Jag vill berätta om min verklighet

Hej alla läsare! För en vecka sedan presenterade jag mig och ”mina omständigheter” här på bloggen. Och jag syftar på den delen om att leva som en minoritetsfinländare som kallas finlandssvensk. När jag petar mig bakåt i min släkt generation efter generation möter jag svenskspråkiga finländare så långt bakåt jag kommer, förutom när jag kommer till min morfar som var finskspråkig.

Jag växte upp i staden Åbo i sydvästra Finland, den stad som heter Turku på finska och som är Finlands tredje största stad. Åbo var tidigare Finlands huvudstad, och där grundades det första universitetet. Maktens språk var svenska – men längs med kusten fanns vanliga fiskare och bönder som levt sitt liv på svenska utan mer makt än vad fiskelyckan ger.

När jag gick i skolan på 1960-talet var vi svenskspråkiga ungefär 9 % av befolkningen, nu är det nere i drygt 5 %. Som svenskspråkig kunde jag ha ett liv som nästan enbart gick på svenska. Jag pratade svenska med min familj och släkt, jag gick i svensk skola, lånade svenska böcker på biblioteket, lyssnade på svensk radio, träffade mina svenskspråkiga vänner, scoutade i en svensk scoutkår, spelade teater i Åbo Amatörteaterförening på svenska, o.s.v. Men om jag skulle gå och handla ”till mjölkbutiken klockan fem” (som Mumintrollet i Vad tror du att det hände sen?) gällde det att kunna få fram sitt budskap på finska, precis som att fråga busschauffören var rätt hållplatsen var när man skulle till stallet, där ridläraren gav kommandon på finska och stallflickorna regerade på finska.

I ett skede när jag var 13-14 år gick det ett rykte om att ”Kuppisgänget” slog ner alla som talade svenska på stan. Om det var sant vet jag inte, men vi tyckte i alla fall att det gällde att vakta tungan ibland. Favorituttrycket att håna finlandssvenskarna med var ”svenskatalande bättre folket”, vilket förvånade oss medelklassungdomar som hade exakt likadana jeans och exakt likadan vindtygsjacka som alla i hela staden. På vilket sätt var vi ”bättre” än någon annan? Jo, vi fick äta upp att de styrandes språk för över tvåhundra år sedan var svenska, och så drogs vi alla över en och samma kam och stämplades som rikemansungar födda med silversked i mun. ”Stick hem till Sverige!” Men… jag kommer ju inte därifrån… (För att inte tala om att komma till Sverige och mötas med ”Vad bra svenska du pratar?” Tack. Det är ju mitt modersmål.)

Nåja, det här gick att leva med. Jag växte upp och lärde mig förstå att det mesta handlar om okunskap, och det var ju faktiskt en hel del som tyckte att vi var helt okej. Nu har vindarna vänt. Vi har fått ett nytt parti, som kallar sig Sannfinländare. En av deras främsta uppgifter är att tycka illa om all slags minoriteter. Droppen var för en vecka sedan när en assistent till en sannfinländsk riksdagsledamot raljerade i sin blogg att man skulle börja lägga armbindlar på folk med bilder på för att märka ut deras etnicitet, så polisen skulle slippa gå fram och fråga vad man tillhör (!). FRUKTANSVÄRT!! (Kort notis om händelsen här.)

Jag tycker det är så oförståeligt att någon bokstavligen kan hata mig p.g.a. att jag pratar svenska. Vad har jag gjort som är så illa så det berättigar andra att hata min person, min släkt, mitt arbete, mina rötter? Jag har inte valt det här. Och jag tänker definitivt inte välja bort det heller!

Jag vill berätta om min verklighet. Jag vill att andra också skall berätta om sin verklighet. Jag vill att så många som möjligt skall få höra så många personliga historier som möjligt för att inse att vi alla är precis likadana och precis unika. Berättelserna måste lockas och plockas fram. Berättelserna får inte tystna. Berättelserna måste beredas en plattform att få breda ut sig på. Berättelserna behöver få lyssnare. Och läsare. Som du. Nu.
P.S. Här är vårt eget förslag till vår armbindel.

Neppe Pettersson

3 kommentarer

Under Att berätta

Berättarfestival i Skellefteå

Jag är i Skellefteå. Här pågår en berättarfestival. Under en hel vecka fylls stadens scener med berättande i olika former. Unga och gamla, lokala och utsocknes, skrivare och talare, alla får de plats.

Temat för året är mötet mellan det skrivna och muntliga berättandet. Hedersgästen är Torgny Lindgren.  En av höjdpunkterna har just varit samtalet mellan Torgny och några yngre författare. Den åldrande mannen fyllde verkligen upp scenen med sitt raka och humoristiska sätt.
På frågan om vad den västerbottniska berättartraditionen är, svarade han, med glimten i ögat:
–  Det finns ingen västerbottnisk berättartradition, det där hittade jag och PO Enqvist på för att journalisterna skall ha något att skriva om.

En annan stark upplevelse var att se Skellefteås unga berättare underhålla en hel kväll. Skratten blev många och flera  imponerade med sin enorma entusiasm.

Den regionala prägeln är stark på denna festival. Det är framförallt lokala berättare som dominerar, men det finns även plats för ett mindre antal långväga gäster. På så sätt blir också festivalen en mötesplats för berättarentusiaster runt om i Sverige. Det känns lite som en firmafest när dagens sista föreställning är gjord och vi samlas med en öl i handen. Det är, bl a då som nya kontakter knyts och spännande idéer föds.

Fylld av inspiration och berättarlust åker jag snart till Ljungby igen. Låter jag lite norrländsk under någon tid så vet ni varför.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Nu planerar vi geocachingeventet

I måndags var jag ute i Långhult tillsammans med Thomas och Göran för att planera geocachingeventet lördag 16 juni. Nu blommade blåsipporna och vitsipporna i hasselskogen. Vi vandrade i en spännande terräng skapad av stenbrytning kring sekelskiftet 1900. På Mickel i Långhults tid, ett halvt sekel tidigare, betade kreaturen i det som idag är skog. Men än finns öppna hagmarker kvar. Vi vågar utlova ett event i sällsam natur med många överraskande cacher. Mer säger vi inte nu.

Vi bestämde oss också för att flytta eventplatsen till Långhults Norregård, 1000 meter söder om trollberget Kuggaberg. Här finns en härliga ladugård att använda för fika och glatt prat om vädret blir dåligt. Också gott om parkeringsplatser. Koordinaterna är N 56°48.742 E 014°15.386. Vi börjar kl 14 och avslutar kring 18.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Ny teknik och gamla berättelser

Vårt arbete med att använda ny teknik för att lyfta fram gamla berättelser väcker intresse. I lördags hade Kronobergs läns hembygdsförbund ordförandekonferens i Skatelöv. Då berättade jag om möjligheten att ta del av Sagobygdens sägner på den nya webbsidan, lyssna till berättelser i mobilen och använda Sagobygdens app för iPhone ute i naturen. Dessutom samtalade vi om geocaching och jag inbjöd hembygdsföreningarna att öppna ett konto i Berättarskatten och lägga ut sina egna berättelser för att sprida dem. Vi fortsätter att utveckla hemsidan. Nu pågår arbetet med ett dataspel som utspelar sig i Sagobygden.

Per Gustavsson

foto: Elisabeth Johansson

 

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Varför eken inte fäller sina löv

Nu brister snart avenbokens knoppar, men ekbusken bär ännu de vissna fjolårslöven. Här är den folkliga förklaringen till att eken behåller sina blad över vintern.

Skam beklagade sig en gång inför Vår Herre över att han fick så få barn. De kom överens om att Skam skulle få ta hand om alla barn, som dog under den tid eken står utan löv. Skam blev nöjd med detta. Han visste ju att träden tappade sina löv när det blev kallt.

Men Vår Herre som ömmade för de små barnen ordnade det så, att eken efter denna dag behöll en del löv även under vintern. Så hade Skam inget för sin överenskommelse med Vår Herre.

Per Gustavsson

Bild: Mia Einarsdotter

Text och bild ur Sagomuseets bok När träden valde kung. Små sagor, sägner och ramsor om träd och buskar.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

En gåtfull historia för laterala tänkare

Här får ni en gåtfull historia . How come stories,  kallas det på engelska.

Romeo och Julia ligger döda i rummet. På golvet är det vatten och glassplitter. En svans syns försvinna ut genom fönstret som står på glänt. Vad är det som hänt?

Försök lista ut det rätta svaret. Skriv gärna vad du tror i ”Kommentera”. Där kan du också skriva frågor, så svarar jag med ja eller nej. Om du hört berättelsen förut ber jag dig tiga still och hålla fingrarna i styr. Senast inom några dagar får ni det rätta svaret på gåtan.

3 kommentarer

Under Att berätta

Neppe ny gästbloggare

Hej! Jag heter Neppe Pettersson och bor i Vasa på Finlands västkust i höjd med Skellefteå. Jag är finlandssvensk, alltså svenskspråkig finländare, en av c:a 300.000 eller 6% av 5 miljoner. Här i trakten, i Österbotten, är vi många svenskspråkiga. Jag har gått finländsk skola på svenska, jag prenumererar på finländska dagstidningar på svenska, jag lyssnar på finländsk radio på svenska, jag arbetar i ett finländskt daghem (jo, det heter så fortfarande här) på svenska, jag har en finländsk barnträdgårdslärarutbildning (=förskollärare) från en svenskspråkig utbildningsenhet. Huvuddelen av mitt liv sköter jag alltså på svenska. I Finland. Jag talar ”muminspråket”, som inte är en brytning eller en dialekt, utan en regional variant. Vi brukar bjuda på kaffe med örfilar när rikssvenskar bjuder på fika med kanelbullar. Min släkt har bott i Finland i många hundra år, och levt sitt finländska (som en tid var ryska, som föredet var svenska) liv på svenska.

Jag har arbetat 18 år med barnteve. Parallellt med det i 10 år som berättare på deltid, därefter på heltid i 3 år. Sedan 4 år arbetar jag heltid på daghem, och trivs med de små grynen (som hotar mig med: ”Ja’ ska skjiva dumma sakej om dej i min datoj” eller ”Vi skickar henne till Afrika” när de tröttnar på mig). På fritiden försöker jag lära mig ullhantering, kardning och tovning. Jag går också på alla teaterföreställningar som erbjuds här i stan. Och läser. Och sitter vid datorn.

He va he, å vi ti å grin! (Det var det, och vi skrattar).

Neppe

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Vildhjärta

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Nya läroplanen lyfter fram det muntliga berättandet

2011 fick Sverige  en ny läroplan för  grundskolan, förskoleklassen och Fritidshemmet. Som muntlig berättare frågade jag mig vad den nya läroplanen säger om talad svenska, muntlig framställning och kultur i skolan?  Det visade sig att det finns en hel del intressant att hitta.

Redan under rubriken Skolans värdegrund och uppdrag står det:
”I skolarbetet ska de intellektuella såväl som de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna uppmärk­sammas”. Och vidare: ”Drama, rytmik, dans, musice­rande och skapande i bild, text och form ska vara inslag i skolans verksamhet”.

Tydligast om muntligt berättande blir läroplanen när man kommer till kursplanen för svenska. För första gången, så vitt jag vet, nämns uttrycket muntligt berättande. Där står bl a att eleverna skall få förutsättningar att utveckla sin förmåga på följande områden:

I årskurs 1-.3:
Muntliga presentationer och muntligt berättande om vardagsnära ämnen för olika mottagare. Bilder och andra hjälpmedel som kan stödja presentationer.
 Berättande i olika kulturer, under olika tider och för skilda syften.
Berättande texter och poetiska texter för barn från olika tider och skilda delar av världen. Texter i form av rim, ramsor, sånger, bilderböcker, kapitelböcker, lyrik, dramatik, sagor och myter.

I årskurs 4-6.
Muntliga presentationer och muntligt berättande för olika mottagare, om ämnen hämtade från vardag och skola. Stödord, bilder och digitala medier som hjälpmedel för att planera och genomföra en muntlig presentation. Hur gester och kroppsspråk kan påverka en presentation
Berättande texter och sakprosatexter
Berättande texter och poetiska texter för barn och unga från olika tider, från Sverige, Norden och övriga världen. Texter i form av skönlitteratur, lyrik, dramatik, sagor och myter som belyser människors villkor och identitets-och livsfrågor.

För årskurs 7-9 formuleras målen på liknande sätt:
Att leda ett samtal, formulera och bemöta argument samt sammanfatta huvuddragen i vad som sagts.
Muntliga presentationer och muntligt berättande för olika mottagare, om ämnen hämtade från skola och samhällsliv. Anpassning av språk, innehåll och disposition till syfte och mottagare. Olika hjälpmedel, till exempel digitala verktyg, för att planera och genomföra muntliga presentationer

 Men det är inte bara i Svenska som berättandets lyfts fram.  Under samhällsorienterade ämnen står det så här:
I årskurs 1–3
Att leva tillsammans
Skildringar av livet förr och nu i barnlitteratur, sånger och filmer, till exempel skildringar av familjeliv och skola. Minnen berättade av människor som lever nu.
Hemortens historia. Vad närområdets platser, byggnader och vardagliga föremål kan berätta om barns, kvinnors och mäns levnadsvillkor under olika perioder

Här är några exempel från andra ämnen:
Biologi:
Berättelser om natur och naturvetenskap
Skönlitteratur, myter och konst som handlar om naturen och människan.
Biologi, fysik, geografi och kemi : 
Berättelser om äldre tiders naturvetenskap och om olika kulturers strävan att förstå och förklara fenomen i naturen.
Historia:
Berättelser om gudar och hjältar i antik och nordisk mytologi och hur man kan se på dem i vår egen tid.
Religion:
Några högtider, symboler och berättelser inom kristendom, islam och judendom. Några berättelser ur Bibeln och deras innebörd samt några av de vanligaste psalmerna.
Berättelser från fornskandinavisk och äldre samisk religion.

Sammanfattningsvis kan man säga att den stora skillnaden jämfört med tidigare läroplaner är hur det muntliga berättandet tydliggörs i svenskaämnet.  Gång på gång påpekas vikten av att eleverna tränar muntligt berättande. Förhoppningsvis kommer detta att förändra skolan i rätt riktning.

Mikael Thomasson

 

3 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

Geocachingevent

Julafton för geocachare mitt i sommaren!

Ja, det utlovar vi lördag 16 juni då vi anordnar eventet I Mickel i Långhults fotspår. Läs mer här.

Vill du lyssna till historien om trollens julafton i Kuggaberg? Klicka här.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet