andrea, och den kanske jag själv vill berätta någon gång.
Dagen därpå begav vi oss till Gstaad. Det är en liten pittoresk stad där husen är blomsterprydda, men märkesbutiker dominerar stadsbilden. Dit reser rika människor för att rekreera sig. Den lilla kyrkan var förstås fin, och många djurskulpturer, mest kor, såg vi.
Den här dagen fick vi smaka en schweizisk specialitet, racletteost, till lunch på ett trevligt ställe utanför Gruyère. Osten smältes och serverades med speciella tillbehör som skalpotatis, små ättiksgurkor och syltlök.
I bussen på vägen dit hade Andrea berättat för oss om en ostmakare som i sitt lilla osthus fick besök av tre jättar som ställde honom inför ett val. Det finns en sång som är viktig för denna berättelse som Andrea sjöng en liten stump av. Men här, på vårt lunchställe, dök det plötsligt upp en man som kunde hela sången och sjöng den för oss. Han hade så vacker röst, och vilket sammanträffande detta var!
I Gruyère möttes vi av ett åskväder, men det gick snart över. Det var en trivsam liten stad. Vi avslutade dagen med ett besök på Cailler chokladfabrik. Ganska mätta kom vi tillbaka till vårt hotell och middagen där.
Onsdagens resmål var huvudstaden Bern. Björnarna som symboliserar staden hade en björngrop att vistas i, men även nyare och bättre anpassade inhägnader som just när vi kom dit höll på att städas. Så de var bara tillfälligtvis i björngropen, vilket vi med viss lättnad kunde konstatera. För övrigt var Bern en trevlig stad att strosa omkring i. Gamla stan är ett av våra världsarv. Där finns bland annat ett klocktorn med klockspel som vi beskådade. Einstein bodde i Bern en tid. Floden Aare rinner genom staden och en populär sport är att flyta med strömmen på en vattentät väska med kläderna i.
Jag tror att torsdagen den 1 september var den allra mest spännande dagen, fylld med berättelser. Först åkte vi till Altdorf där det finns ett monument över Wilhelm Tell precis där han enligt legenden ska ha skjutit äpplet från sin sons huvud. Gabriela, en berättarvän till Andrea, mötte oss där och tog oss till ett tält där hon berättade en historia som Andrea tidigare berättat för oss i bussen, men på sin egen schweiziska dialekt. Eftersom jag själv förstår tyska, kunde jag hjälpligt hänga med just för att vi fått höra berättelsen på svenska tidigare. Hon bjöd även på sång och musikanten Andreas spelade gitarr. Gabriela visade också hur hon brukar berätta en saga för barn med hjälp av bilder som hon monterat på böcker. Vi fick kika in i en snillrikt inredd cirkusvagn, som Andreas äger tillsammans med sin fru som också är berättare. De använder vagnen för mindre berättararrangemang. Den inhyser också ett litet, men förnämligt sagobibliotek. Dessutom finns det kök och sovplatser.
Bussen tog oss sen till Tellsplatte med Tellskapelle, en plats där Wilhelm Tell lär ha hoppat iland när han flydde överheten som tagit honom tillfånga. När vi promenerat nerför många trappor till kapellet intog vi vår medhavda lunch och njöt av utsikten över Vierwaldstättersjön.
På eftermiddagen blev det mer berättande. Två berättare, Claudia och Carmela, tog oss på en rundvandring i Luzern och vi fick höra berättelser därifrån och från berget Pilatus som ligger i närheten. Träbron med tak är från 1300-talet och Europas äldsta i sitt slag.
Sista dagen var vikt för egna aktiviteter. Vi var några som tog tåget till Thun, en liten fin stad med sagoslott och surfare i floden. Vyerna från tågfönstret hänförde oss till den grad att infödda Schweizare förvånades. De menade att vi som var från Sverige borde vara vana vid sådant.
Vi lämnade ett regnigt Interlaken på morgonen den 3 september, och förundrade oss över att vi, utöver alla upplevelser, haft en fantastisk tur med vädret.
Denna resa har gett nya kunskaper om ett land som åtminstone jag egentligen inte visste så mycket om tidigare. Det var spännande att få uppleva naturen, kulturen, de olika språken och inte minst berättelserna och berättandet, förstås. Den som vill kan fortsätta utforska detta på den schweiziska stiftelsens för sagor och berättande hemsida.
Sedan urminnes tider har man använt berättandet som ett verktyg i undervisning, men under de senaste femtio åren har andra pedagogiska metoder tagit över alltmer. Nu har det vänt. Berättandet får åter uppmärksamhet i skola och förskola och lyfts fram som en metod för att möta de utmaningar som dagen undervisning står inför.
Redan 2011 anade man ett nyvaknat intresse hos skolan. Då kom en ny läroplan (Lgr11 ) och i kursplanerna för svenska nämndes begreppet muntligt berättande för första gången som en del av det centrala innehållet. Samtidigt var det otydligt vad som egentligen menades med begreppet i detta sammanhang. För något år sedan förtydligade Skolverket när man publicerade nytt material om hur man kan arbeta med berättande och sagor såväl i skola som i förskola.
Nyligen har Sverige också fått två doktorer i pedagogiskt berättande. På Göteborgs Universitet har Ola Henricsson och Agneta Pihl disputerat. Olas avhandling handlar om lärarens berättande i skolan och Agneta tar upp barnens muntliga berättande i förskolan. Att pedagogisk forskning på detta sätt fördjupat sig i berättandet kommer säkerligen påverka framtidens skola och förskola
Ola Henricsson, doktor i muntligt berättande
Här kommer fler exempel på skolvärldens ökade intresse:
På lärarutbildningarna undervisas det allt oftare i berättande På Göteborgs universitet undervisar Ola Henriksson i det muntliga berättandet som pedagogiskt redskap och på Linneuniversitetet är det Sagobygdens berättarpedagoger som utbildar studenterna. Säkert förekommer liknande undervisning på andra platser i landet.
Universitet erbjuder fristående kurser i berättande Linneuniversitetet har under flera år haft 15 poängskursen Muntligt berättande i förskola och skola och sedan en tid har Umeås universitet Muntligt berättande för kulturell och social hållbarhet
Specialistbarnskötare med inriktning språkutveckling I Göteborg har man skapat fortbildningar för barnskötare i språkutveckling. En av kurserna handlar om det pedagogiska berättandet
Nya böcker och webbsidor Under senare år har det kommit ut en rad böcker i ämnet. Eftersom flera redan tagits upp på denna sida så nöjer jag mig med att presentera två böcker och en Pdf.
”Det berättas… Katarzyna Wolanik Boström och Alf Arvidsson Muntligt berättande som självmeförståelse, estradkonst och kulturarv. Boken koncentrerar sig på bland annat det pedagogiska berättandet, där berättare och pedagoger i hela landet inspirerar andra till att formulera berättelser ur sina personliga erfarenheter.
Samtala om berättande och högläsning i förskolan – Ann S Pihlgren Ann S Pihlgren är forskaren som under senare år allt oftare talat och skrivit om berättandet och samtalets vikt i förskola, skola och på fritidshem. Denna bok fokuserar på samtalet om det lästa och berättade. Den redogör på ett enkelt sätt för teorier och forskning om såväl högläsning och berättande som samtal i förskolans barngrupper.
Varför finns det då ett så stort intresse för muntlighet och berättande i skola och förskola just nu? Det finns inget entydigt svar på den frågan, men delvis beror det på att dagens skola står inför stora utmaningar. I så väl skola som förskola arbetas det intensivt för att skapa studiero, kulturmöten, språkutveckling och demokratiska värderingar med mera. I detta arbete passar muntligt berättande väl in. Ett metodiskt arbete med berättande, lyssnande och samtal löser inte skolans alla problem, men tillsammans med andra pedagogiska verktyg är det ett sätt att arbeta med de utvecklingsområden som dagens skola och förskola har. Jag tror att utvecklingen bara börjat och att det muntliga berättandet kommer att få allt större betydelse i framtidens skola och förskola
Bengt af Klintberg har gjort en sagobok för oss som älskar Bohuslän. Med hjälp av personalen på ISOF i Göteborg har han letat upp ett stort antal Bohuslänska folksagor, insamlade kring förra sekelskiftet.
Under åren 1937 – 1942 gav Kungliga Gustav Adolfs Akademien ut ”Svenska folksagor och Sägner” i tolv band. Där var Bohuslän inte representerat, detta trots att ett genuint muntligt sagoberättande levde kvar längre i Bohuslän än i många andra landskap. Nu, åttio år senare, rättar Klintberg till detta misstag genom att låta akademien ge ut ett trettonde band av ”Svenska Sagor och sägner” under namnet ”Sagor från Bohuslän”. I denna sagosamling presenterar Bengt af Klintberg 117 sagor, av ett femtiotal berättare. Den främste av dem är fiskaren och bodkarlen Agust Jakobsson från Tanum som 1919-1920 fick sin sagorepertoar dokumenterad av David Arill.
Vad är det då för sagor vi möter? De allra flesta är berättelser som en van berättare helt eller delvis känner igen. Det är till stor del samma internationella sagotyper som i övriga landet. Det är långa undersagor om prinsar och prinsessor, jättar och troll. I urvalet ingår också djursagor, skämtsagor och ramsartade sagor. Det som sticker ut i denna samling är berättelserna om hav och sjömän.
De flesta av berättarna är män, vilket enligt Klintberg illustrerar hur det muntliga berättandet såg ut. När alla samlades var det män som berättade, kvinnorna berättade främst för andra kvinnor och barn. Detta styrde också repertoaren, bland männen dominerade skämtsagor för vuxna och hos kvinnorna var det till stor del undersagor.
Boken ger en unik insyn i en del av den muntliga berättartraditionen som av olika anledningar glömdes bort. När jag läser får jag en bredare och delvis ny bild av hur berättelserna kunde låta, det är nästan så att man hör berättarrösterna från en svunnen tid, texterna ligger mycket nära talspråket. Visserligen är den breda bohuslänskan till stor del översatt, men andra typiska muntliga drag finns kvar, som tempusbyten och enkla meningsbyggnader. Det är lite som att glänta på dörren till en Bohuslänsk fiskarstuga för drygt 100 år sedan. Det är också en påminnelse om att det skriftliga och muntliga berättandet verkligen är två helt olika medier Är du dessutom inbiten Bohuslänning är det lite som att hälsa på sina släktingar och få ta del av deras tankar. Samtidigt är boken mycket mer än bara ett historiskt dokument för inbitna nördar. Många av sagorna håller än idag. Jag vet, för flera har jag sedan länge på min repertoar. Hur björnen blev rompalös, Jätten utan hjärta, Hur Bror lustig kom in i paradiset och Havsfrua köper råglasten, är bara några exempel. Andra berättelser är nya för mig, så som Skepparen Vidrompen och Hornpär. Det är en hejdlös vuxensaga om skepparen som lurade självaste djävulen. Jag ser verkligen fram emot att framöver få berätta den och många andra berättelser ur denna kulturskatt. Jag tackar Bengt af klintberg för att jag fått ännu en berättarskatt att ösa ur.
Wendela Hebbe (1808-1899) har kallats för vårt lands första kvinnliga journalist. I Aftonbladet skrev hon socialreportage, publicerade både noveller som hon översatt och egna berättelser. Hon publicerade tre samlingsvolymer med sagor: I skogen 1871, Bland Trollen 1877, Nya sannsagor för ungdom 1884. De två sistnämnda volymerna rymmer ett blandat innehåll: franska fesagor några svenska folksagor, berättelser inspirerade av folksägner och folksagor, berättelser byggda på historiska händelser. I skogen är en mer sammanhållen kompositioner med sagor om djur. Jag återkommer till den samlingen i ett senare inlägg.
Här publicerar vi en i Sverige ovanlig saga ur Bland trollen. Stavningen är moderniserad. Det är en novellsaga med ATU-nummer 976. Förutom Hebbes variant har jag endast hittat en uppteckning av denna saga i Sverige. Den återfinnes i George Stephens arkiv på Landsbiblioteket i Växjö. Härkomsten anges till Uppland efter skriftligt meddelande, någon annan källangivelse har vi inte. Sagan är publicerade i mitt och Ulf Palmenfelts verk Folksagan i Sverige del 3, sid 579f.
Sagan är känd från Indien på 200-talet efter vår tideräkning och återfinns i buddismens heliga skrift Tripitaka. Den finns också i Tusen och en natt, men med ett annorlunda slut. Här förenas, med den rike mannens välsignelse, det unga paret. Boccaccio berättar den i Decamerone, som kom ut under 1300-talet i nuvarande Italien.
Brudriddarna
Det var en gång en ung man, som älskade en ung flicka, och båda önskade att få bli man och hustru; men hennes föräldrar hade sina egna beräkningar och lovade dottern till en annan.
När flickan fick veta detta, gick hon ut och grät bittert; i detsamma mötte hon sin käraste
– Du känner ej, du, snyftade hon, vad som pågår där hemma; mina föräldrar vill gifta bort mig och det med en man, som jag varken sett eller känner; jag måste överge det glada hoppet att bli din!
– O mitt hjärtas vän, mina ögons ljus, mitt livs sol, utropade han, vad ska det bli av mig? … hellre dö än skiljas.
Och så började även han att gråta, och båda sörjde och klagade tillsammans, så att det kunnat röra en sten. Men flickan, som var god som guld, sökte slutligen trösta sin vän så gott hon förmådde och lovade honom i hans sorg, vid allt vad henne kärt var, att han än en gång och det på själva bröllopsaftonen skulle få mottaga ett besök av henne. Detta lugnade honom något och så skildes de åt. Emellertid gjordes anstalter till bröllopet och flickan vigdes vid den man, som föräldrarna valt.
När så kvällen kom och de nygifta blev allena, började bruden att gråta överljutt.
– Vad vill detta säga? frågade mannen bestört. Varför gråter du? Om du hyser motvilja för mig, varför har du inte sagt mig det förut? Aldrig har jag velat tvinga någon att mot sin vilja bliva min.
Hustrun svarade, att hon icke hyste någon särskild motvilja för honom.
– Om så är, invände han, varför gråter du? … tala öppet med mig.
Och så fortfor han att bedja och nödga, tills hon slutligen bekände, att hon haft ett äldre tycke, men att hennes tårar egentligen och huvudsakligast gällde ett löftesbrott, som nu tyngde hennes samvete, och så berättade hon hela historien.
– Min vän, jag ärar din öppenhjärtlighet i så hög grad, att jag för dess skull ej allenast vill förlåta ditt obetänksamma och förhastade löfte, utan till och med tillåter dig att uppfylla det.
– Huru, min herre och man! utropade hon, du tillåter att jag nu går och besöker min forne vän? Och hon såg på honom med stora, barnsligt förvånade ögon.
– Ja, min vän, sade han, jag samtycker därtill, dock med det villkor, att det är sista gången du avger ett dylikt löfte; och som du är av en öppen och ärlig natur, så vet jag ock, att jag kan lita på dina ord.
Hon bedyrade, att detta besök skulle bli det sista och att hon skulle för alltid ära och älska sin nye man för hans ädelmods skull.
Vid detta löfte tryggade han sig och gick själv att öppna dörren för henne, emedan han icke ville låta betjäningen få veta något om saken. Hon svepte om sig sin kappa och begav sig åstad som hon gick och stod, i full brudskrud, översållad av pärlor och diamanter. Hon vandrade gatan framåt, men hade inte hunnit långt, innan en rövare mötte henne. Han såg vid månens sken hur ädelstenarna i brudkronan blixtrade mellan vecken av hennes slöja.
– Halt! ropade han. Vad är det jag ser? Solar och stjärnor på en gång.
Han drog kapuschongen tillbaka och ögon och diamanter blixtrade, det ambrafärgade håret glittrade, tänderna glittrade, tårarna glittrade i månskenet, och orangeblommorna i brudkronan doftade. Rövaren stod som förstenad; han var mera bländad av hennes skönhets glans än av juvelernas.
– Drömmer jag? sade han slutligen. Kan så mycken skönhet och rikedom uppenbara sig på en gång? Och hur ska jag förstå, att en sådan rik och förnäm person går ensam på gatorna vid denna tid på dygnet?
Den unga bruden berättade okonstlat hela förhållandet.
Än mer förvånad över vad han hört, än över skönheten och juvelerna, som han skådade, stod rövaren några ögonblick mållös.
– Vad, utropade han slutligen, är det möjligt, att det i världen finns en man, som äger så mycket levnadsvett, undseende och artighet mot ett fruntimmer; det vore starkt!
– Ja, min herre, så är det, svarade hon enkelt.
– Detta är ett underverk, fortfor rövaren, jag är i allra högsta mått gripen och rörd därav, och då jag tycker om högsinnade handlingar, vill jag lämna både er och era smycken i fred, emedan jag såsom landsvägsriddare inte vill stå tillbaka för er ridderlige äkta man. Ni kan obehindrat fortsätta er väg, men på det ni inte måtte råka ut för en mindre ädelmodig rövare än jag, så vill jag ledsaga er till er väns hem, och så svepte han åter kapuschongen om de strålande ögonen, juvelerna och orangeblommorna och följde henne till vägs samt avlägsnade sig först när de nått målet. Hon klappade på dörren; den öppnades och hon steg in i sin beundrares rum. Och nog blev han högst förvånad över hennes ankomst.
– O, min älskade, sade hon, det är i dag min bröllopsdag och här är jag nu, enligt mitt löfte.
– Hur är det möjligt att du kunnat utverka detta? sade han.
Och nu berättade hon honom hur saken tillgått.
Han blev inte mindre förvånad är rövaren och förmådde ej begripa, hur det var möjligt att mannen på själva sin hedersdag kunde låta sin unga hustru gå bort så där. Han utropade därför ännu en gång:
– Är det möjligt?
– Ja, min vän, svarade hon, men det är inte endast min man, du har att tacka för denna min ordhållighet, utan du står därför i förbindelse även hos en rövare, som jag mötte på vägen hit.
Och så berättade hon sitt äventyr på vägen dit.
Långt mer förbländad av denna lysande handling än rövaren varit av de blixtrande ögonen och diamanterna, tillslöt hennes vän stum sina ögon, medan han hämtade sig från sin gränslösa förvåning över detta fast otroliga dubbelädelmod.
– Ska jag tro mina öron? utbrast han slutligen, betagen av häpnad; en äkta man, som lämnar sin hustru denna frihet på bröllopsaftonen, och en rövare som inte begagnar sig av ett erbjudet tillfälle att bli rik! … Händelsen förtjänar att antecknas till kommande släktens beundran, och för att råga måttet av eftervärldens häpnad, vill jag söka likna mannen och rövaren. Således, min älskade, anhåller jag att jag genast få återföra dig till din i brudgemak väntande make.
Tidigare blogginlägg om Wendela Hebbe och sagor hittar du genom att söka på hennes namn i sökrutan.
NY HELGDAG TACK VARE ETT KVINNLIGT IRLÄNDSKT HELGON SOM ÄVEN SATTE VISSA SPÅR HOS OSS I SVERIGE.
Idag är det första februari 2023, det betyder att oxaveckorna (småländska) börjar gå mot sitt slut. I det gamla bondesamhället var oxaveckorna den slitiga tidsperiod som kom efter en lång ledighet när det var långt till nästa ledighet. I modern tid upplevs just januari som en speciellt lång månad, där man får dra åt svångremmen innan nästa lönekuvert dyker upp. Idag är det Kyndelsmässodagen, en av de få dagar i almanackan som inte har en namnsdag. Det var den dagen som jungfru Maria bar fram Jesus i templet, 40 dagar efter hans födelse. Många anser att just idag är julen slut och julsakerna definitivt packas ner. Enligt Bondepraktikan sågs denna tidpunkt som en markering för att halva vintern hade gått och man påminns om att ha halva fodret kvar. Under vintern var det i stort sett omöjligt att komplettera djurfodret så det var viktigt att fodret räckte tills det var dags att släppa ut djuren på bete. Om det töade denna dag, så väntade onda tider: ”Kyndelsmässe blida, får människorna att lida” är en minnesregel från Uppland. Växjö ligger idag täckt av snö, vilket enligt gammalt talesätt kan innebära en tidig sommar. Låt oss hoppas.
Den första februari var förr en keltisk högtid på Irland där man firade vårens ankomst. På Irland firar man också ett kvinnligt helgon som heter Saint Bridget den första februari. Det är hon som har gett namn till vårt helgon Birgitta. Vid kyrkan i Husaby i Västergötland ligger några källor. En av dem kallas för Saint Bridgets källa och det sägs att det skulle kunna vara i just den källan som Olof Skötkonung döptes av den engelske missionären Sigfrid, som ju är Växjös skyddshelgon. På Irland uppmärksammar man sitt kvinnliga helgon på olika sätt. Bland annat tillverkar man ett Saint Bridget-kors av halmstrån som man fäster på ytterdörren för att det ska skydda en mot allt ont. Se bilden nedan.
Det finns många olika legender om Saint Bridget, som föddes år 452 på Irland och dog den 1:a februari år 525. Hon var ett utomäktenskapligt barn. Hennes far var en hednisk klanhövding och ansågs vara av mycket hög börd och hennes mor var en vacker, vänlig, kristen tjänarinna. En dag när den havande tjänarinnan hade varit och mjölkat ramlade hon på tröskeln och fick byttan med mjölk över sig, och det var i det ögonblicket som lilla Bridget föddes. Kort efter födseln låg Bridget ensam hemma när modern åter var i väg och mjölkade och då började huset brinna. När folk rusade dit så låg dock Bridget helt oskadd som om hon var uppfylld av helig ande. Faderns hustru var mycket svartsjuk på tjänarinnan så hon skickades bort från hemmet och tog Bridget med sig. De första tio åren bodde Bridget med sin mor och fick en kristen uppfostran. En dag kom en kvinna till deras hem med sin dotter som var stum. Bridget tog dotterns hand och frågade om hon ville bli en Kristi jungfru. Kvinnan påpekade irriterat att dottern inte kunde svara, men då sa Bridget: Jag släpper inte hennes hand förrän jag får ett svar. Strax därpå hördes dottern säga: Vad du vill det vill jag också. Nu kunde flickan tala och hon blev sedermera nunna.
När de tio åren var till ända tvingades Bridget att flytta in i sin faders hem och fick arbeta som en tjänarinna och slita mycket ont. Men så fort hon hade möjlighet delade hon med sig av husets mat och förnödenheter till fattiga och medellösa. När fadern såg detta blev han ursinnig och ville sälja henne som tjänarinna till kungen. Utanför slottet lämnades Bridget på vagnen när fadern gick in till kungen för att förhandla om priset. Medan han var borta kom en tiggare och bad om en allmosa. Bridget gav honom då sin fars svärd som han en gång fått av kungen. När fadern och kungen kom ut till vagnen och svärdet var borta blev fadern återigen utom sig av vrede och ville döda henne. Men kungen, som själv var kristen, stoppade honom och frågade Bridget varför hon gett bort svärdet. Hon svarade att om Gud begärde att jag skulle ge bort min far och allt som han äger så skulle jag göra det. Då gav kungen fadern ett nytt svärd och sa: “Din dotter är för stor för dig att sälja och för mig att köpa”. Fadern försökte då får henne bortgift men Bridget, som endast ville tjäna Gud, bad Gud om hjälp att vanställa sitt ansikte så att inga eventuella friare skulle vilja ha henne. Då förstod hennes far att Bridgets gudstro var orubblig och han lät henne få som hon ville.
Vid 14 års ålder vigdes Bridget till nunna. Det sägs att vid mässan den dagen försvann skadorna i hennes ansikte och hon fick tillbaka sin skönhet. Efter några år i klostret gick Bridget till kungen och bad att få ett stycke land, lika stort som hennes kappa var. Kungen sa ja, den lilla kappan kunde inte täcka särskilt mycket land. Men när Bridget bredde ut sin kappa på marken hände ett mirakel. Kappan utvidgade sig och blev så stor att den täckte hela trakten som heter Kildare. Kungen hade ju sagt ja och Bridget fick hela landytan. Hon lät anlägga ett så kallat dubbelkloster där både nunnor och munkar levde i olika hus. Grunden för klostret var bön, men man ägnade sig även åt hårt kroppsarbete och hade både kor och får. Det sägs att när Bridget mjölkade fick hennes ko tre gånger så mycket mjölk som någon av de andra. Därför ser man inte sällan Saint Bridget avbildad tillsammans med en ko. Klostret i Kildare fick stor betydelse för kristnandet på Irland och många pilgrimer besökte henne för att få råd och andlig vägledning.
Det finns många fler berättelser om olika märkliga händelser som uppstod genom Saint Bridget, men jag stannar här. På Irland har man nu bestämt att från 2023 ska den 1 februari vara en officiell helgdag, Bank holiday, för att komma ihåg dem som har dött i Covid, inte minst de som arbetade i frontlinjen inom utsatta yrken och blev smittade och dog. Saint Bridget är skyddshelgon för utomäktenskapliga barn men även för många andra grupper, inte minst inom vården.
För snart tio år sen skrev jag här på bloggen om Pia Thomsens bok Det berättande barnet. När jag nu läser om boken tycker jag lika mycket om den som då, om inte mer. Därför finner jag skäl att publicera mina reflexioner om boken på nytt.
Jag vill särskilt lyfta fram hur starkt Pia Thomsen betonar den direkta språkliga inputen, det vill säga att den vuxne vänder sig direkt till barnet och pratar. ”Fördelen med direkt input är att barnet använder ditt tonfall, dina repliker och reaktioner, din blicks riktning och ditt ansiktsuttryck som avstamp för sitt lärande. Barnet använder dig som spegel för att förstå och själv producera.”
Thomsen refererar också till undersökningar som visar att ”direkt input besitter så viktiga fysiska drag och samspelskarakteristiska att språksvaga barn inte lär sig språk från ljudband eller teve även om utsändningarna innehåller en massa språk.” Det är det fysiska mötet, samspelet, som ger möjlighet till samtal och fördjupning och språkligt lärande. Det är det muntligt berättande handlar om.
Jag läser den danske forskaren Pia Thomsens bok Det berättande barnet med undertiteln Stimulera förskolebarn att uttrycka sig i ord. Efter läsningen har jag fått en fördjupad förståelse för hur viktiga språkliga förebilder vi vuxna är för de små barnen.
Thomsens utgångspunkt är att barn lär sig språk ”genom att ingå i språkliga, sociala och kognitiva gemenskaper med vuxna”. Hon argumenterar för narrativa praktikformer i förskolan. Barn lär sig inte språk av sig själva och genom fri lek. Det är avgörande att den vuxne avsätter särskild tid för arbetet med språket i förskolan. Barn ska stimuleras att bli berättare. Med hjälp av berättelser tolkar vi händelser, skapar identitet, utvecklar den sociala och kognitiva förmågan.
Thomsen betonar hur betydelsefullt det är att den vuxen är aktivt lyssnande och berättande, alltså har hela uppmärksamheten i samtalet med barnen. Och här är det lätt att se att verkligheten ser helt annorlunda ut. Häromdagen när jag berättade för förskolebarn tog en i personalen upp sin mobil och smsade. Den vanligaste synen på en lekpark idag, är en vuxen som leker med telefonen, istället för att leka med barnen helhjärtat. Thomsen använder uttrycket ”världens bästa gemensamma uppmärksamhet” och menar med detta förmågan att rikta uppmärksamhet mot ett föremål eller handling, och samtidigt dela denna uppmärksamhet med en annan person. En person som visserligen är intill barnen, men som sysslar med något annat, hjälper inte barnet att utveckla denna så viktiga förmåga.
Boken är verkligen användbar eftersom den, förutom att den tecknar bilden av barns språkutveckling, också ger en rad praktiska tips på hur en narrativ praktik kan etableras i förskolan.
Som berättare påminner mig boken om hur viktigt det är att använda ett komplext ordförråd. Thomsen understryker att barn som har ett begränsat ordförråd vid tre års ålder också har det långt upp i skolåldern. Med andra ord är det viktigt att ge de små barnen nya ord. Hon hänvisar också till att undersökningar visar att i synnerhet barn med språksvårigheter har stor glädje av att höra muntliga berättelser. Det stärker sambandet mellan den kognitiva och språkliga nivån.
Barnets egna muntliga berättelser underlättar läsförståelsen, eftersom de tränat sig på att organisera vad som händer med språkliga uttryck. Erfarenheter av narrativa praktikformer i skolan skapar också lugn och ro i vardagen. En orsak är att barn upplever att de blir sedda och respekterade.
Barn i åldern 0-3 år har också ett kontextbundet ordförråd. Med andra ord kan vi underlätta förståelse av en berättelse om vi använder konkreta föremål. Detta funkar redan så tidigt som när barnet är 8 månader.
Barn mellan 3-6 år utvecklar ett kontextoberoende ordförråd och ett abstrakt tänkande. Thomsen framhåller hur viktigt och roligt det kan vara att i den här åldern använda sig av fasta språkliga uttryck, alltså talesätt och ordspråk.
I sin språkliga utveckling gör barn en massa fel, men Tomsen betonar att det är en del av den språkliga utvecklingen och hur viktigt det är att se till vad barnet vill förmedla.
Pia Thomsen: Det berättande barnet. Studentlitteratur, Lund 2013. ISBN 978-91-44-09150-1
Sagobygdens Blogg 