Jag tvekade ett tag, innan jag skrev den här rubriken, påverkad av kvällstidningarnas sensationsjournalistik. Som så mycket i dag och igår, är den ett uttryck för ett patriarkaliskt samhälle. För Wilhelmina Schröder är värd att lyfta fram för sin egen skull. 1902-1905 utkom hennes över tusensidiga verk Borg- och folksägner där berättelserna sägs vara ”samlade och upptecknade” av författaren. Boken är illustrerad av Hjalmar Eneroth. Berättelserna hade tidigare utkommit häftesvis och även samlats i en betydligt tunnare bok 1902. Det är litteraturvetaren Mattias Fyhr som i sitt imponerande verk Svensk skräcklitteratur kallar henne ”Sveriges första skräckförfattare”, om man med det avser en författare som enbart skrev skräck och hade en omfattande produktion.
Tycker du om att läsa under julhelgen kan det vara läge för att leta rätt på Wilhelmina Schröders berättelsesamling. De 1100 sidorna tarvar ju lite tid. Komplettera gärna med Mattias Fyhrs verk, de två delarna är ”bara” på 900 sidor.
Vem var då Wilhelmina Schröder? Vi vet inte mycket om henne. Hon har mest figurerat, som Karl den XV:s älskarinna, i böcker om släkten Bernadotte. Hon var född i Skåne och dog i maj 1924, 84 år gammal. Då var hon ogift och bodde i Ulriksdal. Hon arbetade på postkontoret i Hällestad väster om Norrköping. 1866 blev hon kungens älskarinna. Eftersom resorna var långa flyttade hon 1869 till Stockholm, där kungen hade ordnat en våning till henne på Drottninggatan. Lars Elgklou som skrivit om Bernadottesläkten karakteriserar henne som ”en ung ambitiös dam med god uppfostran” som ”ville försörja sig själv.” I Wilhelmina Schröder fick kungen ”en god lyssnerska” och ”en privat själavårdare”. Hennes spiritiska intressen fascinerade, enligt Elgklou, kungen. Hennes spiritiska intressen går igen i Borg- och folksägner, här vimlar de av andar som på olika sätt vill meddela sig till de ännu levande.
Schröders bok innehåller 74 berättelser. De flesta är på 3-5 sidor, men en del växer ut till 25-sidiga noveller. I berättelserna figurerar ofta kungar, drottningar, riddare och högreståndspersoner och de tilldrar sig ofta på slott och herrgårdar. Tidsmässigt är de ofta förlagda till medeltiden och forntiden. Geografiskt finns det en övervikt av berättelser som utspelar sig i Skåne. Många av berättelserna har en diffus lokalisering och platsens namn har anonymiserats.
Hur låter då Wilhelmina Schröder när hon berättar? Vi kan ta Hin Håle och slottsherrn som ett belysande exempel.
I början af förra århundradet lefde å ett slott i sydligaste Skåne en f.d. embetsman och handlande, Svante X. Elak öfver all beskrifning, var han en skräck för alla sina grannar. Hans stora förmögenhet, till största delen orättvist tillkommen, växer allt mer, och i samman mån hårdnade hans sinne, och många menniskor bringade han till tiggarstafven. Sin hushållerska, med hvilken han under äktenskapslöfte aflat barn, misshandlade han och fördref ur sitt hus.
Hans bror, en mycket gudfruktig prest, afled helt hastigt i små omständigheter. Enkan, hans svåger. besökte honom för att om möjligt leda honom till edftertanke och besinning af sina svåra synder. I sin ifver att frälsa hans själ gick honså långt, att hon gifte sig med honom… Men allt var förgäfves. Hans ondska tilltog ned hvarje dag. Slutligen kom döden. Med en svordom på sina läppar lemnade han det jordiska.
Det är inte svårt att gissa vad som kommer att hända, särskilt som den döende i sina plågor utropade ”Jag försvär mig åt djefvulen, om mörkrets furste blott för en stund lisar mina qval!”
I samma stund bullrar slottsporten. När den döendes hustru och hans sjuksköterska tittar ut genom ett fönster, skriker hustrun till och faller sanslös till golvet. In genom slottsporten rullade
en vagn, omgifven av lågor och dragen av fyra nattsvarta hästar, ur hvilkas vidöppna näsborrar strömmar af eldgnistor framhvälfde. I vagnen satt en hemsk skepnad, iklädd en kolsvart drägt. Han var försedd med horn i pannan, och med undantag deraf, samt att ögonen sprutade eld och lågor, tycktes skepnaden vara en mensklig varelse. Med stor skicklighet förde han tömmarna till fyrspannet, hvilket stannad framför stora slottstrappan. Der hoppade den hornprydde körsvennen ur, och då observerade de båda qvinnorna inne i sjukrummet, att det ena benet på honom var försedt med bockfot, och att han egde en lång svans. Derpå lät han höra en lång, egendomlig vissling, och i nästa sekund var det eldlågande ekipaget försvunnet, liksom uppslukadt af jorden.
När sen den ”hornprydda, bokfot- och svansförsedda” körsvennen kommer in i sjukrummet lyses det mörka rummet upp av ett ”intensivt, svafvelutdunstande sken”. Den inkomne, håller upp sin bok och visar att den döendes namn är inskrivet i den, och säger: ”Svante X, du har kallat på mig, och nu är jag här för att ända dina timliga qval”. Han tillägger ”Följ mig nu, min son!” I det ögonblicket ”framvällde en tjock fradga” i den sjukes mungipa och den ”ondskefulle Svante X var död”.
Som väntat får den döde ingen ro, och hans efterlämnade fru hör hans fotsteg nattetid när han går rastlös av och an i slottet. En natt hör hon honom yttra:
Under skrifbordet i mitt arbetsrum ligger en större penningsumma. Tag reda på den och använd den till det goda! Förr får jag ingen ro!
Följande dag upptogs golfvet å det anvisade stället. Skatten fanns och blef använd till goda ändamål. Sedan upphörde spökerierna.
I kommande inlägg berättar jag mer om Schröders berättelser.
Litteratur
Wilhelmina Schröder: Borg- och folksägner. Stockholm 1902-1905. Skandias bokförlag.
Mattias Fyhr: Svensk skräcklitteratur 1-2. Lund, 2017 och 2022. Ellerströms förlag
Lars Elgklou: Bernadotte. Stockholm, 1978.
Lars Elgklou: Familjen Bernadotte. Stockholm, 1995.
Staffan Skott: Alla dessa Bernadottar. Stockholm, 1996
I nordöstra hörnet, av nordöstra delen av Skåne ligger en trakt och församling kallad Örkened. Det är en del av Östra Göinge härad och numera en del i Osby kommun, Skåne län.
Örkened gränsar till både Blekinge i öster och Småland i norr. Där, långt upp i hörnet mot Småland, och med bara några kilometer till Blekinge ligger några små byar med namn som lätt kan sätta fantasin i rörelse.
Byanamn som t ex Rumpeboda, Graveboda och Tjuvön. Om dessa byar, och ett par till, finns en i trakten känd ramsa, som speciellt barn finner både spännande och skrämmande. Den går såhär:
Det var en tjuv ifrån Tjuvön, som stal en kätta (honkatt) i Kätteboda, och skar rompan (svansen) av den i Rombeboda och begravde den i Graveboda.
I min serie om äldre ortsbeskrivningar har turen kommit till lantmätare Jonas Allvins småländska häradsbeskrivningar. Allvin far var skogsvaktare och han växte upp under små omständigheter i en barnrik familj. Översten och chefen för Wista komapni av Kungliga Jönköpings regemente råkade vid en genomresa i kontakt med familjen och tog hand om den lille pojken, som snart visade sig hågad för studier. I början av1800-talet blev han lantmätare och 1830 förste lantmätare i Jönköpings län. Han blev ledamot av Svenska fornskriftssällskapet och Witterhets-Historie och Antikvitets-Akademien.
Allvins mest kända verk är de fyra beskrivningarna över Östbo härad 1852, Wästbo härad 1846, Wista härad 1859 och Mo samt Norra och Södra Wedbo härader 1857. Beskrivningarna är mycket detaljerade och innehållsrika och tar upp natur, näringar, folkets levnadssätt och kyrkor, gårdar, fornlämningar i de olika socknarna. Själv har jag flitigt använt böckerna som en källa till platsanknutna sägner.
Vi kan ta Östbobeskrivningen som ett exempel. Här återfinns de välkända sägnerna om rovet av dryckeshornet vid Trolle klippa, den tragiska kärlekshistorien om uppkomsten av Träle källa, korset i Drömminge som minner om ett brödradråp samt tillblivelsen av Stora hålan på Rydaholms kyrkogård.
Här återger jag en mindre känd uppgift från Rydaholms socken.
På Upplid Mellangårds äng Hylle, i öster från byn, är en ovalformad bergkulle helt och hållet omsluten av ett sankt kärr, och kallad Hylleberg. I denna har folktron en bergsfru benämnd Hyllefrun. Hon är svåra rik, särdeles på silver och linne, det hon någon gång utbreder och uthänger i solskenet. Hon åstadkommer annars icke något ont och tillhör sålunda bergens goda väsen.
Allvin härleder folktroföreställningen om Hyllefrun till att någon nordisk gudomlighet dyrkats i trakten. Han beskriver en jättesten, 6 alnar hög, som står vid kullens fot, och anför att denna kan vara en andaktssten eller en offerhåll.
Som vanligt återkommer sägnerna från Allvins häradsbeskrivningar i senare utgivna verk, bland annat Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige som började utges 1859.
Jag fortsätter med bloggserien över äldre ortsbeskrivningar. Nu inspirerad av en nyligen företagen vandring i Osbecks bokskogar på Hallandsåsen vid Hasslöv. Skogen som är naturreservat har sitt namn efter Linnélärjungen Pehr Osbeck (1723-1805). Liksom många av den tidens lärda blev han präst för att kunna försörja sig. Han tillträdde kyrkoherdetjänsten i Hallandssocknarna Hasslöv och Våxtorp 1760. Och liksom många av den tidens präster skrev han en beskrivning över sitt pastorat. Den utgavs aldrig under hans livstid, först 1922 trycktes den med titeln Utkast til beskrifning öfver Laholms prosteri. Osbeck arbetade med beskrivning under en mycket lång tid och det finns många utkast till beskrivningen. En del ur koncepten publiceras i den tryckta utgåvan.
Osbeck var livligt verksam på många områden och synnerligen uppskattad på sin tid. Samuel Ödman skrev att Osbeck vid sin död ”icke uppnått den i övrigt föga mödosamma konsten att förvärva sig en enda ovän”.
Väl hemma efter vandringen bläddrar jag i Osbecks bok och finner att han berättar om alla de odlingsrösen vi passerade. Han återger folktraditionen kring drottning Hacka och tiden med svår hungersnöd. Folk fick en hacka och rätt att hacka upp åker på utmarkerna för att kunna överleva. Han nämner också det gamla torpstället vi passerade som kallas för Hackarhuset. Under vår vandring kom vi också till Lassahusstenen, ett stort kluvet flyttblock med hällristningar och skålgropar, där folk offrade i. Osbeck redovisar en sten vid Baramossa, lite längre upp på åsen, med jättegryta och älvkvarnar, där han uppger att folk malt säd och även offrat ”runstycken, halvören, nålar och hästskosöm”.
I konceptet till prosteribeskrivningen skildrar Osbeck seder och bruk samt vidskepelsen i trakten. Här några axplock, språkligt redigerade.
Gossebarn låter de rida på häst innan de döpas, och tror att de därav med tiden ska bli mycket hurtiga. Seden kallas att rida hedning.
En nål sätts i handen på späda flickebarn innan de döpes och barnets hand styrs som om det skulle sy. De blir då duktiga i kvinnoarbeten.
Myrstackars får förökas utan att någon förstör dem, för folk inbillar sig att myrorna i fordom tid varit jungfrur.
Om en kvinna går ut på markerna innan hon blir kyrktagen, tror man att näckamannen gör henne skada. Om hon går in i ett hus går lerkärlen sönder mycket det året.
Julabröd gömmes i sädesbingen tills åkerbruket börjas om våren. Då äter både drängar och pigor av brödet och blir mycket starkare. För samma orsaks skull skrapar drängar och pigor grötgrytan jul-, nyårs- och trettondedagsafton.
Om det regnar i brudens krona när hon åker till kyrkan ska det vara ett lyckligt tecken.
När ett barn plågas av skäver (rakitis) tigger de mjöl av 9 kvinnor. Av allt detta bakar de en helt tunn kaka med så stort runt hål i, att barnet kan krypa igenom det två söndagsmorgnar och en torsdagsmorgon. Barnet äter sen upp kakan på fastande mage.
Som synes en hel del välkänt, men också en del lite mer ovanliga föreställningar.
Osbecks omtalade älskvärdhet och vidsynthet tycker jag kommer fram i följande stycke, som jag inte kan låta bli att återge:
Kvinnfolket har efter allt utseende det trägnaste arbetet: de måste inte allenast räfsa efter slåtterkarlen, en efter var karl, vända och bära tillsammans höet m.m. Taga upp den avslagna säden på åkern, hjälpa till med dels torkning och hemkörsel, räfsa åkern, lassa på gödseln, breda ut henne på åkern, förutom deras arbete på herrgården i samma sak. De måste tvätta mannens, barnens, sina egna och tjänstefolkets kläder, koka, baka, brygga, bränna, bära mat till folket om sommaren, jämte det de sköta sina barn och lära dem läsa, samt dess emellan så väl hemma som på vägar sticka strumpor, eller spinna och väva. Så det är underligt att kvinnor kunna så länge uthärda och i allmänhet uppnå 70, 80 och 90 år.
Osbecks beskrivning är en rik källa för den som är intresserad av folkliga föreställningar i södra Halland. Den avslutas med kortare beskrivningar av andra pastorat i den här delen av landskapet.
Osbecks studier av djurlivet kring Hasslöv utkom i en rikt illustrerad utgåva 1996 med titeln Djur och natur i södra Halland under 1700-talet.
I föregående blogginlägg skrev jag om ortsbeskrivningar och att de är en källa till kunskap om sägner och folktro. Här är en sägen just ur Jöns Hagerlöfs beskrivning från 1856 över Grönby pastorat i Trelleborgs kommun. Jag återberättar sägnen lätt redigerad.
Nära Anderslöv ligger en tämligen hög och spetsig backe, som kallas Lerbjer. Förr i tiden beboddes den av en trollpacka, Lerbjerskäringen. Hon var mäkta rik på guld och silver. Stundom ställde hon till med präktiga gästabud och då kom älvor och troll i tusental. Varje lillejulafton den 23:e december upplyftes högen på stöttor, och den som hade lust och mod, kunde då skåda in i hennes salar som lyste och glittrade som dyrbara smycken.
Gumman hade liksom så många andra, sina dyrbarheter i lerkar. När Anderslövs kyrktorns två klockor ljöd för första gången sprack lerkärlen. i vredesmos samlade käringen ihop sina skatter och dyrbarheter och drog åstad till Jordberga kullar, som ligger sydost om Anderslöv. Det sägs att hon fortfarande bor kvar där. I Lerbergsbacken har då åtminstone ingen sett henne mer.
Backen har istället varit en samlingsplats för de omkringliggande byarnas vallherdar.
Anderslövs kyrka byggdes på 1100-talet. En sommardag 1869 slog åskan ner och spiran brann och kyrkklockorna smälte. Två år senare stod det nya tornet klart. Läs mer om Anderslövs kyrka här. Bilden av Anderslövs kyrka kommer från denna sida.
Under 1700- och 1800-talet kom det ut en lång rad ortsbeskrivningar som skildrade socknar och härader runt om i vårt land. Författarna var präster, lantmätare, professorer och andra ämbetsmän. Ett syfte med beskrivningarna var att föreslå reformer som kunde bidra till landets utveckling. Författarna efterlyste en modernare hushållning och ett sedligare levnadssätt. De kritiserade att allmogen levde efter invanda ålderdomliga seder och bruk, var obenägen till förändring och styrdes av en ödestro.
Kyrkoherden i Jämshögs socken i Blekinge Jöran Johan Öller skrev en beskrivning över sin socken år 1800. Han konstaterade att ”ju dummare och enfaldigare et folk är, ju mera är det benäget för wantro och wiskepelser”. Han beskriver hur ynglingar och karlar sköt i luften påskafton för att träffa trollpackor. Folk trodde att vissa personer hade makt att förorsaka otur med kreatur och till exempel vid bryggning och smörkärnande. Han skildrar också tron på kloka. En sådan här beskrivning av allmogen föreställningsvärld går igen i många ortsbeskrivningar.
Drygt 50 år efter Öller skriver Jöns Hagerlöf en skildring av Grönby pastorat i nuvarande Trelleborgs kommun. Han ger en helt annan bild av människors tankar och tro:
Folket är till lynnet stilla och saktmodigt, fredligt och wänligt, hafwande slättbons kända tröghet uppspädd med en wiss tillsats af skogsbons lifligare natur. Brott begås sällan och det är glädjande att kunna nämna, det sedligheten hållit jemna steg med upplysningens stigande under sednare år. Begifwenheten på brännwin, som för ett par decennier sedan war temligen allmän, har betydligen aftagit och för närvarande finnes det inom församlingarne intet bränneri och ingen krog, utom ett gästgifweri. …Hwad lefnadssättet i öfrigt widkommer, så hafwa snygghet och hyfsning trädt i stället för den tillförene rådande osnyggheten och råheten, bildning och kunskaper i stället för okunnighetens och fördomarnes mörker. Tron på ”bäckatrasken”, ”kyrkogrimmen” trollpackor och annat skrock, som för ett halft århundrade sedan war så fast rotad i folkmedwetandet, kan numera anses för utdöd. Åtskilliga populärt skrifna arbeten i naturkunnigheten, hwaribland särskilt förtjenar att nämnas Professor Berlins Läsebok i Naturläran, ur hwilken äfwen den enfaldigaste får hemta en klar insigt i Naturens hushållning, äro de, som till widskepelsens förskingrande i icke ringa mån medverkat.
De här gamla ortsbeskrivningarna är en värdefull källa för kunskap om forna tiders folktro och de innehåller ofta fängslande sägner.
Vill du veta mer om det här källmaterialet så har etnologen Maria Adolfsson skrivit avhandlingen Fäderneslandets kännedom. Om svenska ortsbeskrivningsprojekt och ämbetsmäns folklivsskildringar under 1700- och 1800-talet. Stockholm, 2000.
Om inte, får du reda på det om du kommer till Tagels gård lördag 26 augusti. Då är det stor berättareftermiddag för hela familjen. Hela programmet hittar du här.
I morgon, onsdag 5 juli kommer Siw Swensson och jag att berätta prosten Carl Fredrik Cavallius´sagor. Välkommen kl 18.00 till Hönetorp Västregård i Vislanda, där prosten bodde ett tiotal år i början av 1800-talet.
Prosten samlade sagor till sin son Gunnar Olof Hyltén-Cavallius som på 1840-talet gav ut vårt lands första större sagosamling med svenska folksagor. Prosten lyssnade på ”gräbborna” i trakten och utformade sen sagorna på sitt eget personliga sätt. Ofta blev sagorna till små predikningar som lyfte fram Guds godhet. I ett brev till sonen skrev han att ”varje saga har sin moral”.
Här följer en saga där vi mycket tydligt hör Carl Fredrik Cavallius röst.
TACKA GUD FÖR MATEN
Det var en gång en kung som var mycket road av jakt. Nästan dagligen hördes hans hundar driva i nejden omkring huvudstaden.
En vacker dag samlar han kring sig alla sina hovherrar och tågar längre bort, än han eljest var van. Jakten gick lyckligt och han märkte inte, att solen lutade till nedgång. Innan han visste ordet av, var han i en stor skog omgiven av så gräsligt mörker, att han omöjligt kunde hitta hem. Han trevade sig fram så gott han kunde bland trädstammarna. Ledsen och trött vandrade han där och visste inte hur det skulle sluta.
I en hast får han se ett litet ljus flämta på avstånd. Han följer det och kommer till en kolmila, där han fann en gammal smetig gubbe.
– God afton, kära far! Kan du visa mig ur denna skog? Jag är en av kungens hovmän och har gått vilse under jakten och vill gärna komma hem.
– Jag kan inte i kväll visa er ur skogen. Ingen väg finns. Jag har bleckat30 träden och endast därefter kan jag själv leta mig härifrån. Vila i min koja över natten!
Nöden har ingen lag. Kungen måste låta sig behaga.
Gubben pysslade om sin gäst och framsatte mat. Men vilken mat för en kung! Den bestod av havrebröd, sill och sur mjölk. Kungen var mycket hungrig, men det gick bra trögt med ätandet.
– Ät min vän och håll till godo! Maten är god. Den gode Guden har gett oss den. Vi bör äta och tacka.
Då gubben sa detta, såg kungen en ljus ängel glänta på dörren och nicka så vänligt. Kungen trugade ned något litet och la sig att sova.
Om morgonen när solen gått upp, väckte gubben sin gäst och förde honom så ut ur skogen. Kungen tackade sin värd och bad honom komma till sig i slottet en viss dag. Gubben lovade komma.
På sagda dag tvättade gubben bort smetet på ansikte och händer och traskade åstad till slottet. Vid ankomsten mottogs han av en guldsmidd kammarherre och fördes in till kungen. Denne mottog gubben mycket nådigt och tackade för sist.
– Du trakterade mig efter dina tillgångar. Nu vill jag traktera dig igen.
Dörrarna öppnades till matsalen. Kungen tog sin gäst vid handen och förde honom in. Något sådant hade gubben aldrig sett. Bordet dignade av mat och vin. Fat stod vid fat och allt lyste av guld och silver. Hovmännen samlades. Men i stället för att be den gode Guden välsigna maten brydde de knappt sig om att knäppa ihop händerna och ännu mindre läsa en andäktig bön. Kungen satte gubben vid sin sida och trugade honom att äta. Med de första rätterna var gubbens hunger stillad. Av de övriga ville han inte smaka.
Kungen förundrade sig däröver och sa:
– Ät min vän! Den mat jag har att ge är inte så dålig heller. Väl har kocken, må fan ta honom, i dag slarvat förfärligt. Men det kan väl gå an för dig, som är van vid något helt annat.
Men gubben lät sig inte övertalas. Han satt där blek och förskräckt vid kungens sida.
– Vad går det åt dig? frågade kungen.
– Hu! Om ni såg vad jag ser, så kunde ni inte heller äta.
– Vad ser du då?
– Jo, där borta sitter Hin Håle själv och grinar så förskräckligt av glädje över det syndiga bordskick, som hålles i detta hus.
– Vad säger du? Sitter Hin Håle vid mitt bord?
– Jo men, gör han så.
Kungen rusade upp och även hans gäster.
– Mina herrar! Denne kolare är mer värd än vi alla tillsammans. För några dagar sen var jag gäst i hans koja. Han framsatte för mig, vad han i sin fattigdom kunde. Han hade inte vin och inga kryddor, men han kryddade sitt havrebröd, sin sill och sin sura mjölk med bön och tacksägelse. Och när jag inte ville äta av hans grova mat, så sa han: »Ät och håll tillgodo, maten är god, den gode Guden har gett oss den, vi bör äta och tacka.« Och jag såg en ljusets ängel glänta på dörren och nicka så vänligt. Och nu sitter han vid mitt bord. Intet vin och inga kryddor felas, men bön och gudsfruktan är borta. Och nu ser han avgrundsfursten själv sitta ibland oss. I sanning, denne kolare är vida mer värd än vi.
Och gubben vandrade hem till sin koja i skogen och bad Gud vara nådig och bevara honom från att någonsin komma i något hus, där man inte med bön började sin måltid, där man anser maten vara sin och inte en gåva av Gud, där man inte tackar även för sill och havrebröd.
Jag har tidigare skrivit om att ormbunken blommar den magiska midsommarnatten. Det kan du läsa om här. I Småland sägs blomman vara eldröd, i andra landskap är den blå. Frö från ormbunkar kan ge jaktlycka. Låsbräken kan ge förmåga att öppna alla lås. Bryter du av en ormbunksstjälk kan du se initialerna av din tillkommande.
Vill du veta mer om ormbunkar, både rent botaniskt och i kulturhistorien, kan jag tipsa om Anton Sundins bok, som kort och gott heter Ormbunkar och kom ut 2019.
När året nått fram till midsommartid är det alltid några olika minnen som kommer för mej. Det är midsommarafton som den var då jag var barn. Vi firade ofta hemma, med bara familjen eller med grannarna, traditionsenligt med nypotatis, sill till middag och midsommarstången som vi lövade och sedan dansade runt. På kvällen skulle vi barn, jag och mina två systrar somna med öppet fönster för barnkammarens fönster vette mot skogen och där i skogen låg ett hus ”Winquistas”, där det alltid spelades dragspelsmusik på midsommarafton. Så vi somnade till dragspelsmusik och sommarvindens sus, samt med 7 sorters blommor ( som vi plockat på en sen promenad). under huvudkudden. Midsommardagen hände det att vi åkte till Linne´s Råshult där det var dans runt midsommarstång, folkdanslag och kaffeservering.
Midsommarminnen är också minnen från då mina barn växte upp, även då firade vi oftast inom familjen men någon gång hände det att jag arbetade midsommarhelgen, och det är ett sådant tillfälle jag tänkte berätta om nu.
Det hände i slutet av 1990-talet då jag arbetade inom äldreomsorgen i Lönsboda i nordöstra hörnet av Skåne. De äldre talade om att det inte var den riktiga midsommarafton, denna fredag utan att det var först om några dagar, egentligen. De tänkte på gamla tider då midsommarafton alltid inföll den 23 juni, och midsommardagen således den 24 juni. Detta ändrades 1952, för att därefter alltid infalla en fredag.
Sill och nypotatis fick de såklart till lunch, där på äldreboendet och på eftermiddagen vankades det kaffe med gräddtårta rikligt dekorerad med jordgubbar i mängder! Jag serverade kaffet, gick runt och pratade lite med de äldre och bjöd påtår. Det satt två män lite för sig själva, och pratade. De sa då jag kom med kaffet, att det var synd att jag jobbade på midsommar. De tyckte att jag som var ung skulle väl hitta på roligare saker, t ex gå på dans, och inte jobba en dag som denna. Så kom det sig att jag frågade hur de hade firat midsommar förr, när de var unga.
De båda äldre herrarna tittade på varandra, och sen började de berätta på sin genuina dialekt! När den ena tystnade fyllde den andra i, det kom det ena minnet efter det andra. Jag fick en bild uppmålad för mig och när jag kom hem skrev jag en dikt om det.
Missömmerdauns:
Ja sporde twau gobba
påu himmet i åns
har då ginge
påu missömmerdauns
Dåu såu ja hå de lyste
i yvona ( ögonen) påu de twåu
å de begynte prada
om hå de va dåu
De prada om na dansebana
vi nu ej länge konna ana
den låu nå ve Hjärtasjön
å va te missömmar
lövad o grön
Dit nå de ginge o cykla
i stora flocka
å herana va karia ( stolta)
som onga tocka (tuppar)
Gräbborna va granna
å hade nya klär
solen sken påu himmelen
ja de va vackot vär
Sen de dansa o skratta
ja de ble tjo o tjim
o klöckena hon ble mitt öm nötten
när de begynte ge se him
Ja jag sporde twåu gobba
om missömmerdauns
å finge så twåu onga hera ( i detta fall ynglingar)
i deras yvons ( ögons) glans/
Midsommartid sägs vara en magisk tid och om du använder lite ”fantasimagi” så hoppas och tror jag, att du kan läsa dikten, även då den är skriven på göingska.
Sagobygdens Blogg 